söndag, februari 12, 2012

Det kommer ingen epilog. Det fanns aldrig någon prolog.

*det här är ingen prolog*
En gång var världen hel. Ingenting oroade. Ljuden från röster och musik som trängde in till livmodervärlden integrerades utan problem i den drömvärld som fanns där inne. Likaså mammas rörelser. Ljud och rörelser kom inte utifrån. Dom var en del av en hel och orubbad värld. Psykiatern Stanislav Grof menar att vi under vissa omständigheter kan minnas hur det var där i livmodervärlden. Allt var frid och fröjd tills världen började dra ihop sig och bli allt konstigare.

Sedan blev världen hel igen. Jag har glömt övergången mellan (dröm)världarna. Det sägs att det var en lång och jobbig förlossning. Men det är inget jag minns. Eller drömmer jag bara att jag glömt?

Nu är jag här och drömmen om rummet och tiden sträcker ut sig. Den är solid. Jag nyper mig i armen. Jag är vaken. Aah ... skönt. Jag står med båda benen på jorden. Känner tyngdkraften. Jag behöver inte känna mig ensam. Jag har ju sällskap. Familj och vänner. Det är som det skall. Komplett. Jag är nöjd när jag ligger här i den varma poolen och plaskar. Från baren hörs musik och mina vänners röster. Jag myser. Det här är livet! Kan det bli bättre än såhär?

Vänta nu, vad var det där!? En lätt ångestattack tror jag. Kan bli så när man har jobbat hårt och har semester i en ny och främmande miljö. Det är normalt. Går till baren och beställer något att dricka. Något kallt och starkt. Det känns bättre nu.
Semestern är slut. Tillbaka på jobbet. Skönt att ha något att göra. Att få dra sitt strå till stacken. Aktivitetsdrömmen är fin. Springa, springa, runt, runt ... förlåt ... upp, upp, fram, fram. Drömmen om framsteg och förbättring.Världen blir ju faktiskt bättre. Vem trodde för tio år sedan att vi skulle kunna ha kontakt med alla våra vänner via facebook. Så enkelt och smidigt. Och kul. Världen HAR verkligen blivit bättre.

Men vad fan var det där!? Äh, det var bara en sån där känsla av meningslöshet som alla får då och då. Det går över. Beror på stress. Det är faktiskt normalt. Jag älskar det normala. Det normala finns på riktigt. Det är bara att se sig omkring. Snacka med kompisar. Ställa in kompassen.
Det där med meningslöshetskänslor. Så onödigt egentligen. Jag menar. Vi gör ju framsteg. Eller hur? Det var sämre förr. Slaveriet är avskaffat. Kvinnor har fått rösträtt. Jag kan komma på en massa exempel. Vi har fått bränslesnålare bilar. Vi har börjat källsortera. Alltså, det är ju verkligen rätt fantastiskt. Det är klart att man kan välja att fokusera på sånt som är fel. Men det är ju rätt meningslöst. Problem är till för att lösas. Det är ju faktiskt tur att det finns problem. Man får ta ett problem i taget och fokusera på lösningen.
Japp, nu är jag på banan igen. Vad skall vi göra nu? Renovera badrummet?
Vadå meningslöst!? Det blir ju fint ju! Och så stiger huset i värde. Dessutom kan det bli fuktskador om vi inte kaklar. Det vore ju himla onödigt.

Åå vad verkligheten är skön! Det är ju bara fan att dom där ångestattackerna skall fortsätta komma. Tätare nu. Flera gånger i veckan. Jag vet fan inte vad det beror på. Nåt med serotoninet i hjärnan. Jo, så måste det vara. Motion är bra. Det känner jag. Vi är gjorda för att röra på oss. Skall sticka ut och springa nu.
Nu är jag tillbaka. Jäklar vad skönt det känns i kroppen och i hjärnan.

