måndag, augusti 13, 2012

Rastplatser

Om det finns något absolut sant, evigt och oföränderligt som vi kan komma fram till så ser jag det idag som en vacker rastplats vid livets väg. En inre oas där vi kan slå oss ner, ta fram vår kaffetermos, våra ballerinakex, luta oss tillbaka och säga aaahh. Detta är inte en syn på sanningen som jag valt därför att jag tycker om den. Det är en syn på sanningen som jag tvingats till. Livet släpade mig dit medan jag sparkade och skrek.

Jag ser att det finns människor som valt att bosätta sig på sådana rastplatser för att predika för andra att här tar vägen slut. Ibland önskar jag att jag kunde ansluta mig till dom. Men jag kan inte.

Människor som predikar att vägen tar slut där dom valt att bosätta sig kallar jag för Gurus. Jag tycker om Gurus. Jag skulle kunna räkna upp en lång lista på Gurus som jag träffat eller vars böcker jag läst. Dom har erbjudit mig en stunds vila. Dom har bjudit på kaffe och ballerinakex, (oftast mot betalning) och jag har kunnat hämta andan och för en stund drömma att jag kommit till vägs ände på mitt lidandes väg. För under dom perioder som jag var mottaglig för Guruernas predikningar var mitt liv verkligen ett lidande. Jag önskade att det skulle ta slut. Och då fanns dom där med sina tröstande ord och varma famnar. Det var fint och jag tänker på alla Gurus som jag mött med tacksamhet. Både dom jag mött i verkligheten och dom jag mött genom deras böcker, videos eller ljudinspelningar.

Men sedan en tid tillbaka har alltså min syn på livets väg och sanningen förändrats. Livets väg tar aldrig slut och sanningen är alltid något annat än det jag kan föreställa mig. Större. Alltid större.

Nu skall jag skriva lite om en av de rastplatser jag besökt. Här handlar det om att finna sig själv bakom den identitet man byggt upp med hjälp av språket och och upplevelserna. Jag skall nu ge några exempel på det språk som används här:
Du är inte den du tänker att du är. Tankar är objekt som kommer och går. Du är den som bevittnar dessa tankar. Du kan heller inte vara den du känner att du är. Också känslor kommer och går och du är den som bevittnar alla dessa känslor. Det du tänker och känner att du är kallar du för din identitet. Men det är inte en sann identitet utan en falsk. För att komma fram till din sanna identitet måste du släppa taget om allt du tänker om dig själv och allt du känner för dig själv. Du behöver inse att din sanna identitet är något du redan är. Du kan inte komma fram till eller finna din sanna identitet. Allt du kan göra är att sluta tro på alla dom tankar och känslor som utgör den falska identitet som också kallas för egot. Egentligen är det mycket enkelt. Inse att tankar och känslor är objekt. Något som du som subjekt kan bevittna. Hur kan du vara ett objekt? Din sanna identitet är subjektet, det som ser, inte vad du ser. Du är det som hör, inte vad du hör. Du är det som drömmer, inte vad du drömmer. Egot är som en karaktär i din dröm. Denna drömkaraktär kan födas och dö. Men du som det rena subjektet är utan början eller slut. När du inser att du är subjektet försvinner rädslan för döden. Som subjektet är du odödlig.

Jag älskar det språket. Jag kallar det för Nondualism. Det var länge rubriken på den här bloggen. Jag har varit i det här språket under flera år. Det finns en vacker vila i det. Det är en utsökt rastplats. Självklart finns det fallgropar. Risken är att man lurar sig själv och skapar en ny identitet som säger att man är det rena subjektet eller vad man väljer att kalla det. Men efter ett tag lär man sig vila i en inre stillhet där inga namn får fäste. Man kan vara den här stillheten utan namn. Livet blir lätt. Livet blir något som liksom bara uppstår av sig självt. I alla fall så länge man inte utmanas. När man stöter på en utmaning går man till sin Guru eller läser mer i någon av sina favoritböcker och försöker hitta tillbaka till det där lugnet. Så där håller man på. Man arbetar med acceptans. Man säger att känslor av smärta och förvirring bara är som vågor i det hav jag är. Inga vågor kan hota havets våthet. Det kan vara stilla, det kan storma, det gör ingen skillnad. Egot är inte något som existerar åtskilt från mig. Egot är mer som en våg som uppstår i det hav jag är. Så det enda jag behöver göra är att minnas att jag är havet, att jag är allt. Eftersom jag är allt kan ingenting förändra någonting. Ååå vad jag älskar det här språket och hur det får mig att må.

Vad jag vill säga med den här texten är att vägen inte tar slut bara för att man kommit till en vacker rastplats. En av mina favoritgurus inom nondualismen heter Adyashanti. När jag var och lyssnade på honom i Amsterdam för ett år sedan frågade någon om han kommit till vägs ände. Jag minns inte exakt hur frågan var formulerad men det var något åt det hållet. Då minns jag att han svarade att det han pratar om alltid kan fördjupas. Jag tyckte om det. Det vi pratar om idag är en rastplats på vägen hur sant det än känns. Hur strålande och klara insikterna än känns.

Världen är inte som jag vill att den skall vara. Jag själv har inte lyckats bli den jag vill vara. Jag vill älska mig själv men kan inte låta bli att irritera mig på sidor i min personlighet. Jag vill förlåta mig själv och andra men kan inte. Jag vill vara närvarande i världen här ute men flyr in i romaner, filmer, dagdrömmar och metafysiska spekulationer därför att det känns som att mitt hjärta blöder sönder om jag stannar i den yttre världen med öppna ögon. Jag vill göra mer för att hjälpa mina medmänniskor och förbannar min brist på styrka och kunskap om hur jag skall hjälpa.
Så är det att vara människa. Och ändå älskar jag varje andetag i detta människovarande. Jag bad en brinnande bön om att få uppleva allt det här. Också det tunga och djävliga i människovarandet bad jag om att få uppleva. För det är en sådan outsäglig sötma i det här. Det här att vara här. Och det är döden som påminner mig om det. Det är döden jag vill tacka. Dödens mörker lyser upp livet.
Jag vet inte men kanske är det så att döden inte finns här för att göra slut på oss utan för att lysa upp människovarandet med sitt mörker. Jag håller fast vid det jag älskar just därför att jag vet att det kommer ryckas ifrån mig. Den känsla som fyller mig nu är att jag vill vara dödlig. Jag vill inte vara odödlig. Jag är dödligt förälskad i människovarandet. Denna ljuva blomma i oändligheten.

lördag, augusti 11, 2012

Början på Johannesevangeliet

Jag har tidiga minnen av Johannesevangeliet. Jag var nog inte mer än fyra, fem år gammal när jag förstod att Johannesevangeliet var en tungviktare. Min pappa som var präst i Kristensamfundet fick mig att känna vilken tyngd det fanns i Johannesevangeliet. Han gjorde det med tonfall och kroppsspråk. Svepte in begreppet Johannesevangeliet i en aura av något monumentalt. Något absolut. Jag köpte det rakt av utan att fatta någonting av innehållet. Den här känslan har överlevt mina år som ateist och buddhist och advaitist och Gud vet vad jag pysslat med. Men Johannesevangeliet är fortfarande är tung bok i min värld.

Apropå min värld - det är ju ta mig fan det boken handlar om. Vad är världen? Han går ut hårt och tungt, denne Johannes. Håll i er nu!
"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

Det är ett mäktigt allvar i detta. Varje ord som en topp i ett bergsmassiv. Ur jorden reser dom sig mot himlen. Orubbliga.
Våra små ord kan klättra upp på någon av topparna om dom vågar. Stå där på toppen och flämtande tycka saker om dessa berg av existentiell resning.
Det är det jag skall göra nu. Leka bergsbestigare på Johannesevangeliets första vers. I ryggsäcken bär jag med mig ettt citat av Wittgenstein:
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser".
Under klättringen tänker jag på människor som i anfall av högmod har fräckheten att pissa på språket. Människor som kan säga saker som - Jaja, men det där är ju bara en massa ord. Ord är ju bara ord. En bild säger mer än tusen ord. Inga ord kan beskriva smaken av en jordgubbe. Eller en kyss.
Jag struntar i dom människorna nu. Dom får tids nog äta upp sitt högmod. Så tänker jag där jag klättrar upp mot en av Johannesevangeliets snöklädda toppar.
Men hur högmodig är jag inte själv när jag tänker - Men bäste Herr Wittgenstein, nog måste det väl finnas något bortom språket? Om någon människa kan veta något om vad som finns bortom språket så borde det vara Wittgenstein. Jag vet inte mycket om Wittgensteins arbete men en sak vet jag - han vigde sitt liv åt att försöka borra sig igenom språket och komma bortom det. Det är intrycket jag fått. Men han står på min lista över författare jag måste läsa. Förmodligen kommer jag ändra uppfattning när jag lärt mig mer om hans filosofi. För tillfället använder jag mig bara av det här citatet för att ha något att ta avstamp ifrån. Tänk om det är som citatet säger?
Hur högmodig är jag inte när jag utmanar självaste Herr Johannes - Men bäste Herr Johannes, nog måste det väl ha funnits något innan ordet? Men Herr Johannes lämnar inte något som helst utrymme för den möjligheten. Det framgår med all önskvärd tydlighet. "utan 'ordet' blev ingenting till av allt som finns till".

Big Bang tänker jag triumferande, var fanns ordet då men i samma stund inser jag att Herr Johannes och Herr Wittgenstein är rätt tunga gubbar. Där är jag med mitt språk och rör vid något som hände för fjorton miljarder år sedan. Fast egentligen kanske det bara är språket som rör vid sin yttersta gräns. Vad vore Big Bang utan språket? - Massor tänker jag, Big Bang är ofattbara mängder energi som gör något ofattbart. Men vad ÄR energi utan språket?
Jag blir lite tveksam här men tänker inte ge upp såhär lätt. Det är väl självklart att det fanns ett universum innan det första ordet kom. Det fanns ju Dinosarier som levde om här på jorden med sina pyttesmå hjärnor som säkerligen inte hade plats för något språkcentrum.

Jag sitter tyst en bra stund och undrar om det ändå inte är dags att ge upp. Men så kommer jag på det. Jag fanns ju innan jag kunde yttra mitt första ord! Ha! Triumferande tittar jag på Herr Johannes och undrar vad han nu skall kontra med. Men jag behöver inte vänta på att Johannes skall säga något. Jag inser ju själv hur dum den tanken var. Innan jag hann yttra mitt första ord fanns det ju en massa ord runt omkring mig. Min pappa pratade säkert om Johannesevangeliet redan när jag var några dagar gammal och låg där i min vagga i Tübingen där pappa tjänstgjorde som präst på den tiden.

Nej, såhär kan jag inte hålla på. Att flytta på det bergsmassiv som Johannesevangeliets första vers utgör kräver drastiska åtgärder. Om jag nu vill flytta på det. För det vill jag väl?
Jo, det vill jag.

Häromdagen gick jag en promenad i skogen med en god vän när vi kom fram till en glänta. Plötsligt öppnar sig allt och orden lägger sig till vila i mig. Jag har kommit fram till det i mig som är utan början.
UTAN BÖRJAN
Öppenheten är utan början. Och när jag står där i skogsgläntan vet jag att jag är det.

Och nu ser jag vad det står i Johannesevangeliets första vers. Jag ser hur den börjar. Den börjar med begynnelsen. "I begynnelsen fanns ordet"

Det här är inte något man kan förstå. Men man kan begrunda det. Och när man gör det blir man stilla. Och när man blir stilla kan man minnas att man är det som är utan början.

onsdag, augusti 01, 2012

Star Clipper

Bilder av död.
Vi simmar runt i detta mentala hav av dödsbilder. Lite äckligt är det när filmen visar en kula som i slowmotion  penetrerar kraniet och ... nej, stopp, det vill vi inte se. Men vi står ut med det om vi inte hinner blunda. Vi rusar inte ut ur rummet för att kräkas.
Häromdagen läste jag ett påstående om att dagens sekulariserade människa inte fruktar döden. - Konstigt, tänkte jag, men insåg att det finns en logik i detta. Den sekulariserade människan vet att själen dör när kroppen dör. Hon vet det på samma sätt som hon vet att jorden är rund och att den kretsar kring solen. Naturvetenskapen har tagit död på otaliga myter. Myten om själen är en av de döda myterna. Ja, nästan död är den i alla fall. Naturvetenskapen har försökt driva ut det mytiska ur människan på samma sätt som man driver ut en bakterieinfektion. Det har lyckats ganska bra men det mytiska i människan är snarare som ett virus som gömmer sig i kroppen och bara skapar synliga symtom någon gång ibland. När vi sänker garden på grund av svaghet eller trötthet. Det mytiska har hittat fickor i våra hjärtan där det kan leka runt utan att störa den gällande ordningen. Vi läser fantasyromaner. Vi tittar på tv-program om andar och hemsökta hus. Vi går till medier för att veta vilka vi var i vårt förra liv - för att det är intressant liksom. Som något vi pysslar med vid sidan om. Ibland passionerat men alltid vid sidan om den sekulariserade världens breda mittfåra. Att vi har en själ är snarare något vissa sekulariserade människor hoppas på än något dom vet.

Döden kommer bli som att man släcker ljuset i huvudet. Som när man sövs inför en operation. Inget att hetsa upp sig för. Mer som att man bör försöka passa på och njuta så länge det varar. Försöka leva i nuet och inte tänka så mycket på att det kommer ta slut. Vad skall det tjäna till? Gärna försöka göra världen bättre också för barnens skull.

