söndag, november 20, 2011

Klockorna

Min hjärna är utrustad med ett antal små klockor som ringer vid bestämda tillfällen. Klockornas ringande signalerar att vissa mentala strukturer börjar bli solida och skarpa i kanterna. Ett exempel är när jag pratar om andligt sökande. Som jag gör just nu - i form av skrivande - eller när jag pratar med någon som är intresserad av andlighet och uppvaknande. Plingandet föregås nästan alltid av att jag säger något i stil med:
- Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...

Kanske har jag alltid hört det här ringandet men tidigare tolkat det som en startsignal till något viktigt och avgörande. Som att nu börjar vi kunna ringa in något här. - RINGA IN -. Klockorna ringer därför att nu skall något ringas in - omringas - omgärdas och bevaras. Konserveras. Stoppas in i fastslåendets brännugn så att det blir fast och beständigt. En mental pjäs som jag kan placera i skåpet där jag förvarar mina insikter. 

Men när jag nu hör dom här klockorna ringa händer något helt annat. Jag vill gärna beskriva det ... pling, pling ... Och det lustiga är att denna lust att beskriva får samma klockor att ringa. Det är lusten att få livets storyline att bli begriplig. En kedja av händelser där det ena leder till det andra. Där vissa grejer hänger ihop med andra grejer. Begriplighet. Det ringer när jag säger något i stil med:
- Alltså, förstår du hur jag menar? Dom här grejerna hänger ihop, kan du se det? ...

Detta var tidigare ett avgörande ögonblick - vilket det fortfarande är - men nu på ett helt annat vis. Tidigare kändes det avgörande att få med mig den som lyssnade. Man vill inte gärna sitta ensam på "såhär-hänger-det-ihop-tåget". Sitter man ensam på ett sådant tåg är slutstationen troligen en liten håla mitt ute i ingenstans där ingenting av värde händer. Men är man två på tåget kan man i alla fall hjälpas åt och hålla varandra sällskap när man kommer fram till den lilla ödsliga "såhär-hänger-det-ihop-destinationen". Är man två som reser kan det vara början på en liten sekt som med tiden kan växa till en etablerad -ism eller religion. Ett mäktigt rike.
Det är läskigt att vara ensam med sin berättelse. Så är det bara. 

Det bästa är förstås att kliva på ett överfullt tåg med en stor och välkänd destination. Men det har aldrig lockat mig. Det skall vara lite äventyrligt. Men skall man på äventyr är det alltid bra att vara minst två. 
Åå, detta tvingande behov av att få den andre att vara med på noterna. 

För kanske ett år sedan kom jag till en station på vägen med skylten - When we realize we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained - (Mark Twain)
Det var då jag började höra klockorna ringa med ett nytt budskap:

- Björn, det ringer ut. Det är rast nu. Du är ledig. Sluta ringa in, det ringer ju ut!! Du behöver inte längre kämpa för att få sakerna att hänga ihop. That's already taken care of!

Jag insåg att vår magister var galen. Han hade gett oss omöjliga uppgifter som hade drivit oss alla till vansinne. Vår galna magister hade övertygat oss om att det fanns en massa grejer som inte hängde ihop och att det var vår uppgift att knyta ihop dom. Han hade övertygat oss om att livet var något som kunde smita iväg och försvinna ur sikte. Att det var vår uppgift att lokalisera det och ringa in det. 

När jag hörde klockorna med deras nya budskap var jag först lite förvirrad. Jag satt kvar en liten stund i min bänk. Fortsatte med mitt inringande och ihopknytande trots att det redan ringt ut. Alla hade lämnat klassrummet. Magistern hade släckt lampan. Men jag satt kvar. - Men vad fan, tänkte jag efter en stund, det här är ju absurt. Lika bra att lägga ner. Och så lade jag ner. 

Men vanans makt är stor. Rätt vad det var hörde jag mig själv säga - Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...
Som en återkommande mardröm. 
Livet har gått förlorat! Du måste hitta det och ringa in det. 
Livet har fallit sönder i småbitar. Du måste plocka upp dom och knyta ihop dom.

Men tack och lov ringer klockorna numera när drömmen blir för absurd. ... pling, pling ... 
- Björn, det var bara en mardröm. Ingenting behöver ringas in eller knytas ihop. Du är fri.

