söndag, mars 11, 2012

Upprymd

Om jag kunde ta mig in i någon annans hjärna tror jag något märkligt skulle hända. Det som utifrån ser ut att vara begränsat av ett kranium skulle från insidan visa sig vara en oändligt vidsträckt rymd. Världar i världar. Drömmar i drömmar. Ett byte till ett nytt perspektiv och vips försvinner det gamla perspektivets begränsningar. Lilla Loppis skrev i en kommentar till förra inlägget om ett perspektiv där jag kan betrakta egot, tankarna och känslorna. När jag är i det perspektivet tror jag inte längre att jag ÄR egot, tankarna och känslorna. I alla fall inte dom jobbiga... Då är jag något annat ... men VAD är jag? Är jag måhända upplyst?
Jag skall svara på det men först måste jag backtracka lite och få någon sorts struktur på på mina tankar och känslor kring det här spännande ämnet som vi kallar upplysning. 
Näe, korta raka svar på enkla frågor är inte min melodi ... :)
Är det narcissistiskt att ta tillfället i akt att ännu en gång få berätta den i Björns ögon alltid lika fängslande historien om Björn och hans sökande? Det är möjligt. Men so be it! Att älska sig själv påstås ju i vår narcissistiska kultur vara den ädlaste konsten ...

Det spännande med betraktande-perpsektivet är att jag därifrån kan slå fast att något i mig aldrig egentligen lämnat det. Det kan ibland finnas en tro på att jag ÄR mina plågsamma tankar och känslor men även denna tro är en tanke/känsla som jag betraktar. Det här vittnet (betraktandeperspektivet) är en mental fristad. En källa till frihet, frid och vila. Att med hjälp av mindfulness lära sig att medvetet vara i vittnet när vardagsstressen ökar är värdefullt. För många kan upptäckten av vittnet vara det som betyder att man orkar med en stressig vardag som annars skulle blivit outhärdlig. Man kan säga att vittnets perspektiv får det gamla perspektivets problem och begränsningar att försvinna. Jag är himlen och mina tankar och känslor är som moln som kommer och går.

Upptäckten av vittnet är en sak som hjälpt många och den andra upptäckten är NUET. Tack vare Eckhart Tolles böcker har miljoner människor insett att nästan alla våra tankar och känslor handlar om något som redan hänt eller något som ännu inte hänt. Tankar/känslor handlar aldrig om det som är här nu utan om något som inte är närvarande. Och visst är det rätt knäppt att lägga ner en massa energi på saker som inte är här nu. Även när vi går i naturen är vi upptagna med saker som inte finns här nu. Vi tänker - titta där är en hasselbuske som börjar få knoppar. Gud vad jobbigt för min kusin som är allergisk mot hassel. Men min kusin finns inte här nu. Hennes allergi finns inte heller här nu. Inte heller finns det någon hasselbuske här nu. "Hasselbuske" är bara namnet på ett minne av något som inte längre är här. 
Att lära sig vara med det som är HÄR NU är lika värdefullt som att lära sig vara i vittnet. Massor av stress försvinner från systemet när man lärt sig konsten att bevittna och vara här nu. 

Upptäckten av vittnet och nuet kan vara väldigt omvälvande för grubblande sökare som jag. Om och om igen ser man att det man söker och grubblar över är sådant som inte finns här nu. Man ser att det bara är tankar som seglar förbi på samma sätt som molnen seglar förbi. Ulliga ofarliga moln. Vissa grubbel är kanske som giftiga blodsugande myggor. Men istället för att bli alldeles utom sig över dessa myggor kan man sätta upp myggnät i form av mindfulnessövningar. Man kan följa sin andedräkt eller känna in i sin kropp, känna fötterna mot underlaget. Väldigt bra mentala myggnät som kallas för mindfulness. 

Jag var helt såld på vittnet och nuet under en period. Jag hade längtat så mycket efter den frid och stillhet som alltid finns här. Jag hade fäktats så länge med alla icke-närvarande väderkvarnar. 
Om någon frågade mig vad jag hade för mål i livet eller vad jag tyckte om det ena eller andra problemet bara skakade jag på huvudet och log ett "upplyst" leende. Det är ju bara stories sade jag för mig själv. Hur orkar människor fäktas med icke-närvarande väderkvarnar? Med ett milt överseende svarade jag undvikande att jag inte tyckte att det var så viktigt. Allt är frid och fröjd här och nu. Alltid. 
Var jag upplyst?
Kanske. Det finns en kommentar-tråd någonstans på den här bloggen när jag föreslog att vi skulle "komma ut" med att vi alla var uppvaknade. Vi som hittat tillbaka till nuet och vittnet. Hittat tillbaka till det här och nu som vi aldrig egentligen lämnat. Det var några år sedan. Jag minns att känslor av ovärdighet och skam kom upp i mig. Inte kan väl jag vara upplyst. Men jag såg igenom dom. (trodde jag) Såg att det bara var tankar och känslor. Ulliga moln. Former av ingenting. 