Hur länge kan man skjuta upp det oundvikliga?
Länge. Jag har ett stort huvud. Ligger i släkten. Jag har det bra här i livmodern. Men vad i helvete är det som händer nu!? Hela världen håller på att implodera. Jag kommer krossas. Det blir bara en våt fläck kvar av mig. Om ens det... Det här är ju för jävligt. Jag pressas in i ett kvävande mörker. Min värld håller på att utplånas och jag med den. Allt är svart. Allt är ångest. Allt är smärta. Apokalypsen är här. Jag dör.

Det finns bara en död. Det finns ingen livmoderhals. Det finns ingen barnmorska där ute som kommer hjälpa mig ut till en ny och större värld. Det är slut nu. Döden är skoningslös. Allt hopp slaktas skoningslöst. Den sköna poolen där jag plaskar omkring utplånas. Semestern slutar i katastrof. Mina drömmar krossas i en svart smärta. Alla vägar utplånas. Finns ingen väg tillbaka. Ingen väg framåt. Jag krossas. Tiden slukar sig själv. Rummet likaså. Dom äter upp sig själva från alla håll samtidigt. Hela min värld förintas. Sedan finns ingenting. Och så försvinner det också.

Snipp snapp snut
Så var sagan slut

*det här är ingen epilog.*
Nä, nä, nä. Det här livet är ingen fortsättning.
Livmoderlivet var heller ingen prolog till det här jordelivet.

- Jomen det här är ju något. Det här är ju en ny värld.
- Så fan heller. Det här är ingen fortsättning. Allt dog.
- Jo jag förstår vad du menar. Det kändes som att allt dog. Men härifrån kan vi ju se och förstå att något ändå överlevde.
- Nej.
- Vadå nej? Livmodervärlden och den person som fanns där inne dog men det var egentligen ingen död utan bara en väldigt smärtsam transformation.
- Jag sade att allt utplånades. Till och med döden utplånades.
- Jo, jag förstår att man kan bli lite melodramatisk när man skrämmer upp sig med tankar på döden. Men man får försöka slappna av och ha tillit. Naturen har sin gång. Födelse och död hänger ihop på något sätt.
- Ja men det som kan slappna av och ha tillit dog ju. Tilliten dog. Naturen dog. Allt dog. Hur många gånger skall jag behöva säga det?
- Jag hör dig. Du försöker beskriva minnet av en väldigt traumatisk känsla.
- Nej, det handlar inte om en traumatisk känsla. Det handlar inte om något minne. Alla känslor dog. Alla minnen dog. Allt dog. Du fattar inte.
- Jo, jag fattar. Vi har alla varit med om det där. Men vi kom igenom det. Du också. Du får försöka låta bli att grubbla för mycket på det där nu.
- Jag grubblar inte.
- Jo du grubblar.
- Nej, jag säger ja till mysteriet.
- Åå, berätta. Vad innebär det?
- Det kan jag inte. Det är ett mysterium. Så länge du propsar på att döden inte finns på riktigt kan du inte förstå vad mysteriet är.
- Jag har aldrig sagt att döden inte finns på riktigt. Jag säger bara att döden också kan ses som en transformation. En övergång från en verklighet till en annan.
- Ok, nu tror jag att jag vet var du sitter fast. Du vill inte inse att din tro på en annan verklighet är en del av den här verkligheten. Alla dina tankar om transformation och övergångar mellan olika verkligheter kommer dö. Döden är total. Men det du vill du inte acceptera. Det vill ingen acceptera. Du tror att det finns en kryphål någonstans i döden. Du tänker dig att döden har en öppning. Är det inte så?
- Jo, på sätt och vis. Varje död är en sorts födelse.
- Det är där du sitter fast. Döden kompromissar aldrig. Ingenting kommer undan.
- Ok, jag hör vad du säger och jag kan också känna din rädsla för total utplåning. Men om du nu säger att du dog en sådan total och allt utplånande död i livmodern - hur förklarar du då att du sitter här, att jag sitter här och att sju miljarder människor lever sina liv här på denna vackra planet.
- Det är ett mysterium.
- Jo, så kan man förstås kalla det. Mysterium är ett fint ord.
- Nej, mysteriet är inget ord. Det är ingen etikett. Mysteriet är lika totalt som döden. Det finns inga kryphål i mysteriet där man kommer undan men några som helst förklaringar. Allt är ett mysterium.
- Det ligger något fint och ödmjukt i den känsla du försöker beskriva.
- Du är hopplös.
- Jag vet att det kan vara väldigt frustrerande att inte kunna kommunicera en djup och högst subjektiv känsla. Men jag är glad för att du har tillit till mig och anförtror mig några av dina innersta känslor.
- Men kan du fimpa det där jävla psykologsnacket nån gång!
*det här är inget slut*

