torsdag, april 26, 2012

Frid

Det stora mysteriet.
Plötsligt minns jag att det är här jag kan vila och ingen annan stans. Vila i att inte förstå. Förståelse passerar som moln på den klara himlen. Vila i att vara den klara himlen. IN PEACE.

Längtan efter att förstå är så frisk i början. Denna kvittrande nyfikenhet. Daggfrisk. Spring i benen. Jag skuttade ut i världen full av sprittande iver att lära mig hur saker fungerar.
Nej, det är inte riktigt sant. Jag har aldrig varit sådan. Men jag lärde mig på mitt vis. Njöt av förståelsens makt. Förståelse fick mig att pösa. Som en pösmunk kunde jag grötmyndigt förklara för andra att dom hade fel och saknade förståelse. Det var rätt skönt på ett elakt vis. Herregud vad folk är lättlurade och godtrogna, sade jag och mådde som en prins. Jag var ju inte godtrogen. Jag kunde ifrågasätta allt. Jag kunde till och med ifrågasätta min egen existens. Och det var här någonstans som det daggfriska och kvittrande förvandlades till något krampande och rosslande. Finns jag? Finns någonting?
Varför och varför inte smälte ihop till ett stort inflammerat VARFÖR som försökte få fatt i sin egen svans och lyfta sig själv i håret samtidigt. Jag skall vila när jag lyckas fånga min egen svans. Jag skall slappna av när jag lyckats lyfta mig själv i håret. Men nu är det jakt. Snabbare och snabbare - runt runt runt ... På jakt efter vila. På väg hem. Springandes med andan i halsen. Jagad av min egen skugga.

Och så plötsligt står det klart att jag alltid varit hemma. Den där vansinniga jakten var bara en tankedröm. Här är jag nu. Vaken. Har aldrig lämnat det som är HEMMA.
Det hände första gången 2004. This is it. Jag minns dom orden. Hur definitiva dom kändes. Det ofödda och därför odödliga som aldrig inte varit här.
Det är allt som är. Här. Nu.

Aldrig mer skulle jag jaga min egen svans. Detta eviga nu. Björn i nuet. Nuet som Björn. En tillfällig form som tycks komma och gå i mysteriet. Vila. Dricka klarhetens nektar ur den aldrig sinande brunn som mysteriet är. Här. Nu.
Om Shanti.
Peace.

På ett vis hade jag rätt. Aldrig mer skulle jag jaga min egen svans eller försöka springa ifrån min egen skugga. Inte i vaket tillstånd. När mysteriet en gång uppfyllt en människa kan ingenting mer hända. Inte i den vakna verkligheten. Det finns bara en vaken verklighet och det är det heliga mysteriet. Det finns bara en sak att vara. Hemma. Mysteriet uppfyller allt. Allt uppfylls av mysteriet.

Men man kan drömma. Och jag drömde att jag åter jagade min egen svans.
Och just nu tycks detaljerna i dessa drömmar förbluffande ointressanta. Det enda jag kan säga är att jag liksom var tvungen att kolla, en extra gång, ifall det var 100% säkert att jag inte kunde fånga min egen svans. Snälla låt mig bara kolla en sista gång. Och så springa runt runt, snabbare och snabbare. Följt av total utmattning. Aldrig mer drömma denna fullkomligt vansinniga tankedröm. Jag kan ju aldrig inte vara hemma. Slappna av. Vila.

Hur känns det att andas?
Något i mig sjunker. Som vågorna som slår mot stranden. En evig rytm. Här kan jag vila en stund i denna rytm. På väg hem till det som aldrig inte är här.
Hur känns det att vara levande?
Känslan av levande liv i varje cell som är bortom all förståelse. Känslan av mysteriet. På väg hem.
Hur känns det att vara medvetande?
Bara medvetande?
Om mysteriet.

