torsdag, mars 01, 2012

Förr eller senare

Vad vore livet utan en ärkefiende? En riktigt slemmig jävla skurk måste det finnas som hotar att utplåna allt som jag bryr mig om!
Jag har legat sjuk i influensa och kollat på avsnitt efter avsnitt av sci-fi-serien Stargate Atlantis. Himla mysig historia och bra medicin när man ligger till sängs i influensa. När jag sett sista episoden i sista säsongen kände jag en stor sorg och en ruskig tomhet. Jag blev beroende av den här vansinniga nervpressen som gänget på Atlantis konstant levde under. Det var inte bara deras egna liv som stod på spel - onej - det var flera galaxer, ibland hela universum som hotades av utplåning. Men ibland tycktes detta hot inte räcka till, ibland hotades inte bara en version av universum utan många parallella universa samtidigt. 
Jag blev beroende av detta krigande. Här sitter jag nu, rastlös som fan och rengör mina vapen. När kommer jag beordras ut på nästa superfarliga och superviktiga uppdrag?

Var finns dom - the bad guys, från Stargate Atlantis - i min vardag? Var lurar The Wraith, dessa aliens, korsningar mellan människa och insekt, som hotar att suga allt liv ur kroppen på oss? Var finns replikatorerna, dessa synnerligen vidriga maskiner som kan jävlas med min identitet och mitt DNA bortom allt som min fantasi kan skrämma upp sig med?
Eller var finns dom ruskiga infektionerna som angriper våra identiteter och placerar dom i fel kroppar i fel parallell verklighet?

Jodå, Sverige och planeten jorden kan vara ruskig nog att leva på. Nog finns det gott om bad guys att kämpa mot här också. Men, nja, det känns liksom inte på samma sätt  ... Det är lite för mesigt. 

Såhär är det ... slagfältet finns här, någonstans. Skrämmande olokaliserbart. Det är den kalla, krypande förvirringen som gränsar till galenskap. Det är lukten från kaninhålet. Hur djupt är det? Hur långt har jag fallit? Är det jag som är kaninhålet? Faller jag genom mig själv?  
- Godmorgon Björn, här kommer din morgonmedicin ... va!!?, var är jag??, vad gör jag här?? ... du är på ett sjukhus Björn, vi skall ta hand om dig här och hjälpa dig att bli frisk. ... va!!?? heter jag Björn?? är jag sjuk?? var är jag?? vad gör jag här?? ... du har det bra här Björn, vi tar hand om dig, men du behöver ta din medicin nu ...

Såja, nu är jag klar med prologen. Nu Cecilia skall jag svara på din kommentar. Det ljuva, varma blodet som rinner ner i strupen och allt det där du skrev om. Men det som mest fångade mig i din kommentar var nog ändå den här meningen - "prova att bestämma meningen alldeles själv, skit i alla filosofer, andliga mästare och whatever, fixa biffen själv."
Det ligger nog i vårt DNA, behovet av svar på existentiella frågor. Men nu har det hänt något som fuckat upp systemet rejält. Vår teknologi har sprungit ifrån oss och skapat ett mentalt hot som vårt psykologiska immunförsvar ännu inte lärt sig hantera. Jag vågar påstå att det är det digitala, andliga smörgåsbordet som är hotet.
Låt oss backa två generationer. Hur hanterade mina mor och farföräldrar sin existentiella ångest? I deras värld fanns inget digitalt, andligt smörgåsbord att föräta sig på. Visst fanns den förvirrande mångfalden då också men den var inte synlig på samma sätt. Låt mig ta min farfar som exempel. Han hittade sin antroposofi och där blev han kvar. Inte nödvändigtvis för att antroposofi var det bästa han kunde hitta men för att det var tillräckligt bra. Antroposofin var något han lätt kunde ägna resten av sitt liv åt att utforska. Där hittade han sina vänner, en känsla av mening och en mission. Antroposofins värld var trygg och stimulerande samtidigt. 

