"Patrul Rinpoche tells the story of an old frog who had lived all his life in a dank well. One day a frog from the sea paid him a visit.
- Where do you come from? asked the frog in the well.
- From the great ocean, he replied.
- How big is your ocean?
- It's gigantic.
- You mean about a quarter of the size of my well here?
- Bigger.
- Bigger? You mean half as big?
- No, even bigger.
- Is it ... as big as this well?
- There is no comparison.
- That's impossible! I've got to see this for myself.
They set off together. When the frog from the well saw the ocean, it was such a shock that his head just exploded into pieces."
Från boken jag läser just nu - The Tibetan Book of Living and Dying - av Sogyal Rinpoche.
Jag kommer att tänka på den här Joseph Frietzl, och de människor som genom honom tvangs växa upp i en källare utan en enda kontakt med yttervärlden. Deras skallar exploderade också när befrielsen kom. Och våra skallar kan lätt explodera de med, om vi ställs inför en högre nivå av verklighet för abrupt.
SvaraRaderaOch det sägs ju att detta år ska bjuda på en del skallspräck...
Mwahaha. Om "Law Of One/Ra Material" stämmer så kommer jag garanterat att hamna i den negativa ändan av fjärde densiteten i slutet av det här året.
SvaraRaderaVisdom och egenmätkighet före kärlek och medömkan! Så länge det går i alla fall. Jag menar, varför inte? Har alltid kört mitt eget race utan någon egentlig lojalitet till någon eller något.
Fast det där är förmodligen mest flum. Men vem vet?
En gång fick jag skallen spräckt rejält när jag i någon av min ungdoms dummare och oförsiktigare dagar hade pillat i mig en redigt tilltagen hög psilocybinsvampar och ett par lappar syra. Kanske ett par linor ketamin slank ner också. Ganjaröken låg såklart som en tung och ogenomtränglig dimma i lägenheten. Jag hade en dialog med en märklig inre/övre röst och bollade meningar fram och tillbaka med den. Den mässade vitt och brett om kosmos innersta visdom.
Jag sa: "As above, so below."
Rösten svarade: "Ass above, so blow."
Mind blown..
Okej, innan någon tar ovanstående kommentar som något annat än taffligt levererad deadpanhumor (taffligt för att det är så svårt att vara ironisk på internet) blandat med hedonistiska fear and loathing-anekdoter i syfte att provocera fram intressanta perspektiv och dessutom underhålla mig själv genom att leka djävulens advokat så är det något jag hittade igår som jag bara MÅSTE dela med mig av. Så avfärda mig inte som en knäppskalle än gott folk..
SvaraRaderaMedan den typen av infantil animism och önskan om tröst för det sinnligt och andligt lagda egot som ligger bakom religiösa texter och idéer om 2012 i stil med "Law of One" och liknande så känner jag ändå att det återspeglar något som är relevant att titta på.
Som ni vet så har jag ju berättat om den transformativa upplevelsen jag hade för snart ett år sedan, och hela den karusellen var faktiskt något mer än en vanlig skallspräckning. Eller mindre. Skallen försvann helt och hållet.
Men den kom såklart tillbaka. Om än i en totalt ommöblerad skepnad. Livet fortsätter. Jag hoppade aldrig från någon bro, eller fastade till döds eller något av det där som jag seriöst övervägde under en lång period.
Nä. Skallen sprängdes, försvann och kom sedan tillbaka.
Men nu när det har blivit dags att återknyta och börja bära vatten och hugga ved igen så har jag märkt att det hela är en utmanande balansgång som gärna lägger sig i något av två olika läger. Just balans tror jag är nyckelordet, eftersom det är så enkelt att både krångla till det i onödan och översimplifiera på grund av att det är bekvämt.
Det känns märkligt att säga det, men jag säger det utan minsta antydan till sarkasm: Jag har inte blivit en lyckligare människa av mina upplevelser. Det jag fått ut är tillit och med den tilliten även en oerhörd sårbarhet. För mig är kärlek inte det viktigaste, men att leva med ett öppet hjärta är högt prioriterat. Och med ett öppet hjärta så kommer även sårbarhet på köpet.
När vi talar om artificiella dualismer i syfte att staka ut vägen till någon slags sanning så finns det en sak som för mig är viktig att titta på. Hjärnhalvorna. Det är nästan lite läskigt hur lätt det är att hamna i obalans om någon utav hjärnhalvorna kör över den andra.
Här är en video som jag hittade igår som verkligen fångar essensen av den här balansgången som jag numera finner mig sysselsatt med. Det är en video där två personer debatterar om livets mening, lidande, acceptans och allt där emellan: http://www.youtube.com/watch?v=B9BFoIy8sdg
Killen till höger säger precis det som min högra hjärnhalva säger och killen till vänster representerar vänster sida av den gråa skvalpande massan. Båda har rätt, eller åtminstone oerhört starka poänger. Och ingen av dom har rätt, trots starka poänger. Så hur kan dessa försonas om man nu ändå ska leva det här livet med någon slags värdighet och medkänsla om det nu ens finns något man kan kalla för det? Det är något jag funderat en hel del på den senaste tiden.
Att vara något av en urflippad skitstövel har alltid fungerat ganska bra för mig eftersom det skyddat mig från den sortens instinktiva fientlighet mot alla sorters avvikarbeteende som jag alltid märkt att människor (och till och med naturen i stort) så lätt faller in i. Men med den här relativt nyfunna sårbarheten inkastad i ekvationen så känns livet, trots sin automatona autopilotsperfektion, som en helt ny slags utmaning.
Det är utmanande att bli mer vuxen och utveckla känslomässig mognad. Och samtidigt som saker och ting i mitt liv verkar falla bort i en rasande takt så känns det som just den här balansgången är något man kan pyssla med ett helt liv.
Är det inte fantastiskt?
Se gärna hela videon. Visst, den är lång. Men det är enligt mig en och en halv timme väl spenderade om man har tanken på just hjärnhalvornas balansgång i fokus. Mer skallspräckande än att glo på ännu en satsang med samma saker repeterade ad infinitum enligt mig.
Tack B!
SvaraRaderaVideon blir denna torsdagskvälls underhållning!
Återkommer med kommentar!
Cool! Fast jag råkade blanda ihop höger och vänster. Killen till höger är som vänster hjärnhalva och killen till vänster är som höger.
