torsdag, december 29, 2011

Försenade julklappsrim

Alltså, det är ju helt otroligt hur många skallar man kan knö in i en tanke ... för att inte tala om hur många tankar man kan knö in i en skalle. Mindre än en fotboll är den. Skallen. Något större än en handboll. Alla tankar kan ju inte vara här samtidigt ... eller kan dom knös in?
Ingenting behöver knös in i någonting.... det är steg ett. Och det måste göras rätt. Vilket är lätt som en plätt. Framkallar inte en droppe svett.
Det verkar handla om att knö. Men det är som med snö och tö. Hur många snöflingor ryms i ett moln? Hur många moln ryms i en snöflinga? Ofattbart många. Elekronmoln. Hur många sannolikhetsmoln ryms i ett elektronmoln? Beror på hur många av supersträngens dimensioner vi tar med? Tar vi med den bakåtgående tidens dimension ryms allt färre sannolikhetsmoln på vägen till ingenstans ... innan ingenting slutligen - med ett plask - hamnar i allting. Ingenting plaskar i allting. Vilken lek. En gång trodde jag att universum var en stor saftig stek. Men min tro var för vek. Kvar fanns bara lek och smek. Allt annat svek.
Inuti och utanför. Bara två tankar. Ryms med lätthet inuti samma tankemoln. Eller utanför. Lika lätt. Lika rätt. Hela grejen med inuti och utanför är en snöflingas lek på väg från ingenstans till någonstans ... i en snögubbes mage. Rinner bort i tö. Till intighetens sjö. Från någonstans till ingenstans. Ingen eller någon. En trudelutt som tar sig en hutt innan den gör ett skutt. Faller sedan platt och det betyder inte ett skvatt. Du sökte dag och natt. Efter en skatt. Tills du blev alldeles matt. Den fanns ingenstans men du gav inte upp. Tog dig en hutt. Sjöng en trudelutt. Och trudelutten var skatten. Du sade - det var som katten.

Härifrån skall språket inte vara så löst. Från och med nu skall det bli mer seriöst. Mindre julklappsrimmande. Mera allvarligt menings-limmande.

Måste jag inte bestämma sig för vad jag skall tro? Jag kan väl inte bara sitta här och glo? Vad skall grannarna tro? Borde jag inte bygga en bro? Eller mjölka en ko?
Det sägs att förvirringen är skön. Men jag hoppas ändå att den går över när det kommer nya rön.
Lång ringlar sig kön till våra nyaste rön. Alla vill köpa en biljett. För att få sitta på parkett och höra vad som är rätt. Att acceptera förvirringen är inte lätt, men det är ändå det enda som är rätt. Det är vad jag får höra att jag skall göra.
Nygamla rön tänker jag surt och anar att det är något lurt. Med allt det här. Det verkar vara ett spel där alla har fel. Eller så är det hela allt för lätt ... därför att det är omöjligt att inte ha rätt.
Eller så är det både och och då är det ju som att lyfta på ett lock. Bara att hoppa ner i denna gryta och ryta. Så egentligen är det lugnt. Men ibland känns det ändå tungt. Men då kan jag skriva en rad. Och göra mig själv och kanske någon annan glad.
God Jul!

