söndag, februari 12, 2012

Det kommer ingen epilog. Det fanns aldrig någon prolog.

*det här är ingen prolog*
En gång var världen hel. Ingenting oroade. Ljuden från röster och musik som trängde in till livmodervärlden integrerades utan problem i den drömvärld som fanns där inne. Likaså mammas rörelser. Ljud och rörelser kom inte utifrån. Dom var en del av en hel och orubbad värld. Psykiatern Stanislav Grof menar att vi under vissa omständigheter kan minnas hur det var där i livmodervärlden. Allt var frid och fröjd tills världen började dra ihop sig och bli allt konstigare.

Sedan blev världen hel igen. Jag har glömt övergången mellan (dröm)världarna. Det sägs att det var en lång och jobbig förlossning. Men det är inget jag minns. Eller drömmer jag bara att jag glömt?

Nu är jag här och drömmen om rummet och tiden sträcker ut sig. Den är solid. Jag nyper mig i armen. Jag är vaken. Aah ... skönt. Jag står med båda benen på jorden. Känner tyngdkraften. Jag behöver inte känna mig ensam. Jag har ju sällskap. Familj och vänner. Det är som det skall. Komplett. Jag är nöjd när jag ligger här i den varma poolen och plaskar. Från baren hörs musik och mina vänners röster. Jag myser. Det här är livet! Kan det bli bättre än såhär?

Vänta nu, vad var det där!? En lätt ångestattack tror jag. Kan bli så när man har jobbat hårt och har semester i en ny och främmande miljö. Det är normalt. Går till baren och beställer något att dricka. Något kallt och starkt. Det känns bättre nu.
Semestern är slut. Tillbaka på jobbet. Skönt att ha något att göra. Att få dra sitt strå till stacken. Aktivitetsdrömmen är fin. Springa, springa, runt, runt ... förlåt ... upp, upp, fram, fram. Drömmen om framsteg och förbättring.Världen blir ju faktiskt bättre. Vem trodde för tio år sedan att vi skulle kunna ha kontakt med alla våra vänner via facebook. Så enkelt och smidigt. Och kul. Världen HAR verkligen blivit bättre.

Men vad fan var det där!? Äh, det var bara en sån där känsla av meningslöshet som alla får då och då. Det går över. Beror på stress. Det är faktiskt normalt. Jag älskar det normala. Det normala finns på riktigt. Det är bara att se sig omkring. Snacka med kompisar. Ställa in kompassen.
Det där med meningslöshetskänslor. Så onödigt egentligen. Jag menar. Vi gör ju framsteg. Eller hur? Det var sämre förr. Slaveriet är avskaffat. Kvinnor har fått rösträtt. Jag kan komma på en massa exempel. Vi har fått bränslesnålare bilar. Vi har börjat källsortera. Alltså, det är ju verkligen rätt fantastiskt. Det är klart att man kan välja att fokusera på sånt som är fel. Men det är ju rätt meningslöst. Problem är till för att lösas. Det är ju faktiskt tur att det finns problem. Man får ta ett problem i taget och fokusera på lösningen.
Japp, nu är jag på banan igen. Vad skall vi göra nu? Renovera badrummet?
Vadå meningslöst!? Det blir ju fint ju! Och så stiger huset i värde. Dessutom kan det bli fuktskador om vi inte kaklar. Det vore ju himla onödigt.

Åå vad verkligheten är skön! Det är ju bara fan att dom där ångestattackerna skall fortsätta komma. Tätare nu. Flera gånger i veckan. Jag vet fan inte vad det beror på. Nåt med serotoninet i hjärnan. Jo, så måste det vara. Motion är bra. Det känner jag. Vi är gjorda för att röra på oss. Skall sticka ut och springa nu.
Nu är jag tillbaka. Jäklar vad skönt det känns i kroppen och i hjärnan.

Hur länge kan man skjuta upp det oundvikliga?
Länge. Jag har ett stort huvud. Ligger i släkten. Jag har det bra här i livmodern. Men vad i helvete är det som händer nu!? Hela världen håller på att implodera. Jag kommer krossas. Det blir bara en våt fläck kvar av mig. Om ens det... Det här är ju för jävligt. Jag pressas in i ett kvävande mörker. Min värld håller på att utplånas och jag med den. Allt är svart. Allt är ångest. Allt är smärta. Apokalypsen är här. Jag dör.

