söndag, mars 11, 2012

Upprymd

Om jag kunde ta mig in i någon annans hjärna tror jag något märkligt skulle hända. Det som utifrån ser ut att vara begränsat av ett kranium skulle från insidan visa sig vara en oändligt vidsträckt rymd. Världar i världar. Drömmar i drömmar. Ett byte till ett nytt perspektiv och vips försvinner det gamla perspektivets begränsningar. Lilla Loppis skrev i en kommentar till förra inlägget om ett perspektiv där jag kan betrakta egot, tankarna och känslorna. När jag är i det perspektivet tror jag inte längre att jag ÄR egot, tankarna och känslorna. I alla fall inte dom jobbiga... Då är jag något annat ... men VAD är jag? Är jag måhända upplyst?
Jag skall svara på det men först måste jag backtracka lite och få någon sorts struktur på på mina tankar och känslor kring det här spännande ämnet som vi kallar upplysning. 
Näe, korta raka svar på enkla frågor är inte min melodi ... :)
Är det narcissistiskt att ta tillfället i akt att ännu en gång få berätta den i Björns ögon alltid lika fängslande historien om Björn och hans sökande? Det är möjligt. Men so be it! Att älska sig själv påstås ju i vår narcissistiska kultur vara den ädlaste konsten ...

Det spännande med betraktande-perpsektivet är att jag därifrån kan slå fast att något i mig aldrig egentligen lämnat det. Det kan ibland finnas en tro på att jag ÄR mina plågsamma tankar och känslor men även denna tro är en tanke/känsla som jag betraktar. Det här vittnet (betraktandeperspektivet) är en mental fristad. En källa till frihet, frid och vila. Att med hjälp av mindfulness lära sig att medvetet vara i vittnet när vardagsstressen ökar är värdefullt. För många kan upptäckten av vittnet vara det som betyder att man orkar med en stressig vardag som annars skulle blivit outhärdlig. Man kan säga att vittnets perspektiv får det gamla perspektivets problem och begränsningar att försvinna. Jag är himlen och mina tankar och känslor är som moln som kommer och går.

Upptäckten av vittnet är en sak som hjälpt många och den andra upptäckten är NUET. Tack vare Eckhart Tolles böcker har miljoner människor insett att nästan alla våra tankar och känslor handlar om något som redan hänt eller något som ännu inte hänt. Tankar/känslor handlar aldrig om det som är här nu utan om något som inte är närvarande. Och visst är det rätt knäppt att lägga ner en massa energi på saker som inte är här nu. Även när vi går i naturen är vi upptagna med saker som inte finns här nu. Vi tänker - titta där är en hasselbuske som börjar få knoppar. Gud vad jobbigt för min kusin som är allergisk mot hassel. Men min kusin finns inte här nu. Hennes allergi finns inte heller här nu. Inte heller finns det någon hasselbuske här nu. "Hasselbuske" är bara namnet på ett minne av något som inte längre är här. 
Att lära sig vara med det som är HÄR NU är lika värdefullt som att lära sig vara i vittnet. Massor av stress försvinner från systemet när man lärt sig konsten att bevittna och vara här nu. 

Upptäckten av vittnet och nuet kan vara väldigt omvälvande för grubblande sökare som jag. Om och om igen ser man att det man söker och grubblar över är sådant som inte finns här nu. Man ser att det bara är tankar som seglar förbi på samma sätt som molnen seglar förbi. Ulliga ofarliga moln. Vissa grubbel är kanske som giftiga blodsugande myggor. Men istället för att bli alldeles utom sig över dessa myggor kan man sätta upp myggnät i form av mindfulnessövningar. Man kan följa sin andedräkt eller känna in i sin kropp, känna fötterna mot underlaget. Väldigt bra mentala myggnät som kallas för mindfulness. 