Men så dök mörka, hotfulla moln upp på min andliga himmel. Var det egot som försökte få tillbaka kontrollen? Det kändes inte som att det spelade någon jävla roll. Jag kände mig upprorisk och destruktiv och började förakta allt som var fridfullt och stilla och egoupplöst. Så jävla tråkigt att vara ett visset löv som flyger runt på marken eller en död fisk som flyter nedströms!!!! Jag började plocka sönder alla mina vackra upptäckter i småbitar. Jag läste Jed McKennas trilogi - Spiritual Enlightenment, The Damnedest thing / Spiritually Incorrect Enlightenment / Spiritual Warfare. Fantastiskt bra skrivna böcker! Sedan läste jag - The Haunted Universe av Steven Norquist. En mörk bok som fick mig att koka av andlig upphetsning. Jag tänkte att om jag skall vara en död fisk som flyter nedströms så skall jag vara kokt och stekt innan. Helt jävla genomdöd skall jag vara. Det handlar om att inse att jag inte är mer än minnet av en skugga av en död fisk och knappt ens det. Det handlar om att det aldrig egentligen funnits någon fisk. Ojoj. Jag hade ingen aning om vilka ideer jag lekte med. 
Jag kände mig så jävla lurad. Jag var såå långt ifrån upplyst. Jag hade kapslat in mig själv i en mental bubbla som jag kallade upplysning. Det var min upplevelse. Var det något gammalt trauma som jag förnekat som nu kom tillbaka och saboterade allt det ljusa och fridfulla? Var det den taskiga självkänslan som tog tillbaka kontrollen? 
Kanske delvis. 
Jag gjorde några dumma och omogna saker också som fick rätt jobbiga konsekvenser. Saker som tvingade mig att erkänna att jag till vissa delar fortfarande är en dum och omogen person. Ovärdig. 
Jag tvingades erkänna att det jag gjort var jävligt oupplyst. Och hur kan man vara upplyst och göra nedsläckta grejer?

Sedan dess har det runnit en del vatten under broarna. Är det samma vatten som passerar? Har jag varit framme hela tiden? Har det aldrig funnits något att jaga? Har det aldrig funnits något att uppnå?

Jag tror att det här är ett spel. A Cosmic Game. Det finns spel i spelet i spelet.... en spelare i spelaren i spelaren ... Och på varje level finns oändligt många levlar. Levlar i levlarna i levlarna. Någonstans sitter jag och håller DVD:n med det här spelet i handen och säger att jävlar vilket underhållande spel jag konstruerade. Jag gillar den här Björn-karaktären. Jag stoppar in skivan och kämpar järnet för att få upp honom till nästa level. Han har förvärvat en massa skills sedan sist. Nu klarar han det där hoppet. 
Och samtidigt. I exakt samma här och nu sitter jag och spelar ett spel som just nu handlar om Björn som börjar spela ett spel där det finns en kille som heter Björn ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... ett stigande, vinande ljud och en känsla av att det hela snurrar snabbare och snabbare och vinandet bara stiger och stiger ....
Ingen vet hur många jag det finns. Ingen vet om det finns något jag. Alla jag kan vara en karaktär i ett spel i ett spel i ett spel... Ingen vet var det hela slutar eller börjar. Ingen vet om det någonsin börjat.
Och det här är något jag vill banka in med hårda bestämda tryckningar på varje tangent. I N G E N  V E T  O M  D E T  N Å G O N S I N  B Ö R J A T ...