Och så alla dessa bilder av döda människor. Vi läser beskrivningar av lik i olika stadier av förruttnelse utan att höja på ögonbrynen. Deckarförfattaren måste fånga vårt intresse med hjälp av komplexa karaktärer och fängslande intrig. Beskrivningar av döda kroppar är vardagsmat för den vana läsaren. Vardagsmat. Smaka på det.
Är det därför den sekulariserade människan inte fruktar döden? För att den på ett mentalt plan är vardagsmat. Senast igår såg jag några avsnitt av den fantastiskt välgjorda och omskrivna tv-serien Breaking Bad. Huvudpersonen som aldrig förut tagit en annan människas liv, lider alla helvetets kval innan han i en scen blir av med sin oskuld. Och nu slår det mig att jag under den scenen kände det som att det var länge sedan jag blev av med min oskuld. Vilket är bisarrt. När dödade jag en annan människa med mina bara händer som Walter tvingas göra? Nej, just det, men jag har sett det på film och läst om det i böcker otaliga gånger. Därför vet jag att det alltid är tufft första gången man tvingas ta livet av en annan människa.
Men vad fan vet jag egentligen?

Jag vet att mina känslor inför döden förändrats genom livet. Jag minns första gången jag förstod att jag skulle dö. Det var ett år efter att min morfar dött. Min morfars död när jag var sju år gjorde inget större intryck på mig. Det var bara konstigt. Jag fick aldrig se hans döda kropp. Fick inte vara med på begravningen. Jag var för liten sade man till mig. Men ett år senare fick jag veta att min mammas bästa vän förlorat sin man. Han hade tagit sitt liv och det hade dröjt flera veckor innan dom hittat hans döda kropp ute i skogen. Hans barn var jämnåriga med mig men jag hade aldrig träffat dom. Det var en mycket uppslitande historia och min mamma var märkbart skakad. Då blev jag för första gången rädd på riktigt. Det var som att jag länge tittat på döden. Luktat på den med min mentala näsa. Slickat på den med min mentala tunga. Lite prövande. Men nu hade jag plötsligt fått munnen full och smaken var fruktansvärd. Och PLÖTSLIGT svalde jag. Insikten slank ner av misstag kändes det som. Jag var inte beredd. Redan medan insikten var på väg ner genom strupen visste jag att detta var något fruktansvärt. Det brann som eld i strupen. Ett existentiellt illamående spred sig som en skogsbrand i hela kroppen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och ville att min mamma skulle lova mig att hon inte skulle dö. Att jag inte skulle dö. - Måste alla dö? frågade jag och hörde i samma stund hur dumt det lät, jag var ju åtta år och visste att det var en oförståndig fråga. Men jag visste också att det här med döden var något som knäckte allt förstånd när man väl svalde insikten.

Som barn fann jag det knäckta förståndet både fruktansvärt skrämmande och lockande. Det var som att förståndet var en bred och fin väg, hård och slät, något man kunde lita på. Ibland måste vägen passera över älvar men där hade dom byggt broar. Stora, tunga och hårda konstruktioner av stål och sten. Sådant var förståndet. En stor och pålitlig konstruktion av stål och sten. Jag minns när Almöbron vid Tjörn rasade 1980. Jag var 10 år den vinternatten. Blodet frös i mina ådror när jag nästa dag tänkte på hur dom åtta omkomna rullat fram där mitt i natten med samma bergfasta känsla av tillit som vi har när vi rullar fram genom livet på förståndets trygga väg. Och så plötsligt tar vägen slut. Utan att vi blivit varnade. Inga skyltar som talar om att där framme tar det slut, där framme kommer du störta rakt ner i det mörka, iskalla djupet.
Det var bulkfartyget Star Clipper, med en dödvikt på 27 450 ton, som knäckte bron. Så tung är döden där den glider fram bland människorna.

På samma sätt som man byggde en ny och säkrare bro - Tjörnbron - hämtade jag mig och började läsa om nära-döden-upplevelser. Min pappa hade Raymond Moodys bok - Life after Life - hemma. Jag ville bygga mig en stabil förståelse av vad som händer när man dör.
Vad jag inte visste den gången var att inga konstruktioner i världen kan stå emot döden, för döden är inte ett litet futtigt bulkfartyg med en dödvikt på 27 450 ton. Döden kan sluka tiden och rummet, ja hela universum, lika lätt som en häst kan sluka en sockerbit. Det kan inte Bulkfartyget Star Clipper. Star Clipper var en liten fis i Universum. Idag finns hon inte längre. Hon styckades upp till skrot i Karwar i Indien 1986. Universum finns kvar men har inte alltid funnits och kommer inte alltid finnas. Det skapades för 13,7 miljarder år sedan. Ingen vet hur länge Universum kommer finnas. Men en sak är säker. Universum kommer dö därför att det finns i rummet och tiden. Men döden står utanför rummet och tiden. Därför får döden alltid sista ordet. ALLTID.
Det visste jag inte den gången när jag läste Raymond Moodys bok. Eller så ville jag inte veta det. Men det vet jag nu. Mot min vilja. Och den vetskapen får mig att darra. I mitt inre är jag tillbaka där jag var när jag var åtta år och ville få min mamma att lova mig att hon inte skulle dö. Det är samma råa livskänsla som den gången när jag bönade och bad.

Nu vill jag säga att något ändå har ändrats. Det verkar passande för en snart 43årig man. Jag vill säga att jag inte är rädd på samma sätt. Att jag är tillbaka där jag var som åttaåring men med nya perspektiv. Med en rikare och mer nyanserad förståelse. Men det där är önsketänkande. Det är inte så. Jag är rädd på samma sätt. Döden är tidlös. Förnuftet är något helt annat. Förnuftet skapar tid och rum, breder ut sig i olika riktningar, anlägger olika perspektiv, tillryggalägger olika avstånd med olika hastigheter.
Döden är utanför tiden, utanför rummet. Döden är naken. Döden är blind. Den har ingen hastighet, inget perspektiv, ingen riktning.

Skillnaden är kanske att jag har ett språk idag som jag inte hade då. Med detta språk har jag många gånger klivit fram till kanten där vägen tar slut. Det är dit jag vill gå med språket. Vill och vill inte. Det är där vid stupet som det sublimas lågor slickar mig inifrån. Det är mot denna kalla kyss all mitt livs längtan pekat. Att dom existentiella villkoren skall få brinna i mig och äta mig, det har alltid varit min fasansfulla önskan. Jag vill ha mitt huvud i existensens gap. Det finns en extas i denna skräck. Det finns ett vilt och varmt jubel i dödsskräckens kalla skrik. Men det kände jag som åttaåring också. Så det är faktiskt ingen skillnad. Ingenting har hänt på 35 år. Förutom att jag idag kan skriva dom här meningarna. Det kunde jag inte som åttaåring.

Varför ville jag meditera bort det vilda och varma jublet i skräckens kalla skrik?
Varför ville jag rationalisera bort det?
För det är det jag försökt göra dom senaste åren. Bygga ännu en ny bro av mentala föreställlningar om Anatta - icke-jag. En bro av lugnande, nondualistisk filosofi över det sublimas vilda flod av mörkt och kallt vatten. Jag tyckte om att tänka på när vågen hittar sig själv i havets våthet.Men det var som att se någon dö på film. Det var som att läsa om ett ruttnande lik i en trevlig deckare av Agatha Christie. Att svälja insikten om att döden är på riktigt, har inte det minsta att göra med någon filosofi, varken öst eller väst, norr och syd, dualistisk eller icke-dualistisk. Det har att göra med döden. Och den är HET. Den är KALL. Den är ett VRÅLANDE INFERNO av blind skaparlust. Ur tomhetens avgrund av mörker strålar existensens vidunderliga blomma, så söt, så skön och så fruktansvärd i sin blinda kärlek till dödens vackra mörker som är hennes allsmäktiga moder.
Jag förstår ingenting av det jag just skrev. Men det är just det som öppnar upp för den heliga extasen. Epifanin. Varför ville jag meditera bort det vilda jublet i skräckens kalla skrik? VARFÖR??

Jag förstår inte. Jo, på förnuftets nivå förstår jag. Förnuftet som detta tunna, tunna skikt av existensen. Där är svaret enkelt. Det handlar om vår kulturs sätt att förhålla sig till FRUKTAN. Jag fick lära mig att rädslans rötter växer fram ur okunskapen. Vi är rädda för det vi inte förstår. Xenofobi beror på okunskap. Homofobi. Islamofobi. Inte bra. Imbecillt. Medeltida. Oupplyst. Det fick jag lära mig. Rädsla är som en sjukdom och medicinen är kunskap. Det var därför jag läste Raymond Moodys och senare även Kübler-Ross böcker. För att vägen skulle fortsätta. Bred och fin. Glömsk av tunga bulkfartyg som Star Clipper som med käften full av död stävar fram över nattens mörka vatten.
Men det är här vid vägens plötsliga slut som den öppnar sig - oändlighetens heliga avgrund.
Det är detta jag både fasar för och längtar efter. Att vara där på kanten. Det är vad hjärtat vill där det slår i mörkret. Med varje slag närmar det sig vägens slut. Och jag fryser nu. På ryggen fryser jag. Jag skriker inte. Jag bultar. Detta är existensens kärna och lust. Badande i blod. Härinne i hjärtats mörker. Dunket. Dödens vingslag. Kärlekens jublande flykt.

Jag försöker inte vara morbid här. Försöker inte skrämma upp mig själv eller någon annan. Försöker bara följa mitt hjärtas längtan efter allvar. Det här är allvarets lek.

Gud, jag skulle kunna fortsätta skriva hela kvällen. Jamen då gör jag det. Vem förbjuder mig att skriva långt?  Det här kan bli det sista jag skriver. Hjärtat klappar hårt när jag tänker på det. Och det sträcker ut sig mot alla dom människor det har inom sig. Härinne. Därute.

Jag vill skriva om längtan. Jag vet ärligt talat inte vad jag längtar efter. Och det är just precis det som denna längtan handlar om. Det okända. Denna djupa, djupa längtan inom mig handlar inte om att vinna kunskap om det okända. En sådan längtan finns där också men min innerligaste LÄNGTAN handlar om något jag inte vet vad det är och jag vill inte veta. Jag vill dit. Jag vill stå där och kika ner i oändligheten. Det är allt jag vill. Och det är också vad jag fruktar. Jag vill vara i fruktan. Min längtan är efter det fruktansvärda.

Och jag har levt intensivt med det ordet i snart ett år nu - det fruktans-VÄRDA. Detta handlar om värdighet. Den här längtan som jag försöker sätta ord på. Längtan efter det okända är också en längtan efter värdighet. Och det som inte inger fruktan är inte värt mycket. Detta har förbryllat mig mycket det senaste året. Fått mig att känna mig ganska ensam. Varför är det så få som jag kan eller vill spegla mig i detta?
Jag fattar inte varför fruktan och rädsla är så tabu i många andliga kretsar. Allt verkar handla om att eliminera rädslan. Lysa igenom den som man lyser på en skugga. Skratta åt det man tidigare var rädd för. DET är målet. Att få skratta och bubbla av bliss. Hahaha. Hur kunde jag vara rädd för döden. Döden är ju bara en skugga. Lyser man på den försvinner den. Hahaha. Så lustigt.
Men så irriterande när någon inte skrattar.

Jamen jag har skrattat klart. The Cosmic Joke. I got it man, I got it. Tro inget annat. Jag skrattade så jag låg dubbelvikt på golvet. Fetaste jävla satori-as-garvet var det. Yeah mon. No problem. Jag vet vad dom snackar om. Ett kosmiskt brölande gnägg som lägger fällben på sig själv med en brakfis vilket får det att explodera i all oändlighet. Jamenvisst. Det är ett tidlöst gnägg.
Det är ett tillstånd. På samma sätt som förälskelse eller depression. Det kommer och det går. Och när det är där utesluter det allt annat. Det går helt enkelt inte att vara deppig när man är mitt i det kosmiska gnägget.

Men herregud, jag kom inte hit för att gnägga som en svagsint dåre resten av livet. Det finns så mycket jag vill. Oändligt mycket. Jag vill allt. Bryr mig inte om vad jag får. Det viktiga nu är känslan av att vilja. Att vara någon som vill. Att vilja vara någon.

Ego - separation - rädsla.
Jag vill det.
That's the game. Det är vad som längtas fram. Ett jag som får längta efter ett du. Samsara. Maya. Helvetet. Lidandet. Som jag längtat fram. Åå denna längtan.
Jag längtar efter dig. Jag känner mig naken i det. Det är livet som bultar fram. Hjärtat längtar efter nästa slag. Och nästa. Och nästa. Och andningen längtar efter att andas in. Och sedan längtar det efter att andas ut. In och ut. In och ut. Och jag längtar efter dig. Och dig. Och dig. Du och jag. Du och jag.
Det är något fantastiskt. Och jag är så rädd för att du skall dö. Jag är så rädd för att mista dig. Och jag är rädd för att jag skall dö. Jag vill inte mista dig. Inte på några villkor. Jag håller om dig. Hårt. Av rädsla. Rädsla för att mista dig. Det är ego. Och jag vill det. Det är separation. Och jag har längtat efter det. Och i detta kan jag också släppa dig och låta dig gå och gråta och längta och sörja. Men jag är rädd för att det skall behöva bli så. För jag vill dig. För att du är du och inte jag.
Och i detta kan du slitas ifrån mig. Och då kan mitt hjärta få slitas itu. Och blöda. Blöda, blöda, blöda. Bada i blod som alltid. Hjärtat är ett blodbad. Kärleken är ett bultande. Ett rivande och slitande av längtan. Och jag vill det. Det är därför jag är här. That's the game. En liten del av det. The Game is infinite.