söndag, december 18, 2011

Oceanen Koranen

Nu har jag bott i Stockholm i snart fem månader. Herregud vad många olika, okända ansikten som rör sig i den här stan. I Göteborg som jag lämnade i somras bor också många människor men mångfalden blir inte lika påtaglig som här i Stockholm. Den här mångfalden gör något med mig. Våra närmaste grannar är palestinier från Syrien och har nio barn, varav dom flesta är utflugna och har egna familjer. Men dom kommer på besök hela tiden. Det finns så många släktingar och vänner som kommer och går där hos våra grannar att jag omöjligt kan hålla reda på vilka dom är. Jag nickar och säger Salaam till alla. Dom uppskattar att jag säger Salaam då dom är djupt troende muslimer.
Två hus bort bor det svennar som har en svensk flagga uppsatt bredvid dörren. Alla dagar. I deras värld är alla dagar flaggdagar. Jag skall fråga dom någon gång varför dom flaggar alla årets dagar. Kanske tycker dom det är viktigt att varje dag påminna sig om att dom bor i Sverige - i Världen - i Sverige - i Världen. Märsta är verkligen Världen i Sverige. Det kan bli förvirrande om man är van vid föreställningen att Sverige ligger i Världen. För att komma till vårt radhusområde måste man åka över "Golanhöjden". Jag tror att området kallas så för att det ligger en stor och ståtlig Syrisk ortodox kyrka där med en kupol av renaste guld. Det är såklart förvirrande att behöva passera Golanhöjden för att komma hem till ett hus där grannarna är djupt troende muslimer från Palestina som flytt till Syrien för att sedan fly (tillbaka) till Golanhöjden som den här gången ligger i Sverige... (Om Golanhöjderna egentligen tillhör Syrien eller Israel eller Libanon eller från början Palestina har jag dålig koll på). När man varje dag passerar Golanhöjden på väg hem är det i alla fall lätt att glömma att världen man bor i ligger i Sverige som ligger i Världen. På något sätt hjälper den svenska flaggan till att minska förvirringen. Så måste det ju vara. Men jag skall ändå fråga dom någon gång om den där flaggan. Vad det fyller för funktion.

Men det är inte bara här i vårt radhusområde som det råder mångfald. Hela storstockholm med alla dess förorter är en manifestation av mångfald. Det är fint att få röra sig genom denna mångfald. Mångfalden får mig att känna mig både liten och stor samtidigt. Om vi flyttat till ett villaområde i Djursholm eller Bromma hade det blivit en fortsättning på Lerumslivet vi kommer ifrån. Lerum, utanför Göteborg, är en av dom mest homogena, moderatstyrda kommunerna i landet. Villor, villor och fler villor. Duktiga, arbetsamma och konservativa "moderatsvennar" som finner glädje i det goda livet. Ett gott liv som ter sig ganska självklart. Självklart skall man köpa hus i Spanien nu när det är billigt. Bättre pensionsförsäkring finns inte. Självklart skall man ha nära till bra golf också.

Men nu bor vi i Märsta norr om Stockholm. Slutstation för det norrgående pendeltåget. Märsta är inte en annan version av Lerum. Det är en annan version av Världen. Världen minus moderatsvennar. Moderatsvennar behöver världen men frågan är om världen behöver moderatsvennar... Jo men självklart behöver världen moderatsvennar. Dom finns ju faktiskt här i Märsta också även om dom utgör en försvinnande liten minoritet.

Det är något med denna mångfald som får mig att bli tyst och lite blyg. För någon månad sedan stod jag och pratade med en av grannens svärsöner. Efter ett tag kom han in på Islam. Det började lysa om honom när han fick prata om det som var viktigast i hans liv. Han berättade för mig om en stor upplevelse han haft där det gått upp för honom hur eviga och sanna alla ord i Koranen är. För att göra en lång historia kort hade han fått bevittna hur Allah ser till så att ingen människa ändrar en enda stavelse i Koranen. Om ett enda ord ändras ser Allah till att få det korrigerat. Det handlade om en skola där eleverna fått en upplaga av Koranen där ett ord hade ändrats, inte mycket, men tillräckligt för att ge meningen en något annan innebörd. En av eleverna hade en pappa som var blind. Pappan hade bett sin son att läsa högt ur Koranen. När han kom till det ord som ändrats hade pappan sagt att det var fel. Sonen gick till skolan och berättade det för läraren som inte trodde honom. Din pappa är ju blind, hade läraren svarat. Hur kan han veta vad det skall stå på just detta ställe!? Men pappan insisterade och sonen fortsatte fråga sin lärare varför ordet var feltryckt eller ändrat. Till slut undersökte läraren saken och det visade sig att hela den upplaga som skolan fått var feltryckt. Min granne tyckte att det var fantastiskt hur Allah använt sig av den blinde pappan för att korrigera felet.
Jag blev faktiskt tagen av denna berättelse och smittad av den glöd min granne utstrålade.