För det här är ett kaninhål. Alltihopa är ett kaninhål. Det finns inte en värld därute där det någonstans finns ett kaninhål som vi kan söka upp eller hålla oss borta ifrån. Vi faller redan. Utan början eller slut. 
Det här med att vi redan faller genom kaninhålet och att det här hålet aldrig tar slut och att ingen vet om vi någonsin börjat falla ... att det kan vara en dröm i en dröm ... sådana saker kan jag aldrig förklara för någon som tycker att det finns en solid och pålitlig verklighet därute och en solid och pålitlig person här inne. En trygg och jordnära person som får höra mig säga såna här grejer tycker nog att det låter som att jag har en skruv lös. Och mig gör det detsamma. För upplevelsen av det här fallet, det här accelererande vinandet och snurrandet gör mig upprymd till max. Jag tycker det är så coolt att saker, paradoxalt nog, på samma gång verkar stabila och verkliga. Jag tycker tiden är så cool. Jag tycker att jag är så cool. Att jag tycks finnas och får uppleva saker. Och coolast av allt är att du finns. Och du och du. Så många. Vi tycks vara så många och ändå vet jag inte om någon eller någonting någonsin funnits. Allt är mer eller mindre fantastiskt. Skrämmande och mirakulöst. 

Rädslan är ingenting jag vill övervinna. Det vore ju detsamma som att säga till en fallskärmshoppare att det är viktigt att jobba bort rädslan före och under hoppet. Vad fan, rädslan är ju mer än halva grejen. Varför skulle man annars hoppa fallskärm?? Då kunde man ju hoppa från en stol. Gud vad roligt det inte skulle vara. 
Det är ju adrenalinet som är GREJEN. 
Äh, det handlar inte bara om kickar. Livet är inte bara en kick. Det är oändligt mycket mer. Livet är också friden som sprider sig när man vilar i vittnet och landar i kroppen och andningen. Livet är att släppa den jobbiga storyn som säger att andra borde göra något annat än det dom gör, eller storyn som säger att jag borde vara på ett annat sätt än jag är. Men livet är också att skapa stories. Tunga och kletiga stories som sedan, när dom blivit nära på outhärdliga, känns så ljuvligt att släppa. Men också lekfulla stories. Stolta. Spännande. Heroiska. Sorgliga. Alla sorter. 

Perras historia i förra kommentardelen är underbar. Den måste absolut vara med. Det här med att det bara är oskyldiga barn som kan se himmelriket. Jag gillar den. Jag vet inte vad det är för skruv som lossnat i mig men jag gillar alla historier nuförtiden. Jag gillar dom otäcka också. Och det slår mig att jag inte är ensam om det. Speciellt inte i Sverige. Någon sade att det inte finns något annat land i världen där det skrivs så många deckare. Jag antar att det var deckarförfattare per capita eller nåt. Jag älskar tanken på att vi ligger där på stranden och njuter medan barnen plaskar i vattnet samtidigt som vi läser om någon psykopat som tar fram bitar av sina mördade barn ur frysen och gör pyttipanna av dom. Jävligt sjuka grejer. Sånt gillar vi. Sånt säljer. Och vi läser frivilligt. Och jag gillar att vi gör det. Jag säger inte att vi människor är ett sjukt släkte som kommer utrota sig själva från jordens yta. Jag säger att vi vill leva nära döden. Leva nära det som skrämmer oss. På något sätt försöker vi alltid komma nära fasan. Vi är modiga. Vi är alla krigare och hjältar. Vissa söker upp ondskan i en däckare, nedbäddade i sina mjuka sängar, innan dom somnar. Andra söker upp den på andra sätt. Men vi vill alla bli skrämda. Äh, jag vet inte. Jag har den här ovanan att påstå saker som liksom skall gälla för alla andra. Jag vet inte. Men faktum är att det säljs väldigt mycket deckare. Faktum är att det som skrämmer oss samtidigt gör oss upprymda. Döden. Det destruktiva. Det okända. Det obegripliga. 

Jag gillar också historien om att allt går att förklara och att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen har full koll på det allting. Det finns inga mysterier. Det finns bara saker vi ännu inte lyckats förklara och kontrollera. Jag gillar den historien. Den är heroisk på sitt eget sterila sätt. Den är grandios. Den behövs också. Allt behövs. Jag säger det om och om igen. Hur vet vi att allt behövs? Svaret är enkelt. För att det redan finns. För att det är möjligt för det att finnas. 