Så det kan OCKSÅ få handla om att jag längtar härifrån. Längtar efter att vända mig från världen. Vända mig ifrån dig och mig. Vända mig ifrån kärleken. Ifrån separationen. Vända mig ifrån hjärtats blodbad. Detta emotionernas och längtans golgata. Istället vända mig mot tomheten och känna suget.
Låta stillhetens sug sluka mig. Bit för bit. Låta världens konturer lösas upp i det lysande mörkret. Det är bara skuggor. Allt är skuggor. Å mörker. Å tomhet. Ta mig. Sluka mig.
Varje födelse är en död. Varje död en födelse. Varje början ett slut. Du är jag och jag är du. Vågen är havet och havet är vågen. Jag är ett spår i sanden. Ett spår i sanden.
Därifrån kommer jag och dit är jag på väg och varje början är ett slut och varje slut en början.

Och här öppnar sig något stort i mig som inte säger nej till något. Att det får vara så också. Och så. Och så. Det får vara ja och nej. Det får vara form och formlöshet. Det får vara klart och det får vara luddigt.

Och jag får bli vald och jag får välja. Ja, det får jag verkligen. Det är otroligt. Jag får välja. Välja att vara någon som väljer.
Jag får också välja att vara ingen. Jag får välja att se att ingenting kan väljas om man inte valt att bli någon som väljer.
Det där sista var väldigt viktigt. För precis där hade jag länge en blind fläck. Och jag fick ha det. Det var stort. Vi får vara lika blinda som regnskogens träd där dom spränger sig fram ur jorden och sträcker sig mot himlen. Blinda och galna av lust. Lust till födelse och lust till död. Lust till någon och till ingen. Det får finnas allt medan den 27 450 ton tunga Star Clipper stävar fram över oändlighetens av mörker lysande vatten - med käften full av död - på jakt efter en bro att rasera. Som en liten fis i universum stävar den fram - Star Clipper.
Alla käftar fulla av död. Alla hjärtan badar i blod och ute lyser månen. Eller nej. Det gör den ju inte. Den är blind och död där den snurrar runt ute i tomheten.

Vågar jag somna nu?

onsdag, juli 11, 2012

Heligt missnöje

Jag hade tänkt ta semester från bloggande men någonting med Jamaicas karibiskt paradisiska stränder fick mig att se livet i ett nytt ljus. Närmare bestämt vad det är som driver runt hela kalaset. Det visade sig till min stora förvåning att det handlar om missnöje. Fröet såddes en dag när vi satt där i poolen och plaskade och sög på varsin kall Red Stripe - Fan, sade vi, vi måste hitta något att vara missnöjda med. Det här är ju olidligt missnöjesbefriat. Det skulle vi aktat oss för att säga. Några timmar senare fick min dotter Amanda stickor från en sjöborre i foten. Dagen efter det brände jag ryggen där jag låg på mage på min surfingbräda hela dagen och väntade på dom rätta vågorna. Ja, sedan hände det också något tråkigt en morgon till frukosten. Kaffet var för svagt...
Med denna sagolika semestertillvaro som kuliss uppträdde följande text som jag vill kalla lovsång till det heliga missnöjet.
Ett missnöje som bultar av lust att skapa, en kreativ kåthet som sveper med sig allt som kommer i dess väg inklusive stickor i foten, brända rygga och för svagt kaffe. Det är ett frustande missnöje med skum på toppen. Missnöje som universums dånande hjärtslag.
Att sitta där i evigheten och trycka är bara så skit-nödigt. Ett jättetryck byggs upp - det är ju oundvikligt - och en vacker dag händer något skit-o-nödigt. En kosmisk prutt brakar loss i tomheten varvid en fontän av tid bubblar upp komplett med änglar, jackvegasmaskiner, liggsår, älskog och clowner.
Missnöje är som raketbränsle i existensens racerbåt.
Allting är missnöje. Döden dödar det som är av en anledning. Missnöje. Den högsta av alla dygder. Livet lever av en anledning. Missnöje med döden.
Herregud, existensen är genomdränkt av missnöje. Universum dryper av missnöje. Tiden finns av en anledning. Missnöje med evigheten.
Ja, ni fattar nog. Ändå är enkelheten i det hela ofattbar. Känslan av att något fattas är en välsignad känsla. Känslan av att ännu inte vara perfekt är vårt adelsmärke. Inträdesbiljetten till detta kosmiska spel. Detta gudomliga spratt. Denna stjärnsprakande prutt.

onsdag, juni 20, 2012

En lätt beröring

Han tänker att det finns människor som blir galna på riktigt. Han tänker att det inte finns någon garanti för att det inte kan drabba honom. Hur skulle det kunna finnas en sådan garanti?
Allt oftare tänker han i dom banorna.

- Var är jag!? utbrister han och sätter sig upp i sängen med ett ryck. Han har vaknat upp till den fråga som sakta men säkert kommer pressa ut det lilla som är kvar av hans sunda förnuft.
- Var är jag!? 
- I min säng, i mitt hus, i min stad, i mitt land, på min planet, kring min stjärna, i min galax, i mitt universum.
- Men var finns universum?

Nu är det såhär att ibland kan man resonera förnuftigt med sig själv och ibland kan man inte det. Han gör sitt bästa och säger till sig själv - Den här typen av frågor är inte bra för mig. Jag måste sluta fundera på sånt här. Det finns ingen rationell förklaring till varför människor funderar på sånt här. Det fyller ingen som helst funktion. 

Han står nu inför följande val. Antingen ger han upp och erkänner att frågan inte har något svar eller så fortsätter han grubbla. 
Om han ger upp så kommer han bli galen. Det är något han vet lika säkert som att hans högra hand sitter på hans högra arm. Han vet inte hur han kan veta det. Han bara vet det. Hans förstånd kommer flyga iväg likt fröna på maskrosor, svepas med av vinden med sina små fallskärmar. Ett frö här, en annat där. Flera mil emellan. Dom kommer inte kunna gro, dom kommer vara förlorade utan varandra, ropandes i natten, lösryckta som små barn som satts ut i skogen till vargarna. 
Det andra alternativet är att han fortsätter grubbla. - Var finns universum? Om han går den vägen kommer han med 99% säkerhet att förlora sitt förstånd. Han vet det nu. Han vet också att det finns 1% chans att något helt oväntat inträffar. Något okänt. Främmande. 

Så han grubblar. Hela morgonen grubblar han. När han dricker sitt kaffe grubblar han. När han går till jobbet. När han sitter på möte på jobbet. Man bestämmer att pärmen med reklamationer skall stå på hyllan ovanför skrivaren... på hans jobb, i hans stad, i hans land ... i hans universum. 
Fan.
Var finns universum?

Han försöker med allt möjligt. Alla svar rinner som sand mellan hans fingrar. - Det hela är ett lingvistiskt problem, försöker han intala sig. Du är fri att tro på språket som en konstruktion eller som något absolut. Han talar med lugn och bestämd röst till sig själv. Här och där är delar av en språklig struktur. Om jag säger att universum är här så indikerar jag att det finns ett där. Och vad finns då där ute om universum finns härinne? Här-där, inne-ute. Kliv nu ut ur den här metala, lingvistiska labyrinten, in i kroppen. IN I KROPPEN. Han flyttar all sin uppmärksamhet till hur det känns i kroppen. Och nu känner han frågan inuti kroppen. Helvete! Alla kroppens celler säger nu i kör - Var finns universum?
Frågan fryser blodet till is. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Fan, fan, fan, jag vill inte dö av galenskap, viskar han. Men nu är det precis det som är på väg att hända. Fan, fan, fan. 

Han hade drömt att han vaknat. Nu vaknar han på riktigt och inser att han i drömmen fått nudda vid det oändliga, heliga mysteriet. Det är så det känns när man nuddar vid det. Mysterium tremendum et fascinans. 
Han ligger kvar i sängen. Knäpper sina händer och tackar för att han fått vakna upp till ännu en dag i den här världen. Nu känner han lukten av kaffe och sträcker på sig. 

söndag, juni 17, 2012

Förtvivlan

Ja, absolut, sök dig till det vackra ljuset. Låt dig smekas av de milda vindarna. Skit i mörkret. Skit ut mörkret. Se framåt och blås vackra såpbubblor. Livet är skapande lek. Andas frihet och gör vad du vill så länge förtvivlan är ute och besöker andra människor. Dekorera och gör rent och snyggt. Öppna fönstren och vädra ut allt unket. Blanda ner allt det godaste i soppan. Duka för alla dina vänner. Men glöm inte att duka för förtvivlan. 
För det är väl inte så att förtvivlan inte får plats vid ditt bord? 
Ni har så mycket gemensamt du och dina vänner. Förtvivlan kommer inte fatta vad ni skrattar åt. Delar liksom inte era referenser. Kanske kommer känna sig utanför. Så varför bjuda in förtvivlan?

Hmm... jag fick lust att skriva en liten prolog till det här citatet från Lars Gyllenstens bok Skuggans Återkomst. Jag gillar hans tilltal här. Det är absolut no BS. Men lite väl hårt känns det. Jag tänker att det finns tid för besinning och tid för lek. 

Kanske är förtvivlan ett redskap i andra makters syften, ett verktyg varmed hans liv, det i hans liv varöver han inte råder, hanterar honom för att bringa honom till en insikt/.../ Kanske är förtvivlan en mentor i makternas tjänst som skall tvinga honom fram mot en besinning, så att han skall tvingas stå naken, oskymd och otäckt av sådana förföriska och ynkliga kostymer och masker varmed människorna försöker skapa sig en egen smickrande och skrävlande skenvärld för att förväxla denna värld av skenbarheter ocn lögn med den värld som de själva inte skapat och inte kan styra.
                                                             Lars Gyllensten, ur Skuggans återkomst

Jag smakar på föreställningen om livet varöver jag inte råder. Livet jag inte kan styra. Världen jag inte skapat. Jag tänker att så mycket i mitt liv och det jag suger i mig från kulturen runt mig handlat om att göra mig själv till Gud. Jag blir alldeles utmattad när jag tänker på det. Varför försöker människan bli Gud i sitt eget liv? Gud i sin egen verklighet. Hur orkar människor lyssna på profeter som säger att vi skapar vår egen verklighet? Hur lyckas dom tro på lagen om attraktion och andra liknande läror?
Hur länge kan vi stänga ute förtvivlan från vårt hus? Är det först när förtvivlan tar strupgrepp på oss med sina iskalla händer som vi åter kan börja öppna oss för möjligheten att det finns en Gud?
Hur duktiga kan vi bli på att undvika förtvivlan? Hur många möjligheter till distraktion finns det i vårt samhälle? 
Jag tänker att förtvivlan inte behöver jaga oss. Till slut blir vi så utmattade av alla våra distraktioner att vi ramlar ihop i en hög på govlet. Redo att plockas. 

Det här är inte något jag skriver i ett tillstånd av mörker. Jag kände hopp när jag läste Lars Gyllenstens ord. Vi är inte dömda till att för tid och evighet strutta omkring i vår "egen smickrande och skrävlande skenvärld" i våra "förföriska och ynkliga kostymer och masker". Well put Gyllensten. Vi kommer alla få chansen att stå nakna och oskymda i livet. Men vi kan omöjligt vilja det själva. Därför finns förtvivlan. 



torsdag, juni 14, 2012

Ord för mitt hjärta

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

                                                 Tomas Tranströmer

Det var som ett mirakel. Mina ord kom till mig. Perfekta. Nu.
Tack Pierre för att du känner mitt hjärta och skickade den här dikten till mig.

måndag, juni 04, 2012

Säg mitt namn

Han hänger över avgrunden där han sitter på golvet med ryggen lutad mot väggen. En enda spindelvävstunn tråd förbinder honom med språkets dröm. Den sköra tråden är hans namn.
Namntråden är spunnen av alla böner han någonsin bett. Men nu har den gått av och slocknat. Allt är ett lysande mörker. 

Hans hjärta slår och hans ögon är öppna men han ser henne inte.
Hon vill ge honom vatten att dricka men först måste hon säga hans namn. Hon måste säga det som en bön. Innerligt och med ett lyssnande hjärta. Varsamt dra hem honom till språkets dröm. Tidens och rummets dröm. Vattnets och drickandets dröm.
Hon kan ana vad som rör sig där djupt inom honom.  Han ber om en början och ett slut. Han ber om ett namn. Hon ger det till honom. Namnet dansar ut genom hennes läppar som små vågor av lysande ljud. Det är hans gamla namn. Men det vet han inte. Namnets tråd är ny för honom nu. Lika ny och obegriplig som idén om att någon skall fånga den. 
Hon ser in i hans ögon och säger sitt eget namn. Hon väntar men ingenting rör sig därinne. Sedan säger hon sitt namn igen och sedan hans namn. Flera gånger. Hon väntar lite till. Nu ser hon att något rör sig därinne i mörkret. 
Inom honom, djupt nere i hans hjärta rör de två namnen vid varandra och det uppstår en gnista. Gnistan tänder en eld. Tvåsamhetens eld. Separationens eld. Kärlekens eld. Han dricker vattnet. Men elden har ännu inte hittat ett fäste i hans hjärta.
Den slocknar.