En känsla, ett vetande som aldrig inte är här.
Uppenbart i sin enkelhet.
Allt det andra kommer och går som vågor i detta det enkla.
Ibland stor skummande vågor. Ibland som små krusningar.
Vad är kvar när ingen våg krusar ytan?
Alltid detsamma. Det heliga mysteriet. Naket och enkelt.
Det är heligheten.
Den allt uppfyllande, aldrig sinande källan som är mysteriet.
Frid.



onsdag, april 25, 2012

Jag behöver inte

Jag var ute och gick i det varma vårvädret när jag plötsligt kände en stor lättnad. Jag utbrast för mig själv - Jag behöver inte! Jag började skratta och gråta samtidigt. Inte på ett hysteriskt sätt. Bara lite stillsamt lyckligt sådär. Jag sade det om och om igen - Jag behöver inte! Jag blev ett stort lyckligt leende och är det fortfarande. Vad hände på promenaden? Vad är det jag inte behöver?

Jag skall ge en liten bakgrund. Jag slutade snusa den 6/4 och har plågats av en abstinens som inte liknar något jag tidigare varit med om. Jag känner mig som ett eländigt litet barn och vaknar mitt i natten med hjärtklappning och kan inte somna om. Nu handlade mitt stora Eureka inte om snus. Den här lyckan kom inte av att nikotinabstinensen nu börjar klinga av något. Nej, såhär ligger det till. Den svåra nikotinabstinensen framkallade i kombination sömnbrist ett tillstånd som jag tror kan liknas vid panikångest. Känslan kom som fläktar av en kall och främmande vind. Höll i sig några minuter som mest. Men det var tillräckligt obehagligt. Det var en iskall känsla av att en ofattbar katastrof var på väg att inträffa. En känsla av att nu håller jag på att bli galen på riktigt. Svårt att beskriva men obehagligt var det.
Jag vill gärna skylla helt på nikotinabstinensen men tror att vissa böcker också har ett finger med i spelet, samt det faktum att jag tog dessa böcker på absolut allvar och läste och grubblade som om allt hängde på mig. Om jag misslyckades med att hitta det ultimata svaret på frågan om livet, universum och allting så skulle den där ofattbara katastrofen inträffa och jag skulle dömas till evig galenskap i något helvete för misslyckade filosofer.

Jag har många gånger skrattat åt den sortens febriga grubblande som jag ägnat mig åt dom senaste veckorna. Men det har funnits något i mig som jag inte riktigt sett. Något som gör att jag ibland får ett akut habegär när jag ser en boktitel som den här:
A beginners Guide to Reality
(med följande undertitlar) Does this book exist? Is money real? Are we living in the Matrix? What are space and time? What's it like to be at bat?
När jag sedan bläddrar i boken och ser att författaren Jim Baggott verkar väl bevandrad både inom filosofi och fysik stegras begäret. När jag sedan ser kapitelrubriker som - Descartes' Demon - Are you Experienced? - Doppelganger - Reality in Loops and Strings - är jag fast. Det är nästan som med nikotinet. Nu är det ju inte så att jag aldrig mediterat eller förundrats över mysteriet och människans bisarra behov av att kunna linda sin hjärna kring saker som så uppenbart är för stora och djupa. I vissa lägen kan jag se samma bok och rycka på axalrna och nästan tycka synd om människor som plågar sig själva med att läsa sådant. Men rätt vad det är kan jag alltså åka dit själv.

