söndag, december 18, 2011

Oceanen Koranen

Nu har jag bott i Stockholm i snart fem månader. Herregud vad många olika, okända ansikten som rör sig i den här stan. I Göteborg som jag lämnade i somras bor också många människor men mångfalden blir inte lika påtaglig som här i Stockholm. Den här mångfalden gör något med mig. Våra närmaste grannar är palestinier från Syrien och har nio barn, varav dom flesta är utflugna och har egna familjer. Men dom kommer på besök hela tiden. Det finns så många släktingar och vänner som kommer och går där hos våra grannar att jag omöjligt kan hålla reda på vilka dom är. Jag nickar och säger Salaam till alla. Dom uppskattar att jag säger Salaam då dom är djupt troende muslimer.
Två hus bort bor det svennar som har en svensk flagga uppsatt bredvid dörren. Alla dagar. I deras värld är alla dagar flaggdagar. Jag skall fråga dom någon gång varför dom flaggar alla årets dagar. Kanske tycker dom det är viktigt att varje dag påminna sig om att dom bor i Sverige - i Världen - i Sverige - i Världen. Märsta är verkligen Världen i Sverige. Det kan bli förvirrande om man är van vid föreställningen att Sverige ligger i Världen. För att komma till vårt radhusområde måste man åka över "Golanhöjden". Jag tror att området kallas så för att det ligger en stor och ståtlig Syrisk ortodox kyrka där med en kupol av renaste guld. Det är såklart förvirrande att behöva passera Golanhöjden för att komma hem till ett hus där grannarna är djupt troende muslimer från Palestina som flytt till Syrien för att sedan fly (tillbaka) till Golanhöjden som den här gången ligger i Sverige... (Om Golanhöjderna egentligen tillhör Syrien eller Israel eller Libanon eller från början Palestina har jag dålig koll på). När man varje dag passerar Golanhöjden på väg hem är det i alla fall lätt att glömma att världen man bor i ligger i Sverige som ligger i Världen. På något sätt hjälper den svenska flaggan till att minska förvirringen. Så måste det ju vara. Men jag skall ändå fråga dom någon gång om den där flaggan. Vad det fyller för funktion.

Men det är inte bara här i vårt radhusområde som det råder mångfald. Hela storstockholm med alla dess förorter är en manifestation av mångfald. Det är fint att få röra sig genom denna mångfald. Mångfalden får mig att känna mig både liten och stor samtidigt. Om vi flyttat till ett villaområde i Djursholm eller Bromma hade det blivit en fortsättning på Lerumslivet vi kommer ifrån. Lerum, utanför Göteborg, är en av dom mest homogena, moderatstyrda kommunerna i landet. Villor, villor och fler villor. Duktiga, arbetsamma och konservativa "moderatsvennar" som finner glädje i det goda livet. Ett gott liv som ter sig ganska självklart. Självklart skall man köpa hus i Spanien nu när det är billigt. Bättre pensionsförsäkring finns inte. Självklart skall man ha nära till bra golf också.

Men nu bor vi i Märsta norr om Stockholm. Slutstation för det norrgående pendeltåget. Märsta är inte en annan version av Lerum. Det är en annan version av Världen. Världen minus moderatsvennar. Moderatsvennar behöver världen men frågan är om världen behöver moderatsvennar... Jo men självklart behöver världen moderatsvennar. Dom finns ju faktiskt här i Märsta också även om dom utgör en försvinnande liten minoritet.

Det är något med denna mångfald som får mig att bli tyst och lite blyg. För någon månad sedan stod jag och pratade med en av grannens svärsöner. Efter ett tag kom han in på Islam. Det började lysa om honom när han fick prata om det som var viktigast i hans liv. Han berättade för mig om en stor upplevelse han haft där det gått upp för honom hur eviga och sanna alla ord i Koranen är. För att göra en lång historia kort hade han fått bevittna hur Allah ser till så att ingen människa ändrar en enda stavelse i Koranen. Om ett enda ord ändras ser Allah till att få det korrigerat. Det handlade om en skola där eleverna fått en upplaga av Koranen där ett ord hade ändrats, inte mycket, men tillräckligt för att ge meningen en något annan innebörd. En av eleverna hade en pappa som var blind. Pappan hade bett sin son att läsa högt ur Koranen. När han kom till det ord som ändrats hade pappan sagt att det var fel. Sonen gick till skolan och berättade det för läraren som inte trodde honom. Din pappa är ju blind, hade läraren svarat. Hur kan han veta vad det skall stå på just detta ställe!? Men pappan insisterade och sonen fortsatte fråga sin lärare varför ordet var feltryckt eller ändrat. Till slut undersökte läraren saken och det visade sig att hela den upplaga som skolan fått var feltryckt. Min granne tyckte att det var fantastiskt hur Allah använt sig av den blinde pappan för att korrigera felet.
Jag blev faktiskt tagen av denna berättelse och smittad av den glöd min granne utstrålade.