Namnets tråd förlorar sin början. Den sträcks ut i evigheten och mister sitt slut. 
Hon håller hans hand. Den är varm och mjuk. Men i det lysande mörkret i hans hjärta dånar en kraft av titanisk styrka. En vrålande orkan av potential sveper fram bland resterna av slocknade drömmar - oändliga i sin avsaknad av slut. Rummets tänjs ut tills det når en intighet utan början.

Hon förundras när hon ser in i hans ögon. Där inne har ingenting någonsin börjat och kommer aldrig göra det då framtiden är en gigantisk fågel som just ätit upp fröet till historiens början. Därinne finns inget härute eftersom ingen någonsin fått fatt i gränsen mellan de två. Hon anar att därinne just ramlar ner i härute och försvinner tillsammans med gränsen mellan de två. Allting är ett ingenting som tycks hänga och dallrar i det heliga mysteriets avgrund. 

Hon kan känna hans bön. Han ber fram drömmen om en gräns mellan inne och ute. Språkets dröm dallrar till i stillhetens dånande avgrund. Bönens kraft tilltar i stryka och får hans kropp att skaka. Hon ser att hans torra läppar blöder. Hon fuktar dom med lite vatten. Söker hans blick och får syn på en strimma av skräck. Hon känner hur skräcken i hans blick söker hennes blick och nu viskar han något. Hon hör inte och måste luta sig närmare. Nu hör hon - Gud låt mig glömma. Gud låt mig vara någon. 

måndag, maj 28, 2012

Den kalla kåren

Hon är på väg mot busshållplatsen när det händer. Som en blixt från klar himmel kommer den, upplevelsen av att gå på tunn is. Det är en lömsk och tunn våris. Det knakar. Det är inte bara isen som knakar.
Det är själva verkligheten som knakar.
Och så hör hon det - ett viskande, sugande ljud från ett främmande frekvensband. Genom en spricka i verkligheten slinker en kall kåre in och slickar sig uppför hennes ryggrad. Den kalla kåren är misstanken om att absolut ingenting är vad det tycks vara.

Nu vet hon att det inte finns någon återvändo. Nu eskalerar det, det uppenbara i känslan av att ingenting är vad det tycks vara. Det tar sig in i kroppen som fritt fallande fjärilar i magen, darrande ben som blir allt längre och smalare och ett hjärta som springer, snavar, faller och gör kullerbyttor nedför en allt brantare sluttning utan slut. Den totala katastrofen kommer allt närmare och det är hennes fel. Det som händer går inte att stoppa men hon måste ändå försöka. Hon har inget val.

Hon samlar sina sista krafter och tar ett djupt andetag, sedan ett till, försöker finna en vila, ett fotfäste i andningen. Efter en stund vet hon återigen vad som är upp och ner men det är lugnet före stormen. Det finns sprickor överallt nu i verkligheten. Under henne, inuti henne, över och bakom och mitt framför ögonen på henne. Den kalla kåren kommer tillbaka, slinker in genom sprickan framför hennes ögon och sprider sig genom hennes kropp. Lika oberäknelig som en orm slingrar den sig över huden. Iskall och främmande. Hon är framme nu vid busshållplatsen och sätter sig på bänken i skuggan. Var har hon sina händer? Här! Hon ser på dom. Knyter dom för att sedan räta ut fingrarna. Med dessa händer kan hon ta på verkligheten. Hålla fast vid den. Hon blundar och lägger handflatorna över sina ögon. Fingertopparna rör vid den varma huden på hennes panna. Hon säger till sig själv att härinne finns mina tankar om verkligheten och därute finns den - verkligheten. Men hon förstår inte vad begreppen inne och ute betyder. Hon förstår inte begreppet verklighet. Nu är hon inget mer än en olokaliserbar referenspunkt som lyser någonstans i medvetandet.
En bortglömd gnista av separation.
Borttappad.
Av ingen.

Men så flammar något upp. Separationen har återigen fått fäste. Mamma - tänker hon. Jag måste ringa till min mamma. Hon är min enda räddning nu. Och mamma svarar - Hej hjärtat, hur är det? Hon svarar att allt är bra och det är sant. Hon har fast mark under fötterna igen. Tilfälligt.

Några månader senare sittter hon på en uteservering och äter skummet på sin cappucino. Den kalla kåren har aldrig helt lämnat hennes kropp. Men ofta, som nu, ligger den stilla och bidar sin tid. Sprickan i verkligheten finns kvar även om den ibland är hårfin. Men den syns, den känns och den kan aldrig göras ogjord.

Som en orm ligger den där - den kalla kåren - misstanken om att ingenting är vad det tycks vara. Den väntar på att hon skall tänka vissa förbjudna tankar som slingrar runt därnere i mörkret. Knappt urskiljbara och därför svåra att undvika eller kontrollera. 
Hon är livrädd för att den kalla kåren skall röra på sig. Samtidigt hoppas hon på det för det hetsar upp henne och får henne att känna sig vaken och flådd. Naken i sin totala ärlighet. Hon förstår INGENTING. Har aldrig gjort. Den kalla kåren får henne att darra av förundran inför det ofattbara. Därför flirtar hon med dom förbjudna tankarna som slingrar runt där nere i mörkret. Håller dom nära - men inte för nära. Hon vill darra och sedan falla handlöst. Men hon vill inte dö. Det är som en existentiell orgasm.

Vilka är dom förbjudna tankarna? Dom går inte att skilja från hennes blod, hennes inälvor eller hennes hjärta. Det är så hon upplever det. De förbjudna tankarna slår i takt med hennes hjärta och dom är av kött och blod. Dom pulserar och vibrerar. Åker omkring i nervsystemet. Gör loopar i hjärnan för att sedan störtdyka rakt ner i magen. Dom gräver djupa gångar i magtarmsystemet. Där lägger dom ägg. Där bidar dom sin tid. 

Nu rör den på sig, den kalla kåren. Hon måste dra djupt efter andan. Hon blir torr i munnen och doften av det okända kittlar hennes näsborrar. Hur mycket hon än försöker får hon inget grepp om dom där förbjudna tankarna. 
Hon sväljer och gör som hon brukar när verkligheten knakar. Gömmer sitt ansikte i sina händer. Händerna rör vid ansiktets varma hud. 

Köttet äter tankar till frukost. Tankarna äter köttet till lunch. Till middag äter allting upp sig självt.
Hon tittar på äppelkakan. Hon känner sig illamående. Att inte längre kunna skilja tankarna från kroppen är en mardröm utan början eller slut. JAG MÅSTE HA HJÄLP!!! - utbrister hon för sig själv. Såhär kan det inte fortgå. Jag kommer bli galen på riktigt. Jag kommer sluta som en galen hund med fradga runt munnen. Dömd att för alltid försöka svälja mitt eget huvud. En mörk tunnel av skräck utan slut. 
Mamma - tänker hon. Jag måste ringa mamma. Hon tar fram sin mobil. Slår numret. Det går många signaler. Precis när hon skall lägga på svarar någon i andra änden. Hela världen stannar upp. Tiden står stilla och skälver. Hon hör sin egen röst. Hallå?

Några månader senare sitter hon på samma uteservering och äter äppepaj med glupande aptit. Hon tänker tillbaka på dom senaste månaderna. Först åkte hon med på en mardrömsresa längre och längre ner i galenskapens labyrinter. Sedan vände det. Men vad hände? 
Hon började be. Hon bad om nåd. Hon bad om frid, om ljus och om kärlek. Hon bad om lek och skratt. Det var vad som hände. Bönen var vändpunkten. Bönen förvandlade mörkret till ljus. 

I många år hade hon försökt vakna upp ur tidens & rummets dröm. Med en dåres envishet hade hon frågat sig vad DET HÄR egentligen är. Verkligheten alltså. LIVET. Hon hade gått från den ena andliga läran till den andra. Från den ena Gurun till den andra.
Till slut föll hon ihop av utmattning. Och där låg hon sedan vid oändlighetens fötter. Som ett litet barn låg hon där. Hon var framme vid oändligheten. Hon hade hamnat där alla sökare till slut hamnar. Hon rörde vid den med sina fingertoppar. Oändligt försiktigt och vördnadsfullt. Det fanns bara ett svar på alla hennes frågor. Det visade sig att svaret består av ett ord.
- o ä n d l i g -
Hon blev vettskrämd. Det här var inte svaret hon velat ha. Det här var ett svar som spred sig som ett virus genom hennes kropp. Ett svar hon inte hade någon kontroll över. Ett svar som inte passade in i någon av hennes kartor över verkligheten. Allt hon ville var att glömma och låta sig slukas upp med hull och hår i drömmen och tid & rum. 

Nu förstår hon vad som hände. Hennes verklighet sprack. Tiden & rummet sprack. Tron på alla berättelser om verkligheten sprack. Tron på att verkligheten går att skilja från berättelserna om den sprack. Den kalla kåren som sipprade in genom sprickan var oändligheten. 
Allting löser upp sig och försvinner i oändligheten. Också tiden och rummet löses upp och försvinner. Allt kommer ur oändligheten. Oändligheten är skaparen och förstöraren. Brahma och Shiva. Gud och Djävulen. Barnmorskan och bödeln. Medicinen och giftet.  

Nu sitter hon alltså här på uteserveringen och äter äppelpaj med en spricka i sin verklighet. Genom denna spricka sipprar oändligheten in. Den fruktansvärda oändligheten. Den är i sanning värd att frukta. I början blev hon panikslagen av oändligheten. Hon hade bett om insikt men när hon väl fick den ville hon bara springa och gömma sig. Då bad om att få glömma. Hon minns hur hon gömde sitt ansikte bakom sina händer. 

Ingenting kan  bli som det var innan verkligheten sprack. Det är något hon fortfarande sörjer ibland. Att vara totalt inkapslad i tiden är en makalös tripp. Ibland längtar hon efter den trippen på samma sätt som en psykonaut längtar efter nästa tripp. 
Men hon kan inte vända tillbaka. Det finns ingenting hon kan göra förutom att be. Hon inser också att det är ett oändligt ansvar att be. Därför ber hon om frid. Därför ber hon om kär lek. Om ljus och klarhet. 

Det är enkelt att leva nu tänker hon. Det är heligt och det är på riktigt. Varje ögonblick vilar i evigheten och det känns inte flummigt skönt som efter en näve lugnande tabletter eller en lång meditationsretreat. Det känns på riktigt. Det känns viktigt. 

onsdag, maj 16, 2012

Alltid större

Jag vill be. Det finns en djup, djup längtan i mitt hjärta efter att be. Det är som att det är därför jag är här just nu. För att be. Jag ber för att minnas. Jag ber för att jag minns. Det är ett flöde av erinran.

Sedan får jag gå ut och leka. När jag lekt klart för dagen får jag komma hem igen och minnas och tacka för leken.  Tacka för att jag fått leka människa ännu en dag. Människovarandet är den käraste lek som finns. Överraskningarna tar aldrig slut. Kärleken till denna kära lek är outtömlig.

Jag ber att få minnas storheten. Igår träffade jag en kär vän som lever med Islam i sitt hjärta utan att för den skull vara muslim i yttre bemärkelse. Han påminde mig om den ordagranna betydelsen av - Allahu Akbar - GUD ÄR STÖRRE.
Det blir stilla inom mig. Pannan mot marken. Allt är ett JA inom mig.

Som person är jag väl helt enkelt fruktansvärt sentimental på vissa punkter. Blödig på något vis. Lättrörd och lättpåverkad. När jag är i det sinnestillståndet skulle jag kunna bli muslim bara för att uttrycket - Allahu Akbar - är så grymt vackert i sin rena och mäktiga enkelhet.

Jag ber att få minnas hur stort det här är. DET HÄR. Det här är Stockholm i maj 2012. Solvarma gator. Här passerar dom framför mina ögon. Vackra, beslöjade kvinnor från muslimska länder. Vackra kvinnor från sverige som visar så mycket hud dom bara kan.
Mina beslöjade systrar ser medlidsamt på sin halvnakna systrar. Tänker att dom glömt Gud. Tänker att kroppens och lusten väg ofelbart leder till smärta och död. Tänker att vägen till lycka och evigt liv är att ständigt påminna sig om Guds storhet.
Mina halvnakna systrar ser medlidsamt på sina beslöjade systrar. Tänker att dom glömt livet. Glömt att dom fått sina kroppar och sin skönhet för att njuta och skänka njutning och för att bejaka det jordiska. För att föda nytt liv och njutning och glädje. För att i slutändan hedra den Gud, den källa ur vilken alla kroppar och all lust har kommit.

Det där sista lät ju förfärligt högstämt. Kanske rent av högtravande. Men jag försöker gestalta något i mitt inre nu. Jag längtar efter att vara högstämd för att det är fint. Jag vill kalla alla människor för mina bröder och systrar för att minnas att så är det egentligen. Jag tycker det är vackert och sant. Jag ber om en vacker och kär lek idag. Nu i tankarnas och ordens värld.

Nej, nu är det här på väg att spåra ur lite. Nu är det dags för ett djupt andetag här. Stanna upp lite nu Björn. Slappna av. Du behöver inte trava omkring i din högstämda tankevärld nu. Det var inte det du längtade efter. Du längtade efter att be. Om vad?

Jag ber om att få komma ihåg att DET HÄR är ruskigt stort.