Jag var helt såld på vittnet och nuet under en period. Jag hade längtat så mycket efter den frid och stillhet som alltid finns här. Jag hade fäktats så länge med alla icke-närvarande väderkvarnar. 
Om någon frågade mig vad jag hade för mål i livet eller vad jag tyckte om det ena eller andra problemet bara skakade jag på huvudet och log ett "upplyst" leende. Det är ju bara stories sade jag för mig själv. Hur orkar människor fäktas med icke-närvarande väderkvarnar? Med ett milt överseende svarade jag undvikande att jag inte tyckte att det var så viktigt. Allt är frid och fröjd här och nu. Alltid. 
Var jag upplyst?
Kanske. Det finns en kommentar-tråd någonstans på den här bloggen när jag föreslog att vi skulle "komma ut" med att vi alla var uppvaknade. Vi som hittat tillbaka till nuet och vittnet. Hittat tillbaka till det här och nu som vi aldrig egentligen lämnat. Det var några år sedan. Jag minns att känslor av ovärdighet och skam kom upp i mig. Inte kan väl jag vara upplyst. Men jag såg igenom dom. (trodde jag) Såg att det bara var tankar och känslor. Ulliga moln. Former av ingenting. 

Men så dök mörka, hotfulla moln upp på min andliga himmel. Var det egot som försökte få tillbaka kontrollen? Det kändes inte som att det spelade någon jävla roll. Jag kände mig upprorisk och destruktiv och började förakta allt som var fridfullt och stilla och egoupplöst. Så jävla tråkigt att vara ett visset löv som flyger runt på marken eller en död fisk som flyter nedströms!!!! Jag började plocka sönder alla mina vackra upptäckter i småbitar. Jag läste Jed McKennas trilogi - Spiritual Enlightenment, The Damnedest thing / Spiritually Incorrect Enlightenment / Spiritual Warfare. Fantastiskt bra skrivna böcker! Sedan läste jag - The Haunted Universe av Steven Norquist. En mörk bok som fick mig att koka av andlig upphetsning. Jag tänkte att om jag skall vara en död fisk som flyter nedströms så skall jag vara kokt och stekt innan. Helt jävla genomdöd skall jag vara. Det handlar om att inse att jag inte är mer än minnet av en skugga av en död fisk och knappt ens det. Det handlar om att det aldrig egentligen funnits någon fisk. Ojoj. Jag hade ingen aning om vilka ideer jag lekte med. 
Jag kände mig så jävla lurad. Jag var såå långt ifrån upplyst. Jag hade kapslat in mig själv i en mental bubbla som jag kallade upplysning. Det var min upplevelse. Var det något gammalt trauma som jag förnekat som nu kom tillbaka och saboterade allt det ljusa och fridfulla? Var det den taskiga självkänslan som tog tillbaka kontrollen? 
Kanske delvis. 
Jag gjorde några dumma och omogna saker också som fick rätt jobbiga konsekvenser. Saker som tvingade mig att erkänna att jag till vissa delar fortfarande är en dum och omogen person. Ovärdig. 
Jag tvingades erkänna att det jag gjort var jävligt oupplyst. Och hur kan man vara upplyst och göra nedsläckta grejer?

Sedan dess har det runnit en del vatten under broarna. Är det samma vatten som passerar? Har jag varit framme hela tiden? Har det aldrig funnits något att jaga? Har det aldrig funnits något att uppnå?

Jag tror att det här är ett spel. A Cosmic Game. Det finns spel i spelet i spelet.... en spelare i spelaren i spelaren ... Och på varje level finns oändligt många levlar. Levlar i levlarna i levlarna. Någonstans sitter jag och håller DVD:n med det här spelet i handen och säger att jävlar vilket underhållande spel jag konstruerade. Jag gillar den här Björn-karaktären. Jag stoppar in skivan och kämpar järnet för att få upp honom till nästa level. Han har förvärvat en massa skills sedan sist. Nu klarar han det där hoppet. 
Och samtidigt. I exakt samma här och nu sitter jag och spelar ett spel som just nu handlar om Björn som börjar spela ett spel där det finns en kille som heter Björn ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... som handlar om att Björn spelar ett spel ... ett stigande, vinande ljud och en känsla av att det hela snurrar snabbare och snabbare och vinandet bara stiger och stiger ....
Ingen vet hur många jag det finns. Ingen vet om det finns något jag. Alla jag kan vara en karaktär i ett spel i ett spel i ett spel... Ingen vet var det hela slutar eller börjar. Ingen vet om det någonsin börjat.
Och det här är något jag vill banka in med hårda bestämda tryckningar på varje tangent. I N G E N  V E T  O M  D E T  N Å G O N S I N  B Ö R J A T ...