Självklart kan jag göra som min farfar. Bestämma meningen. Stanna upp och slå ner mina existentiella bopålar. Vad du föreslår är ju inte riktigt samma sak. Man kan nog se det som att min farfar köpte en paketlösning. Det är inte vad du förordar. Jag ser det. Men jag ser ändå ditt förslag som en 2012-variant på samma sak som min farfar gjorde. Jag fäster mig nämligen vid ordet "bestämma". Varför skall något bestämmas? Varför skall man stanna upp?

Jamen det är ju helt jävla uppenbart!! Självklart förstår jag varför man skall bestämma sig för en mening. Peace of mind. Priset för peace of mind är att ge upp det febriga irrandet mellan olika perspektiv.
Men det är det här febriga som jag älskar. Jag vill känna lukten från kaninhålet. Förstår du?

Jag kan inte förneka att det är ljuvt med peace of mind! Jag har många gånger trott att det var det jag sökte. Men nu vill jag vara på det existentiella slagfältet. Jag vill vara kaninhålet. Jag vill ramla genom mig själv. En dröm som ramlar genom sig själv. En verklighet som kollapsar in i sig själv om och om igen. 
Jag tror du förstår. Du skriver på din blogg att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas. Det låter som det ljuva varma blodet som rinner ner i strupen. 
Du skriver att man kan välja att se sina insikter som en förbannelse eller ett privilegium. Precis som jag undrar varför man skall välja en mening undrar jag varför man skall välja ett förhållningssätt till sina insikter. Eller undrar och undrar. Klart jag fattar vad man mår bäst av. Men är det verkligen må-bäst-grejen som vi söker? Handlar det inte snarare om ramla-ner-i-kaninhålet-grejen?

Det känns som att du redan ramlat ner i kaninhålet några gånger. Det är inte vackert som i en saga. I know. Och jag tror att precis som mina Stargate Atlantis-hjältar behöver vara starka och redo för strid behöver vi vara det när vi tumlar ner i kaninhålet. Men det känns som att det handlar om en paradoxal form av styrka och mod. Jag tycker du sätter ord på det när du pratar om vampyrgrejen. Det handlar om att inte göra motstånd mot blodtörsten. Men ändå ... ändå på något vis ledas av tacksamheten och känslan av att det är en nåd att få vara här och leka denna galet vackra lek som människovarandet är. 
Det du säger, att det är din övertygelse att övertygelser är till för att krossas, det är för mig ett symptom på existentiell blodtörst. Och jag känner igen den. 
Och jag känner det som en sorts dårskap också. Men kanske är det samma sorts dårskap som driver mina Stargate Atlantis-hjältar att slåss mot The Wraith och Replikatorerna. I en av dom sista episoderna bestämmer sig dom övriga invånarna i Pegasus-galaxen för att ställa Stargate-folket inför rätta. En av åtalspunkterna är att dom när dom kom till Atlantis väckte liv i The Wraith som då vilade i sina puppor. Stargate Atlantis-folket säger då till sitt försvar att The Wraith ändå skulle ha vaknat ... förr eller senare...

Jaa, förr eller senare. Förr eller senare kommer vi alla känna den främmande och skrämmande doften från kaninhålet eller vad vi nu väljer att kalla det. Förr eller senare kommer vi alla ställas inför insikten att det som du säger är jävligt ensamt på toppen. Inte ensamt så som det var ensamt för Viktor Rydbergs tomten när alla andra sova i enslig gård när endast han, tomten, var vaken. Nej, ensamt som i att tomten kanske är det enda som finns i hela jävla multiversum och att dom andra, som sova i enslig gård, endast var låtsaskompisar han drömde ihop i ett desperat försök att hantera denna monumentala ensamhet. 