SvaraRaderaSå kan det gå. Haha. Men för att klargöra det lite.
He he... helt lysande. Briljant, faktiskt! Hur många gånger har jag inte suttit vid nån bardisk, och haft exakt denna diskussion? Och jag känner igen mig själv i bägge typerna. Har sett halva videon, ska se nästa halva i morrn...
SvaraRaderaInstämmer med Björn: Återkommer i detta ämne.
Jag försökte kolla upp lite om de här två kufarna. Den stillsammare av dem – Corey – är av allt att döma den som tagit initiativet till den här diskussionen - och han är professor! Han öppnar avslutningsvis för ytterligare en diskussion med den andre - den här Inmendham som han kallar sig - som skulle handla om religion kontra vetenskap – och den hoppas jag kommer!
SvaraRaderaGenomgående i hela diskussionen är att Corey på sitt stillsamma sätt börjar spinna på en tråd, tills Inmendham avbryter honom och kommer med en lång kraftfull harang som sätter punkt för den tråden, och Corey börjar om igen.
Om det här kan appliceras på hjärnhalvor, jag vet inte, men åtminstone jag har en inre röst som för en dialog med en annan inre röst. Jag har förstått att de flesta andra har det också. Och för mig, visst den ena rösten är lite stillsammare. Å andra sidan vill den mera dynamiska rösten ofta komma undan med lite fula grejer, och använder i huvudsak ett enda vapen: kraft. Och den hittar hela tiden ”solklara” orsaker till varför jag beter mig som ett svin.
Inmendham kammar hem poäng, eftersom han hela tiden tar kommandot, slår fast sina ståndpunkter och får gehör (man kan se det i de kommentarer som getts). Det betyder inte att han har mera rätt än Corey, men han framstår ändå som den som har det. Egentligen är han en stor jävla idiot, som anspelar på ren populism; han är materialist, människan är ett själviskt djur, och hela hans uttryck genereras av en aggression som hela tiden finns där. Allt måste vara definierat. Så fort Corey svävar ut bara lite, så avbryter han med stort buller och bång. Folk som han framträder ofta som källor för ”den osminkade Sanningen”, vilket jag finner mycket kusligt.
Polariteten mellan dem kan man se överallt (jag kom t o m att tänka på USA:s regering kontra resten av folket). Inmendham företräder makten, som får rätt genom att hävda sådant som är direkt uppenbart för många, och demonstrerbart. Det är dock något som inte stämmer.
Det finns en naturlig polaritet i universum. Alfa och Omega. Yin och Yang. Modern och Fadern. Den expanderande kraften och den sammandragande. Men när den SÅ viktiga balansen störs, perverteras polariteten, så att Yin hamnar i konflikt med Yang – och som ett resultat ser man hela tillvaron i termer av konflikt.
Det är möjligt att vi har Ying i ena hjärnhalvan, Yang in den andra? Jag tycker inte det är så produktivt att nämna hjärnan alls, eftersom hjärnan har en ”styrande” roll för många av oss. Men jag tror inte alls den är så styrande, tvärtom tror jag den följer och anpassar sig efter våra beslut och våra insikter. Vi är inte vår hjärna. Mera produktivt är att försöka se det dualistiska synsättet, och upptäcka våra falska identifikationer. Det brukar medföra skallspräck...
Kul att du tog dig tid att titta och kommentera. Dock måste jag säga att Gary (Inmendham) inte på något vis är sedd som någon sanningens superhjälte i någon bredare kontext. Tvärtom så är han ganska så bespottad och avskydd av folk som inte vill få den tunna mattan av meningsfull existens undanryckt under fötterna. Men han har en viss kultstatus bland strikt pessimistiska antinatalister och även många andliga typer som Corey (och jag) kan uppskatta hans passion. Många av hans videos är enligt mig finfint material för någon som gör Jeds spiritual autolysis just på grund av den här brinnande passionen och hettan. Problemet som jag ser det med Gary är dock att han i slutändan tar livet så oerhört personligt och verkar inte ha någon som helst kapacitet att försonas med livet och kanske finna ett varande som har mer att göra med dom större förutsättningarna som gjorde den här apdrömmen möjlig snarare än ett varande som är fast i en strikt dualistisk saga om den lidande lilla apan, vilket Corey påpekar mer än en gång och på fler än ett sätt. Håller med om att det är lite kusligt att det är så lätt att ryckas med i bara farten av den sortens argumentationsteknik som spelar på ens mest primordiala känslor.
SvaraRaderaAtt ta exemplet med hjärnhalvor kanske är lite överflödigt eftersom det ändå som sagt är dom större förutsättningarna (bortom hjärnan) som är intressanta på riktigt, men det har ändå en viss relevans enligt mig eftersom det ändå verkar vara spelplanen för den här inre balansgången som jag tror att alla som inte lever sitt liv med huvudet i sanden totalt har inom sig till någon grad.
Som en motvikt så kanske det är lite väl lätt att ursäkta vilket beteende som helst om man fastnar i någon slags ytlig spiritual bypassing. Det blir lätt solipsism baserat på ett antropocentriskt andligt ego om man försöker fly in i det absoluta medan man fortfarande ändå lever sitt lilla behovsfyllda drömliv inom ett relativistiskt och dualistiskt ramverk, vilket man måste om man inte vill sjunka ihop i någon slags grönsakssamadhi och svälta ihjäl på samma sätt som Ramana Maharshi var nära att göra. Någon slags balans får gärna förkroppsligas, och det är en mycket större utmaning än att bara säga "anything goes och jag är att jag är..nu ska jag dra och skövla lite regnskog och sparka på en värnlös liten golden retrievervalp bara för att jag kan, höhöhöhö".
Det är lite som den där zenhistorien där en zenmästare får frågan av en munk om orsak och verkan är en illusion varpå han svarar att "ja, det är bara en illusion". Som straff så blir zenmästaren tvungen att efter sin död leva som en räv i femhundra reinkarnationer som straff för sitt dumma uttalande, ända tills han möter en annan zenmästare som lär honom att orsak och verkan varken är helt och hållet sanning eller helt och hållet en illusion. Räven lär sig vikten av en balanserad syn och behöver inte längre återfödas som en räv.