För det här är ett kaninhål. Alltihopa är ett kaninhål. Det finns inte en värld därute där det någonstans finns ett kaninhål som vi kan söka upp eller hålla oss borta ifrån. Vi faller redan. Utan början eller slut. 
Det här med att vi redan faller genom kaninhålet och att det här hålet aldrig tar slut och att ingen vet om vi någonsin börjat falla ... att det kan vara en dröm i en dröm ... sådana saker kan jag aldrig förklara för någon som tycker att det finns en solid och pålitlig verklighet därute och en solid och pålitlig person här inne. En trygg och jordnära person som får höra mig säga såna här grejer tycker nog att det låter som att jag har en skruv lös. Och mig gör det detsamma. För upplevelsen av det här fallet, det här accelererande vinandet och snurrandet gör mig upprymd till max. Jag tycker det är så coolt att saker, paradoxalt nog, på samma gång verkar stabila och verkliga. Jag tycker tiden är så cool. Jag tycker att jag är så cool. Att jag tycks finnas och får uppleva saker. Och coolast av allt är att du finns. Och du och du. Så många. Vi tycks vara så många och ändå vet jag inte om någon eller någonting någonsin funnits. Allt är mer eller mindre fantastiskt. Skrämmande och mirakulöst. 

Rädslan är ingenting jag vill övervinna. Det vore ju detsamma som att säga till en fallskärmshoppare att det är viktigt att jobba bort rädslan före och under hoppet. Vad fan, rädslan är ju mer än halva grejen. Varför skulle man annars hoppa fallskärm?? Då kunde man ju hoppa från en stol. Gud vad roligt det inte skulle vara. 
Det är ju adrenalinet som är GREJEN. 
Äh, det handlar inte bara om kickar. Livet är inte bara en kick. Det är oändligt mycket mer. Livet är också friden som sprider sig när man vilar i vittnet och landar i kroppen och andningen. Livet är att släppa den jobbiga storyn som säger att andra borde göra något annat än det dom gör, eller storyn som säger att jag borde vara på ett annat sätt än jag är. Men livet är också att skapa stories. Tunga och kletiga stories som sedan, när dom blivit nära på outhärdliga, känns så ljuvligt att släppa. Men också lekfulla stories. Stolta. Spännande. Heroiska. Sorgliga. Alla sorter. 

Perras historia i förra kommentardelen är underbar. Den måste absolut vara med. Det här med att det bara är oskyldiga barn som kan se himmelriket. Jag gillar den. Jag vet inte vad det är för skruv som lossnat i mig men jag gillar alla historier nuförtiden. Jag gillar dom otäcka också. Och det slår mig att jag inte är ensam om det. Speciellt inte i Sverige. Någon sade att det inte finns något annat land i världen där det skrivs så många deckare. Jag antar att det var deckarförfattare per capita eller nåt. Jag älskar tanken på att vi ligger där på stranden och njuter medan barnen plaskar i vattnet samtidigt som vi läser om någon psykopat som tar fram bitar av sina mördade barn ur frysen och gör pyttipanna av dom. Jävligt sjuka grejer. Sånt gillar vi. Sånt säljer. Och vi läser frivilligt. Och jag gillar att vi gör det. Jag säger inte att vi människor är ett sjukt släkte som kommer utrota sig själva från jordens yta. Jag säger att vi vill leva nära döden. Leva nära det som skrämmer oss. På något sätt försöker vi alltid komma nära fasan. Vi är modiga. Vi är alla krigare och hjältar. Vissa söker upp ondskan i en däckare, nedbäddade i sina mjuka sängar, innan dom somnar. Andra söker upp den på andra sätt. Men vi vill alla bli skrämda. Äh, jag vet inte. Jag har den här ovanan att påstå saker som liksom skall gälla för alla andra. Jag vet inte. Men faktum är att det säljs väldigt mycket deckare. Faktum är att det som skrämmer oss samtidigt gör oss upprymda. Döden. Det destruktiva. Det okända. Det obegripliga. 