17 kommentarer:

  1. Det sägs (men är inte bekräftat) att Ikkyus sista ord var; "Jag vill inte dö".

    Ställt i kontrast till den sortens machohaiku om stilla vindar i barrträd och tynande daggdroppar på lotusblad som vanligtvis tillskrivs döende zenmästare så är det bara så..

    Jag vet inte. Men jag brast bara ut i ett hysteriskt brölskratt och rullade bokstavligt talat runt på golvet och tjöt av extas i flera minuter efter jag läst det.

    SvaraRadera
  2. Ikkuy var en elak jävel in i det sista. Fy fan.
    Jag vet inte i vilken kontext du läste det där och på vilket humör du var. När jag läste det nu blev jag istället högstämd. Men nu har jag suttit med det ett tag och känner brölskrattet bubbla upp genom högstämdheten.

    Transformation är transformation. Död är död. Nån jävla ordning får det vara.
    Min värld är gjord av språk och om jag säger att död betyder transformation och att slutet betyder början så är det början till slutet där ingenting betyder någonting.... och så går det runt, runt utan att någonting någonsin hänt.

    Vi kan prata hur mycket som helst om hur vacker och meningsfull döden kommer bli. Men prat är prat och död är död. Om vi inte säger att död är prat och prat är död ... vilket borde täppa igenom munnen på mig.
    Men det förutsätter ju att jag fattar vad jag säger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En riktig odåga var han allt. Tror nog att Ikkyu gör sig bäst som en slags plattform för att tänka kritiskt kring våra föreställningar om konventionell andlighet. Många av berättelserna om hans liv är förmodligen överdrivna skrönor.

      Men! Kontexten var att jag hade läst dödsdikter och verkligen fått på halsen en djup beundran inför den sortens värdigt resignerade defeatism som genomsyrar den sortens diktande, men kunde inte släppa en vag aning om att hela grejen kanske på något plan handlar om att hålla upp en slags fasad in i det sista. Alla är nog inte så jäkla stoiska när det väl kommer till kritan, och Ikkyu kan ha anat det och sagt sina sista ord som en slags pik till hela den där till synes egobaserade leken inom traditionell zen som går ut på att möta döden med en klatschig dikt som ska avspegla ens värdighet på dödsbädden.

      Jag fattar inte heller vad du vill ha sagt eller vad dialogen i ditt inlägg går ut på. Men det är nog så det kan spinna och snurra när man väl ger grönt ljus för det.

      Men åh. Dessa dödsdikter. Kan inte släppa dödsdikten som konstform. Här är mina top tre favoriter;

      "Dödsdikter är
      Blott vanföreställningar

      Döden är döden"

      - Toko

      "Mitt svärd höjt mot skyarna

      Med dess polerade klinga
      Halshugger jag Buddha
      Och alla hans helgon

      Låt blixten slå ner
      Där den vill"

      - Soki

      "Sextiosex gånger har dessa ögon
      Bevittnat höstens skiftande skådespel

      Jag har sagt nog om månens ljus
      Ställ inga fler frågor

      Bara lyssna till cederträdens
      Och tallarnas röst
      När vinden inte längre blåser"

      - Ryonen

      Ryonen var för övrigt en nunna som blev nekad att börja studera zen för att hon var för vacker, så hon tog ett brännjärn och gjorde sönder sitt ansikte. Härligt melodramatisk i sitt sanningstörstande sådär. Heh.