Så ja. Balans. Balans är väl nyckelordet. Att kunna förlåta och kultivera tillit. Att inse vikten av att kunna vara så snäll man kan utan att för den sakens skull bli en dörrmatta eller någons lunch. Den sortens väldigt jordnära grejer är väl det jag brottas med snarare än att just försöka spräcka min skalle. Det har jag gjort ganska många gånger vid det här laget.
Kan dock inte påstå att jag alltid är så balanserad.
Hej! Jag såg det där klippet natten till fredagen. Håller med om att det var intressant! Fick för mig att det bästa jag kan göra är att slänga in ett Castaneda-citat och hoppas att det hittar någon plats i diskussionen:
SvaraRadera"The aim is to balance the terror of being alive with the wonder of being alive"
Kanske kan man säga att Gary fokuserar på terrorn och Corey på undret.
Med egna ord skulle jag säga att existensen å ena sidan känns allt annat än självklar. Å andra sidan känns allt som existerar självklart. Någonting existerar därför att det är möjligt. Skrämmande i sin enkelhet. Vackert i sin fasansfulla komplexitet.
Vidden av möjliga manifestationer bör inte kontempleras såvida man inte när en sjuklig önskan om att galen.
Möjligen kan man snudda vid antalet möjligheter om man först doppar sig i känslan av förundran över att något överhuvud taget finns. Man kan också tacka för nåden att finnas till. Det är tveklöst en nåd. Man kan också tacka för att någonting kan framstå som tveklöst då känslan av tveklöshet är tunnare och bräckligare än en såpbubbla.
Bland alla möjligheter finns nämligen möjligheten att utplåna möjligheten till utplåning då ett fullt möjligt scenario är att ingenting någonsin existerat.
Tack B och Perra för intressanta tankar och för att ni håller denna blogg vid liv.
Under hela mitt liv har jag hört människor säga att man inte skall grubbla för mycket. Nu förstår jag varför. Samtidigt ångrar jag ingenting.
Terror and wonder.
Är det möjligt att ha det ena utan det andra?
Det där Castaneda-citatet slog huvudet på spiken. Precis vad jag ville få fram!
RaderaGrubblandet är farligt för egot och dess lekar. Ingen tvekan om den saken. Men samtidigt som jag inte blivit lyckligare så har jag även tappat mycket olycka. Så det handlar väl inte om att läka några sår egentligen, utan att ta bort såret helt.
Eller öppna sig för möjligheten att såret kanske aldrig existerat. Tack själv förresten. Det är finfint att kunna få skriva av sig någonstans och få den här sortens respons.
På tal om balans så kommer jag att tänka på en person som varit väldigt inflytelserik i mitt eget sökande. Richard Rose. Han förkroppsligade enligt mig någon slags balans som kan knytas till allt det här. Här är några citat jag samlat på mig av honom som på ett nästan lite kusligt sätt överensstämt med mina egna observationer:
"You can go with the flow if you want to, but every flow I ever saw flowed straight down the sewer."
- Richard Rose
"You could die any minute. We’re all just killing time until we die."
- Richard Rose
"Those who teach disciplines, unless the disciplines are for introspection or for dying, are teaching systems of orderly leisure, auto-hypnosis, or self deceit."
- Richard Rose
"Man is incredibly fatheaded. He believes he's in control, but the truth is he's just a robot in a dream--a puppet whose strings are pulled by intelligences he can't see."
- Richard Rose
"After my Experience I had to invent a reason to live. I chose teaching. Now it's my only excuse for sticking around this madhouse."
- Richard Rose
Perra!
SvaraRaderaJag läser att du finner det mycket kusligt med källor för den osminkade sanningen. Vad händer om du tittar på dessa källor utan att blinka? Vad händer om det uppstår en spricka i föreställningen att dessa källor finns utanför dig själv?
Jag vet inte om du gillar känslan av att allt är möjligt. Men om allt är möjligt så är det möjligt att det är du som är det kusliga.
Wouldn't that be the terror of being alive? But what would be the wonder?
Hmm, du är verkligen nåt riktigt djupt på spåren här. Så djupt, faktiskt, att du löper stor risk att spräcka skallen. Min, inte minst...
RaderaMen du har naturligtvis rätt. För att föreställningen att dessa källor finns utanför mig själv, krävs att samma källor i någon mån existerar inom mig själv. Så är det. Pang på rödbetan. Detta är Bjälken i Mitt Eget Öga. Jag är den yttre källan för någon annan, och som hävdar föreställningen om yttre källor, och som vill hävda: ”lyssna på mig, jag har RÄTT!”. Och jag är kuslig, annars vore jag inte här.
Hmm... hur vet du att du är den yttre källan för någon annan?
RaderaDet kanske inte finns någon annan där ute?
Du kanske är totalt jävla ensam!
Du kan ju lugna dig med att tänka på detta som solipsism. Hur känns det om du låter bli?
Mina ord är kanske din dröm. Eller mardröm ... ;)
B!
SvaraRaderaMed tilliten kommer sårbarheten. Jäkla skit.
B, du är modig!
Kanske! Det jag menar är att det vi kallar för det relativa och det absoluta måste försonas och ses som en helhet. Och däri finns både sårbarhet och oövervinnerlig styrka.
RaderaDet är bara så som leken vill lekas.
Fast nu är det dock slutlekt på ett tag för min del. Måste nog dra mig undan och kontemplera. Wow.. Tack Björn och Perra för diskussionen! Det har varit mycket givande att få bolla dom här grejerna med er.
Hmmm... jag har synpunkter på detta. Det här låter vackert, men det funkar inte.
RaderaMen, då det nu är slutlekt på ett tag, så tar vi det nästa gång... ;-)
Fast du talar i nattmössan för det mesta, så vi skippar nog det.
RaderaB!
RaderaDet du skrev om det absoluta och relativa kan räcka till kontemplation ett helt långt liv.
Tack själv B! Det har varit väldigt givande för mig med!
Perra!
SvaraRaderaDu är också modig!
Jag vet att du vet att allt är möjligt. Men känner du den terror som finns i oändlig potential?
Jag minns att du berättat om några öppningar du fått. Du skrev om dom här för inte så länge sedan. Vad handlade dom om?
Den terror som finns i oändlig potential kan inte vara något annat än egots terror. Let it die. Oändligheten måste portioneras ut, lite i taget. Annars spräcks skallen!