Vad jag såg idag var att det hela tiden - under känslan av att vila i mysteriet - funnits en röst som sagt att det är mitt öde, MITT KALL, att vara den förste som VERKLIGEN FÖRSTÅR varför människor finns. Varför överhuvudtaget NÅGOT finns. Vad tid och rum är. Vad som fanns innan det fanns något. Vad som finns utanför rummets yttersta gräns ....
Jag har nog känt på mig att det finns en sådan röst i mig men jag trodde att jag för länge sedan lyckats bli av med den. Att jag hånat den så mycket att den givit sig iväg. Djupt sårad och besluten att aldrig mer återvända. Men så var inte fallet. Den här galne filosofen hade bara bidat sin tid.
Det som hände idag var inte att jag skrämde bort den galna filosof-rösten. Jag sade bara - du behöver inte! Du behöver inte plåga dig. Du behöver inte hitta svaret på omöjliga frågor. Det hänger inte på dig! Ingen kommer straffa dig om du lägger ner sökandet. Du är perfekt som du är... Gud vad jag var snäll mot den här filosof-rösten. Jag var så kärleksfull och accepterande att filosof-rösten bara smälte. Allt finns ju redan, sade jag. Du behöver inte grubbla för att det skall finnas. Det hänger inte på dig. Ingen kräver av dig att du skall grubbla! Våren är på väg utan att du förstår varför eller vad som är meningen....
...och då gick det plötsligt upp ett ljus för filosof-rösten. JAG BEHÖVER INTE! sade han. För första gången i sitt liv kunde han slappna av och bara njuta av att finnas till. Njuta av att låta mysteriet strömma genom honom. Som en varm vårvind smektes han av mysteriet och skrattade lite stillsamt lyckligt sådär. Och det gjorde jag också.

torsdag, april 12, 2012

Hugsvalelse

Jag smakar på ordet irrlära. Lägger tillbaka det på tallriken och smakar på ordet renlärighet. Jag säger hmm.
Jag tittar ner på tallriken igen. Där ligger den. Den rena läran. Död.
- Jag sade ju att du inte kunde fånga den.
- Men den var så vacker. Den gav mig hugsvalelse.
- Den gav dig vad?
- Hugsvalelse. Den svalkade min själ.
- Ah. På så vis.

Föreställningen om den rena läran som måste försvaras mot irrlärorna känns ungefär lika antik som ordet hugsvalelse. Men inom mig brinner en oro över att min själ skall irra bort sig bland alla irrläror och mitt hjärta ropar efter hugsvalelse. Mitt hjärta törstar efter den rena lärans klara vatten.
Denna törst och denna oro är allt annat än antika. Dom är levande, fysiska förnimmelser som driver mig framåt. Som en robot. Som en uppvriden leksaksgubbe som någon unge leker med.
- Man skruvar här och då går han framåt. Sökandes hugsvalelse.
- Sökandes vad?
- Hugsvalelse. Hans själ törstar efter den rena läran.
- Whatever.

- Idiotunge. Jag fattar inte vad han svamlar om.
- Jag fattar. Ungen är något stort på spåren. Smart unge.
Jo men seriöst. Det här är stort. Det är så vi är uppvridna. Fjädern är spänd av alla paradoxer, all komplexitet och tvetydighet. Vi måste få allt det här ur systemet. Gå tills vi stupar. På jakt efter det renläriga. Det uträtade frågetecknet. Imperativet. Vi är konstuerade så. Vi lever för att räta ut. Ordna upp. Sortera bort. Fixa och dona tills allt som är kvar är en blomma. En evig blomma. En blomma som aldrig vissnar. Jag kan hålla den i min hand. Stilla. För evigt. Vacker. Död.

Men det behöver inte fortsätta så. Vi kan springa över den blommande ängen. Yra av multituderna. Yra av dofterna. Vi behöver inte välja ut den vackraste. Vi behöver inte rensa bort dom fula. Vi får lov att irra bort oss. Vi får förlora oss i det fulvackra multitudsurret. Snurra runt runt snabbare och snabbare. Vi får försvinna in i tavlan. Vi måste inte välja ut en blomma att plocka. En blomma att döda.

Det är en känsla. Något i kroppen när jag springer över ängen. Armarna utsträckta. Händerna öppna. Känner den mjuka fartvinden i mina handflator när jag springer över ängen.

Oron över att irra bort sig är en blomma. En liten försagd sak. Växer nära marken. Djupa, djupa rötter. Märkligt för en så liten blomma. Men blommor är märkliga.
Längtan efter den rena lärans klara vatten en annan. Som en kaktus. Låt mig spetsa alla irrläror på dessa taggar, väser den med sin torra, hesa röst. Tjocka köttiga blad har den. Inte konstigt att den törstar. Hugsvalelse uteblir i stridens hetta. För dom är så många. Irrlärorna. Många som skall spetsas och stekas i renlärighetens brinnande låga. Hur kan den svalka själen?
Den kan inte. Men det känns så. Ack så vi bedrar oss. Ack så vi plågar oss. Med att välja. Med att värdera. Med att rensa. Det som inte håller måttet måste sållas bort. Dumpas.