Ord som kommer från Gud. Från Sanningen. Ord som ingen människa kan mixtra med. Eviga ord. Någonstans i mig väcktes denna dröm till liv. Det började glöda lite någonstans djupt inne i Björn.
Jag stod där och lyssnade på min granne. I flera timmar pratade han och jag lyssnade. Han berättade om Moskén dom har här i Märsta och hur mycket den betyder för honom och hans familj. Hur mycket tron på det absolut sanna och eviga ordet betyder. I en värld av kaos och förvirring. I ett liv fyllt av svårigheter och motgångar, fattigdom och förtryck.

Jag stod där tyst och lyssnade. Han gav och jag tog. Jag ville ge något tillbaka. Berätta vad jag brinner för. Vad jag trodde att jag brann för. Att livet aldrig låter sig fångas av några ord eller koncept. Jag ville prata om dekonstruktion av språket. Om det fåfänga med att bygga de mentala korthus som kallas religioner. Om att det är som att bygga sandslott på stranden. Inte allvar utan lek. Nästa dag har vågorna sköljt bort alla spår av de slott jag byggt. Sandslott av idéer. Jag ville dela med honom hur vackert det är när livet suddar ut alla spår. Men jag hade inte hjärta till det. Eller snarare. Jag insåg att det var lönlöst. Vi pratade inte samma språk.
Han älskade att få berätta för mig om hur Allah, det Absoluta, gör allt för att bevara vartenda ord precis som det är. Koranen är inget sandslott. Koranen är evig. Människor må falla för frestelsen att förhäva sig och tro att dom kan sudda bort det evigt sanna. Människor må läsa Derridas och tro att dom kan dekonstruera språket och höja sig över det. Vilket högmod!! Men Allah är det högsta. Alltid. Han allena. Hans ord är eviga. Han är fast. Som en klippa. Det är vi stackars bräckliga människor som faller samman som korthus. Vi faller på knä inför hans eviga ord. Med pannan mot marken. Det är våra försök att själva tolka och förstå livet som är som sandslott. Allah är den mäktiga vågen, den mäktiga oceanen som sköljer in på stranden och sopar bort alla våra fåfänga försök att göra oss märkvärdiga.

Så där stod vi. Han och jag. Utanför hans dörr. Släkt och vänner kom och gick hela tiden. Han sade några ord till dom på arabiska men återgick snart till att på svenska berätta för mig om det evigt sanna. Orden i Koranen. Han tände cigarett på cigarett. Dom glödde i kapp med hans kärlek för Islam.

Jag var tyst. Jag är fortfarande tyst. Det finns en sådan kraft i den här mannen. Han står så rakryggad. Talar med sådant patos. Och jag, jag mumlar om att jag vet allt mindre. Jag tycker det vackert. Förunderligt att inte veta. Jag tycker om när alla mina idéer spolas bort likt ett sandslott på stranden. Jag tycker om när jag tappar mitt perspektiv. Jag tycker om att vackla.
Vi talar olika språk jag och han. Men på något oförklarligt vis känner jag att hans glöd är min glöd. När jag säger att livet, havet, sköljer bort våra mentala sandslott säger han att livet, havet är Koranens eviga ord. Det är Koranen som är havet. Ett hav av eviga ord. Koranen är evig och omöjlig att krossa. Som livet. Som medvetandet. Alltid starkare än varje människas försök att förstå och tolka. Som havet. Som Koranen.
Koranen, Oceanen.
Samma.
Mäktiga. Vi brinner båda för det som är mäktigare än vårt tänkande. Det som alltid är det samma.
Men våra språk. Så olika.