Den kreativa potentialen i det här är så sjukt mäktig att blotta tanken på den får mig att tappa andan. Det är bottenlöst det här. Hjälp mig att komma ihåg det! Ge mig kraft att möta rädslan för storheten. Det är rädslan som får mig att glömma. Men jag vill komma ihåg idag. Jag vill stå upp emot rädslan. Jag kan aldrig besegra den. Men jag kan vara stark nog att inte göra som jag ofta gör. Springa raka vägen in i glömskan och tro att det är ett problem att någon glömmer ta bort luddet ur torktumlaren.

Hjälp mig idag att komma ihåg hur stort det här är. Det här - det här -  det här - det här - det här - det här - det här .... ekar ut i oändlighet från oändligheten.
Från ingenstans till ingenstans.
Hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå...
Varifrån kommer du?
Från ingenstans... ingenstans ... ingenstans...  ingenstans... ingenstans... ingenstans... ekar ut i ingenstans från ingenstans.

Jag får svindel. Det svartnar för ögonen. Jag knäpper mina händer. Knogarna vitnar. Att komma ihåg är skrämmande. Jag sträcker ut mitt längsta tankespröt, så långt det bara går, och snuddar vid den yttersta gränsen för vad jag kan tänka mig. Som en skör, skör hinna av evighet låååååååångt där ute. Allt är stilla, fruktansvärt stilla och NU snuddar jag vid den heliga hinnan och HÄR exploderar evigheten ut i gigantiska formationer som sträcker sig högt, högt över det högsta jag trodde var möjligt. Som om skyskraporna i New York plötsligt skulle skjuta i höjden och bli flera hundra kilometer höga. Jag tappar andan. Benen viker sig. Komplexiteten ökar exponentiellt. Jag blir torr i munnen. Hjärtat slår snabbare och snabbare, jag förlorar kontrollen allt mer, föreställningen om kontroll förökar sig och omformar sig snabbare och snabbare - bortom alla kontroll. Jag vet inte längre vad kontroll är, vem som skall ha kontroll eller varför. Allt är samma hav av exploderande potential. Allt är samma gnistrande, sprakande och dånande inferno av skaparlust. RÅ SKAPARLUST och galen, kär lek utan gränser för alltid bortom all kontroll.

Jag vill glömma det här. Självklart vill jag glömma. Det är för starkt. FRUKTANSVÄRT STARKT!!
Men ändå ber jag idag om att få komma ihåg. Lite grand i alla fall. Jag vill att brandröken skall kittla mina näsborrar lite grand. Jag vill uppleva illusionen om fast mark under fötterna men ändå ana avgrunden någonstans i ögonvrån. Jag vill att evigheten skall suga till i magen när jag är på väg att skriva min arga lapp om att inte glömma släcka lyset i garaget.
Nästa dag när min granne kommer in i garaget kan han läsa:
Tack för att du finns!
Det ber jag om. Mer sånt.

måndag, maj 07, 2012

Allt

Sitter på märstapendeln mot Stockholm och något lägger sig till vila. Världen blir lite mjukare. Heligheten börjar sippra in.

Jag känner att allt det här, dom tomma sätena framför mig, varenda smutsfläck, vartenda litet hårstrå, varje känsla av hopplöshet, saknad och längtan efter en vänligare och rättvisare värld är exakt vad jag önskar mig just nu.

Jag kommer från evigheten för att få uppleva tiden. Jag kommer från enheten för att få uppleva separationen. Jag har önskat mig och drömt om varje misstag. Varje tår och varje droppe blod har jag bett om. I en viskande bön.

Det vore ett stort misstag att ta bort ett enda litet misstag. Jag skulle sakna varje sekund av saknad om den togs bort.

Allt är här för att jag längtat efter allt det här. Jag kom plötsligt ihåg hur mycket jag längtat efter att längta.

Hopplösheten i människornas ansikten säger mig att det är hopplöst att hoppas på en värld utan hopplöshet.

Hopplösheten är här för att jag ska minnas att jag bad om den också. Jag bad om allt. Och nu är det här. ALLT.

torsdag, april 26, 2012

Frid

Det stora mysteriet.
Plötsligt minns jag att det är här jag kan vila och ingen annan stans. Vila i att inte förstå. Förståelse passerar som moln på den klara himlen. Vila i att vara den klara himlen. IN PEACE.

Längtan efter att förstå är så frisk i början. Denna kvittrande nyfikenhet. Daggfrisk. Spring i benen. Jag skuttade ut i världen full av sprittande iver att lära mig hur saker fungerar.
Nej, det är inte riktigt sant. Jag har aldrig varit sådan. Men jag lärde mig på mitt vis. Njöt av förståelsens makt. Förståelse fick mig att pösa. Som en pösmunk kunde jag grötmyndigt förklara för andra att dom hade fel och saknade förståelse. Det var rätt skönt på ett elakt vis. Herregud vad folk är lättlurade och godtrogna, sade jag och mådde som en prins. Jag var ju inte godtrogen. Jag kunde ifrågasätta allt. Jag kunde till och med ifrågasätta min egen existens. Och det var här någonstans som det daggfriska och kvittrande förvandlades till något krampande och rosslande. Finns jag? Finns någonting?
Varför och varför inte smälte ihop till ett stort inflammerat VARFÖR som försökte få fatt i sin egen svans och lyfta sig själv i håret samtidigt. Jag skall vila när jag lyckas fånga min egen svans. Jag skall slappna av när jag lyckats lyfta mig själv i håret. Men nu är det jakt. Snabbare och snabbare - runt runt runt ... På jakt efter vila. På väg hem. Springandes med andan i halsen. Jagad av min egen skugga.

Och så plötsligt står det klart att jag alltid varit hemma. Den där vansinniga jakten var bara en tankedröm. Här är jag nu. Vaken. Har aldrig lämnat det som är HEMMA.
Det hände första gången 2004. This is it. Jag minns dom orden. Hur definitiva dom kändes. Det ofödda och därför odödliga som aldrig inte varit här.
Det är allt som är. Här. Nu.

Aldrig mer skulle jag jaga min egen svans. Detta eviga nu. Björn i nuet. Nuet som Björn. En tillfällig form som tycks komma och gå i mysteriet. Vila. Dricka klarhetens nektar ur den aldrig sinande brunn som mysteriet är. Här. Nu.
Om Shanti.
Peace.

På ett vis hade jag rätt. Aldrig mer skulle jag jaga min egen svans eller försöka springa ifrån min egen skugga. Inte i vaket tillstånd. När mysteriet en gång uppfyllt en människa kan ingenting mer hända. Inte i den vakna verkligheten. Det finns bara en vaken verklighet och det är det heliga mysteriet. Det finns bara en sak att vara. Hemma. Mysteriet uppfyller allt. Allt uppfylls av mysteriet.

Men man kan drömma. Och jag drömde att jag åter jagade min egen svans.
Och just nu tycks detaljerna i dessa drömmar förbluffande ointressanta. Det enda jag kan säga är att jag liksom var tvungen att kolla, en extra gång, ifall det var 100% säkert att jag inte kunde fånga min egen svans. Snälla låt mig bara kolla en sista gång. Och så springa runt runt, snabbare och snabbare. Följt av total utmattning. Aldrig mer drömma denna fullkomligt vansinniga tankedröm. Jag kan ju aldrig inte vara hemma. Slappna av. Vila.

Hur känns det att andas?
Något i mig sjunker. Som vågorna som slår mot stranden. En evig rytm. Här kan jag vila en stund i denna rytm. På väg hem till det som aldrig inte är här.
Hur känns det att vara levande?
Känslan av levande liv i varje cell som är bortom all förståelse. Känslan av mysteriet. På väg hem.
Hur känns det att vara medvetande?
Bara medvetande?
Om mysteriet.

En känsla, ett vetande som aldrig inte är här.
Uppenbart i sin enkelhet.
Allt det andra kommer och går som vågor i detta det enkla.
Ibland stor skummande vågor. Ibland som små krusningar.
Vad är kvar när ingen våg krusar ytan?
Alltid detsamma. Det heliga mysteriet. Naket och enkelt.
Det är heligheten.
Den allt uppfyllande, aldrig sinande källan som är mysteriet.
Frid.



onsdag, april 25, 2012

Jag behöver inte

Jag var ute och gick i det varma vårvädret när jag plötsligt kände en stor lättnad. Jag utbrast för mig själv - Jag behöver inte! Jag började skratta och gråta samtidigt. Inte på ett hysteriskt sätt. Bara lite stillsamt lyckligt sådär. Jag sade det om och om igen - Jag behöver inte! Jag blev ett stort lyckligt leende och är det fortfarande. Vad hände på promenaden? Vad är det jag inte behöver?

Jag skall ge en liten bakgrund. Jag slutade snusa den 6/4 och har plågats av en abstinens som inte liknar något jag tidigare varit med om. Jag känner mig som ett eländigt litet barn och vaknar mitt i natten med hjärtklappning och kan inte somna om. Nu handlade mitt stora Eureka inte om snus. Den här lyckan kom inte av att nikotinabstinensen nu börjar klinga av något. Nej, såhär ligger det till. Den svåra nikotinabstinensen framkallade i kombination sömnbrist ett tillstånd som jag tror kan liknas vid panikångest. Känslan kom som fläktar av en kall och främmande vind. Höll i sig några minuter som mest. Men det var tillräckligt obehagligt. Det var en iskall känsla av att en ofattbar katastrof var på väg att inträffa. En känsla av att nu håller jag på att bli galen på riktigt. Svårt att beskriva men obehagligt var det.
Jag vill gärna skylla helt på nikotinabstinensen men tror att vissa böcker också har ett finger med i spelet, samt det faktum att jag tog dessa böcker på absolut allvar och läste och grubblade som om allt hängde på mig. Om jag misslyckades med att hitta det ultimata svaret på frågan om livet, universum och allting så skulle den där ofattbara katastrofen inträffa och jag skulle dömas till evig galenskap i något helvete för misslyckade filosofer.

Jag har många gånger skrattat åt den sortens febriga grubblande som jag ägnat mig åt dom senaste veckorna. Men det har funnits något i mig som jag inte riktigt sett. Något som gör att jag ibland får ett akut habegär när jag ser en boktitel som den här:
A beginners Guide to Reality
(med följande undertitlar) Does this book exist? Is money real? Are we living in the Matrix? What are space and time? What's it like to be at bat?
När jag sedan bläddrar i boken och ser att författaren Jim Baggott verkar väl bevandrad både inom filosofi och fysik stegras begäret. När jag sedan ser kapitelrubriker som - Descartes' Demon - Are you Experienced? - Doppelganger - Reality in Loops and Strings - är jag fast. Det är nästan som med nikotinet. Nu är det ju inte så att jag aldrig mediterat eller förundrats över mysteriet och människans bisarra behov av att kunna linda sin hjärna kring saker som så uppenbart är för stora och djupa. I vissa lägen kan jag se samma bok och rycka på axalrna och nästan tycka synd om människor som plågar sig själva med att läsa sådant. Men rätt vad det är kan jag alltså åka dit själv.

Vad jag såg idag var att det hela tiden - under känslan av att vila i mysteriet - funnits en röst som sagt att det är mitt öde, MITT KALL, att vara den förste som VERKLIGEN FÖRSTÅR varför människor finns. Varför överhuvudtaget NÅGOT finns. Vad tid och rum är. Vad som fanns innan det fanns något. Vad som finns utanför rummets yttersta gräns ....
Jag har nog känt på mig att det finns en sådan röst i mig men jag trodde att jag för länge sedan lyckats bli av med den. Att jag hånat den så mycket att den givit sig iväg. Djupt sårad och besluten att aldrig mer återvända. Men så var inte fallet. Den här galne filosofen hade bara bidat sin tid.
Det som hände idag var inte att jag skrämde bort den galna filosof-rösten. Jag sade bara - du behöver inte! Du behöver inte plåga dig. Du behöver inte hitta svaret på omöjliga frågor. Det hänger inte på dig! Ingen kommer straffa dig om du lägger ner sökandet. Du är perfekt som du är... Gud vad jag var snäll mot den här filosof-rösten. Jag var så kärleksfull och accepterande att filosof-rösten bara smälte. Allt finns ju redan, sade jag. Du behöver inte grubbla för att det skall finnas. Det hänger inte på dig. Ingen kräver av dig att du skall grubbla! Våren är på väg utan att du förstår varför eller vad som är meningen....
...och då gick det plötsligt upp ett ljus för filosof-rösten. JAG BEHÖVER INTE! sade han. För första gången i sitt liv kunde han slappna av och bara njuta av att finnas till. Njuta av att låta mysteriet strömma genom honom. Som en varm vårvind smektes han av mysteriet och skrattade lite stillsamt lyckligt sådär. Och det gjorde jag också.

torsdag, april 12, 2012

Hugsvalelse

Jag smakar på ordet irrlära. Lägger tillbaka det på tallriken och smakar på ordet renlärighet. Jag säger hmm.
Jag tittar ner på tallriken igen. Där ligger den. Den rena läran. Död.
- Jag sade ju att du inte kunde fånga den.
- Men den var så vacker. Den gav mig hugsvalelse.
- Den gav dig vad?
- Hugsvalelse. Den svalkade min själ.
- Ah. På så vis.

Föreställningen om den rena läran som måste försvaras mot irrlärorna känns ungefär lika antik som ordet hugsvalelse. Men inom mig brinner en oro över att min själ skall irra bort sig bland alla irrläror och mitt hjärta ropar efter hugsvalelse. Mitt hjärta törstar efter den rena lärans klara vatten.
Denna törst och denna oro är allt annat än antika. Dom är levande, fysiska förnimmelser som driver mig framåt. Som en robot. Som en uppvriden leksaksgubbe som någon unge leker med.
- Man skruvar här och då går han framåt. Sökandes hugsvalelse.
- Sökandes vad?
- Hugsvalelse. Hans själ törstar efter den rena läran.
- Whatever.