Nä, nu blev det för mycket moll här. Allt oftare känner jag den här råa och bubblande glädjen över att mina nära och kära faktiskt finns. Jag rör vid dom och känner en obeskrivlig tacksamhet för att dom finns. Helt ointresserad av frågan om jag eller dom är illusioner. Det finns en värld att interagera med, vilken gåva. Vilken NÅD! Spelar roll om jag befinner mig i en virtuell verklighet som någon elak Replikator förpassat mig till!
Eller... jo, när jag nu känner efter tycker jag faktiskt att det spelar roll. Så jag tänker fortsätta mitt febriga sökande. Peace of mind. Javisst. Det vill jag gärna ha. Men just nu kan jag inte se det som målet. 

18 kommentarer:

  1. Hej Björn!

    ÄLSKAR dina inlägg, det är därför jag puttar på som en rastlös kanin utan partner när jag längtar efter ett svar. Kanske är kaninen som vill rasa igenom sitt eget kaninhål igen och igen och igen...? :)

    Alltså att sätta ett mål att må bra, DET kan aldrig vara målet med att vara en sökare, att stå och balansera på kanten till kaninhålet är (åtminstone) till en början jävligt plågsamt och skräckinjagande. Precis som du beskriver det "Det är den kalla, krypande förvirringen som gränsar till galenskap".

    MEN! Är inte bara det en typisk övertygelse om hur vi "bör känna" när vi utforskar det stora mysteriet? Den vill jag nu krossa! Nästan som om vi programmerar oss själva känslomässigt att när vi dyker ner i de stora mysteriet, talar om döden eller transformation, illusionen etc så går vi på autopilot in i beskrivningar som den ovan. Det blir en identitet att vara en svår, sökare. Nu ska du få en liten uppgift av mig, skriv om hela ditt inlägg och byt ut alla dramatiska beskrivningar du gjort mot positiva polkagrishärliga meningar och se om inte det kan kännas precis lika "sant"! DÅ tror jag att du kommer att förstå precis vad jag menar. Där får du nytändingen och avidentifierandet.

    Målet med sökandet är inte att må bra, målet med sökandet är att sökandet ska sluta vara ett mål. Men det jag menar är att jag hellre står och vinglar på kanten till kaninhålet och gapskrattar. Jag skriker ner i det för att kolla om det ekar, balanserar på kanten i rosa ballerinaskor, gör piruetter och sjunger en liten trudelutt. Mycket trevligare än att darra i skräck och ångest. Det är vad jag menar med att må bra inte är en rättighet, utan ett val i varje ögonblick. Läser inte du den Tibetanska Döds och livsboken eller vad den nu heter? Vad säger munkarna om döden där? Inte mycket dramatiserande väl...

    Vad jag känner är att det inte finns något mål överhuvudtaget med sökandet. De facto finns det inget sökande heller kvar. Jag står ju redan och vinglar på kanten till kaninhålet och jag tror inte att man KAN trilla ner i det, om du gjorde det skulle du inte kunna skriva om det i ett blogginlägg dagen efter jag lovar! :) Du skulle precis som du citerade tidigare, som grodan tokexplodera.

    Utan det är tillräckligt svindlande, häftigt, magiskt, coolt att stå där och svaja i varje ögonblick och det gör jag alldeles ensam i universum som du skriver. I det finns det varken moll eller dur, paketlösningar till salu, psykologer att övertyga, startrekfiender att slåss emot eller gurus att följa. Det är vad jag menar med att fixa biffen själv. Inte att leta, eller söka efter kaninhålet, utan snarare erkänna dess existens. Det är ju inte du som upplever universum, utan universum som upplever sig självt genom dig. När du dör, dör en hel värld således.

    Sen om man nu vill må dåligt, då gör man det, och om man vill må bra så gör man det. Jag tycker det känns bäst att garva läppen av mig och peka finger till alla Gurus. Att njuta det varma blodet för mig är att skrika och se om det ekar. Högmod känns  ju jättehärligt för egot tycker du inte? :)

    Så nu börjar vi om ditt inlägg här:

    Vad vore döden utan en vän? En riktigt närvarande älskvärd vän, som försäkrar mig om att ingenting någonsin kommer att tas ifrån mig...

    så... puttar på... varsågod - gör om gör rätt som de skulle sagt åtmig i det militära. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ps. Och jag ska ju inte vara sämre så jag skriver om meningen om rosa ballerinaskor till: Jag viskar öhörd in i det stora dunklet, min viskning försvinner och kvävs.. Jag kämpar för att inte falla, men mina blodiga fötter slirar och jag snubblar på gränsen till skärsälden. Kvider och vrider mig i plågor inför den stora intigheten....