Jag vill vara naiv här. Oerhört naiv. Jag vill tro att vi säger samma sak. Vill samma sak. Jag vet att det ser olika ut. Jag vet att jag aldrig skulle kunna skriva den här bloggen i ett muslimskt land. Jag skulle aldrig tillåtas elda mitt språk med ikonoklasm och anarkism. Jag skulle hamna i fängelse. Jag vet detta.

Orden är en sak, vilken vikt man lägger vid Koranen är en sak. Det skulle jag kunna leva med. Jag skulle kunna höra samma glöd bakom orden. Känna samma kärlek till sanningen. Det bergfasta orubbliga är lika evigt som det ständigt föränderliga. Sådant går att överbrygga. Se igenom. Känna igenom.
Men politiken. Sharialagarna. Skulle jag kunna leva med dom?

Jag skäms lite över min naivitet. Skäms lite över duktigheten som lyser igenom här. Gud så gulligt att jag kan intala mig själv att jag och min granne förstod varandra. På ett djupt plan dessutom. Herregud Björn. Skärp dig!
Men dom tankarna betyder ingenting i jämförelse med en känsla som finns här. Att jag faktiskt kände hur vi båda går ner på knä inför samma kraft. Om den är inom oss eller utom oss - om det kallas för mysteriet eller Allah, spelar ingen roll. Om det är oceanen eller koranen som krossar alla våra mentala konstruktioner spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi går ner på knä. Om vi går ner på knä i bokstavlig mening vända mot Mecka eller går ner på knä inom oss inför den uppenbara sanningen om att vi är här, medvetna, levande och till brädden fyllda av vördnad inför livet. Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll om jag är naiv, självgod och inbilsk som tror att jag kan överbrygga enorma kulturella och ideologiska motsättningar. Framför allt självgodheten i detta är beside the point. Den självgodheten är i alla fall mycket mindre än den som kommer ur att tänka att dom där muslimerna är ute och cyklar. Allihopa.

Jag kände mig inte så självgod faktiskt när jag stod där och pratade med min granne. Jag kände mig liten, försagd och blyg. Men jag kände mig fascinerad. Över just detta faktum. Att jag inte har något att sätta emot. Jo, jag kan såklart sätta emot. Men allt jag kan sätta emot är ord. Ord om ord.
Jag kände mig liten därför att min granne pratade med kraften bakom en religion som idag omfattar 21% av mänskligheten. Kan jag munhuggas med 1,5 miljarder människor?
Det är klart jag kan. Men det kändes så poänglöst. Jag blev försagd. Av den enkla anledningen att jag insåg att vi pratade olika språk.

Jamen politiken Björn, synen på kvinnan, sharialagarna. Hallååå!? Förstår du inte att du måste stå rak och inte backa för det du tror på. Jämlikhet. Demokrati. Yttrandefrihet. Varför vacklar du? Skulle du vilja att din dotter tvingades gå med slöja?
Jag säger såhär. Jag bor i Märsta. Mina grannar är muslimer. Min dotter behöver inte gå med slöja. Jag får skriva min blogg och säga - Kill the Buddha - och alla religioner är sandslott. Jag får det. Och jag gör det. Men inte med samma kaxighet längre. För allt det jag skriver är språk. Och om jag menar något med det jag anar, att språket bara är mentala konstruktioner, bräckliga, hjälplösa små läten som dränks av bruset från livets ocean, vad är då yttrandefriheten värd?
Jag slutar med den frågan. Om jag menar allvar med att allt vi någonsin sökt finns här, precis här och nu, varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute i världen. Om jag menar allvar med att ute och inne bara är mentala konstruktioner. Varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute?

25 kommentarer:

  1. Jag såg en mening som målats med sprayfärg på den lokala matbutiken; "Hellre dö stående än att leva på knä".

    Det var mäktiga ord minsann. Varje gång jag gick förbi så fylldes jag av upprymdhet utan att riktigt veta varför. Sen en dag så var dom mäktiga orden borttvättade till följd av någon mjäkig nolltoleranspolicy mot konstnärligt utsmyckande av det offentliga rummet. Bortspolat som ett sandslott på stranden.

    Log för mig själv och insåg att avsaknaden av ord talade ett tydligare språk i just det här fallet. På knä eller inte. Livet gör vad det gör.

    SvaraRadera
  2. Sprayat på en av pelarna man åker förbi med tunnelbanan mellan Slussen och G:a Stan stod under ett tag under slutet av 80-talet: "bara döda fiskar flyter med strömmen, levande simmar emot."