      Om jag törs gissa hur jag själv kommer vara på min dödsbädd, om jag får chansen att ligga på en och inte dör i någon bilolycka eller terrorattentat så antar jag att det kan vara lite som den amerikanska zenmästarinnan Charlote Joko Beck som dog förra året.

      Hennes sista ord lär ha varit; "This too is wonder".

      Enkelt och fint så. Det resonerar. Mysteriet och allt det där.

      Radera
  3. Jag fattar verkligen ingenting av vad jag säger vilket var vad jag ville säga med inlägget. Allt är ett ABSOLUT mysterium vilket är en absolut död för allt som sinnet tror sig förstå eller ana.
    Tack för din kommentar och för att du visat mig Ikkyu. Jag älskar hans ord.

    SvaraRadera
  4. http://hh.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:300671

    Jag känner till en författarinna som har forskat i ämnet Messiasidentiten (se länken ovan) ... den berör längtan efter döden, som låter oss bli upplysta och få retrospektiv kunskap om livet. Den här längtan finns inbyggd i oss. Vi vill ha den kunskapen, så länge vi befinner oss i livet. Och det är en ständig längtan hos oss...'

    Man kan också kolla in hennes blogg här
    http://evigheternasbok.blogspot.com/

    Jag gillar henne, det är däför jag gör reklam. Hoppas det är okej Björn :)
    Hon gillar din blogg också Björn ;)

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jennyli!
      Ser intressant ut! Jag gillar den här författarinnans blogg också! :)

      Radera
  5. Ni svamlar så vackert, det sprider ett leende över mina läppar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Troligen har du bara läst dina egna tankar :)

      Radera
  6. Björn: den dagen du skriver en kommentar till mig som börjar med -hej jag heter Björn och jag är alkoholist... Då blir inte jag förvånad. ;) Å andra sidan blir jag inte förvånad om du INTE gör det heller. Men vad vet jag? Inte mycket. Tror du på GUD? Eller är frågan för banal? Vet du om att det största grubbleriet på AA-möte handlar om att fötsöka lämna över till en kraft högre än sin egen och tillhörande vidare grubblerier om vad denna högre kraft i så fall är. På de här AA-mötena sitter allt ifrån parkbänkslodisarna till doktorer i fysik och delar om GUD och andlighet. DU skulle trivas som fisken i vattnet, för jag lovar, alkoholist eller inte, de (vi) är lika galna som du. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lilla Loppis, du ställde ju egentligen bara en fråga inser jag nu. Såhär svarar astrofysikern Bernard Haisch på frågan om han tror på Gud.

      "It is not matter that creates an illusion of consciousness, but consciousness that creates an illusion of matter.” That is correct physics: it is not controversial in the slightest degree that there is no reality: this has been demonstrated in both theory and experiment … The illusion of matter, which is to say the illusion of a really-existing world, is so strong, that I think most scientists are unable to overcome it. It took me decades to finally realize that this is not a joke, and that the universe is purely mental: that mind is fundamental: matter merely an illusion - and that this is physics, not philosophy (or religion)
      And how, out of this, does God appear? Well, the only mind I know exists is my own. My choice is solipsism or God. A leap of faith is required, yes - but it is an easy leap indeed!"

      Vad svarar då Björn? Jag tycker att det framgår av ovanstående citat.

      Och du, jag är säker på att jag skulle trivas på dom där AA-mötena!