- Idiotunge. Jag fattar inte vad han svamlar om.
- Jag fattar. Ungen är något stort på spåren. Smart unge.
Jo men seriöst. Det här är stort. Det är så vi är uppvridna. Fjädern är spänd av alla paradoxer, all komplexitet och tvetydighet. Vi måste få allt det här ur systemet. Gå tills vi stupar. På jakt efter det renläriga. Det uträtade frågetecknet. Imperativet. Vi är konstuerade så. Vi lever för att räta ut. Ordna upp. Sortera bort. Fixa och dona tills allt som är kvar är en blomma. En evig blomma. En blomma som aldrig vissnar. Jag kan hålla den i min hand. Stilla. För evigt. Vacker. Död.

Men det behöver inte fortsätta så. Vi kan springa över den blommande ängen. Yra av multituderna. Yra av dofterna. Vi behöver inte välja ut den vackraste. Vi behöver inte rensa bort dom fula. Vi får lov att irra bort oss. Vi får förlora oss i det fulvackra multitudsurret. Snurra runt runt snabbare och snabbare. Vi får försvinna in i tavlan. Vi måste inte välja ut en blomma att plocka. En blomma att döda.

Det är en känsla. Något i kroppen när jag springer över ängen. Armarna utsträckta. Händerna öppna. Känner den mjuka fartvinden i mina handflator när jag springer över ängen.

Oron över att irra bort sig är en blomma. En liten försagd sak. Växer nära marken. Djupa, djupa rötter. Märkligt för en så liten blomma. Men blommor är märkliga.
Längtan efter den rena lärans klara vatten en annan. Som en kaktus. Låt mig spetsa alla irrläror på dessa taggar, väser den med sin torra, hesa röst. Tjocka köttiga blad har den. Inte konstigt att den törstar. Hugsvalelse uteblir i stridens hetta. För dom är så många. Irrlärorna. Många som skall spetsas och stekas i renlärighetens brinnande låga. Hur kan den svalka själen?
Den kan inte. Men det känns så. Ack så vi bedrar oss. Ack så vi plågar oss. Med att välja. Med att värdera. Med att rensa. Det som inte håller måttet måste sållas bort. Dumpas.

Det behöver inte fortsätta såhär. Men det kommer göra det tills du och jag skärskådat varje impuls att knyta handen och hålla fast. Det kan handla om det förflutna. Om vår personliga historia. Om känslan av att ha blivit förfördelad. Det kommer fortsätta - kriget - tills vi skärskådat varje impuls som säger - såhär är det. Punkt.

NEEEJ. Det kommer aldrig någon punkt.
Vi kan säga. SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR. OCH SÅHÄR ....
Om vi blir det minsta osäkra så kan vi alltid kolla. Är det såhär? Jag menar, så här många olika blommor på ängen. Såhär många olika djur i regnskogen. Såhär många fiskar och andra organismer i havet.
JAA. Det är så. Varje gång vi kollar.
Har någon bett oss avgöra vilka arter som är dom sanna arterna?
Jo, det har ju hänt. Det här är den bästa rasen. Det har vi hört. Låt oss rensa bort dom andra. Jo, det har vi hört.
Och så gör vi i våra trädgårdar. Vi drar gränser. Vi gallrar.
Så gör vi i samhällets stora trädgård. Så gör vi i sinnets inre trädgård där vi odlar våra ideer och våra slutsatser. Där rider vi runt på våra käpphästar och kollar så att allt växer i räta rader och att alla irrläror är bortplockade. Det är besvärligt med irrläror för dom suger energi från den rena läran. Dom inkräktar. Och så är dom så många.

Men det behöver inte fortsätta så. Men det kommer fortsätta så ända tills jag synat min sista fascistiska impuls.
- Det heter inte fascism. Det heter disciplin. Det heter nån jävla ordning får det väl vara. Det heter vi måste dra gränsen någonstans. Det blir kaos annars.
- Hallå eller. Har du tittat ut genom fönstret på länge? Det ÄR kaos därute.
- Jaa, och det är ju just därför det gäller att dra en gräns. Hit men inte längre. Det här är MITT liv. Här är det jag som bestämmer. Och bestämmer jag att jag vill ha det på DET HÄR sättet så skall jag kämpa för att det skall bli så. Sådeså!!
- Eh, du, har du tittat in på länge? In i dig själv alltså? Det är ju fan kaos därinnne också. Vad oroar du dig för? Det ÄR ju redan kaos överallt. Herregud. Slappna av. Det kan inte bli mer kaos. Det är inte kaos du skall oroa dig för. Det är fascismen. Det är längtan efter det rena. Det raka. Det utvalda. Men du ser inte fascismen. Du ser bara en tvångsmässig impuls att bestämma dig för att SÅHÄR måste det vara. Nej, nej, nej, säger jag då. Det måste inte vara så. Det ÄR redan så. Och det är på tusen andra sätt också. SAMTIDIGT. Fattar du? Det är jävligt stort det här. Där har du din hugsvalelse. I storheten.

Tuttifruttinektar eller Gudsfruktan

Jag vill skriva något om högmod. Ett svårt ämne att skriva om. Men låt mig börja med mod. Jag gillar mod när jag ser det. Ibland tycker jag mig se det i mig själv. Till exempel när jag ger mig på ämnen som är alldeles för svåra för mig. Det är lite dumdristigt och lite modigt. Men bara lite. Jag menar, vad kan hända? Finns det risk för blodspillan?

Att söka sanningen med stort S är också ganska modigt. Ganska snart insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Men jag fortsätter ändå. Går som katten kring het gröt. Dag ut och dag in. Jag fattar att denna besatthet har ett pris. Jag kunde gjort mycket annat med min tid och min energi. Saker som varit till glädje för mig själv och andra. 

Det är ju inte så att jag försöker räkna ut vad sanningen är. Men jag börjar allt mer få en känsla för vad den inte är. Sanningen är inte något jag kan förhålla mig till. 
Vänta lite. Låt mig upprepa det där. Jag KAN INTE förhålla mig till sanningen. Det är så det känns. Sanningen är det enda jag inte kan förhålla mig till. Allt annat kan jag deala med på mitt sätt. Med mer eller mindre lyckat resultat. Men sanningen. NO WAY. Jag kan inte förhålla mig till den. 

Men grejen är ju att jag måste. Måste vi inte alla förhålla oss till sanningen? Jag tror faktiskt att jag kan komma nära ett förhållningssätt som inte känns katastrofalt fel. Det känns inte rätt. Men det känns ok. Såhär gör jag. Jag sänker mitt huvud, för samman mina händer, blundar och är stilla. Efter en stund viskar jag - Å Gud. Sedan är jag alldeles tyst. Huvudet fortfarande sänkt. Något väller upp inom mig. Jag viskar - Gud, ha förbarmande med mig. Sedan är jag tyst. Det är en fruktan blandad med tacksamhet. Fruktan som i frukt. Som i fruktbar. Fruktan som i fruktansvärd. VÄRD min fruktan. Ingen skitsak med andra ord. Om sanningen var en liten lort skulle den inte vara värd min fruktan. Sanningen är fruktansvärd därför att jag inte kan se den. Jag kan inte kontrollera den. 

Varför viskar jag dom orden? Gud, ha förbarmande med mig. Varför?
Jag vet inte. Det känns politiskt inkorrekt på något vis. Det är inte vad jag skulle säga om jag fått välja själv. Då skulle jag sagt något i stil med - Wow, jag ÄR sanningen. Jag behöver inte längre söka efter den. Jag ÄR sanningen. Ofödd. Odödlig. Evig. Något sådant skulle jag välja. Men jag har aldrig fått något val.  

Många säger att rädsla är roten till allt ont. Om vi bara genomskådar våra rädslor kommer vi öppna upp och bli kärleksfulla. Det finns en trevlig logik i det och andra variationer på samma tema. Det är som att existensen är en enda stor fruktstund på dagis. Alla har mjuka, bekväma kläder och kvittrar glatt om trevligheter. Det är som att existensen egentligen är ett avsnitt ur den briljanta barnserien Teletubbies. Vad finns det att vara rädd för?

Sanningen är absolut VÄRD min fruktan. Jag vet inte vad den är men jag är förbannat säker på att den är fruktansvärd. 
Nej, nej, nej, säger en politiskt korrekt röst i mig. Sanningen är att allt är ett hav av kärlek. Sanningen är evighetens rena klara nektar. RENA KLARA NEKTAR. 
Hmm, låter lite som fruktstund på dagis. Får det vara lite tuttifruttinektar? Jaa, ropar alla barnen i kör. Fröken häller upp i stora glas. Slurp slurp. 

Jag är ganska säker på att sanningen inte är Bamse som vill krama alla barnen. Men jag känner en infantil längtan efter en sådan sanning. Kanske inte Bamse. Men något väldigt mjukt och kärleksfullt. Fullt av glädje och mjukhet och lycka. 

Det är verkligen intressant att notera hur ordet Gudsfruktan får människor att känna sig obekväma. Jag har försökt några gånger att föra det här ämnet på tal. Men jag hade lika gärna kunnat prata om rashygien. Det är lika politiskt inkorrekt. 
Märkligt. Såklart är det politiskt korrekt bland miljoner människor idag. Bara inte i nyandliga kretsar. Jag märker att muslimer förstår vad jag menar. Men dom blir osäkra på vilken Gud jag pratar om. Varför är jag inte muslim? 
I Svenska Kyrkan är Gud en schysst kompis. Eller är det Jesus som är allas kompis? Bra på att lyssna och väldigt stödjande är han i alla fall. Har inte träffat många inom Svenska Kyrkan som fattar vad jag menar med Gudsfruktan. Har jag ens träffat någon? Jo det har jag. 

Alltså, det här med Gudsfruktan är ju en fasett bara av vad allt det här handlar om. Men den är vacker tycker jag. 

söndag, mars 11, 2012

Upprymd

Om jag kunde ta mig in i någon annans hjärna tror jag något märkligt skulle hända. Det som utifrån ser ut att vara begränsat av ett kranium skulle från insidan visa sig vara en oändligt vidsträckt rymd. Världar i världar. Drömmar i drömmar. Ett byte till ett nytt perspektiv och vips försvinner det gamla perspektivets begränsningar. Lilla Loppis skrev i en kommentar till förra inlägget om ett perspektiv där jag kan betrakta egot, tankarna och känslorna. När jag är i det perspektivet tror jag inte längre att jag ÄR egot, tankarna och känslorna. I alla fall inte dom jobbiga... Då är jag något annat ... men VAD är jag? Är jag måhända upplyst?
Jag skall svara på det men först måste jag backtracka lite och få någon sorts struktur på på mina tankar och känslor kring det här spännande ämnet som vi kallar upplysning. 
Näe, korta raka svar på enkla frågor är inte min melodi ... :)
Är det narcissistiskt att ta tillfället i akt att ännu en gång få berätta den i Björns ögon alltid lika fängslande historien om Björn och hans sökande? Det är möjligt. Men so be it! Att älska sig själv påstås ju i vår narcissistiska kultur vara den ädlaste konsten ...

Det spännande med betraktande-perpsektivet är att jag därifrån kan slå fast att något i mig aldrig egentligen lämnat det. Det kan ibland finnas en tro på att jag ÄR mina plågsamma tankar och känslor men även denna tro är en tanke/känsla som jag betraktar. Det här vittnet (betraktandeperspektivet) är en mental fristad. En källa till frihet, frid och vila. Att med hjälp av mindfulness lära sig att medvetet vara i vittnet när vardagsstressen ökar är värdefullt. För många kan upptäckten av vittnet vara det som betyder att man orkar med en stressig vardag som annars skulle blivit outhärdlig. Man kan säga att vittnets perspektiv får det gamla perspektivets problem och begränsningar att försvinna. Jag är himlen och mina tankar och känslor är som moln som kommer och går.

Upptäckten av vittnet är en sak som hjälpt många och den andra upptäckten är NUET. Tack vare Eckhart Tolles böcker har miljoner människor insett att nästan alla våra tankar och känslor handlar om något som redan hänt eller något som ännu inte hänt. Tankar/känslor handlar aldrig om det som är här nu utan om något som inte är närvarande. Och visst är det rätt knäppt att lägga ner en massa energi på saker som inte är här nu. Även när vi går i naturen är vi upptagna med saker som inte finns här nu. Vi tänker - titta där är en hasselbuske som börjar få knoppar. Gud vad jobbigt för min kusin som är allergisk mot hassel. Men min kusin finns inte här nu. Hennes allergi finns inte heller här nu. Inte heller finns det någon hasselbuske här nu. "Hasselbuske" är bara namnet på ett minne av något som inte längre är här. 
Att lära sig vara med det som är HÄR NU är lika värdefullt som att lära sig vara i vittnet. Massor av stress försvinner från systemet när man lärt sig konsten att bevittna och vara här nu. 

Upptäckten av vittnet och nuet kan vara väldigt omvälvande för grubblande sökare som jag. Om och om igen ser man att det man söker och grubblar över är sådant som inte finns här nu. Man ser att det bara är tankar som seglar förbi på samma sätt som molnen seglar förbi. Ulliga ofarliga moln. Vissa grubbel är kanske som giftiga blodsugande myggor. Men istället för att bli alldeles utom sig över dessa myggor kan man sätta upp myggnät i form av mindfulnessövningar. Man kan följa sin andedräkt eller känna in i sin kropp, känna fötterna mot underlaget. Väldigt bra mentala myggnät som kallas för mindfulness. 