Det finns bara en död. Det finns ingen livmoderhals. Det finns ingen barnmorska där ute som kommer hjälpa mig ut till en ny och större värld. Det är slut nu. Döden är skoningslös. Allt hopp slaktas skoningslöst. Den sköna poolen där jag plaskar omkring utplånas. Semestern slutar i katastrof. Mina drömmar krossas i en svart smärta. Alla vägar utplånas. Finns ingen väg tillbaka. Ingen väg framåt. Jag krossas. Tiden slukar sig själv. Rummet likaså. Dom äter upp sig själva från alla håll samtidigt. Hela min värld förintas. Sedan finns ingenting. Och så försvinner det också.

Snipp snapp snut
Så var sagan slut

*det här är ingen epilog.*
Nä, nä, nä. Det här livet är ingen fortsättning.
Livmoderlivet var heller ingen prolog till det här jordelivet.

- Jomen det här är ju något. Det här är ju en ny värld.
- Så fan heller. Det här är ingen fortsättning. Allt dog.
- Jo jag förstår vad du menar. Det kändes som att allt dog. Men härifrån kan vi ju se och förstå att något ändå överlevde.
- Nej.
- Vadå nej? Livmodervärlden och den person som fanns där inne dog men det var egentligen ingen död utan bara en väldigt smärtsam transformation.
- Jag sade att allt utplånades. Till och med döden utplånades.
- Jo, jag förstår att man kan bli lite melodramatisk när man skrämmer upp sig med tankar på döden. Men man får försöka slappna av och ha tillit. Naturen har sin gång. Födelse och död hänger ihop på något sätt.
- Ja men det som kan slappna av och ha tillit dog ju. Tilliten dog. Naturen dog. Allt dog. Hur många gånger skall jag behöva säga det?
- Jag hör dig. Du försöker beskriva minnet av en väldigt traumatisk känsla.
- Nej, det handlar inte om en traumatisk känsla. Det handlar inte om något minne. Alla känslor dog. Alla minnen dog. Allt dog. Du fattar inte.
- Jo, jag fattar. Vi har alla varit med om det där. Men vi kom igenom det. Du också. Du får försöka låta bli att grubbla för mycket på det där nu.
- Jag grubblar inte.
- Jo du grubblar.
- Nej, jag säger ja till mysteriet.
- Åå, berätta. Vad innebär det?
- Det kan jag inte. Det är ett mysterium. Så länge du propsar på att döden inte finns på riktigt kan du inte förstå vad mysteriet är.
- Jag har aldrig sagt att döden inte finns på riktigt. Jag säger bara att döden också kan ses som en transformation. En övergång från en verklighet till en annan.
- Ok, nu tror jag att jag vet var du sitter fast. Du vill inte inse att din tro på en annan verklighet är en del av den här verkligheten. Alla dina tankar om transformation och övergångar mellan olika verkligheter kommer dö. Döden är total. Men det du vill du inte acceptera. Det vill ingen acceptera. Du tror att det finns en kryphål någonstans i döden. Du tänker dig att döden har en öppning. Är det inte så?
- Jo, på sätt och vis. Varje död är en sorts födelse.
- Det är där du sitter fast. Döden kompromissar aldrig. Ingenting kommer undan.
- Ok, jag hör vad du säger och jag kan också känna din rädsla för total utplåning. Men om du nu säger att du dog en sådan total och allt utplånande död i livmodern - hur förklarar du då att du sitter här, att jag sitter här och att sju miljarder människor lever sina liv här på denna vackra planet.
- Det är ett mysterium.
- Jo, så kan man förstås kalla det. Mysterium är ett fint ord.
- Nej, mysteriet är inget ord. Det är ingen etikett. Mysteriet är lika totalt som döden. Det finns inga kryphål i mysteriet där man kommer undan men några som helst förklaringar. Allt är ett mysterium.
- Det ligger något fint och ödmjukt i den känsla du försöker beskriva.
- Du är hopplös.
- Jag vet att det kan vara väldigt frustrerande att inte kunna kommunicera en djup och högst subjektiv känsla. Men jag är glad för att du har tillit till mig och anförtror mig några av dina innersta känslor.
- Men kan du fimpa det där jävla psykologsnacket nån gång!
*det här är inget slut*

UA-3343870-1