torsdag, april 12, 2012

Hugsvalelse

Jag smakar på ordet irrlära. Lägger tillbaka det på tallriken och smakar på ordet renlärighet. Jag säger hmm.
Jag tittar ner på tallriken igen. Där ligger den. Den rena läran. Död.
- Jag sade ju att du inte kunde fånga den.
- Men den var så vacker. Den gav mig hugsvalelse.
- Den gav dig vad?
- Hugsvalelse. Den svalkade min själ.
- Ah. På så vis.

Föreställningen om den rena läran som måste försvaras mot irrlärorna känns ungefär lika antik som ordet hugsvalelse. Men inom mig brinner en oro över att min själ skall irra bort sig bland alla irrläror och mitt hjärta ropar efter hugsvalelse. Mitt hjärta törstar efter den rena lärans klara vatten.
Denna törst och denna oro är allt annat än antika. Dom är levande, fysiska förnimmelser som driver mig framåt. Som en robot. Som en uppvriden leksaksgubbe som någon unge leker med.
- Man skruvar här och då går han framåt. Sökandes hugsvalelse.
- Sökandes vad?
- Hugsvalelse. Hans själ törstar efter den rena läran.
- Whatever.

- Idiotunge. Jag fattar inte vad han svamlar om.
- Jag fattar. Ungen är något stort på spåren. Smart unge.
Jo men seriöst. Det här är stort. Det är så vi är uppvridna. Fjädern är spänd av alla paradoxer, all komplexitet och tvetydighet. Vi måste få allt det här ur systemet. Gå tills vi stupar. På jakt efter det renläriga. Det uträtade frågetecknet. Imperativet. Vi är konstuerade så. Vi lever för att räta ut. Ordna upp. Sortera bort. Fixa och dona tills allt som är kvar är en blomma. En evig blomma. En blomma som aldrig vissnar. Jag kan hålla den i min hand. Stilla. För evigt. Vacker. Död.

Men det behöver inte fortsätta så. Vi kan springa över den blommande ängen. Yra av multituderna. Yra av dofterna. Vi behöver inte välja ut den vackraste. Vi behöver inte rensa bort dom fula. Vi får lov att irra bort oss. Vi får förlora oss i det fulvackra multitudsurret. Snurra runt runt snabbare och snabbare. Vi får försvinna in i tavlan. Vi måste inte välja ut en blomma att plocka. En blomma att döda.

Det är en känsla. Något i kroppen när jag springer över ängen. Armarna utsträckta. Händerna öppna. Känner den mjuka fartvinden i mina handflator när jag springer över ängen.

Oron över att irra bort sig är en blomma. En liten försagd sak. Växer nära marken. Djupa, djupa rötter. Märkligt för en så liten blomma. Men blommor är märkliga.
Längtan efter den rena lärans klara vatten en annan. Som en kaktus. Låt mig spetsa alla irrläror på dessa taggar, väser den med sin torra, hesa röst. Tjocka köttiga blad har den. Inte konstigt att den törstar. Hugsvalelse uteblir i stridens hetta. För dom är så många. Irrlärorna. Många som skall spetsas och stekas i renlärighetens brinnande låga. Hur kan den svalka själen?
Den kan inte. Men det känns så. Ack så vi bedrar oss. Ack så vi plågar oss. Med att välja. Med att värdera. Med att rensa. Det som inte håller måttet måste sållas bort. Dumpas.

Det behöver inte fortsätta såhär. Men det kommer göra det tills du och jag skärskådat varje impuls att knyta handen och hålla fast. Det kan handla om det förflutna. Om vår personliga historia. Om känslan av att ha blivit förfördelad. Det kommer fortsätta - kriget - tills vi skärskådat varje impuls som säger - såhär är det. Punkt.

NEEEJ. Det kommer aldrig någon punkt.
Vi kan säga. SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR kan det var. OCH SÅHÄR. OCH SÅHÄR ....
Om vi blir det minsta osäkra så kan vi alltid kolla. Är det såhär? Jag menar, så här många olika blommor på ängen. Såhär många olika djur i regnskogen. Såhär många fiskar och andra organismer i havet.
JAA. Det är så. Varje gång vi kollar.
Har någon bett oss avgöra vilka arter som är dom sanna arterna?
Jo, det har ju hänt. Det här är den bästa rasen. Det har vi hört. Låt oss rensa bort dom andra. Jo, det har vi hört.
Och så gör vi i våra trädgårdar. Vi drar gränser. Vi gallrar.
Så gör vi i samhällets stora trädgård. Så gör vi i sinnets inre trädgård där vi odlar våra ideer och våra slutsatser. Där rider vi runt på våra käpphästar och kollar så att allt växer i räta rader och att alla irrläror är bortplockade. Det är besvärligt med irrläror för dom suger energi från den rena läran. Dom inkräktar. Och så är dom så många.