RaderaMen terrorn är ju att egot kan vara ALLT som finns. Bara ett ego.
RaderaDå uppstår en spricka i verkligheten när man säger - let it die - om detta enda ego. Fri sikt rakt ner i avgrunden. Tänk om detta enda ego bara var en dröm.
Eller vänta lite ... drömde jag att det var en dröm? Vem drömde det? Snabbare och snabbare snurrar så drömmen tills det säger ... poff.
Så vara sagan slut innan den ens börjat.
Nä jag bara tramsade lite :)
Låt oss läsa vad dom uppstigna mästarna säger istället. Dom verkar ha koll. Men du Perra, kan vi säkert veta det?
Läste nånstans om Gary att han är nazist rentav, och/eller förintelseförnekare. Det kan vara nys, förstås.
SvaraRaderaJag undrar om man kan jämföra honom med t ex den dynamiska Brett i Jeds bok...vad hette den nu då...Spiritual Warfare, va? Jag behöver kanske se mera från honom innan jag kan säga nåt – och kanske läsa om SW igen.
Men sure, han kan säkert hacka sönder en radda bigotterier - sådant existerar tveklöst – men bara till en viss nivå. Det är viktigt. Bara till en viss nivå.
Han är som en av sektionerna i en rymdraket, som faller av sedan den är slut, för att nästa sektion ska ta raketen vidare. Och många är det som inte ser denna nästa sektion, och Gary vill gärna bevisa att han kan köra hela racet själv, och ta oss ända till månen.
Gary är inte särskilt upplyst. Han har däremot en svada som kan få tyst på upplysta personer, vilket självklart appellerar till folk som tror att andlighet är något linjärt, något logiskt, där det gäller att vinna diskussioner.
Det är också så, tror jag, att alla dualistiska polariteter består av två kombattanter som befinner sig på samma medvetandenivå. Och var de inte det från början, så drar den mest dynamiske in den andre till sin egen nivå - och den andre var då inte såpass distanserad att han inte tyckte det var så viktigt att "vinna" diskussionen!
Ty det är skrivet:
Never Argue With A Fool – They Will Drag You Down To Their Level, Then Beat You With Experience.
Det här med balans är intressant. Vad vet vi egentligen om balans, när vi är uppvuxna i obalans, och kanske har inkarnerat hundratals gånger i obalans?
Det blir ingen balans, utan det blir på sin höjd en kompromiss. Vårt eget individuella medvetande söker balans, men hamnar då i konflikt med det kollektiva medvetandet, om det finns något kvar av egot, för vilket det är viktigt att känna sig viktig.
För egot gäller bara en sak: vinna eller förlora. Även om det är att förlora bara en del och vinna bara en del.
I detta sammanhang fascinerar mig Eckhart Tolle. Den mannen verkar inte ha något ego alls. Hur gör han? Är han "sårbar"?
Du ser, vad vi håller på med är att från vår nuvarande medvetandenivå försöka ”förklara” det som ligger på en högre nivå! Det går inte att göra, men erkänner vi det?
Här är en länk om balans.Och här
Han är nog inte nazist/förintelseförnekare. Det är som sagt många som talar illa om honom och sprider falska rykten. Men han är inte alltid så sjysst själv så det går väl som det går. Jag hoppas ändå att han finner ro och frid till slut. Ibland gör det lite ont i bröstet att se honom lida som han gör.
RaderaJag jämför honom inte direkt med Jed utan säger bara att det finns mycket att hämta i hans material för den som är öppen och kan extrahera det som är relevant. En orädd och envis vilja att finna guldkornen bland all sand och lera snarare än att bara fnysa bort det och ha den attityden att där finns ju ingenting att hämta och om jag gräver där så blir mina händer kanske smutsiga. Du förstår nog vad jag menar. Jag gick själv på bibelstudier med adventister i början av mitt andliga sökande. Jag pratade om zen, Eckhart Tolle, Jesus, Lucifer, köttätande, drogbruk och annat med djupt kristna och var öppen för att lära mig allt. Det du! Kunde man inte tro om mig eller hur? Man måste våga utmana sig själv och vara öppen.
Klistrar in en bit från spiritually incorrect enlightenment som illustrerar min parallell till det Jed säger.
Julie i ett mail till Jed:
"Thank you for the book recommendation. It was perfect! I was so stuck I thought it was the end. It was a huge blockage and I was sure it wasn't something I could ever destroy, but I have - I just saw right through it - every step is its own mountain. If you had told me a year ago that the Marquis de Sade would be one of my spiritual teachers, I probably would have slapped you!"
Jed noterar:
"There have been a few times when I read her e-mails and made suggestions, usually pointing her in the direction of a key to open the door she was currently stuck at. The de Sade thing had to do with understanding the selfishness that motivates goodness, or something along those lines. She was stuck in that region and de Sade's Justine happens to hold an exact key to that lock. Since it's a public domain book that she could download off the internet and scan very quickly for the part she needed, it seemed like a worthwhile thing to suggest, despite the unlikely and spiritually incorrect source. I don't imagine the Marquis de Sade shows up as a solution-provider on spiritual bookshelves very often, but you don't get to choose where keys come from. Some you already have, some you have to make, and some you have to go out and find."
Du har rätt i att Gary inte kunde bry sig mindre om andlig upplysning, men för mig gör det ingen skillnad. Han får gärna skrika och ha sig.
Angående Eckhart Tolles sårbarhet. Well, det finns ett klipp någonstans där Eckhart sitter och gråter över att världen håller på att gå åt helvete och vädjar till folk att öppna sina hjärtan mer eller mindre. Så jag skulle nog säga att han är ganska sårbar.
Dogen. Han som startade soto-traditionen inom Zen lade stor emfas på detta. Han grät med folk när folk var ledsna och skrattade när folk var glada, och påpekade ofta vikten av att inte bli känslokall för bekvämlighetens skull.
Tack för länkarna! Ska bli intressant att läsa.
Gah. Nej Perra. Det där var INTE vad jag menade med balans. Ascendederade mästare? Jesus? Nej nej nej. Fel fel fel. Tror du verkligen på dom där grejerna? Min bullshitdetektor går igång totalt inför sånt där och jag ratar det av samma anledning som jag ratade bibelstudierna.