Så jag får runda av här med att säga att jag är upprymd. Inte upplyst men upprymd. Att vara upplyst är väl ingen konst. Stolarna som står här i rummet är just nu upplysta av lampan som står i hörnet. (förlåt, jag skulle inte tramsa) Jag är också upplyst av samma lampa. Men att vara upprymd. Det är coolt. Det är något jag unnar alla. Att vara uttråkad och trött konstatera "been there, done that" är inte upprymdhet. Men kanske är det upplyst. Jag vet inte. Vissa säger att upplysning är att transcendera den här dualistiska dimensionen där vi först mediterar i grupp över att allt är ljus och kärlek för att några timmar senare läsa godnattsagor för oss själva om styckmördare. Upplysning är när vi inte längre känner någon som helst dragning till några former i detta kosmiska spel och det blippar till och vi blir ett med den elektriska ström som gör spelet möjligt att spela. 
Men nu, precis här och nu, blir jag upprymd av att vara människa och likt mina medmänniskor till brädden fylld av paradoxer. Fyllda till bredden med dumhet och genialitet, destruktivitet och kreativitet och framför allt, roliga skratt, bedövande vackra leenden och tårar. 

torsdag, mars 01, 2012

Förr eller senare

Vad vore livet utan en ärkefiende? En riktigt slemmig jävla skurk måste det finnas som hotar att utplåna allt som jag bryr mig om!
Jag har legat sjuk i influensa och kollat på avsnitt efter avsnitt av sci-fi-serien Stargate Atlantis. Himla mysig historia och bra medicin när man ligger till sängs i influensa. När jag sett sista episoden i sista säsongen kände jag en stor sorg och en ruskig tomhet. Jag blev beroende av den här vansinniga nervpressen som gänget på Atlantis konstant levde under. Det var inte bara deras egna liv som stod på spel - onej - det var flera galaxer, ibland hela universum som hotades av utplåning. Men ibland tycktes detta hot inte räcka till, ibland hotades inte bara en version av universum utan många parallella universa samtidigt. 
Jag blev beroende av detta krigande. Här sitter jag nu, rastlös som fan och rengör mina vapen. När kommer jag beordras ut på nästa superfarliga och superviktiga uppdrag?

Var finns dom - the bad guys, från Stargate Atlantis - i min vardag? Var lurar The Wraith, dessa aliens, korsningar mellan människa och insekt, som hotar att suga allt liv ur kroppen på oss? Var finns replikatorerna, dessa synnerligen vidriga maskiner som kan jävlas med min identitet och mitt DNA bortom allt som min fantasi kan skrämma upp sig med?
Eller var finns dom ruskiga infektionerna som angriper våra identiteter och placerar dom i fel kroppar i fel parallell verklighet?

Jodå, Sverige och planeten jorden kan vara ruskig nog att leva på. Nog finns det gott om bad guys att kämpa mot här också. Men, nja, det känns liksom inte på samma sätt  ... Det är lite för mesigt. 

Såhär är det ... slagfältet finns här, någonstans. Skrämmande olokaliserbart. Det är den kalla, krypande förvirringen som gränsar till galenskap. Det är lukten från kaninhålet. Hur djupt är det? Hur långt har jag fallit? Är det jag som är kaninhålet? Faller jag genom mig själv?  
- Godmorgon Björn, här kommer din morgonmedicin ... va!!?, var är jag??, vad gör jag här?? ... du är på ett sjukhus Björn, vi skall ta hand om dig här och hjälpa dig att bli frisk. ... va!!?? heter jag Björn?? är jag sjuk?? var är jag?? vad gör jag här?? ... du har det bra här Björn, vi tar hand om dig, men du behöver ta din medicin nu ...

Såja, nu är jag klar med prologen. Nu Cecilia skall jag svara på din kommentar. Det ljuva, varma blodet som rinner ner i strupen och allt det där du skrev om. Men det som mest fångade mig i din kommentar var nog ändå den här meningen - "prova att bestämma meningen alldeles själv, skit i alla filosofer, andliga mästare och whatever, fixa biffen själv."
Det ligger nog i vårt DNA, behovet av svar på existentiella frågor. Men nu har det hänt något som fuckat upp systemet rejält. Vår teknologi har sprungit ifrån oss och skapat ett mentalt hot som vårt psykologiska immunförsvar ännu inte lärt sig hantera. Jag vågar påstå att det är det digitala, andliga smörgåsbordet som är hotet.
Låt oss backa två generationer. Hur hanterade mina mor och farföräldrar sin existentiella ångest? I deras värld fanns inget digitalt, andligt smörgåsbord att föräta sig på. Visst fanns den förvirrande mångfalden då också men den var inte synlig på samma sätt. Låt mig ta min farfar som exempel. Han hittade sin antroposofi och där blev han kvar. Inte nödvändigtvis för att antroposofi var det bästa han kunde hitta men för att det var tillräckligt bra. Antroposofin var något han lätt kunde ägna resten av sitt liv åt att utforska. Där hittade han sina vänner, en känsla av mening och en mission. Antroposofins värld var trygg och stimulerande samtidigt. 