MEN, berättelsen fortsätter ...
... ack ... dessa berättelser!
Åå vad egot älskar berättelser. Egot ÄR en berättelse. BARA en berättelse. Men den som säger "bara" en berättelse, som om det vore nåt att ta lätt på är antingen respektlös eller upplyst. Berättelser är mer beroendeframkallande än heroin. Dyrbarare än livet självt. 

- Du är fri! ... jo det låter fint. Men vad egot hör är något annat. - Du är friställd! På grund av arbetsbrist. Du kan gå hem nu. 
Det ruskiga är att egot vet att det inte finns några andra jobb att söka. Det här var DET ENDA jobbet som fanns. Så vad gör egot?
Egot börjar dagdrömma. "Dagmardrömma". Det hittar på uppgifter till sig självt. Dom gamla vanliga uppgifterna. Inringandet och ihopknytandet. 
Ack
Snyft.
Det hela är lika sorgligt att skåda som en heroinist som ligger och dör i rännstenen. 
Kanske är det så att egot är dömt att berätta ihjäl sig självt. 

Berätta ihjäl sig självt ... 
AAAAAHHAAA ... nu har jag ringat in något här, DETTA är vad det EGENTLIGEN handlar om! 
Alltså, förstår du hur jag menar här? Ser du hur egot, berättandet och fan och hans moster hänger ihop? Ser du att det enda vi kan göra i den här situationen är att ....

... pling, pling ...

:)
<3

7 kommentarer:

  1. Jamen vännen! :)

    Jag tror jag har RINGAT IN något här... *asg*. Det är inte så dramatiskt. Så fort du bara ACCEPTERAR att ditt ego vill RINGA IN saker så faller hela ditt resonemang till marken. Är det inte härligt att känna hur allt jävla tänkande bara rasar genom fingrarna som sand genom ett timglas - and so are the days of our lives!

    Det är inte mer intelligent ihopkokat än såpan på tv. :)

    Jag älskar det här - det är så härligt skrattretande - så absurt komiskt. Björn - du är en dåre och du och jag sitter på samma jäkla psyktåg. Vi tillhör dem som råkade hamna på fel jävla perrong - förstår du?

    Jag har RINGAT IN något jäkligt väsentligt här. Tuff tuff tuff - TUUUT TUUUT!

    SvaraRadera
  2. Ps. Kan man vara respektlös och upplyst samtidigt? Ds.
    Ps2. Det finns väl ingen som på ett respektfullt eller ödmjukt sätt kan säga - oh vad jag är upplyst. :) Ds.2

    SvaraRadera
  3. Du borde ringa ut det gamla, och ringa in det nya. Men ta det lugnt med skumpan.

    SvaraRadera
  4. Lilla Loppis, Gud vad kul att DU åker med det här tåget :)
    Jag har suttit en stund nu och försökt komma på nåt att säga om det du skrev, ja förutom att det var kul och sant. Men faktum är att jag inte kommer på nåt.
    Man tar ett e, och sen lägger man till ett g, och så avslutar man med ett o, och vips har man nåt som betyder nåt. Och så hittar man på nåt med det. Av alla miljarders, miljarder grejer man kan hitta på med alfabetet hittar man på ego. Ååå vad skall vi göra med egot?? Man rynkar pannan och kliar sig i huvudet och tänker så det knakar och fram kommer en lösning. Plopp säger det. Wow! säger vi. Är det DET som är lösningen? Coolt.

    Alltså, du skall veta, att mitt i denna enorma leda och trötthet som jag kan känna över allt ordande om dom här grejerna kan jag känna en sorts rå och sprudlande förtjusning. Över denna uppfinningsrikedom. Och jag kan fascineras och slå mig för pannan över att jag kan snöa in på grejer så till den milda grad.
    Såhär är det nämligen. Jag läser för närvarande en nonduality-bok. Jo, det är sant. "Wake up Now" av Stephan Bodian. Jag läser och funderar, rynkar pannan och tycker det känns viktigt att ringa in vissa saker och knyta ihop lösa trådar. Så ser den dåraktiga sanningen ut. Om Björn och hans jävla insikter.

    SvaraRadera
  5. Anonym!
    Jo, så blir det oundvikligen - further alltså. Or deeper. Or more open. Or less fixation.
    Men tack för påminnelsen!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1