RaderaJag säger inte att jag är bättre eller mer upplyst än du eller något sådant, för jag har inga vanföreställningar om att jag skulle kunna ha något som ingen annan har, men det är ganska uppenbart att vi inte talar om samma sak här. Vi spelar inte i samma liga. Det är nog inte ens samma sport.
Men det får vara bra såhär. Det vi skriver få stå för sig själv eftersom jag inte har något att bevisa och inte heller något intresse av att få dig att anamma någon speciell synvinkel. Jag vill bara runda av det hela med att säga att det här är precis anledningen till att jag känner en viss frustration med hela den här andlighetsgrejen. Det finns för mycket blaj och för många som tror sig ha auktoritet och för få som är intresserade av att verkligen röja bort egots snåriga skog av föreställningar och fantasier.
Bah! Prunkna meloner och badankor i nöd säger jag bara! Hahaha!
Gudars skymning vilka galna konversationer man kan hamna i. Du har min tacksamhet trots att vi verkar ha kommit fram till helt olika saker.
Märkligt. Men fint.
B, du sa följande:
RaderaDet känns märkligt att säga det, men jag säger det utan minsta antydan till sarkasm: Jag har inte blivit en lyckligare människa av mina upplevelser. Det jag fått ut är tillit och med den tilliten även en oerhörd sårbarhet. För mig är kärlek inte det viktigaste, men att leva med ett öppet hjärta är högt prioriterat. Och med ett öppet hjärta så kommer även sårbarhet på köpet.
Och jag är kanske inte annorlunda än du. Även om vi inte tillhör samma sport. Jag tvekade länge inför att ge dig dessa länkar, men just det du säger här fick mig att tycka: OK... vi får se hur han tar det. Så jag gjorde alltså mig själv lite sårbar...
Och du hugger till, som en kobra. Tack för det.
Öppenhet har hög prioritet för mig också. Och om du studerar Kim Michaels närmare, ser du att det har inget vare sig med kristendom eller dina bibelstudier att göra. Det krävs verkligen öppenhet för att se bortom alla mentala projektioner man i regel har, på en sådan ikon som Jesus. Och vad du gör nu, är att projicera dina egna mentala bilder, på mig. Och du är säker på att du har rätt, även om du verkar vilja städa till ditt uttryck lite.
Men åter till den här sårbarheten: Den utgör ett problem för din balans, menar du? Här ser du hur du själv gör mot andra, så jag antar att du får den balans du förtjänar.
Och när jag tänker efter: Det är kanske dags för mig att lämna den här bloggen för gott.
B och Perra! Er dialog börjar bli riktigt intressant! Det är både spännande och lugnande samtidigt.
RaderaJag tänker börja med det som är lugnande. Att lyfta fram ett begränsat antal perspektiv ur oceanen av möjliga perspektiv är lugnande. Att ställa dom mot varandra skapar ett litet drama som är hanterbart i jämförelse med det kosmiska megadrama som kan sluka oss vilken sekund som helst. Det gör inte så stor skillnad om det är grodperspektiv eller fågelperspektiv. Det gör inte så stor skillnad om dramat är en stimulerande debatt på en blogg eller ett religionskrig.
The terror of being alive är för mig bland annat vetskapen om att antalet perspektiv är oändligt. Det är också vetskapen om att alla dessa perpsektiv kan slukas upp och försvinna på bråkdelen av en sekund. Det är också en ond aning om att det kanske bara är ett eko av något som aldrig hänt.
Det där ligger som en bordunton i mig - en kall kåre längs ryggraden. Uppe i diskanten spelar flöjter och fioler tokroliga melodislingor. I ren desperation. Eller kanske av ren och skär förtjusning över att kunna spela. Vad som helst.
Perra, jag blev ju nyfiken på dom där texterna som du länkade till. Jag läste den första länken och en bit av den andra. För mig är Kims texter lugnande. Jag tror att dom uppstigna mästarna finns och att deras budskap till oss kan kanaliseras genom Kim. Men när jag läser deras budskap kan jag inte se att dom är mer upplysta/uppstigna än vad du och jag är. Dom säger kloka och bra saker precis som du och jag kan säga kloka och bra saker.
När jag läser Kims kanaliserade texter får jag känslan av att alla människor som ägnat några år åt läsande av esoteriska böcker är uppstigna mästare.
Den här borduntonen som klingar i min kropp säger mig att det finns oändligt många dimensioner i verkligheten. Ett budskap från en annan dimension kan inte vara något som vi kan reagera på med en känsla av "aha" eller "jag just det" eller "så intressant".
Om man verkligen får ett budskap från en annan dimension av verkligheten tror jag att det leder till en känsla som kan beskrivas med följande citat:
"... all the words in the world are like a desperate message in a solitary bottle, thrown into an endless sea ..."
Jag älskar den här dimensionen av verkligheten där det finns tid och rum och orsak och verkan. Jag har ännu inte läst något i Kims texter som utmanar känslan av tid och rum eller orska och verkan. Det är lugnande.
Men när B. skriver om sår så ryser jag till lite. "Så det handlar väl inte om att läka några sår egentligen, utan ta bort såret helt. ELLER ÖPPNA SIG FÖR MÖJLIGHETEN ATT SÅRET KANSKE ALDRIG EXISTERAT!
Det är inget budskap. Det är inget påstående. Det är att kika ut genom en spricka i verkligheten och låta en kall vind få den där borduntonen att brumma till.
Så Perra, visa mig en liknande spricka i någon av Kims texter så skall jag omvärdera min syn på Kim och dom uppstigna mästarna. Jag är dåraktig nog att be om att dom uppstigna mästarna skall komma ner till mig och ruska om mig lite. Men bara lite. Jag är en känslig kille. :)
Ok, nu är jag skyldig en förklaring. Anledningen till att jag hugger och spottar har inte så mycket med varken dig eller mig att göra. Jag vill helt enkelt presentera ett alternativ till den sortens tankegångar som fördröjde framsteg för mig och drog ut på mitt eget sökande. Hade jag stött på dig för två år sedan så hade jag slurpat i mig allt det där med hull och hår och därmed förmodligen grusat mina chanser till att kunna driva mig själv mot den serie ickeupplevelser som för mig innebar ett verkligt transformativt katarsis, snarare än väldigt luddiga filosofiska ställningstaganden jag tidigare gjort baserat på så kallade "peakupplevlser".