      Eller nej - jag tar på mig ballerinaskorna istället tror jag... :)

      Ds.

      Radera
  2. Underbart Cecilia!
    Är du modig eller högmodig? Jag vet inte... :) Du är i alla fall dåraktigt konsekvent i din strävan efter att krossa alla övertygelser. Jag gillar det hos dig!
    Jag vågar påstå att man kan trilla ner i kaninhålet, jag vet att man tokspricker och jag vet också att man inte kan skriva blogginlägg om det dagen efter. Men några veckor senare kan man försöka trots att det är dömt att misslyckas.
    Det må vara sant att skräcken och skrattet är lika fåfänga försök att förhålla sig till mysteriet. Men visst, får man välja så tar man ju skrattet. Frågan är - ges det något val?
    Jag gissar att du svarar ja på den frågan. Men är du riktigt säker?
    Sedan var det ju det här med Gud. Det finns något som heter Gudsfruktan. Men kan någon människa gapskratta när Gud visar sitt ansikte?
    Jag vet inte. Men jag känner på mig att mysteriet bär oändliga möjligheter inom sig.

    Tack för att du puttar på! Och tack för att du ser vad jag skriver. Jag skall försöka tagga ner lite nu och kanske inte ta på mig några rosa ballerinaskor men väl mumsa i mig några ballerinakex och njuta av att jag har möjlighet att göra om. Göra om och göra om. Jag älskar det. Jag älskar att jag får förundras över mysteriet om och om igen på nya sätt.
    Jag blir nyfiken på den här meningen: "Vad vore döden utan en vän? En riktigt närvarande älskvärd vän, som försäkrar mig om att ingenting någonsin kommer att tas ifrån mig ..."
    Kan du säga mer om det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, meingen " Vad vore döden utan en vän? En riktigt närvarande älskvärd vän, som försäkrar mig om att ingenting någonsin kommer att tas ifrån mig..." är bara ett försök att skapa en motsatsmening till början på ditt inlägg: "Vad vore livet utan en ärkefiende? En riktigt slemmig skurk som hotar att utplåna allt jag någonsin brytt mig om." Jag vill bara visa att den positiva motsatsen kan kännas lika sann som den negativa och att man därför kan välja vilket förhållningssätt man vill ha. Man blir väl inte mer "sann" oavsett vilket perspektiv man väljer, men det ena känns bättre än det andra och bidrar med en mer kreativ energi. Eller? Balansen är bäst hävdar ju vissa... Kanske därför jag väljer mina ballerinadojjor nuförtiden för att jag helt enkelt har lessnat på mina mörka, svåra känslor och deppressioner. Tröttsamt som fan, och då orkar jag inte känna så längre i dessa frågor heller. Dessutom har jag märkt att det inte behövs. Det går lika fint att fundera på alla dessa underliga frågor utan att bli knepig. Väldigt praktiskt!


      Sen tänker jag såhär om Gud, om jag nu ska tro på Gud, vilket jag faktiskt gör på mitt sätt, så lägger jag ner den tron direkt om Gud inte ens har tillräckligt med humor för att skratta när vi ses första gången. Jag menar om inte jag vågar gapskratta direkt så borde åtminstone Gud börja garva när han får syn på mig. ;)


      I AA:s 12-stegsprogram ingår att " lämna över till en kraft starkare än dig själv, så som vi själva uppfattar den. Det är litegrann samma sak där, många sitter med sina förtvivlade ideer och föreställningar om en stor, mäktig och framför allt straffande Gud och kan inte, vågar därför inte tro på Gud. Jag brukar räcka upp handen och fga varför folk är så jävla dumma i huvudet att de när för första gången i livet får chansen att välja sin Gud själv, så väljer de en som de har bestämt sig för är läskig och bestraffande. Hallå? Koppla på hjärncellerna och välj en positiv Gudsbild istället. Ingen kan motbevisa dig!