Det behöver inte fortsätta såhär. Men det kommer göra det tills du och jag skärskådat varje impuls att knyta handen och hålla fast. Det kan handla om det förflutna. Om vår personliga historia. Om känslan av att ha blivit förfördelad. Det kommer fortsätta - kriget - tills vi skärskådat varje impuls som säger - såhär är det. Punkt.

NEEEJ. Det kommer aldrig någon punkt.
Vi kan säga. SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR. OCH SÅHÄR ....
Om vi blir det minsta osäkra så kan vi alltid kolla. Är det såhär? Jag menar, så här många olika blommor på ängen. Såhär många olika djur i regnskogen. Såhär många fiskar och andra organismer i havet.
JAA. Det är så. Varje gång vi kollar.
Har någon bett oss avgöra vilka arter som är dom sanna arterna?
Jo, det har ju hänt. Det här är den bästa rasen. Det har vi hört. Låt oss rensa bort dom andra. Jo, det har vi hört.
Och så gör vi i våra trädgårdar. Vi drar gränser. Vi gallrar.
Så gör vi i samhällets stora trädgård. Så gör vi i sinnets inre trädgård där vi odlar våra ideer och våra slutsatser. Där rider vi runt på våra käpphästar och kollar så att allt växer i räta rader och att alla irrläror är bortplockade. Det är besvärligt med irrläror för dom suger energi från den rena läran. Dom inkräktar. Och så är dom så många.

Men det behöver inte fortsätta så. Men det kommer fortsätta så ända tills jag synat min sista fascistiska impuls.
- Det heter inte fascism. Det heter disciplin. Det heter nån jävla ordning får det väl vara. Det heter vi måste dra gränsen någonstans. Det blir kaos annars.
- Hallå eller. Har du tittat ut genom fönstret på länge? Det ÄR kaos därute.
- Jaa, och det är ju just därför det gäller att dra en gräns. Hit men inte längre. Det här är MITT liv. Här är det jag som bestämmer. Och bestämmer jag att jag vill ha det på DET HÄR sättet så skall jag kämpa för att det skall bli så. Sådeså!!
- Eh, du, har du tittat in på länge? In i dig själv alltså? Det är ju fan kaos därinnne också. Vad oroar du dig för? Det ÄR ju redan kaos överallt. Herregud. Slappna av. Det kan inte bli mer kaos. Det är inte kaos du skall oroa dig för. Det är fascismen. Det är längtan efter det rena. Det raka. Det utvalda. Men du ser inte fascismen. Du ser bara en tvångsmässig impuls att bestämma dig för att SÅHÄR måste det vara. Nej, nej, nej, säger jag då. Det måste inte vara så. Det ÄR redan så. Och det är på tusen andra sätt också. SAMTIDIGT. Fattar du? Det är jävligt stort det här. Där har du din hugsvalelse. I storheten.

Tuttifruttinektar eller Gudsfruktan

Jag vill skriva något om högmod. Ett svårt ämne att skriva om. Men låt mig börja med mod. Jag gillar mod när jag ser det. Ibland tycker jag mig se det i mig själv. Till exempel när jag ger mig på ämnen som är alldeles för svåra för mig. Det är lite dumdristigt och lite modigt. Men bara lite. Jag menar, vad kan hända? Finns det risk för blodspillan?

Att söka sanningen med stort S är också ganska modigt. Ganska snart insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Men jag fortsätter ändå. Går som katten kring het gröt. Dag ut och dag in. Jag fattar att denna besatthet har ett pris. Jag kunde gjort mycket annat med min tid och min energi. Saker som varit till glädje för mig själv och andra. 