SvaraRaderaJag är hård. Som fan. Det vet jag. Men samtidigt så har jag inte den minsta vilja att försöka få dig att köpa min definition av upplysning och genuin andlighet. Jag köper ju uppenbarligen inte din, även fast jag måste erkänna att du besitter ett betydligt större mått visdom än gemene man och kvinna. Jag menar, våra samtal är så fulla av liv och zest! Jag älskar det.
Men det jag vill är som sagt inte att argumentera utan bara hålla upp ett alternativt sätt att tackla dessa frågor. Måhända ett alternativ som kan uppfattas som lite mer striktare därför att det bottnar i en ganska rigid envishet att INTE ha tålamod inför den bekvämlighet vi människor har inför våra föreställningar. Men när tiden är mogen så förespråkar jag en negering av även det. Du kanske känner att det inte tar en tillräckligt långt. Jag tror snarare att problemet för dig och många andra är att det har potential att ta en lite "för" långt. Vi ser väl olika på det helt enkelt. Nemas problemas!
Jag får precis det jag förtjänar. Det har du så rätt i. Även det är en balansgång på sätt och vis och jag är väl medveten om min motsägelsefullhet. Det glädjer mig att du har huvudet på skaft så pass att du kan se och poängtera ut det. Hur skulle du annars kunna ta död på Buddhan som du möter på vägen?
Sårbarheten är inget problem i sig, men en omvälvande komponent helt klart. Jag har skiftat mellan märkliga dissociativa tillstånd där jag suttit och sett klipp på mexikanska maffiamedlemmar få sina huvuden avsågade med motorsågar och..inte kanske tyckt att det var estetiskt njutbart som ett blomstrande körsbärsträd eller något, men att det bara är..just ingenting. Tomma vibrationer som gör sin grej. Blod på väggen, luft som pressas genom en sammandragen strupe för att forma ett skrik. Åsynen av hur stressutlösta signalsubstanser som forsar genom en kropp som fallit i händerna på galningar och mött en definitiv existentiell återvändsgränd får en människa att röra sig på ett visst sätt. Det tillståndet är fortfarande kvar som en slags underström i såväl mitt vakna medvetande som mitt drömliv. Det är därför i det närmaste omöjligt för mig att se verkligheten som något verkligt. Det är vibrationer som strålar upp ur en magnifik tomhet och sedan snabbare än ögat sugs ner igen. Mina förnimmelser och föreställningar vilar inte på någon stadig grund. Mönster som formas helt spontant. Det kan inte finnas ett jag eller ett du i det. Det bara är vad det är.
Men sedan så har den dissociativa aspekten (som förmodligen är en fysisk manifestation av något slags trauma i nervsystemet) lagt sig i bakgrunden och jag har börjat uppleva en stark empati med alla lidande varelser och väsen, vilket för mig nästan kommit som en shock! Det är som om det absoluta och det relativa krashar in i varandra på ett sätt som är svårt att beskriva. Vad det leder till återstår att se. Det kanske inte fungerar alls. Mycket möjligt. Det verkar i varje fall inte finnas gott om användbara resurser för detta, så det kan nog bli utmanande att jobba med.
SvaraRaderaKanske projicerar jag på dig. Kanske håller jag bara upp en spegel? Jag känner mig som en spegel på många sätt.
Du kan lämna bloggen om du vill och hålla dig till ställen där du enbart får medhåll och ryggdunkningar om det är vad du önskar. Men jag ser i alla fall ett värde i att inte enbart låta sig bli bekväm i vad man tror sig ha kommit fram till utan ständigt utmana sig själv, hur upplyst och insiktsfull man än anser sig vara.
Och därför är jag lika envist tacksam inför våra samtal som jag alltid varit. Trots meningsskiljaktigheterna.
Det för mina tankar lite till ett avsnitt av Simpsons där familjens djupt religiösa granne Ned Flanders blir hemsökt av sin bortgångna hustrus spöke som utbrister;
"There is no God, Neddy. It's just an empty, meaningless void."
Hmmm..?
B, du hittar guldkorn i Simpsons. Fan så jävla roligt! :D
RaderaOjojoj.
Det jag sa om att lämna denna blogg (nåväl, I might reconsider...) har sin grund i ett fenomen jag gradvis blivit alltmer medveten om: Det torgförs ett slags andlighet här, som inte är andlighet.
SvaraRaderaOm mig själv kan jag säga: Jag är ingen religiös person, går aldrig i kyrkan. Jag är dock andlig. Med detta menar jag att vara öppen för högre nivåer av självmedvetande.
Jag såg denna kväll på en debatt mellan humanisten Christer Sturmark och den engelske religionisten John Lennox. Visst; det klassiska ältandet ”Existerar Gud? Bevisa det”, men denna gång i en rätt underhållade form. Det jag noterade var en överenskommelse dom når alldeles mot slutet: ”Vi är alla biologiska varelser”.
Inte många skulle reagera på detta, men jag är en känslig kille.
Vad jag får kalla kårar av, är alltså en andlighet – som alltså även religiösa personer anammar - som utgår från premissen att vi är biologiska individer, och inte andliga varelser. För konsekvensen av den blir att vårt medvetande genereras av materia. En ”andlighet för materialister, m a o”. Det är en självmotsägelse, ett oxymoron!
Andlighet måste handla om att finna ut VAD man är. Och då måste man vara öppen, och intuitiv. Och man måste också känna till ormens vägar...
Men har man en förutfattad mening om vad man är, så filtrerar man den information man vill ha, och det blir bara fortsatt dualism – och den fortsätter nog även efter din transformativa upplevelse, B.
Det du berättar påminner mig om det som Steven Norquist har sagt om sina upplevelser. Han har inte heller blivit lycklig, utan det är snarare som om han har hamnat just i ett ”empty, meaningless void” – ett hemsökt universum - där han enligt min mening snackar mestadels en massa smörja, och har antagit en smått arrogant attityd gentemot omvärlden.
Det du säger, B, om det här med den dissociativa tillstånden, motorsågen och det där, oroar mig. Det existerar faktiskt vissa ”realms” på lägre frekvenser än i det materiella universum vi uppfattar med våra fem sinnen, som man kan dras in i och som kan fascinera. Man kan få kontakt med dem t ex genom droger. Men också om man inte har den självuppfattning som krävs för att hantera en ”transformativ upplevelse”.