Ord som kommer från Gud. Från Sanningen. Ord som ingen människa kan mixtra med. Eviga ord. Någonstans i mig väcktes denna dröm till liv. Det började glöda lite någonstans djupt inne i Björn.
Jag stod där och lyssnade på min granne. I flera timmar pratade han och jag lyssnade. Han berättade om Moskén dom har här i Märsta och hur mycket den betyder för honom och hans familj. Hur mycket tron på det absolut sanna och eviga ordet betyder. I en värld av kaos och förvirring. I ett liv fyllt av svårigheter och motgångar, fattigdom och förtryck.

Jag stod där tyst och lyssnade. Han gav och jag tog. Jag ville ge något tillbaka. Berätta vad jag brinner för. Vad jag trodde att jag brann för. Att livet aldrig låter sig fångas av några ord eller koncept. Jag ville prata om dekonstruktion av språket. Om det fåfänga med att bygga de mentala korthus som kallas religioner. Om att det är som att bygga sandslott på stranden. Inte allvar utan lek. Nästa dag har vågorna sköljt bort alla spår av de slott jag byggt. Sandslott av idéer. Jag ville dela med honom hur vackert det är när livet suddar ut alla spår. Men jag hade inte hjärta till det. Eller snarare. Jag insåg att det var lönlöst. Vi pratade inte samma språk.
Han älskade att få berätta för mig om hur Allah, det Absoluta, gör allt för att bevara vartenda ord precis som det är. Koranen är inget sandslott. Koranen är evig. Människor må falla för frestelsen att förhäva sig och tro att dom kan sudda bort det evigt sanna. Människor må läsa Derridas och tro att dom kan dekonstruera språket och höja sig över det. Vilket högmod!! Men Allah är det högsta. Alltid. Han allena. Hans ord är eviga. Han är fast. Som en klippa. Det är vi stackars bräckliga människor som faller samman som korthus. Vi faller på knä inför hans eviga ord. Med pannan mot marken. Det är våra försök att själva tolka och förstå livet som är som sandslott. Allah är den mäktiga vågen, den mäktiga oceanen som sköljer in på stranden och sopar bort alla våra fåfänga försök att göra oss märkvärdiga.

Så där stod vi. Han och jag. Utanför hans dörr. Släkt och vänner kom och gick hela tiden. Han sade några ord till dom på arabiska men återgick snart till att på svenska berätta för mig om det evigt sanna. Orden i Koranen. Han tände cigarett på cigarett. Dom glödde i kapp med hans kärlek för Islam.

Jag var tyst. Jag är fortfarande tyst. Det finns en sådan kraft i den här mannen. Han står så rakryggad. Talar med sådant patos. Och jag, jag mumlar om att jag vet allt mindre. Jag tycker det vackert. Förunderligt att inte veta. Jag tycker om när alla mina idéer spolas bort likt ett sandslott på stranden. Jag tycker om när jag tappar mitt perspektiv. Jag tycker om att vackla.
Vi talar olika språk jag och han. Men på något oförklarligt vis känner jag att hans glöd är min glöd. När jag säger att livet, havet, sköljer bort våra mentala sandslott säger han att livet, havet är Koranens eviga ord. Det är Koranen som är havet. Ett hav av eviga ord. Koranen är evig och omöjlig att krossa. Som livet. Som medvetandet. Alltid starkare än varje människas försök att förstå och tolka. Som havet. Som Koranen.
Koranen, Oceanen.
Samma.
Mäktiga. Vi brinner båda för det som är mäktigare än vårt tänkande. Det som alltid är det samma.
Men våra språk. Så olika.

Jag vill vara naiv här. Oerhört naiv. Jag vill tro att vi säger samma sak. Vill samma sak. Jag vet att det ser olika ut. Jag vet att jag aldrig skulle kunna skriva den här bloggen i ett muslimskt land. Jag skulle aldrig tillåtas elda mitt språk med ikonoklasm och anarkism. Jag skulle hamna i fängelse. Jag vet detta.

Orden är en sak, vilken vikt man lägger vid Koranen är en sak. Det skulle jag kunna leva med. Jag skulle kunna höra samma glöd bakom orden. Känna samma kärlek till sanningen. Det bergfasta orubbliga är lika evigt som det ständigt föränderliga. Sådant går att överbrygga. Se igenom. Känna igenom.
Men politiken. Sharialagarna. Skulle jag kunna leva med dom?