Jag gillar också historien om att allt går att förklara och att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen har full koll på det allting. Det finns inga mysterier. Det finns bara saker vi ännu inte lyckats förklara och kontrollera. Jag gillar den historien. Den är heroisk på sitt eget sterila sätt. Den är grandios. Den behövs också. Allt behövs. Jag säger det om och om igen. Hur vet vi att allt behövs? Svaret är enkelt. För att det redan finns. För att det är möjligt för det att finnas. 

Så jag får runda av här med att säga att jag är upprymd. Inte upplyst men upprymd. Att vara upplyst är väl ingen konst. Stolarna som står här i rummet är just nu upplysta av lampan som står i hörnet. (förlåt, jag skulle inte tramsa) Jag är också upplyst av samma lampa. Men att vara upprymd. Det är coolt. Det är något jag unnar alla. Att vara uttråkad och trött konstatera "been there, done that" är inte upprymdhet. Men kanske är det upplyst. Jag vet inte. Vissa säger att upplysning är att transcendera den här dualistiska dimensionen där vi först mediterar i grupp över att allt är ljus och kärlek för att några timmar senare läsa godnattsagor för oss själva om styckmördare. Upplysning är när vi inte längre känner någon som helst dragning till några former i detta kosmiska spel och det blippar till och vi blir ett med den elektriska ström som gör spelet möjligt att spela. 
Men nu, precis här och nu, blir jag upprymd av att vara människa och likt mina medmänniskor till brädden fylld av paradoxer. Fyllda till bredden med dumhet och genialitet, destruktivitet och kreativitet och framför allt, roliga skratt, bedövande vackra leenden och tårar. 

3 kommentarer:

  1. WOW!!! Rockar fett, nu tror jag att du har vaknat till lite! Det HÄR har jag velat läsa länge inser jag nu, inte för att jag visste att jag ville läsa just det här, men jag visste att jag ville läsa N Å G O T annat. Och inte bli serverad fler klyschor, för precis som du skriver - upplysningen är en baggis! ;)

    Nu tänker Lilla Loppis kliva helt ut ur garderoben och vara härligt arrogant igen. För återigen - VAD ÄR DET FOLK INTE FATTAR? Det är lite det jag menar när jag erbjuder folk min antennmössa på min blogg i ett av mina inlägg, jag är SKITTRÖTT på allt tjaffs, jag förstår inte vad det är för fel på mig som nästan alltid tycker att alla andra alltid har fel, eller har missat grejjen där ute på arbetsplatsen, eller i vänkretsen eller var jag nu är. Jag känner mig som en alien som har landat på den här planeten och glömt att jag kom någon annanstans ifrån. Jag bara inbillar mig att jag är en människa som de andra runt omkring mig som går omkring och är allmänt muppiga, typ som fula ankungen som vaknar till helt plötsligt och inser att hon är en skata och har vait det hela tiden. Eller var det en svala, eller svan va? ;)Och dessutom var det alla andra det var fel på, inte henne - hon råkade bara vara ett UFO som hade virrat bort sig litegrann sådär.

    Du rekommenderade ju mig Jed McKennas triologi och jag måste erkänna att jag bara läste den första av dem och slutkommentaren från min sida blev ju typ Jed McKenna - Go fuck yourself! (Som om han skulle bry sig). Innan den kände jag ju frid och lycka och allt var gröna skogar och idel mystiska leenden (KRÄKS)!

    Sen var jag deppig ett tag.Jävligt deppig! (KRÄKS IGEN)

    Och sen då...? Det gick en tid och jag började känna mig lite mittemellan. Liksom livet fortsätter ju att knata på oavsett om jag tror att jag vet något som andra inte verkar hajja, eller oavsett om jag är deppig eller glad, oavsett om jag tror att jag är en cyborg eller ej.