Jag var helt såld på vittnet och nuet under en period. Jag hade längtat så mycket efter den frid och stillhet som alltid finns här. Jag hade fäktats så länge med alla icke-närvarande väderkvarnar. 
Om någon frågade mig vad jag hade för mål i livet eller vad jag tyckte om det ena eller andra problemet bara skakade jag på huvudet och log ett "upplyst" leende. Det är ju bara stories sade jag för mig själv. Hur orkar människor fäktas med icke-närvarande väderkvarnar? Med ett milt överseende svarade jag undvikande att jag inte tyckte att det var så viktigt. Allt är frid och fröjd här och nu. Alltid. 
Var jag upplyst?
Kanske. Det finns en kommentar-tråd någonstans på den här bloggen när jag föreslog att vi skulle "komma ut" med att vi alla var uppvaknade. Vi som hittat tillbaka till nuet och vittnet. Hittat tillbaka till det här och nu som vi aldrig egentligen lämnat. Det var några år sedan. Jag minns att känslor av ovärdighet och skam kom upp i mig. Inte kan väl jag vara upplyst. Men jag såg igenom dom. (trodde jag) Såg att det bara var tankar och känslor. Ulliga moln. Former av ingenting. 

Men så dök mörka, hotfulla moln upp på min andliga himmel. Var det egot som försökte få tillbaka kontrollen? Det kändes inte som att det spelade någon jävla roll. Jag kände mig upprorisk och destruktiv och började förakta allt som var fridfullt och stilla och egoupplöst. Så jävla tråkigt att vara ett visset löv som flyger runt på marken eller en död fisk som flyter nedströms!!!! Jag började plocka sönder alla mina vackra upptäckter i småbitar. Jag läste Jed McKennas trilogi - Spiritual Enlightenment, The Damnedest thing / Spiritually Incorrect Enlightenment / Spiritual Warfare. Fantastiskt bra skrivna böcker! Sedan läste jag - The Haunted Universe av Steven Norquist. En mörk bok som fick mig att koka av andlig upphetsning. Jag tänkte att om jag skall vara en död fisk som flyter nedströms så skall jag vara kokt och stekt innan. Helt jävla genomdöd skall jag vara. Det handlar om att inse att jag inte är mer än minnet av en skugga av en död fisk och knappt ens det. Det handlar om att det aldrig egentligen funnits någon fisk. Ojoj. Jag hade ingen aning om vilka ideer jag lekte med. 
Jag kände mig så jävla lurad. Jag var såå långt ifrån upplyst. Jag hade kapslat in mig själv i en mental bubbla som jag kallade upplysning. Det var min upplevelse. Var det något gammalt trauma som jag förnekat som nu kom tillbaka och saboterade allt det ljusa och fridfulla? Var det den taskiga självkänslan som tog tillbaka kontrollen? 
Kanske delvis. 
Jag gjorde några dumma och omogna saker också som fick rätt jobbiga konsekvenser. Saker som tvingade mig att erkänna att jag till vissa delar fortfarande är en dum och omogen person. Ovärdig. 
Jag tvingades erkänna att det jag gjort var jävligt oupplyst. Och hur kan man vara upplyst och göra nedsläckta grejer?

Sedan dess har det runnit en del vatten under broarna. Är det samma vatten som passerar? Har jag varit framme hela tiden? Har det aldrig funnits något att jaga? Har det aldrig funnits något att uppnå?

Jag tror att det här är ett spel. A Cosmic Game. Det finns spel i spelet i spelet.... en spelare i spelaren i spelaren ... Och på varje level finns oändligt många levlar. Levlar i levlarna i levlarna. Någonstans sitter jag och håller DVD:n med det här spelet i handen och säger att jävlar vilket underhållande spel jag konstruerade. Jag gillar den här Björn-karaktären. Jag stoppar in skivan och kämpar järnet för att få upp honom till nästa level. Han har förvärvat en massa skills sedan sist. Nu klarar han det där hoppet. 
Och samtidigt. I exakt samma här och nu sitter jag och spelar ett spel som just nu handlar om Björn som börjar spela ett spel där det finns en kille som heter Björn ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... ett stigande, vinande ljud och en känsla av att det hela snurrar snabbare och snabbare och vinandet bara stiger och stiger ....
Ingen vet hur många jag det finns. Ingen vet om det finns något jag. Alla jag kan vara en karaktär i ett spel i ett spel i ett spel... Ingen vet var det hela slutar eller börjar. Ingen vet om det någonsin börjat.
Och det här är något jag vill banka in med hårda bestämda tryckningar på varje tangent. I N G E N  V E T  O M  D E T  N Å G O N S I N  B Ö R J A T ...

För det här är ett kaninhål. Alltihopa är ett kaninhål. Det finns inte en värld därute där det någonstans finns ett kaninhål som vi kan söka upp eller hålla oss borta ifrån. Vi faller redan. Utan början eller slut. 
Det här med att vi redan faller genom kaninhålet och att det här hålet aldrig tar slut och att ingen vet om vi någonsin börjat falla ... att det kan vara en dröm i en dröm ... sådana saker kan jag aldrig förklara för någon som tycker att det finns en solid och pålitlig verklighet därute och en solid och pålitlig person här inne. En trygg och jordnära person som får höra mig säga såna här grejer tycker nog att det låter som att jag har en skruv lös. Och mig gör det detsamma. För upplevelsen av det här fallet, det här accelererande vinandet och snurrandet gör mig upprymd till max. Jag tycker det är så coolt att saker, paradoxalt nog, på samma gång verkar stabila och verkliga. Jag tycker tiden är så cool. Jag tycker att jag är så cool. Att jag tycks finnas och får uppleva saker. Och coolast av allt är att du finns. Och du och du. Så många. Vi tycks vara så många och ändå vet jag inte om någon eller någonting någonsin funnits. Allt är mer eller mindre fantastiskt. Skrämmande och mirakulöst. 

Rädslan är ingenting jag vill övervinna. Det vore ju detsamma som att säga till en fallskärmshoppare att det är viktigt att jobba bort rädslan före och under hoppet. Vad fan, rädslan är ju mer än halva grejen. Varför skulle man annars hoppa fallskärm?? Då kunde man ju hoppa från en stol. Gud vad roligt det inte skulle vara. 
Det är ju adrenalinet som är GREJEN. 
Äh, det handlar inte bara om kickar. Livet är inte bara en kick. Det är oändligt mycket mer. Livet är också friden som sprider sig när man vilar i vittnet och landar i kroppen och andningen. Livet är att släppa den jobbiga storyn som säger att andra borde göra något annat än det dom gör, eller storyn som säger att jag borde vara på ett annat sätt än jag är. Men livet är också att skapa stories. Tunga och kletiga stories som sedan, när dom blivit nära på outhärdliga, känns så ljuvligt att släppa. Men också lekfulla stories. Stolta. Spännande. Heroiska. Sorgliga. Alla sorter. 

Perras historia i förra kommentardelen är underbar. Den måste absolut vara med. Det här med att det bara är oskyldiga barn som kan se himmelriket. Jag gillar den. Jag vet inte vad det är för skruv som lossnat i mig men jag gillar alla historier nuförtiden. Jag gillar dom otäcka också. Och det slår mig att jag inte är ensam om det. Speciellt inte i Sverige. Någon sade att det inte finns något annat land i världen där det skrivs så många deckare. Jag antar att det var deckarförfattare per capita eller nåt. Jag älskar tanken på att vi ligger där på stranden och njuter medan barnen plaskar i vattnet samtidigt som vi läser om någon psykopat som tar fram bitar av sina mördade barn ur frysen och gör pyttipanna av dom. Jävligt sjuka grejer. Sånt gillar vi. Sånt säljer. Och vi läser frivilligt. Och jag gillar att vi gör det. Jag säger inte att vi människor är ett sjukt släkte som kommer utrota sig själva från jordens yta. Jag säger att vi vill leva nära döden. Leva nära det som skrämmer oss. På något sätt försöker vi alltid komma nära fasan. Vi är modiga. Vi är alla krigare och hjältar. Vissa söker upp ondskan i en däckare, nedbäddade i sina mjuka sängar, innan dom somnar. Andra söker upp den på andra sätt. Men vi vill alla bli skrämda. Äh, jag vet inte. Jag har den här ovanan att påstå saker som liksom skall gälla för alla andra. Jag vet inte. Men faktum är att det säljs väldigt mycket deckare. Faktum är att det som skrämmer oss samtidigt gör oss upprymda. Döden. Det destruktiva. Det okända. Det obegripliga. 

Jag gillar också historien om att allt går att förklara och att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen har full koll på det allting. Det finns inga mysterier. Det finns bara saker vi ännu inte lyckats förklara och kontrollera. Jag gillar den historien. Den är heroisk på sitt eget sterila sätt. Den är grandios. Den behövs också. Allt behövs. Jag säger det om och om igen. Hur vet vi att allt behövs? Svaret är enkelt. För att det redan finns. För att det är möjligt för det att finnas. 

Så jag får runda av här med att säga att jag är upprymd. Inte upplyst men upprymd. Att vara upplyst är väl ingen konst. Stolarna som står här i rummet är just nu upplysta av lampan som står i hörnet. (förlåt, jag skulle inte tramsa) Jag är också upplyst av samma lampa. Men att vara upprymd. Det är coolt. Det är något jag unnar alla. Att vara uttråkad och trött konstatera "been there, done that" är inte upprymdhet. Men kanske är det upplyst. Jag vet inte. Vissa säger att upplysning är att transcendera den här dualistiska dimensionen där vi först mediterar i grupp över att allt är ljus och kärlek för att några timmar senare läsa godnattsagor för oss själva om styckmördare. Upplysning är när vi inte längre känner någon som helst dragning till några former i detta kosmiska spel och det blippar till och vi blir ett med den elektriska ström som gör spelet möjligt att spela. 
Men nu, precis här och nu, blir jag upprymd av att vara människa och likt mina medmänniskor till brädden fylld av paradoxer. Fyllda till bredden med dumhet och genialitet, destruktivitet och kreativitet och framför allt, roliga skratt, bedövande vackra leenden och tårar. 

torsdag, mars 01, 2012

Förr eller senare

Vad vore livet utan en ärkefiende? En riktigt slemmig jävla skurk måste det finnas som hotar att utplåna allt som jag bryr mig om!
Jag har legat sjuk i influensa och kollat på avsnitt efter avsnitt av sci-fi-serien Stargate Atlantis. Himla mysig historia och bra medicin när man ligger till sängs i influensa. När jag sett sista episoden i sista säsongen kände jag en stor sorg och en ruskig tomhet. Jag blev beroende av den här vansinniga nervpressen som gänget på Atlantis konstant levde under. Det var inte bara deras egna liv som stod på spel - onej - det var flera galaxer, ibland hela universum som hotades av utplåning. Men ibland tycktes detta hot inte räcka till, ibland hotades inte bara en version av universum utan många parallella universa samtidigt. 
Jag blev beroende av detta krigande. Här sitter jag nu, rastlös som fan och rengör mina vapen. När kommer jag beordras ut på nästa superfarliga och superviktiga uppdrag?

Var finns dom - the bad guys, från Stargate Atlantis - i min vardag? Var lurar The Wraith, dessa aliens, korsningar mellan människa och insekt, som hotar att suga allt liv ur kroppen på oss? Var finns replikatorerna, dessa synnerligen vidriga maskiner som kan jävlas med min identitet och mitt DNA bortom allt som min fantasi kan skrämma upp sig med?
Eller var finns dom ruskiga infektionerna som angriper våra identiteter och placerar dom i fel kroppar i fel parallell verklighet?

Jodå, Sverige och planeten jorden kan vara ruskig nog att leva på. Nog finns det gott om bad guys att kämpa mot här också. Men, nja, det känns liksom inte på samma sätt  ... Det är lite för mesigt. 

Såhär är det ... slagfältet finns här, någonstans. Skrämmande olokaliserbart. Det är den kalla, krypande förvirringen som gränsar till galenskap. Det är lukten från kaninhålet. Hur djupt är det? Hur långt har jag fallit? Är det jag som är kaninhålet? Faller jag genom mig själv?  
- Godmorgon Björn, här kommer din morgonmedicin ... va!!?, var är jag??, vad gör jag här?? ... du är på ett sjukhus Björn, vi skall ta hand om dig här och hjälpa dig att bli frisk. ... va!!?? heter jag Björn?? är jag sjuk?? var är jag?? vad gör jag här?? ... du har det bra här Björn, vi tar hand om dig, men du behöver ta din medicin nu ...