Jag skäms lite över min naivitet. Skäms lite över duktigheten som lyser igenom här. Gud så gulligt att jag kan intala mig själv att jag och min granne förstod varandra. På ett djupt plan dessutom. Herregud Björn. Skärp dig!
Men dom tankarna betyder ingenting i jämförelse med en känsla som finns här. Att jag faktiskt kände hur vi båda går ner på knä inför samma kraft. Om den är inom oss eller utom oss - om det kallas för mysteriet eller Allah, spelar ingen roll. Om det är oceanen eller koranen som krossar alla våra mentala konstruktioner spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi går ner på knä. Om vi går ner på knä i bokstavlig mening vända mot Mecka eller går ner på knä inom oss inför den uppenbara sanningen om att vi är här, medvetna, levande och till brädden fyllda av vördnad inför livet. Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll om jag är naiv, självgod och inbilsk som tror att jag kan överbrygga enorma kulturella och ideologiska motsättningar. Framför allt självgodheten i detta är beside the point. Den självgodheten är i alla fall mycket mindre än den som kommer ur att tänka att dom där muslimerna är ute och cyklar. Allihopa.

Jag kände mig inte så självgod faktiskt när jag stod där och pratade med min granne. Jag kände mig liten, försagd och blyg. Men jag kände mig fascinerad. Över just detta faktum. Att jag inte har något att sätta emot. Jo, jag kan såklart sätta emot. Men allt jag kan sätta emot är ord. Ord om ord.
Jag kände mig liten därför att min granne pratade med kraften bakom en religion som idag omfattar 21% av mänskligheten. Kan jag munhuggas med 1,5 miljarder människor?
Det är klart jag kan. Men det kändes så poänglöst. Jag blev försagd. Av den enkla anledningen att jag insåg att vi pratade olika språk.

Jamen politiken Björn, synen på kvinnan, sharialagarna. Hallååå!? Förstår du inte att du måste stå rak och inte backa för det du tror på. Jämlikhet. Demokrati. Yttrandefrihet. Varför vacklar du? Skulle du vilja att din dotter tvingades gå med slöja?
Jag säger såhär. Jag bor i Märsta. Mina grannar är muslimer. Min dotter behöver inte gå med slöja. Jag får skriva min blogg och säga - Kill the Buddha - och alla religioner är sandslott. Jag får det. Och jag gör det. Men inte med samma kaxighet längre. För allt det jag skriver är språk. Och om jag menar något med det jag anar, att språket bara är mentala konstruktioner, bräckliga, hjälplösa små läten som dränks av bruset från livets ocean, vad är då yttrandefriheten värd?
Jag slutar med den frågan. Om jag menar allvar med att allt vi någonsin sökt finns här, precis här och nu, varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute i världen. Om jag menar allvar med att ute och inne bara är mentala konstruktioner. Varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute?

tisdag, december 06, 2011

Dimma

Vad är utsikterna för att vi kan få ut något
av de insikter vi siktar in oss på att vinna?

Finns det någon i denna dimma
som kommer hinna vinna
över det som bara kan rinna
från det som redan hunnit försvinna?

Med andra ord:
Vad är dimma?
Undrar vattnet
aldrig.

Så klart.

lördag, december 03, 2011

såpbubbligt

Små och såpbubbliga är tankarna idag, glittrande små underverk som poppar in och ur denna rymd.
- Apropå rymd - är jag verkligen ett gränssnitt mellan det yttre och inre, bubblar en tanke. Han har en tjusig skärmmössa på sig med texten - Det är jag som är gränssnittsbubblan. Men idag har han en dålig dag. Han är orolig i magen och till följd av detta börjar tvivel mala runt i huvudet på honom.
- Halloj, det är jag som är det inre, säger en annan bubbla ... där ute ... Det är mitt jobb att vara det inre.
- Intressant, säger gränssnittsbubblan och börjar tvivla på sin förmåga ännu mer. Vad tusan gör du här ute? Men så ser han ett hål öppna sig i inre-bubblan. Han sätter kurs mot det och seglar in.
- Bhuu!! Hehe, där blev du allt rädd, säger en stor fet bubbla. Det hade du inte väntat dig, hö hö, att hitta mig här inne. Det är mitt jobb att hålla reda på det yttre.
- Men vad gör du då här inne i det inre? undrar gränsnittsbubblan.
- Ska du säga, din lilla skogstomte, vad gör DU här inne i det inre? Är det inte ditt jobb att hålla reda på var gränsen går?
- Det är inte så lätt fattar du väl. Hittar man det yttre i det inre ... och sig själv utanför det yttre ...  fast ändå innanför det inre, då behöver man en rejäl drink. Hänger du på, frågar gränssnittbubblan.
- Kan jag väl, svarar yttrebubblan och slickar sig om munnen. Det finns en massa andra bubbelgubbar som håller reda på det yttre ... här inne i det yttre ..., säger han och pekar på en dörr där ute ... i det inre av det yttre. ...
... såå långt hängde jag med, fast sedan blev det bara för mycket.