Man måste veta vem och vad man är, innan man har någon sådan upplevelse överhuvudtaget. Om du inte är säker på din identitet, finns det krafter som ser en chans att komma in i dina energier, för att häcka där. Bad spirits, helt krasst. Believe it or not.
Alla de här grejerna utelämnar såväl Tolle, Adyashanti, som Jed McKenna. Men Kim Michaels förklarar det här jävligt bra. Jag ska inte ge dig nån mer länk, dock.
Så detta är ett problem som jag ser det. Jag börjar tröttna på de cirkulära resonemangen på denna blogg – som alltså grundar sig i ett felaktigt grundantagande om vad vi är. Har man inte frigjort sig från den doktrin av vetenskap och/eller religion som vi har i ryggmärgen, innan man laborerar med andlighet och egots utplåning, hamnar man i en återvändsgränd (i bästa fall...).
Vi är andliga varelser, som kan lämna kroppen, i form av energi, och fungera utanför den, utan att hjärnan, eller nervsystemet, är inblandat. Materia genererar inte, utan genereras!
Och jag är inte direkt i behov av medhåll och ryggdunkningar. Då hade jag väl – för helvete – valt en annan väg att gå? Eller hur? :-)
Också jag uppskattar våra resonemang, och jag ser dig som någon som upplevt en del, och helt klart har en viss ”nerv”, intensitet, i ditt uttryck, B.
Äntligen öppnar du dig och säger vad du tycker! Jag har misstänkt att du bär på den här sortens känslor inför vad jag pratar om länge. Det är skönt att det kan komma fram spontant eftersom jag tröttnat på att behöva banka det ur dig. Det blir så mycket missförstånd om kommunikationen ska ske mellan raderna.
RaderaVad som är materiellt och andligt är för mig inte så relevant faktiskt. Inte heller debatten om guds eventuella varande eller icke varande. Det kanske stämmer att det jag pratar om inte är så andligt i den bemärkelsen att det inte bygger på några idéer om det nedfallna köttet och "guds frånvaro" (vilket jag anser är arrogant smörja) eller att jaga efter högre medvetandetillstånd vars påstådda höghet är högst illusorisk då det hela utgår från en artificiell utgångspunkt, det vill säga en felaktig idé om att det ens skulle finnas ett högre eller lägre som inte är enbart är en konceptuell idé. Nä. Det handlar för mig snarare om att undersöka det man har framför sig här och nu genom en uppsättning väldigt enkla frågor.
"Vem är jag? Vad är jag? Vart är jag? Vad håller jag på med? Vad motiverar mig? Vad vet jag?"
Vare sig vi är andeväsen som har en köttsbetingad upplevelse med ett högre syfte eller bara ett minglande stoft av tomhet utan mål och mening som kommer och går spontant inuti en tömd tomhet så kan vi inte ha en självuppfattning utanför vår direkta upplevelse.
Jag kan inte säga att jag vet vem eller vad jag är. Eller vad det är jag upplever. Jag kan projicera illusoriska kvalitéer på något som inte låter sig fångas in eller avgränsas och säga att energi som vibrerar på en viss frekvens är färgen "röd" och att en sammandragning av min kropp gör att jag fryser, men om jag jag bara tittar, ser, känner, doftar och så vidare..så har jag INGEN aning om vad det är för något.
Jag har såklart studerat den sortens kristna mysticism som du är inne på och funnit en hel del visdom, men valde ganska snabbt att släppa taget om det eftersom det verkar vila på ett förmodligen felaktigt grundantagande om att vi kan veta vad vi är.
Det är möjligt att jag därför inte var särskilt rustad för vad som hände. Ett tag så kände jag mig som Bruce Willis karaktär i Sjätte Sinnet där i slutscenen när han inser att han är en av dom döda människorna som pojken ser. På tal om hemsökta universum och spöken. Sen kände jag mig som pojken själv. Speciellt när han säger;
"They only see what they want to see. They don't know they're dead."
Men gör det något? Har jag någonsin klagat eller uttryckt ånger över att det blev som det blev?
Nej. Verkligen inte. Att ha fått gå igenom det här och nu i en sjunkande våg av bortfallande kunna glida genom livet i vad som verkar vara ett spontant och robust tillstånd av vad man inom buddhismen kallar för "tathātā" (jag kallar det för "det är vad det är" på vanlig svenska) är inget annat än nåd. Det är mer än jag kunde hoppas på. Det är verkligen ingenting. Ingenting kan mäta sig med ingenting. Och då ska du veta att jag har många spexiga upplevelser under bältet eftersom jag alltid varit öppen för sådant. Upplevelser som stöder det du säger om medvetande bortom hjärnan, reinkarnation, högre dimensioner och en djupare identitet som gränslöst medskapande andeväsen bortom den seniga köttpåsens artificiellt avgränsade existens. Men i slutändan så är dessa utsvävningar inget mer speciellt än något annat.
Kanske är det lite paradoxalt. Som omslaget till den här boken av en koreansk zenmästare;
Raderahttp://cache1.bookdepository.co.uk/assets/images/book/large/9781/5903/9781590303405.jpg
Hahaha! Oj oj oj. Hur kunde man vara så tjockskallig? Sann magi är den magi som aldrig lämnade en. Den kan du inte ens hitta någonstans eftersom den redan finns överallt. Det är verkligen den meningslöst magnifika innehållslösheten som skiner genom sprickorna i den här ständigt krackelerande drömboningen.
The empty meaningless void.
Att ta en dusch på morgonen, klappa katten, ta en fika med någon gammal skolkamrat man inte träffat på flera år, att äta en grapefrukt och känna bitterheten rulla över smaklökarna..om det är demoninfesterat, nerfallet och sker i guds frånvaro, ja men må så vara då! Det duger i alla fall för mig. Den gud som inte lyser genom allt här och nu är ingen gud jag bryr mig om i vilket fall som helst.
Men för all del. Kör på din grej. Du kanske har helt rätt. Det kanske inte spelar någon roll. Kanske gör det ingen skillnad. Förmodligen inte.
Eller som Rinzai sa;
"If you love the sacred and despise the ordinary, you are still bobbing in the ocean of delusion."
Hej B!