    Rumi, den sufiske poeten formulerade något liknande: "blott sjönsjungande fåglar sitter i brur. Ugglorna flyger fritt."

    och finlandssvensken Elmer Diktonius: "Blott de tama fåglarne hafva en längtan. De vilda flyga"

    Wannabevilda ord, tama ord, domesticerade och hämmade ord, sprakande sprickbildande ord, religiöst glödande patriarkala tvärsäkra ord, buddhadödande poststrukturalistiska ord. Ord likväl.

    Undrar om det tama är själva orden och det vilda är tystnad och ljud är bortom deras strukturer...

    SvaraRadera
  3. Vilka suveräna citat!

    Bidrar med mera ord:

    ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ‘galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”
    -Torgny Segerstedt

    SvaraRadera
  4. Ja. Det är vackert med fåglar i skogen och sådär. Naturen är ett kakafoniskt bländverk som andas sprudlande kärlek och ren djävla terror.

    Och som en stoppkloss i hejdlösheten så skiner i mittfåran av allt detta en fridfull tystnad bortom all förståelse.

    http://www.youtube.com/watch?v=4La09rwsvhs

    SvaraRadera
  5. Björn! Förlåt min vana trogen att vara så förbaskat "down to earth", men jag kan inte låta bli. :) När jag läser dina fina eftertänksamma ord, slår det mig att du kanske har fått en liten kulturkrockschock? För mig som befinner mig i samma stad, men på södra sidan, är det du berättar om, vardag sen länge. Det är liksom naturligt där jag bor, att vi kommer från många olika ställen. När sonen var mindre och började spelade fotboll, hade vi sexton olika språk i knattelaget. Kan säga att det blev många kulurkrockar och mycket roligheter, men vi hade skitkul. Så det känns gott att vi flyttade hit från det homogena södermalm, känns öppet på nåt vis. Tror det är rätt hälsosamt att flytta ibland. :)

    Sen en sak till, när man lyssnar på någon, som du gjorde, ger man också. I lyssnandet på din granne, gav du även honom något fint. Det är gott att lyssna, finns ett givande i det och det vore kanske inte så dumt om fler gjorde det. Se där, ett litet tyckande som slank fram. :))

    SvaraRadera
  6. B!
    Att bli tyst och gå ner på knä inom mig är vad livet ofta gör här. Jag blir utom mig inom mig över hur stort livet är och hur små orden är. Jag räknar dock med att det går över. Som allt annat. Fast jag är inte säker på det heller.

    Kan absolut inte argumentera emot att livet gör vad det gör hur mycket jag än argumenterar.

    När jag var liten läste jag Fänrik Ståls sägner och blev förtjust i Sven Duvfa. Han dog minsann stående. Vet inte varför den associationen dök upp men det gjorde den. :)

    SvaraRadera
  7. Pierre!
    Bilden av Sven Dufva har bitit sig fast här. Flyga och strida smälter ihop. Krigsromantik är vacker på nåt sätt. Strider handlar nästan alltid om frihet. Så tänker jag just nu.

    Jaa, orden är tama. Svärdet är vasst. En kula kan tysta den störste av talare.
    Var kommer dessa krigiska associationer ifrån? Hmm, en gammal korsriddar-gen måhända. Hur väcktes den till liv?
    Livet har en rå skönhet ibland.

    Jag vill tacka dig för din avslutande betraktelse. Jag har gått och sugit på den några dagar. Har inte hunnit sätta mig och skriva här förrän nu. Jag känner JA, orden är tama. Och JA, tystnaden är vild.
    Tack fine Pierre!!

    SvaraRadera
  8. Perra!
    Tack för fint citat!
    Kommer bara på en plump kommentar. Det är farligt att leva. Man kan dö. Vi är alla modiga på nåt vis.

    SvaraRadera
  9. B!
    Oj, starkt klipp! Tack!
    Tystnad bortom all förståelse. JA.

    SvaraRadera
  10. Eva! Jordnära kommentarer är mycket välkomna!! Jag har ju en tendens att ibland bli aningen kaxig här på bloggen:) I am Infinite Consciousness ... hehe. Spelar roll liksom var jag bor. Vad MENAR du med att min identitet kan påverkas av var i Stockholm jag bor?? :) Hahahaha.