      Och kaninhålet kan man nog återvända ifrån om man ser det symboliskt som att få en glimt av det stora mysteriet, eller som upplysning, men inte om man kanske snarare ser det som döden... Vi måste bestämma oss för hur vi ska se på det innan vi kan föra den diskussionen vidare. :)

      Lilla Loppis

      Radera
    2. Haha, jaa, det är ju klart att Gud måste skratta sig fördärvad första gången hon ser oss... Det har du rätt i.
      Hon måste ha känt sig ensam och uttråkad och så drömde hon ihop världens mest humorbefriade låtsaskompisar. Hon kittlar oss och driver med oss på alla tänkbara vis och allt vi gör att bryta ihop i världens deppigaste grubbel.
      Hahahahaha...
      Ja fy fan vad roliga vi är. Jag tycker faktiskt att humorbefriade människor är dom roligaste...
      Det där med balans. Jag tror inte vi behöver bekymra oss om det. Vi dras till det vi behöver för att överleva. Dummare än så var inte Gud när hon skapade oss. Att haka på det som gör oss starka och glada är kanske det bästa vi kan göra för att tacka Gud för att hon uppfann oss. Det vore ju rätt otacksamt mot Gud om vi utplånar oss själva genom att svälta oss själva mentalt tills vi blir små våta fläckar av intighet. Hon skapade oss för att ha någon att leka med. Hon var uttråkad till max, damn it! Det är vår skyldighet att leka med henne. Sådeså!
      Det är kul att prata med dig Cecilia!
      Det där med att välja Gudsbild är jag inte riktigt med på. Men det är väl bara en av otaliga lekar vi kan leka. Jag är mer inne på att Gud är en sorts oändlig potential, en sjukt magisk dröm-maskin som kan manifestera ALLT. ALLT ALLT ALLT som någon människa någonsin kan fantisera ihop.
      Kanske är det min version av en positiv Gudsbild. Men jag gillar inte ordet positiv. Jag gillar drama och ett drama behöver skurkar och hjältar. Annars blir det helt enkelt tråkigt. Och är det något Gud ogillar så är det att ha tråkigt. Krossa den övertygelsen om du kan ;)

      Radera
    3. Ok, här kommer några förslag på vad kaninhålet inte är. Det är inte en känsla av AHA! Kaninhålet är inte när vi hittar den där sista pusselbiten och vi äntligen ser hela bilden.
      Kaninhålet är inte en känsla av att komma hem. Hem som i HEMMA. När något inom oss utbrister - THIS IS IT - är vi på väg bort från kaninhålet. När vi utbrister - ÄNTLIGEN, det är ju DET HÄR jag alltid letat efter - då är vi offtrack. Jag har fler förslag men det får räcka så länge.
      Jo, en sak till. Ingen vill kaninhålet. Men ändå, och detta är paradoxen, när man en gång känt lukten, är man hooked. Man fortsätter göra allt för att glömma men inser att det inte hjälper. Varje steg bort från kaninhålet tar oss två steg närmare.
      Är det en förbannelse? Javisst. Men det är också insikten om att varje förbannelse är en välsignelse.

      Radera
  3. Intressant om sökandet. Vad decennier av febrigt sökande lärt mig är:
    Att söka är en sak. Man kan söka det som man hittar ganska snabbt, och det som man mår bra av.
    Men söker man upplysning, så går vägen genom döden.
    Då finns ingen återvändo, och man måste släppa alla band med det man trodde man visste.

    Den här "mäktiga straffande Guden" har kristendomen indoktrinerat i oss. Denna yttre Gud, separerad från oss, är inte sann! Gud är inom oss! Men skulle folk inse detta, skulle inga präster och påvar behövas!