Det är ju inte så att jag försöker räkna ut vad sanningen är. Men jag börjar allt mer få en känsla för vad den inte är. Sanningen är inte något jag kan förhålla mig till. 
Vänta lite. Låt mig upprepa det där. Jag KAN INTE förhålla mig till sanningen. Det är så det känns. Sanningen är det enda jag inte kan förhålla mig till. Allt annat kan jag deala med på mitt sätt. Med mer eller mindre lyckat resultat. Men sanningen. NO WAY. Jag kan inte förhålla mig till den. 

Men grejen är ju att jag måste. Måste vi inte alla förhålla oss till sanningen? Jag tror faktiskt att jag kan komma nära ett förhållningssätt som inte känns katastrofalt fel. Det känns inte rätt. Men det känns ok. Såhär gör jag. Jag sänker mitt huvud, för samman mina händer, blundar och är stilla. Efter en stund viskar jag - Å Gud. Sedan är jag alldeles tyst. Huvudet fortfarande sänkt. Något väller upp inom mig. Jag viskar - Gud, ha förbarmande med mig. Sedan är jag tyst. Det är en fruktan blandad med tacksamhet. Fruktan som i frukt. Som i fruktbar. Fruktan som i fruktansvärd. VÄRD min fruktan. Ingen skitsak med andra ord. Om sanningen var en liten lort skulle den inte vara värd min fruktan. Sanningen är fruktansvärd därför att jag inte kan se den. Jag kan inte kontrollera den. 

Varför viskar jag dom orden? Gud, ha förbarmande med mig. Varför?
Jag vet inte. Det känns politiskt inkorrekt på något vis. Det är inte vad jag skulle säga om jag fått välja själv. Då skulle jag sagt något i stil med - Wow, jag ÄR sanningen. Jag behöver inte längre söka efter den. Jag ÄR sanningen. Ofödd. Odödlig. Evig. Något sådant skulle jag välja. Men jag har aldrig fått något val.  

Många säger att rädsla är roten till allt ont. Om vi bara genomskådar våra rädslor kommer vi öppna upp och bli kärleksfulla. Det finns en trevlig logik i det och andra variationer på samma tema. Det är som att existensen är en enda stor fruktstund på dagis. Alla har mjuka, bekväma kläder och kvittrar glatt om trevligheter. Det är som att existensen egentligen är ett avsnitt ur den briljanta barnserien Teletubbies. Vad finns det att vara rädd för?

Sanningen är absolut VÄRD min fruktan. Jag vet inte vad den är men jag är förbannat säker på att den är fruktansvärd. 
Nej, nej, nej, säger en politiskt korrekt röst i mig. Sanningen är att allt är ett hav av kärlek. Sanningen är evighetens rena klara nektar. RENA KLARA NEKTAR. 
Hmm, låter lite som fruktstund på dagis. Får det vara lite tuttifruttinektar? Jaa, ropar alla barnen i kör. Fröken häller upp i stora glas. Slurp slurp. 

Jag är ganska säker på att sanningen inte är Bamse som vill krama alla barnen. Men jag känner en infantil längtan efter en sådan sanning. Kanske inte Bamse. Men något väldigt mjukt och kärleksfullt. Fullt av glädje och mjukhet och lycka. 

Det är verkligen intressant att notera hur ordet Gudsfruktan får människor att känna sig obekväma. Jag har försökt några gånger att föra det här ämnet på tal. Men jag hade lika gärna kunnat prata om rashygien. Det är lika politiskt inkorrekt. 
Märkligt. Såklart är det politiskt korrekt bland miljoner människor idag. Bara inte i nyandliga kretsar. Jag märker att muslimer förstår vad jag menar. Men dom blir osäkra på vilken Gud jag pratar om. Varför är jag inte muslim? 
I Svenska Kyrkan är Gud en schysst kompis. Eller är det Jesus som är allas kompis? Bra på att lyssna och väldigt stödjande är han i alla fall. Har inte träffat många inom Svenska Kyrkan som fattar vad jag menar med Gudsfruktan. Har jag ens träffat någon? Jo det har jag. 

Alltså, det här med Gudsfruktan är ju en fasett bara av vad allt det här handlar om. Men den är vacker tycker jag. 

UA-3343870-1