    Känner igen känslan av att inte heller vilja känna mig död, bara för att jag knappt vet om jag ens finns eller om allt någonsin ens började som du skriver. Jagad av det här skitiga begäret att vilja mer, mer, mer, mer... EGOfrosseri.

    Frosseri i andligt elände och andlig eufori.Tycker knappt om ordet andlighet längre. Det är så jäkla högtravande.

    Jag undrar ibland varför jag fortsätter - och just nu är jag inne i någon slags period där jag bara rycker på axlarna åt mig själv och fräser att men något måste jag väl FÖR FAN fylla LIVET med!!! Hellre detta urartade, på gränsen till sinnessjuka grubblande än att lära mig knyppla iaf. Åtminstone just nu.

    Kanske lite mindre upprymd än du Björn, (jag har ju alltid varit en destruktiv flicka) men njuter nog av hela smeten ändå på något vis. På ett mer masokistiskt (jag vet, så stavas det inte)sätt kanske? Men jag har åtminstone inte ångest (just nu :)). Och jag blir inte ordinerad piller och jag dricker inte... Men känner nog att det vore skönt om någon åtminstone kunde ge mig en käftsmäll så jag fick sova ett tag.

    Var det det jag just fick Björn?

    Frid, ljus och kärlek till dig och allt det där andra skräpet. (skojar - vet att du inte vill ha det).

    Lilla Loppis

    SvaraRadera
  2. Krossa övertygelser och föreställningar var det va? :) Ok, varför är begäret att vilja veta mer, mer, mer något skitigt? Skitsnack säger jag. Vilja veta mer, mer, mer är väl vår förbannade skyldighet nu när vi fått en hjärna som är till för att ta reda på saker. Hjärnan kan användas för att lära sig genomskåda andras bedrägerier och sitt eget. Och när vi tittar på världen utan att blinka och utan att drivas av någon duktighetshets där vi antingen skall tycka som våra framgångsrika grannar eller vår upplysta andliga Guru, då är risken överhängande att allt man tänker känns som "på gränsen till sinnessjuka grubblerier". Antingen är jag sinnessjuk eller så är alla andra sinnessjuka. Hurra!! Vi befinner oss i ett riktigt smaskigt dilemma och som grädde på moset kommer alla jävla konspirationsteoretiker och vill hålla oss i handen och visa oss ljuset. Det stämmer Björn, du har blivit förd bakom ljuset och du har fått ett nanochip inopererat i hjärnan och nu styr dom alla dina tankar. - Vilka "dom" - är det sista jag frågar innan dom söver mig för att i all välmening operera ut hela min hjärna. För säkerhets skull. Hahahaha, Gud vad Gudarna måste skratta åt sina egna skämt. Vill man veta sanningen om vad som verkligen händer här på jorden hamnar man i klorna på dom absolut sorgligaste, mest paranoida tomtar man kan tänka sig. Och då får man definitivt inte veta vad som händer.
    Så vad göra?
    Tänka själv, stay sharp, ha kul och hålla sig i form. Det är nog det bästa. För jag tror att det är där på gränsen till det sinnessjuka som det är bäst att befinna sig om man vill veta vad som är på gång. Men då måste man vara stark. Det är vad jag kommit fram till. Och jag tror man måste göra sånt som håller en stark. Jag tror faktiskt att det är en bra idee att meditera och vara mindfull. Absolut. Och så tror jag det är smart att läsa intressanta, lite udda grejer, och ha ögon och öron öppna. I största allmänhet sådär. Det är i alla fall min plan. Just nu.
    Vad är din plan Lilla Loppis?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Har svarat i ett meddelande till dig på fb. Jag redigerade mitt svar i ett annat program och av någon anledning lyckas jag inte klippa in det här, men du får gärna ta en copy på det och klistra in här om du vill svara här på bloggen.

      Lilla skärrade Loppis

      Radera

UA-3343870-1