    Och denna lögn sitter ack så djupt. Alla våra enorma skuldkomplex som tynger oss, har sina rötter i lögnen om en yttre sträng Gud, som vi inte är värdiga. Men sanningen är att vi kan förlåta oss själva och vara här, nu. Då är sökandet över.

    Sökandet är bara den gradvisa insikten att allt - och jag själv - faktiskt redan är OK.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Perra!
      Jovisst kan det vara som du skriver. Och det kan vara på många andra sätt också. Samtidigt. Paradoxerna är här för att leka med oss och vi är rätt tråkiga om vi insisterar på att DET HÄR är vad det handlar om.
      Varför måste vi välja om Gud är inom eller utom oss? Jag har på känn att det här inre tvånget att slå fast vad det handlar om kan vara en nyckel.
      Adya pratar om att vara "open ended". Det gillar jag. Vad är "open endedness" för dig Perra?

      Radera
  4. Perra J: Håller med om alltihop, men Ifrågasätter...

    När du skriver att man måste genom döden för att nå upplysning, menar du konkret, eller symboliskt då?

    Jag upplever nämligen att upplysningen finns i allra högsta grad här och nu, högst levande och sann i detta liv. Inte endast nödvändigtvis att finna genom döden, även fast jag tror att de allra flesta aldrig når dit pga en massa felaktiga och förvirrade ideer om vad detta är och att det krävs både tid och en massa utveckling för att "komma dit". Återigen en massa dramatiserande av något som är vansinnigt enkelt... Självklart tom med.


    Hur menade du Perra?

    *nyfiken*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag svarar både dig och Björn här...

      Det här med yttre och inre Gud tarvar en förklaring. Och vi behöver inte skilja mellan dem, för Gud kan nog vara det yttre likaväl som det inre.

      Men än så länge är detta en intellektuell förståelse för de flesta. Att verkligen leva detta är att vara i Nuet, i Oneness, upplyst.
      Men så länge man är kvar i dualism, så finns det en mental bild av en yttre Gud. Likaså en mental bild av någon yttre makt, som vi måste åtlyda och som är överlägsen oss själva.
      Förr var det just "Gud" som var detta paradigm, nu är det alldeles uppenbart vetenskap som vill ta över.

      Att vara upplyst är att bli fri från alla mentala bilder.

      Jag skriver "Gud" inom citationstecken därför att det naturligtvis inte är Gud, utan människor som vill vara Gud.

      När du skriver att man måste genom döden för att nå upplysning, menar du konkret, eller symboliskt då?

      Jag menar förstås symboliskt. Man måste kunna se bortom döden, inte låta den vara något som representerar ett ondvikligt och hemskt The End (för det är döden inte). Inom Buddhismen är döden bara ett skede i en evig cykel.

      Men här har vi också en av kristendomens (katolska kyrkans) lögner: Att vi lever bara en gång, och att vi kan hamna i helvetet. Det är tack vare detta döden ses på det här sättet.

      Oavsett detta, så måste vi kunna se igenom detta trauma, för det är falskt och det stoppar oss så länge vi är rädda för det.

      Adya pratar om att vara "open ended". Det gillar jag. Vad är "open endedness" för dig Perra?

      Jag vet inte, får kolla upp. Var pratar han om detta?


      Är jag själv då "där", upplyst? Nä. Jag är en lönnfet gubbe som kan ta mig en öl då och då. Men jag känner att jag har en poäng... :-)

      Radera
    2. Hej Perra!

      Jag tror Björn har skrivit ett roligt inlägg tidigare på sin blogg om det här med att ha en poäng... Björn vad var det inlägget hette?

      Då förstår jag mer vad du menar med att upplysningen symboliskt går genom döden, det handlar ju framför allt om att "dö innan man dör", att dö i det här livet i den bemärkelsen att egot inte längre blir den styrande kraften. Det finns där hela tiden, även hos den som är upplyst, men den upplyste har blivit den som betraktar egot, tankarna och känslorna och deras dans, inte den som ÄR tankarna, känslorna etc. Dessutom sker detta här och nu precis som du skriver.