Såja, nu är jag klar med prologen. Nu Cecilia skall jag svara på din kommentar. Det ljuva, varma blodet som rinner ner i strupen och allt det där du skrev om. Men det som mest fångade mig i din kommentar var nog ändå den här meningen - "prova att bestämma meningen alldeles själv, skit i alla filosofer, andliga mästare och whatever, fixa biffen själv."
Det ligger nog i vårt DNA, behovet av svar på existentiella frågor. Men nu har det hänt något som fuckat upp systemet rejält. Vår teknologi har sprungit ifrån oss och skapat ett mentalt hot som vårt psykologiska immunförsvar ännu inte lärt sig hantera. Jag vågar påstå att det är det digitala, andliga smörgåsbordet som är hotet.
Låt oss backa två generationer. Hur hanterade mina mor och farföräldrar sin existentiella ångest? I deras värld fanns inget digitalt, andligt smörgåsbord att föräta sig på. Visst fanns den förvirrande mångfalden då också men den var inte synlig på samma sätt. Låt mig ta min farfar som exempel. Han hittade sin antroposofi och där blev han kvar. Inte nödvändigtvis för att antroposofi var det bästa han kunde hitta men för att det var tillräckligt bra. Antroposofin var något han lätt kunde ägna resten av sitt liv åt att utforska. Där hittade han sina vänner, en känsla av mening och en mission. Antroposofins värld var trygg och stimulerande samtidigt. 

Självklart kan jag göra som min farfar. Bestämma meningen. Stanna upp och slå ner mina existentiella bopålar. Vad du föreslår är ju inte riktigt samma sak. Man kan nog se det som att min farfar köpte en paketlösning. Det är inte vad du förordar. Jag ser det. Men jag ser ändå ditt förslag som en 2012-variant på samma sak som min farfar gjorde. Jag fäster mig nämligen vid ordet "bestämma". Varför skall något bestämmas? Varför skall man stanna upp?

Jamen det är ju helt jävla uppenbart!! Självklart förstår jag varför man skall bestämma sig för en mening. Peace of mind. Priset för peace of mind är att ge upp det febriga irrandet mellan olika perspektiv.
Men det är det här febriga som jag älskar. Jag vill känna lukten från kaninhålet. Förstår du?

Jag kan inte förneka att det är ljuvt med peace of mind! Jag har många gånger trott att det var det jag sökte. Men nu vill jag vara på det existentiella slagfältet. Jag vill vara kaninhålet. Jag vill ramla genom mig själv. En dröm som ramlar genom sig själv. En verklighet som kollapsar in i sig själv om och om igen. 
Jag tror du förstår. Du skriver på din blogg att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas. Det låter som det ljuva varma blodet som rinner ner i strupen. 
Du skriver att man kan välja att se sina insikter som en förbannelse eller ett privilegium. Precis som jag undrar varför man skall välja en mening undrar jag varför man skall välja ett förhållningssätt till sina insikter. Eller undrar och undrar. Klart jag fattar vad man mår bäst av. Men är det verkligen må-bäst-grejen som vi söker? Handlar det inte snarare om ramla-ner-i-kaninhålet-grejen?

Det känns som att du redan ramlat ner i kaninhålet några gånger. Det är inte vackert som i en saga. I know. Och jag tror att precis som mina Stargate Atlantis-hjältar behöver vara starka och redo för strid behöver vi vara det när vi tumlar ner i kaninhålet. Men det känns som att det handlar om en paradoxal form av styrka och mod. Jag tycker du sätter ord på det när du pratar om vampyrgrejen. Det handlar om att inte göra motstånd mot blodtörsten. Men ändå ... ändå på något vis ledas av tacksamheten och känslan av att det är en nåd att få vara här och leka denna galet vackra lek som människovarandet är. 
Det du säger, att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas, det är för mig ett symptom på existentiell blodtörst. Och jag känner igen den. 
Och jag känner det som en sorts dårskap också. Men kanske är det samma sorts dårskap som driver mina Stargate Atlantis-hjältar att slåss mot The Wraith och Replikatorerna. I en av dom sista episoderna bestämmer sig dom övriga invånarna i Pegasus-galaxen för att ställa Stargate-folket inför rätta. En av åtalspunkterna är att dom när dom kom till Atlantis väckte liv i The Wraith som då vilade i sina puppor. Stargate Atlantis-folket säger då till sitt försvar att The Wraith ändå skulle ha vaknat ... förr eller senare...

Jaa, förr eller senare. Förr eller senare kommer vi alla känna den främmande och skrämmande doften från kaninhålet eller vad vi nu väljer att kalla det. Förr eller senare kommer vi alla ställas inför insikten att det som du säger är jävligt ensamt på toppen. Inte ensamt så som det var ensamt för Viktor Rydbergs tomten när alla andra sova i enslig gård när endast han, tomten, var vaken. Nej, ensamt som i att tomten kanske är det enda som finns i hela jävla multiversum och att dom andra, som sova i enslig gård, endast var låtsaskompisar han drömde ihop i ett desperat försök att hantera denna monumentala ensamhet. 

Nä, nu blev det för mycket moll här. Allt oftare känner jag den här råa och bubblande glädjen över att mina nära och kära faktiskt finns. Jag rör vid dom och känner en obeskrivlig tacksamhet för att dom finns. Helt ointresserad av frågan om jag eller dom är illusioner. Det finns en värld att interagera med, vilken gåva. Vilken NÅD! Spelar roll om jag befinner mig i en virtuell verklighet som någon elak Replikator förpassat mig till!
Eller... jo, när jag nu känner efter tycker jag faktiskt att det spelar roll. Så jag tänker fortsätta mitt febriga sökande. Peace of mind. Javisst. Det vill jag gärna ha. Men just nu kan jag inte se det som målet. 

söndag, februari 12, 2012

Det kommer ingen epilog. Det fanns aldrig någon prolog.

*det här är ingen prolog*
En gång var världen hel. Ingenting oroade. Ljuden från röster och musik som trängde in till livmodervärlden integrerades utan problem i den drömvärld som fanns där inne. Likaså mammas rörelser. Ljud och rörelser kom inte utifrån. Dom var en del av en hel och orubbad värld. Psykiatern Stanislav Grof menar att vi under vissa omständigheter kan minnas hur det var där i livmodervärlden. Allt var frid och fröjd tills världen började dra ihop sig och bli allt konstigare.

Sedan blev världen hel igen. Jag har glömt övergången mellan (dröm)världarna. Det sägs att det var en lång och jobbig förlossning. Men det är inget jag minns. Eller drömmer jag bara att jag glömt?

Nu är jag här och drömmen om rummet och tiden sträcker ut sig. Den är solid. Jag nyper mig i armen. Jag är vaken. Aah ... skönt. Jag står med båda benen på jorden. Känner tyngdkraften. Jag behöver inte känna mig ensam. Jag har ju sällskap. Familj och vänner. Det är som det skall. Komplett. Jag är nöjd när jag ligger här i den varma poolen och plaskar. Från baren hörs musik och mina vänners röster. Jag myser. Det här är livet! Kan det bli bättre än såhär?

Vänta nu, vad var det där!? En lätt ångestattack tror jag. Kan bli så när man har jobbat hårt och har semester i en ny och främmande miljö. Det är normalt. Går till baren och beställer något att dricka. Något kallt och starkt. Det känns bättre nu.
Semestern är slut. Tillbaka på jobbet. Skönt att ha något att göra. Att få dra sitt strå till stacken. Aktivitetsdrömmen är fin. Springa, springa, runt, runt ... förlåt ... upp, upp, fram, fram. Drömmen om framsteg och förbättring.Världen blir ju faktiskt bättre. Vem trodde för tio år sedan att vi skulle kunna ha kontakt med alla våra vänner via facebook. Så enkelt och smidigt. Och kul. Världen HAR verkligen blivit bättre.

Men vad fan var det där!? Äh, det var bara en sån där känsla av meningslöshet som alla får då och då. Det går över. Beror på stress. Det är faktiskt normalt. Jag älskar det normala. Det normala finns på riktigt. Det är bara att se sig omkring. Snacka med kompisar. Ställa in kompassen.
Det där med meningslöshetskänslor. Så onödigt egentligen. Jag menar. Vi gör ju framsteg. Eller hur? Det var sämre förr. Slaveriet är avskaffat. Kvinnor har fått rösträtt. Jag kan komma på en massa exempel. Vi har fått bränslesnålare bilar. Vi har börjat källsortera. Alltså, det är ju verkligen rätt fantastiskt. Det är klart att man kan välja att fokusera på sånt som är fel. Men det är ju rätt meningslöst. Problem är till för att lösas. Det är ju faktiskt tur att det finns problem. Man får ta ett problem i taget och fokusera på lösningen.
Japp, nu är jag på banan igen. Vad skall vi göra nu? Renovera badrummet?
Vadå meningslöst!? Det blir ju fint ju! Och så stiger huset i värde. Dessutom kan det bli fuktskador om vi inte kaklar. Det vore ju himla onödigt.

Åå vad verkligheten är skön! Det är ju bara fan att dom där ångestattackerna skall fortsätta komma. Tätare nu. Flera gånger i veckan. Jag vet fan inte vad det beror på. Nåt med serotoninet i hjärnan. Jo, så måste det vara. Motion är bra. Det känner jag. Vi är gjorda för att röra på oss. Skall sticka ut och springa nu.
Nu är jag tillbaka. Jäklar vad skönt det känns i kroppen och i hjärnan.

Hur länge kan man skjuta upp det oundvikliga?
Länge. Jag har ett stort huvud. Ligger i släkten. Jag har det bra här i livmodern. Men vad i helvete är det som händer nu!? Hela världen håller på att implodera. Jag kommer krossas. Det blir bara en våt fläck kvar av mig. Om ens det... Det här är ju för jävligt. Jag pressas in i ett kvävande mörker. Min värld håller på att utplånas och jag med den. Allt är svart. Allt är ångest. Allt är smärta. Apokalypsen är här. Jag dör.

Det finns bara en död. Det finns ingen livmoderhals. Det finns ingen barnmorska där ute som kommer hjälpa mig ut till en ny och större värld. Det är slut nu. Döden är skoningslös. Allt hopp slaktas skoningslöst. Den sköna poolen där jag plaskar omkring utplånas. Semestern slutar i katastrof. Mina drömmar krossas i en svart smärta. Alla vägar utplånas. Finns ingen väg tillbaka. Ingen väg framåt. Jag krossas. Tiden slukar sig själv. Rummet likaså. Dom äter upp sig själva från alla håll samtidigt. Hela min värld förintas. Sedan finns ingenting. Och så försvinner det också.

Snipp snapp snut
Så var sagan slut

*det här är ingen epilog.*
Nä, nä, nä. Det här livet är ingen fortsättning.
Livmoderlivet var heller ingen prolog till det här jordelivet.

- Jomen det här är ju något. Det här är ju en ny värld.
- Så fan heller. Det här är ingen fortsättning. Allt dog.
- Jo jag förstår vad du menar. Det kändes som att allt dog. Men härifrån kan vi ju se och förstå att något ändå överlevde.
- Nej.
- Vadå nej? Livmodervärlden och den person som fanns där inne dog men det var egentligen ingen död utan bara en väldigt smärtsam transformation.
- Jag sade att allt utplånades. Till och med döden utplånades.
- Jo, jag förstår att man kan bli lite melodramatisk när man skrämmer upp sig med tankar på döden. Men man får försöka slappna av och ha tillit. Naturen har sin gång. Födelse och död hänger ihop på något sätt.
- Ja men det som kan slappna av och ha tillit dog ju. Tilliten dog. Naturen dog. Allt dog. Hur många gånger skall jag behöva säga det?
- Jag hör dig. Du försöker beskriva minnet av en väldigt traumatisk känsla.
- Nej, det handlar inte om en traumatisk känsla. Det handlar inte om något minne. Alla känslor dog. Alla minnen dog. Allt dog. Du fattar inte.
- Jo, jag fattar. Vi har alla varit med om det där. Men vi kom igenom det. Du också. Du får försöka låta bli att grubbla för mycket på det där nu.
- Jag grubblar inte.
- Jo du grubblar.
- Nej, jag säger ja till mysteriet.
- Åå, berätta. Vad innebär det?
- Det kan jag inte. Det är ett mysterium. Så länge du propsar på att döden inte finns på riktigt kan du inte förstå vad mysteriet är.
- Jag har aldrig sagt att döden inte finns på riktigt. Jag säger bara att döden också kan ses som en transformation. En övergång från en verklighet till en annan.
- Ok, nu tror jag att jag vet var du sitter fast. Du vill inte inse att din tro på en annan verklighet är en del av den här verkligheten. Alla dina tankar om transformation och övergångar mellan olika verkligheter kommer dö. Döden är total. Men det du vill du inte acceptera. Det vill ingen acceptera. Du tror att det finns en kryphål någonstans i döden. Du tänker dig att döden har en öppning. Är det inte så?
- Jo, på sätt och vis. Varje död är en sorts födelse.
- Det är där du sitter fast. Döden kompromissar aldrig. Ingenting kommer undan.
- Ok, jag hör vad du säger och jag kan också känna din rädsla för total utplåning. Men om du nu säger att du dog en sådan total och allt utplånande död i livmodern - hur förklarar du då att du sitter här, att jag sitter här och att sju miljarder människor lever sina liv här på denna vackra planet.
- Det är ett mysterium.
- Jo, så kan man förstås kalla det. Mysterium är ett fint ord.
- Nej, mysteriet är inget ord. Det är ingen etikett. Mysteriet är lika totalt som döden. Det finns inga kryphål i mysteriet där man kommer undan men några som helst förklaringar. Allt är ett mysterium.
- Det ligger något fint och ödmjukt i den känsla du försöker beskriva.
- Du är hopplös.
- Jag vet att det kan vara väldigt frustrerande att inte kunna kommunicera en djup och högst subjektiv känsla. Men jag är glad för att du har tillit till mig och anförtror mig några av dina innersta känslor.
- Men kan du fimpa det där jävla psykologsnacket nån gång!
*det här är inget slut*

UA-3343870-1