Självklart kan jag göra som min farfar. Bestämma meningen. Stanna upp och slå ner mina existentiella bopålar. Vad du föreslår är ju inte riktigt samma sak. Man kan nog se det som att min farfar köpte en paketlösning. Det är inte vad du förordar. Jag ser det. Men jag ser ändå ditt förslag som en 2012-variant på samma sak som min farfar gjorde. Jag fäster mig nämligen vid ordet "bestämma". Varför skall något bestämmas? Varför skall man stanna upp?

Jamen det är ju helt jävla uppenbart!! Självklart förstår jag varför man skall bestämma sig för en mening. Peace of mind. Priset för peace of mind är att ge upp det febriga irrandet mellan olika perspektiv.
Men det är det här febriga som jag älskar. Jag vill känna lukten från kaninhålet. Förstår du?

Jag kan inte förneka att det är ljuvt med peace of mind! Jag har många gånger trott att det var det jag sökte. Men nu vill jag vara på det existentiella slagfältet. Jag vill vara kaninhålet. Jag vill ramla genom mig själv. En dröm som ramlar genom sig själv. En verklighet som kollapsar in i sig själv om och om igen. 
Jag tror du förstår. Du skriver på din blogg att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas. Det låter som det ljuva varma blodet som rinner ner i strupen. 
Du skriver att man kan välja att se sina insikter som en förbannelse eller ett privilegium. Precis som jag undrar varför man skall välja en mening undrar jag varför man skall välja ett förhållningssätt till sina insikter. Eller undrar och undrar. Klart jag fattar vad man mår bäst av. Men är det verkligen må-bäst-grejen som vi söker? Handlar det inte snarare om ramla-ner-i-kaninhålet-grejen?

Det känns som att du redan ramlat ner i kaninhålet några gånger. Det är inte vackert som i en saga. I know. Och jag tror att precis som mina Stargate Atlantis-hjältar behöver vara starka och redo för strid behöver vi vara det när vi tumlar ner i kaninhålet. Men det känns som att det handlar om en paradoxal form av styrka och mod. Jag tycker du sätter ord på det när du pratar om vampyrgrejen. Det handlar om att inte göra motstånd mot blodtörsten. Men ändå ... ändå på något vis ledas av tacksamheten och känslan av att det är en nåd att få vara här och leka denna galet vackra lek som människovarandet är. 
Det du säger, att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas, det är för mig ett symptom på existentiell blodtörst. Och jag känner igen den. 
Och jag känner det som en sorts dårskap också. Men kanske är det samma sorts dårskap som driver mina Stargate Atlantis-hjältar att slåss mot The Wraith och Replikatorerna. I en av dom sista episoderna bestämmer sig dom övriga invånarna i Pegasus-galaxen för att ställa Stargate-folket inför rätta. En av åtalspunkterna är att dom när dom kom till Atlantis väckte liv i The Wraith som då vilade i sina puppor. Stargate Atlantis-folket säger då till sitt försvar att The Wraith ändå skulle ha vaknat ... förr eller senare...

Jaa, förr eller senare. Förr eller senare kommer vi alla känna den främmande och skrämmande doften från kaninhålet eller vad vi nu väljer att kalla det. Förr eller senare kommer vi alla ställas inför insikten att det som du säger är jävligt ensamt på toppen. Inte ensamt så som det var ensamt för Viktor Rydbergs tomten när alla andra sova i enslig gård när endast han, tomten, var vaken. Nej, ensamt som i att tomten kanske är det enda som finns i hela jävla multiversum och att dom andra, som sova i enslig gård, endast var låtsaskompisar han drömde ihop i ett desperat försök att hantera denna monumentala ensamhet. 

Nä, nu blev det för mycket moll här. Allt oftare känner jag den här råa och bubblande glädjen över att mina nära och kära faktiskt finns. Jag rör vid dom och känner en obeskrivlig tacksamhet för att dom finns. Helt ointresserad av frågan om jag eller dom är illusioner. Det finns en värld att interagera med, vilken gåva. Vilken NÅD! Spelar roll om jag befinner mig i en virtuell verklighet som någon elak Replikator förpassat mig till!
Eller... jo, när jag nu känner efter tycker jag faktiskt att det spelar roll. Så jag tänker fortsätta mitt febriga sökande. Peace of mind. Javisst. Det vill jag gärna ha. Men just nu kan jag inte se det som målet. 
UA-3343870-1