torsdag, december 29, 2011

Försenade julklappsrim

Alltså, det är ju helt otroligt hur många skallar man kan knö in i en tanke ... för att inte tala om hur många tankar man kan knö in i en skalle. Mindre än en fotboll är den. Skallen. Något större än en handboll. Alla tankar kan ju inte vara här samtidigt ... eller kan dom knös in?
Ingenting behöver knös in i någonting.... det är steg ett. Och det måste göras rätt. Vilket är lätt som en plätt. Framkallar inte en droppe svett.
Det verkar handla om att knö. Men det är som med snö och tö. Hur många snöflingor ryms i ett moln? Hur många moln ryms i en snöflinga? Ofattbart många. Elekronmoln. Hur många sannolikhetsmoln ryms i ett elektronmoln? Beror på hur många av supersträngens dimensioner vi tar med? Tar vi med den bakåtgående tidens dimension ryms allt färre sannolikhetsmoln på vägen till ingenstans ... innan ingenting slutligen - med ett plask - hamnar i allting. Ingenting plaskar i allting. Vilken lek. En gång trodde jag att universum var en stor saftig stek. Men min tro var för vek. Kvar fanns bara lek och smek. Allt annat svek.
Inuti och utanför. Bara två tankar. Ryms med lätthet inuti samma tankemoln. Eller utanför. Lika lätt. Lika rätt. Hela grejen med inuti och utanför är en snöflingas lek på väg från ingenstans till någonstans ... i en snögubbes mage. Rinner bort i tö. Till intighetens sjö. Från någonstans till ingenstans. Ingen eller någon. En trudelutt som tar sig en hutt innan den gör ett skutt. Faller sedan platt och det betyder inte ett skvatt. Du sökte dag och natt. Efter en skatt. Tills du blev alldeles matt. Den fanns ingenstans men du gav inte upp. Tog dig en hutt. Sjöng en trudelutt. Och trudelutten var skatten. Du sade - det var som katten.

Härifrån skall språket inte vara så löst. Från och med nu skall det bli mer seriöst. Mindre julklappsrimmande. Mera allvarligt menings-limmande.

Måste jag inte bestämma sig för vad jag skall tro? Jag kan väl inte bara sitta här och glo? Vad skall grannarna tro? Borde jag inte bygga en bro? Eller mjölka en ko?
Det sägs att förvirringen är skön. Men jag hoppas ändå att den går över när det kommer nya rön.
Lång ringlar sig kön till våra nyaste rön. Alla vill köpa en biljett. För att få sitta på parkett och höra vad som är rätt. Att acceptera förvirringen är inte lätt, men det är ändå det enda som är rätt. Det är vad jag får höra att jag skall göra.
Nygamla rön tänker jag surt och anar att det är något lurt. Med allt det här. Det verkar vara ett spel där alla har fel. Eller så är det hela allt för lätt ... därför att det är omöjligt att inte ha rätt.
Eller så är det både och och då är det ju som att lyfta på ett lock. Bara att hoppa ner i denna gryta och ryta. Så egentligen är det lugnt. Men ibland känns det ändå tungt. Men då kan jag skriva en rad. Och göra mig själv och kanske någon annan glad.
God Jul!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1