    Tack för att du skrev det där om att man ger något när man lyssnar. Jag vet inte riktigt varför jag skrev sådär om att jag ville ge något tillbaka när jag lyssnade på min granne. Texten var en efterkonstruktion av mitt minne. När jag nu känner efter i minnet så ville jag inte säga något. Det var mer nåt jag ville när jag skrev texten. Om du förstår?
    Texten var mer en reflektion med minnet som avstamp.
    Att lyssna var det enda jag kunde då. På min förra arbetsplats hade jag några fina kollegor och vänner som var muslimer. Jag blev väldigt berörd när dom pratade om sin tro. Och samma sak där. Jag hade inget behov av att ge dom mina tankar. Jag tyckte bara det var så vackert på något vis, hur dom pratade om sin tro. Dom frågade ofta om min tro, vad jag sökte, varför jag inte hittat en tro. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara. Det kändes inte viktigt.
    På min nuvarande arbetsplats lyssnar jag ibland på kollegor som berättar om sitt motstånd mot regimerna i Iran och Irak. Jag vet inte vad jag skall säga då heller. Jag fattar ju deras perspektiv. Det är ju inte svårt.
    Jag märker att jag helst lyssnar när jag pratar med andra om tro och religion. Det är nog mest här på bloggen som jag blir lite kaxig ibland :)

    Det där med att inte veta vad man ska säga och att känna att det är oviktigt i relation till andra kanske är nåt som går över. Jag vet inte. Jag vet bara att jag förr var jävligt jobbig på den punkten. Jag älskade att peta på andras tro och ville få dom att börja ifrågasätta saker i tron. Saker som störde mig.
    Nu tycker jag tro är vackert. På julafton skall vi titta på Polarexpressen. En animerad historia där Tom Hanks gör en av rösterna. Det har blivit lite tradition här hemma eftersom min dotter tyckte så mycket om den när den kom 2004. Handlar om en pojke som tappat sin tro på jultomten. Men så får han träffa den riktiga tomten på nordpolen och hittar tillbaka till sin tro. Jag får tårar i ögonen varje gång... Jo, det är säkert. Rodnar lite nu.
    <3

    SvaraRadera
  11. Angående det starka klippet som B gav oss: Det finns källor som hävdar att inga rovdjur är Guds skapelse. Rovdjuren, och hela fenomenet att leva på andra levande varelser, är en avkomma av det kollektiva medvetande som råder på denna planet. Och detta medvetande är det vi människor som skapar. Därför ser vi i djurriket speglingar av vårt eget beteende. Allt som lever är skapat av ett medvetande.

    SvaraRadera
  12. Perra!
    Det kanske kommer från en annan planet? Vem vet? Elaka aliens som har planterat in ett virus i vårt medvetande. Det skulle hursomhelst bli en bra historia. :)

    SvaraRadera
  13. Det har redan gjorts bra historier av det, Björn! Inplanterade virus är ett annat tema, men medvetandet/det undermedvetna som "generator" av nya arter i fysisk form, eller rentav regelrätta monster, är temat t ex i Forbidden Planet! En gammal film som jag såg i början på 70-talet, som gjorde starkt intryck på mig.

    SvaraRadera
  14. Jag tycker i och för sig inte att det är så starkt. Mittfåran som sagt. Är dock öppen inför att bli starkt berörd av sånt där igen om det är vad som står till buds härnäst.

    Perra, vad är det för källor? Det där låter snarare som något du fiskat upp ur en rostig pissoar! Och den som påstår att min älskade kissekatt inte är lika komplett gudomlig som allt och alla andra riskerar seriöst att få sin tandborste ollad.

    SvaraRadera
  15. Tja B...
    Tro mig, jag kan debattera om saker och ting och hitta de rätta argumenten och formuleringarna. Jag har sysslat med sådant till förbannelse.
    Men även för mig vilar allt - om jag ska få ”rätt” i diskussionen - till sist på reella fakta. Därför kan man se det som ett utslag av självplågeri att dryfta något uppseendeväckande, som dessutom saknar reell faktagrund.

    Men all reell faktagrund vilar i sin tur på den medvetandenivå som är öppen för den. Jag påstår inte att jag skulle ha ett högre medvetandetillstånd, men jag påstår att högre medvetandetillstånd existerar – för den som är öppen.
    Och vad som slår mig, när jag väljer att vara öppen (för det är ett val), är att de som förfäktar reella fakta egentligen inte alls gör det – utan de har valt förutsättningarna (ramen) för dessa reella fakta, för att därefter filtrera endast de ”fakta” som validerar deras verklighetssyn.