      Därför vill jag provocera er med att säga att vi alla tre, Björn, du och jag ÄR upplysta. För ingen av oss skulle kunna svara att vi inte är här och nu. Pröva får ni se: Om jag frågar er här och nu: Var är ni? Jo vi är här, just nu och medvetna om det just nu just för att du frågade just nu. Om ni svarar NEJ, vi är inte här och nu, då undrar jag vart ni tror att ni befinner er annars....? ;) Och sådär kan vi hålla på om ni vill. Ni kommer aldrig någonsin kunna ge mig något annat svar än att ni är här och nu och att ni här och nu genomskådar illusionen, vi skulle inte ens kunna diskutera det vi gör om ni inte gjorde det hävdar jag.

      Möjligtvis har ni trubbel med att klämma ur er det för att ni inte vill verka sturska, eller icke ödmjuka, eller vad det nu är för mentalt skräp som hindrar er från att hosta upp det. Taskig självkänsla? Nä, precis som jag sagt förut, vi är redan framme, finns inget att jaga, inget att uppnå. Ni är redan där. Det gör dock inte mysteriet eller kaninhålet mindre outgrundligt eller spännande.

      Jag har en fråga till er, hur ser eller har era föreställningar påverkat, eller påverkar fortfarande er i er syn på hur det ska vara, eller hur ni ska verka eller bete er " när ni har blivit eller redan är upplysta". Fundera på om dessa är sanna eller bara hjärnspöken.


      Svara mig: Björn - är du upplyst? Perra är du upplyst?

      Trallerallera! :)

      Radera
    3. Hej Loppis!

      Ja, vi är HÄR, NU, och redan upplysta. Men det tråkiga med denna utsaga är att den intellektuella förståelsen också måste erkänna den - och därmed har egot inga problem med den.

      Egot behöver sådana intellektuella "förklaringar", som bara tjänat till att låta egot känna sig medvetet, och lite sturskt, som du säger. Och när det gäller "upplysthet": Egot måste alltid vara "upplyst", ha 100% kontroll! Men det är förstås inte sann upplysthet.

      Intressant att du tar upp det, för denna sturskhet, denna pride, är en sköld som egot måste hålla upp för att känna sig säkert - för att utestänga den existensiella rädslan. Men så länge vi gömmer oss bakom denna sköld är vi ändå inte Närvarande i Nuet!

      Jesus säger att endast den som kan vara som ett oskydligt barn, kan se himmelriket.

      Den taskiga självkänslan bottnar i att vi inte vet vad vi är. Vi har tappat bort vår sanna identitet, och då uppstår egot, som hela tiden måste försöka skapa en känsla av identitet, som alltid dock är falsk. Egot sysslar HELA TIDEN med att verifiera sin identitet! Och egot är livrädd för Nuet!

      Egot kan inte vara som ett oskyldigt barn.

      Nej, egot behöver rädsla, för att kunna skapa ett skydd mot denna rädsla - vilket ursäktar dess existens!

      Men: För vem gör egot detta?

      Nej, jag ÄR inte upplyst. Jag kan förklara upplysthet, men sitter ännu fast i tankekretsar som tjänar till att avskärma mig från rädsla. Varje gång jag tvingas skriva om det på detta vis, är det ytterligare en illusion som släpper, varefter lite mera ljus kan tränga igenom. Jag skriver alltid - även det här - för min egen skull.

      Radera
    4. Förlåt om jag förenklar ditt svar, men ska jag tolka det som att Nej, du är inte upplyst för att du fortfarande är för rädd, stursk och fast i egot?

      Då är min fråga: Hur kan du hinna vara allt det JUST NU? Och i så fall, VARFÖR släpper du inte bara taget om den föreställningen om dig själv och att det är den som hindrar dig från upplysning, i synnerhet om det är det den gör... Du har ju chansen! NU! Själva nyckeln är ju NU, det är så roligt det här! Det som att slå kullerbyttor, over and over and over and over.... Fast i ett enda NU.