SvaraRaderaJag undrar om du verkligen har studerat det jag är inne på. Jag tror inte att detta är vad som är vedertaget som "Kristen mysticism". Jag har bläddrat i såna böcker, och det är inte samma sak. Nej, det här är annorlunda, och mycket mer kontroversiellt. Dessutom är det lika mycket Buddhism, eller Taoism. Och "Oneness". Det kontroversiella är att han faktiskt kanaliserar både Buddha och Jesus, plus en hoper andra snubbar. På hans sajt kan du ställa frågor som besvaras av Jesus, eller Buddha, direkt, som det framställs.
För fem år sen hade jag spytt galla över detta. Men så läste jag - på "order" av min syster - Neale Donald Walsch's Samtal med Gud, och slogs av hur skumt det är att en nerdekad radiopratare på randen till självmord plötsligt skulle kunna skriva något sådant, efter egen förmåga. På ett forum om denna bok (där jag f.ö mötte Björn), fick jag tips om Kim Michaels.
Men B! Du har med en mästerlig mening lyckats fånga exakt vad jag menar - pudelns kärna:
Vare sig vi är andeväsen som har en köttsbetingad upplevelse med ett högre syfte eller bara ett minglande stoft av tomhet utan mål och mening som kommer och går spontant inuti en tömd tomhet så kan vi inte ha en självuppfattning utanför vår direkta upplevelse.
I sanning Glimrande! Tack! Vad jag menar, är att både dogmatisk religion och vetenskap (det finns enligt mig också dogmatisk vetenskap), under 2000 års tid närmast har inpräntat i vår DNA att vår direkta upplevelse är mindre värd, och att vår självuppfattning ligger i händerna på en yttre auktoritet. Och att denna auktoritet har det yttersta ansvaret för våra liv.
Det finns en rad såna här väldigt ingrodda idéer om vad som är verkligt, som formulerats av olika auktoriteter, de är så djupa att vi inte blir av med dem genom att addressera dom intellektuellt.
En kaffebryggare som brukats 20 år blir inte ren genom att man kör igenom den med rent vatten en gång. Nej, man måste få bort alla förstenade kalkavlagningar. Ungefär samma sak här.
Felet med oss i västvärlden är att vi har en självuppfattning som inte är i harmoni med vår direkta upplevelse.
Och när vi börjar syssla med andlighet, så hanterar vi den på samma sätt som vi vant oss vid - vi lyssnar på beskrivningar på det intellektuella planet, och undviker i det längsta att se på oss själva, och lyssna på oss själva. Beskrivningar av vad som är verkligt går före vår egen direkta upplevelse av vad som är verkligt. Och vi identifierar oss i dessa yttre strukturer som skapats av auktoriteter. Inkvisitionen torterade ur oss vår idé om en inre Gud, för att istället lyda en yttre straffande Gud. Materialistisk vetenskap gör samma sak utan tortyr (än så länge).
Så den stora utmaningen är att släppa, VERKLIGEN släppa, allt vad man tror man vet. För det är väldigt lite egentligen, man vet. Men vi har identifierat oss, och all identitet har en överlevnadsdrift. Allt handlar om identitet! Och det är vår identitet som filtrerar vad vi vill se.
Så, Wanting Enlightenment is a big mistake. Om Enlightenment är som något annat du velat ha. Enlightement är vad som finns kvar när du släppt rubbet. Enlightenment finns hela tiden här, men har körts över!
Åh, universum. Inte denna sväng igen? Jag måste hitta strömbrytaren till denna gigantiska freakmagnet jag bär inom mig..
RaderaLåt mig förklara.
Imorse när jag var påväg till affären så blev jag antastad av två mormoner som med härlig amerikansk accent (från Utah antar jag) frågade om "jay villee veita meer aom ett heilt neet testamente av beibeln och ett annorlonda sätt att sei pow Jaysoos". Och nyss så kom två tanter från jehovas vittnen och plingade på. Dum som jag var så öppnade jag och nu sitter jag här med en bunt material.
Helt mållös. Men jag är inte ett dugg förvånad. Jag har nog inget vettigt att komma med till svar på allt det här förutom "nej tack". Samtal med gud står här i bokhyllan och jag läste ungefär halva. Spännande som allt annat men inte min påse chips.
En tanke som slog mig var att allt det här kanske bara handlar om estetik och ordval. Att jag har en programmerad aversion mot allt som kommer i kristen förpackning på grund av tidigare frustration jag känt inför just kristendomen. Men jag vill intala mig själv att det inte bara är så. Att jag guidas av en intuitiv impuls snarare än en instinktiv. Kanske är jag naiv som vill tro det. Jag vet ju ingenting. Inte ens att jag inte vet någonting. Så vad vet jag?
Det uttryck som skakat mig ur separationens dvala har i alla fall kommit i form av en mindre dogmatisk och ritualbunden och mer avskalad version av zen. Kim Michaels verkar vara lite som zen för kristna. Inget fel med det. Men för mycket fluff för min smak bara. Mina preferenser ser annorlunda ut och det kanske är min förlust att jag ratar det.
Jag känner mig lite matt och paff just nu fast jag nog inte borde vara förvånad och har som sagt inget mer att komma med. Kanske lite senare. Här är istället en dikt jag skrev;
"När sutrorna träder fram
I sitt rätta ljus
Blott bajsränder
På bhodisattvornas toapapper
När den minsta möjliga revan
I en oändlig väv
Får allt att försvinna
För alltid"
Cool... det är poeterna som ser Sanningen.
RaderaJa, vi rundar väl av detta, eller om vi tar upp det senare, som du låter antyda. I'm around...
Vill bara säga att jag har haft debatter med kristna om både Walsch och Michaels, och de har alltid varit väldigt negativt inställda. Det finns dock en och annan frisinnad kristen som kan tänka sig tolerera Walsch. Men Michaels är fetstopp. Det är djävulens verk. Så igen: kristet är det inte...
Perhaps it all comes down to dreaming the most beautiful dream one is capable of. And to know that the dream your brother is dreaming may be the best he can dream at the moment. If you don't like your brothers dream maybe you could expand your dream at least enough to drop your resistance against it. For although the dreams may differ - isn't the dreamer ultimately the same?
SvaraRaderaAnonym!
RaderaVackert!
The dreamer is the mystery.
<3