Jag började gäspa.

Sedan kom en ny tankebubbla som hade en hel liten historia att berätta.
- Det kan vara lite trevligt, sade den, att titta på dom här fiskarna som simmar runt i detta slutna, dock upplysta akvarium som kallas tänkandet. Dom verkar livnära sig på att "tanka" i sig ideer om vad som händer där utanför dom mörka väggarna. Ideer, som har formen av små gröna plankton, som sitter fast på växterna i akvariet. Ideer som processas för att sedan skitas ut så att nya plankton kan få näring och runt runt går det. Jag fattar inte hur. Men att det går runt runt - det är en kvalificerad gissning jag ibland slänger ur mig. Så sade denna bubbla.

Sedan var det alldeles stilla en stund. Aaaaah...

Blubb, blubb, blubb säger det och upp dyker en snurrande tidsbubbla.
- Hur länge har jag varit borta, undrar den oroligt.
- Kan inte säga exakt. Jag vet bara att du kom hit efter mig, säger en bubbla i diskret kostym med en namnbricka där det står - Legitimerad Efterbubbla.
Blubb, blubb, blubb, - Nububbla dyker upp från ingenstans - Nej stopp på belägg! säger Nububbla myndigt och spänner ögonen i Efterbubbla. Den här tidsbubblan kom före dig. Ser du inte att det är en Förebubbla. Den var här när jag kom. Och jag kom NU. Du var mig en fräck Efterbubbla, komma här och säga att du kom före Förebubblan!
Efterbubblan verkar tappa fattningen för en sekund men hämtar sig snabbt.
- Hör på nu Nububbla. Jag stod ju här och pratade med Efterbubbla när du kom insläntrande. Alltså var vi här före dig och du kan omöjligt avgöra vem av oss som var här först.
Blubb, blubb, blubb, - Ursäkta mig fru Nububbla. Jag tror det har blivit ett missförstånd här. Efterbubblan här, min kollega, menar att han kom före en annan Nububbla som kom före dig.

Suck, vad tjatiga tidsbubblorna blir säger en annan tankebubbla. Dom kan inte hålla reda på varandra och grälar om vem som kommer när. Det finns alltid en efterbubbla som kommer före en förebubbla eller en förebubbla som kommer efter en efterbubbla.
Nububblorna gnäller alltid om att dom är en utrotningshotad minoritet som varken före eller efterbubblorna vill erkänna. Nububblorna vägrar att gå över till nuism eller föreism. Men enligt nuisterna och föreisterna är nuismen en falsk religion. Nuisterna kontrar med att nuismen är den enda sanna religionen eftersom det alltid är nu. Dom hävdar att varken föreisterna eller efteristerna egentligen finns nu.
Hårklyverier säger fotfolket och är innerligt trötta på att deras religiösa ledare skall hålla på och bråka hela tiden.

Sedan blir det stilla igen.

Jättelika bubblor seglar majestätiskt över himlen, inneslutna i pyttesmå bubblor. Självaste himlavalvet ligger ihopkrupet längst in i den minsta bubblan och vaggar sig själv till sömns. Det är en ståtlig syn. Men vart tog himlens alla stjärnorna vägen?
Vi är här. Alltid. Även när solen skiner. Det är bara på natten vi kan spegla oss i våra egna ögon.
UA-3343870-1