      Jag frågar dig igen, VAD hindrar dig? Jag hävdar att det INTE är rädsla, sturskhet eller Din kära vän EGOT, utan din FÖRESTÄLLNING om att det är det... Släpp taget om den, släpp taget om den, släpp taget om den...

      Björn, är du också med i matchen?

      Radera
    5. Cecilia!
      Imorgon skall jag inta min djupsinniga pose, titta snett uppåt till vänster, sedan snett uppåt till höger, en liten rynka mellan ögonbrynen och sedan är jag med i matchen!

      Äh, ag smiter ofta undan från allvaret i det vi pratar om. Jag längtar nu efter mer allvar. Imorgon skall jag hitta det och jag skall stanna i det och skriva utifrån det.
      Det är frestande för mig att säga att det ändå bara är en massa mentala konstruktioner som saknar mening. NEJ, säger jag nu. Det är inte meningslöst!
      Svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting är inte 42. Sådeså!
      Douglas Adams var bara slapp och tramsig för att han inte orkade se allvaret i ögonen och stå rak i ryggen. Jag förstår honom alltför väl och ibland lägger jag mig bara ner på golvet och gapskrattar åt hela ordcirkusen. Men man kan bara skratta en stund. Efter ett tag blir det jävligt enformigt och lika meninglöst som att lägga pannan i djupa veck. Det är vad jag kom fram till ikväll.
      Skall bli jättekul imorgon :P

      Radera
    6. Ja och glöm inte att kolla in min blogg också, den har bytt utseende, se förförra inlägget, det är till dig.:)

      Radera
  5. Ps. Jag tänker så här om Gud, gud för mig är en kraft starkare än mig själv (eller mitt ego). Denna kraft, som jag väljer att kalla Gud är den grundläggande kraft som får allt detta att snurra runt, det som ÄR, varandet i allt stort och smått. Det svar du får när du frågar Universum varför det anstränger sig så kopiöst för att existera. Gud är helheten, finns överallt och ingenstans och är så skapt att vi månniskor med våra förutsättningar till varseblivning aldrig någonsin kan komma att definiera något som ens är i närheten av hur Gud verkligen är beskaffad. Ingen bild, inga ord kan någonsin definiera Gud. Däremot håller jag med dig om att Gud finns inom oss, men inte bara där, utan oskiljaktigt från allt annat, precis som jag själv. Det finns ingen separation. Det finns bara ETT.Detta varande. GUD. Ds.

    Detta är förstås bara min uppfattning om GUD, och den tänker jag inte försöka tvinga på någon annan. Men kraften i den riktning som jag vänder mig åt när jag tänker på en kraft som är starkare än min egen är tillräcklig för att jag skall bilja släppa taget, lämna över mig själv fullständigt och faktiskt inte bara tro, utan tom VETA här och nu, i varje här och nu.

    Och Björn - nu ska du få en nöt att knäcka. DETTA är den enda övertygelsen jag har som jag inte är beredd att släppa. Detta vetande. För du kan fråga mig hur jag kan veta sälert, och jag kommer mystiskt att svara dig, att jag bara VET! :)

    Lilla Loppis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar frågan - varför anstränger sig Universum så kopiöst för att existera?
      Tack för nöten! Det här med din enda övertygelse som du inte är beredd att släppa ... jag undrar inte hur du kan veta säkert. Jag känner igen. Jag bara VET.
      Jag kanske formulerar det på ett annat sätt bara. Men det spelar ju ingen roll. För det är ju en del av övertygelsen. Att DET är bortom alla formuleringar.

      Radera
    2. DET är nog kaninhålet för mig, en oändlig rymd av obesvarade frågor, som ett stort svart hål som bara slukar alla mina frågetecken. Jag tycker också om lukten av det, om man nu kan känna doften av ingenting... :)

      Radera

UA-3343870-1