    Jag har själv varit sådan. Jag har trott mig representerara det som är SANT. Men alltid känt att om jag bara tar ett steg tillbaka och ser på mig själv, så är det inte alls sant ändå – utan bara något som för tillfället fungerar; ger mig rätt i en argumentation, där man (någon auktoritet) i förväg bestämt ramarna för vad som får vara sant.

    Så här är det överallt. Även inom vetenskapen. Vad som får vara vetenskap måste utesluta sånt som har med vårt medvetande att göra – eller det måste inte alls göra det. Det är ett val, även här!

    Och beträffande källorna som säger något om rovdjuren: Det är alltså meningslöst (och tröttande) att hävda något som du bara relaterar till den ram genom vilken du ser verkligheten. Om du vill veta mer, så gör dig först villig att se bortom ramen. Då kommer du att finna något.

    SvaraRadera
  16. Alltså, jag vill inte verka våldsam men..dö.

    SvaraRadera
  17. Eller, ja. Du har ju så rätt i mycket av det du säger. Men jag väljer ändå att disputera det jag anser vara irrelevant rappakalja. Alla får dra sin egen slutsats. Sanningen står sig så bra för sig själv att inga argument behövs.

    SvaraRadera
  18. Ni har poänger bägge två. Men det är en mening som sticker ut här. Den handlar om det som kan stå själv utan argument. Den handlar om det som inte kan fällas av några motargument.
    Är det döden?
    Det är i alla fall omöjligt att argumentera med döden. Man kan be om nåd. Det är allt man kan göra. Be om en liten stund till här på jorden som människa. Det är en nåd att få vara människa.

    SvaraRadera
  19. Men dö! Lagg å nu, va!
    (som vi säger här i Götebörrj..). Det kan tolkas på många sätt :-)

    Men jag tror du har rätt.

    Döden är det Absoluta, sett från det Dualistiska. Det är därför den inger skräck.
    Döden är det Absolutas representation i det yttre. Låter man inte det inre vara med också, uppstår rädsla.

    SvaraRadera
  20. Perra!
    Man kan säga mycket om döden. Allt jag kommer på nu är - RESPEKT!!
    Eller som jag skulle säga om jag var i Götebörrj ... de e nog bäst du flör på daj nu, her kommer en jävvlit stor gubbe :)

    SvaraRadera
  21. En annan sitter här å garvar å inser att man hajjar klyket. Nu va ni juh lite kuliga, grabbar. :)))

    SvaraRadera
  22. Du vet här upp i norrland så har vi int så mycke tålamod för sånt dära fanskap. Skull du kom hit och göra zen som dä ska göras på riktigt så skull vi börja din träning mä å kedja fast dä bakom snöskotern å kör nåra varv runt elljuspåre för å skaka ne storkiga stadsbofasonerna ure å kanske skull vi rentav lyckas väcka dä ur din förpantade garderobsreligiösa foliehattskoma.

    Nå finns de månge sömndruckna och förspillda satar som slösa livets gnista på krämande coldreaders tills dom förskrumpnat som gammelfarfars lever gjorde när vi installera hembränningsapparaturen. Men hoppe ärna aldrig släckt.

    Fast i ärlighetens namn så ids jag fan int å bry mig längre. Du slocknar till slut du med. Som ett lingon i buk'n på älgkon smälter alla distinktioner till slut samman. Så även dina.

    Hupp!

    SvaraRadera
  23. Åh gud vad hemsk jag är. Men det är SÅ underhållande att låta det flöda sådär!

    SvaraRadera
  24. B: Du är inte alls hemsk, ty det är precis så det funkar i Norrland. Det vet jag för jag är norrlänning själv, å in ba nan ståkkhålmar söm ha sett pa Pistvakt å vill spännese litte...

    SvaraRadera
  25. Såklart! Det blir som sagt lätt lite aghori/bhairava-stämning kring energierna som jag omsätter i just denna fas av mitt liv. Men det fyller någon slags funktion i det stora hela.

    Och jag lovar att man kan finna det du kallar för gud i en frusen fyllekebabspya på marken eller en begagnad snusprilla fasttryckt på en tegelvägg. Men då får man lämna idén om högre och lägre perspektiv bakom sig.

    SvaraRadera

UA-3343870-1