Ulf och nåden att få vara människa

Jag har precis sett avsnitt nr 8 i SVT:s serie Från Sverige till himlen. Programmet handlar om Ulf som varit missbrukare sedan han var tolv år gammal men nu är nykter sedan tre år tillbaka tack vare att han hittat tolvstegsmetoden och en Gudstro. Nära slutet av programmet är journalisten Anna på besök hemma hos Ulf i hans lägenhet. Efter att dom suttit och pratat i köket går dom till ett rum som Ulf kallar för "helgedomen". Ett enkelt och vackert inrett rum med några blommor och stearinljus. Ulf säger, - Nu är det så att jag tänkte att vi skulle be en liten stund.... Oh no, tänker jag, det här kan bli lite pinsamt. Ulf bjuder Anna att sitta på sin sköna meditations-stol. Själv sätter han sig på en kudde. Jag skruvar lite på mig där jag sitter hemma i mitt kök. Ulf säger att dom skall be ungefär så som han gör varje dag. - Varje dag? frågar Anna. Ja, varje dag, svarar Ulf. Kameran zoomar in Ulfs ansikte där han sitter med slutna ögon. Solen belyser hans ansikte från sidan.
- Gud, tack för nåden. Tack för livet. Tack för att jag är jag. Jag tackar dig för att du låter mig möta den här dagen med lust och glädje...
Något inom mig brister när jag ser detta och jag börjar gråta varma glädjetårar.
Precis så känner jag just nu. Såhär enkelt och vackert kan det kännas att vara människa. Det är en nåd att få vara här. Och om man inte har fattat det så har man inte fattat ett jävla dugg. Så känner jag just nu.
Frågan är om man behöver fatta något mer. Jag tror inte det. Jag tror att resten ger sig självt när man väl känt, djupt i kroppen, att det är en nåd att få vara just den här människan, just här, just nu. Det nakna tonfall med vilket Ulf tackar för livet rör vid mitt hjärta. Det känns så nära, hans ord kryper under huden på mig och värmer mig. Ulf säger i sin bön - Tack för att jag är jag. Jag känner att han inom sig också tackar vart och ett av sina barn och barnbarn för att dom finns i hans liv. På väggen i Ulfs helgedom hänger porträtt på hans barn och barnbarn.
När dom innan den här scenen i helgedomen satt i Ulfs kök och pratade, ställde journalisten Anna några intressanta frågor om Gudstro, missbruk och tolvstegsmetoden. Anna undrade över sådant som hon inte riktigt förstod. Sådant hon fann problematiskt. Hon blev inte så mycket klokare av Ulfs svar. Inte jag heller. Allt Ulf kunde säga är att det hela är väldigt enkelt. Och om man tycker det är komplicerat med Gud får man väl bara släppa det. Ulf har inga kloka svar för han är inte någon klok religionsvetare. Men jag tycker han är en vis man. Jag tror att han har förstått det viktigaste. En förståelse som bottnar i hjärteroten. Och därifrån spirar tacksamheten upp genom hela hans väsen och sprider sin ljuva doft runt om i världen.

Jag studsade lite över min egen formulering tidigare. Det här med att om man inte fattat att det är en nåd att få vara människa så har man inte fattat ett jävla dugg. Varifrån kom det tonfallet? Varför racka ner på alla som inte känner på samma sätt som Ulf?
Tänk på alla dom som känner att livet är något dom aldrig bett om. Att varje ny dag är ett helvete. Är dom idioter?
Nej, dom är inte idioter. Dom har glömt helt enkelt. Det är lätt att glömma. Det är lätt att tro att livet måste se ut på ett speciellt sätt för att vara värt att leva. Många vill få oss att tro det. Det är också vanligt att tro att jag måste se ut på ett speciellt sätt för att vara värd att leva.
Ulf har varit en skitstövel mesta delen av sitt liv. Han valde missbruket framför sina barn. Han ljög och svek. Gång på gång. Men nu känner han att han är värd att leva. Han är uppfylld av värdighet. Vad får honom att känna så?
Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag förstår vad Gud betyder för Ulf. Jag kan bara säga hur jag själv känner.  Vad Ulf väcker inom mig. Han väcker en enkelhet och en djup värme i mig. Essensen av det mänskliga.