      Radera
    2. förlåt, jag är lite för kass på engelska ibland, vad betyder tex solipsism? Det ligger inte riktigt för dig att bara svara ja eller nej, eller hur? :) Ivilket fall som helst en doktorand jag känner i teoretisk fysik uttryckte just detta att han blev väldigt deppad av att studera fysik, just eftersom den fastställde att både han själv och allt annat bara var illusioner. Han själv är ju bara en illusion som sitter och inbillar sig att han känner känslor. Så han konstaterade att han egentligen inte fanns och tyckte förstås att det var lite deppigt som sagt, tills han kom på att GUD då förtås inte heller fanns, utan bara var en illusion. Samtidigt ska ju ekvationen alltid gå ihop, så att värdet blir lika på bägge sidor. Så lika verklig som han då definierade sig själv, eller lika overklig för den delen borde då rimligtvis GUD också vara. Alltså blev det plötsligt rätt OK att tro på GUD som en illusion som åtminstone var LIKA verklig eller overklig som han kände sig själv, och trots att han ju bara var en illusion så kände han sig ju ganska verklig, så alltså började GUD också kännas ganska verklig dårå... varken mer eller mindre... :) Rätt härligt tycker jag. Vad tycker du?

      Radera
    3. Håller med, rätt härligt resonemang!
      I min ekvation tar jag med inte bara en GUD utan alla kända och okända Gudar.
      Går den ihop?
      Det är en annan fråga .. :)

      Radera
  7. Men vänta, vadå inte vet vad du skriver... det vet du ju visst! Du beskriver ju helt solklart hopplösheten i att känna sig tillräckligt vaken för att inte bli lurad om vad döden är, eller mysteriet eller transformationen. Och vilken obeskrivlig isolation och ångest den skapar. Jag har suttit hos en psykolog i en liknande sådan dialog på riktigt och insett att den här psykologen hajjar inte ett smack mer än mig, tvärtom skulle jag kunna lära honom ett och annat. Och då är det ändå jag som äter de antideppressiva och motivationshöjande tabletterna... Det är sjukt ensamt på toppen, eller på botten för den delen.

    Det hjälper inte att klanka ner på vår aktivitetsdröm heller, knycka på nacken och säga att ständiga förbättringar hjälper minsan inte mig heller, för jag vet bättre. Jag är en illusion som snart kommer att slockna minsann. SO WHAT! Att må bra är ett VAL. Inte en rättighet. Att utföra aktiviteter kan man göra på två sätt, antingen som en del i ett ständigt förbättringsprogram eller öppet, med kreativiteten flödande och med tacksamheten på topp. För att DET ÄR ROLIGT!

    Man kan faktiskt välja att se sina insikter som en förbannelse eller som ett privilegie, som vampyren som antingen kämpar emot sin blodtörst, eller frossar i det ljuva varma blodet som rinner ner i strupen. Ångest eller inte ångest? Du skrev lite om Ulf som var så inne på nåden i att få leva. Det ÄR en nåd att få leva. Illusion eller inte. Med eller utan GUD, utan svar eller med. varför fortsätta leta efetr en mening som definieras av någon annan än dig själv eller för den delen bestämma sig för att den absolut inte finns? Släpp taget. HELT!

    Och prova att bestämma meningen alldeles själv, skit i alla filosofer, andliga mästare och whatever, fixa biffen själv. Björn DU ÄR EN GURU - den främsta av alla. :) Sen handlar förstås inte ditt inlägg om DIG, nej självklart inte, det handlar ju om något som du inte riktigt vet, eller om någon annan, eller så....

    Jag vet, jag kommer aldrig undan den cyniska tonen i mina inlägg hur jag än gör. Men jag brukar själv hajja mest när någon provocerar mig...

    Lillaloppis

    SvaraRadera
  8. Lillaloppis, jag blev jätteglad för den här kommentaren!
    Det där med blodtrörsten var synnerligen intressant. Hinner inte skriva mer nu men jag vill gärna fråga dig några grejer om det. Återkommer.
    Du skrev fler intressanta saker jag vill svara på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Toppen! Du jag har precis bytt till blogspot jag också: lillaloppis.blogspot.com

      Du får gärna uppdatera din länk till mig här på din sida. :)

      Radera
    2. :) jag har precis vaknat. Jäkla influensa. Frisk nu sedan nåra dar men fortfarande trött. Men nu skall jag svara med ett litet inlägg.

      Radera

UA-3343870-1