Men det behöver inte fortsätta så. Men det kommer fortsätta så ända tills jag synat min sista fascistiska impuls.
- Det heter inte fascism. Det heter disciplin. Det heter nån jävla ordning får det väl vara. Det heter vi måste dra gränsen någonstans. Det blir kaos annars.
- Hallå eller. Har du tittat ut genom fönstret på länge? Det ÄR kaos därute.
- Jaa, och det är ju just därför det gäller att dra en gräns. Hit men inte längre. Det här är MITT liv. Här är det jag som bestämmer. Och bestämmer jag att jag vill ha det på DET HÄR sättet så skall jag kämpa för att det skall bli så. Sådeså!!
- Eh, du, har du tittat in på länge? In i dig själv alltså? Det är ju fan kaos därinnne också. Vad oroar du dig för? Det ÄR ju redan kaos överallt. Herregud. Slappna av. Det kan inte bli mer kaos. Det är inte kaos du skall oroa dig för. Det är fascismen. Det är längtan efter det rena. Det raka. Det utvalda. Men du ser inte fascismen. Du ser bara en tvångsmässig impuls att bestämma dig för att SÅHÄR måste det vara. Nej, nej, nej, säger jag då. Det måste inte vara så. Det ÄR redan så. Och det är på tusen andra sätt också. SAMTIDIGT. Fattar du? Det är jävligt stort det här. Där har du din hugsvalelse. I storheten.

11 kommentarer:

  1. Du är en helt fantastisk skribent Björn, det är en litterär fröjd att läsa dina inlägg, jag skulle tippa på att den dag en redaktör råkar valsa in här så vill de publicera dig. Har du någonsin funderat på att skicka in något?

    Jag tycker du ska välja ut delar av dina inlägg som du fått fler kommentarer på (eftersom det lär innebära att de redan haft förmågan att engagera människor) och sammanfatta i en skrift med samma namn som den bär bloggen.

    FLER borde få ta del av dig.

    I övrigt känner jag också någon slags frustration över att vilja sortera och räta ut, en jävligt jobbig, nästan manisk drivkraft att saker och ting ska kännas lite annorlunda än de gör just nu. Ingenting är liksom riktigt bra, utan borde liksom vara lite si, eller lite aå istället. Lite ett utslag av det här jobbiga egot just nu som vill NÅGOT ANNAT än det som är.

    Och nu går det till överdrift för mig, jag är i värsta missbrukartagen just nu, försöker BARA hitta tillfredställelse i en massa konstiga saker. Kan få för mig att jag ska köpa ett läppstift och blir så uppslukad av att fundera på i vilken nyans det ska vara så kag kan knappt sova på natten, får ingen ro förrän jag har köpt det. Kan surfa två timmar i sträck bara för att hitta rätt nyans. Sen när jag kommer till affären som en ivrig hundvalp så ser den inte ut i verkligheten som på internet och jag måste spendera ytterligare nästan 1 timme på att jämföra nyanser.

    Till slut köper jag ett svindyrt läppstift för 350 spänn, använde det två gånger coh håller nästan på att krypa ur mitt eget skinn, för det är ändå FEL. Det var inte så HÄR det skulle kännas, inte så HÄR det skulle se ut! FAN också, kag tänker ALDRIG mer köpa ett jävla läppstift.

    Men vad håller jag PÅ med? Så jävla nojjigt. Nej Loppis, nu måste jag verkligen hitta lugnet och självkänslan inne i mig, finna GUD whitin, inte i yttre materiella saker. Det är FULT, banalt, patetisk och osannt. Ovärdigt rent ut av. DEssutom på kredit, för jag KAN INTE låta bli. Jag KAN inte.

    Du undrar varför jag skriver om läppstift. Därför att jag tror seriöst när jag köper det att det ska bli pricken över i:et, om jag bara köper det som kommer allt att lösa sig, frågetecknet kommer att räta ut sig, den blomstrande eviga ängen kommer att bli verklighet. Så jag kan nästan inte andas innan jag får gå in på Kicks.

    Nästa gång är det något annat, en bok, en lära, en upplyst, en Guru, en religion, en ickereligion, en människa, en mening, eller ett ord. Och jag tror att om bara...

    Kaoset är allt jag har. Jag är i det konstant och jag är helt utmattad! Jag är så trött. Det finns inga räta linjer någonstans, allt är bara ett stort plockepinn och jag förlorar varje gång.

    Lilla Loppis

    SvaraRadera
  2. Förskräckligt mycket stavfel och dålig grammatik blev det visst, men kag skulle tippa på att du ändå förstår mig. :)

    SvaraRadera
  3. Ja... alltså tror du läppstiftsjakten ev är en irrlära eller...? :)

    SvaraRadera
  4. Allt har väl sin tid. En glädjefull djupdykning in i "kaoset" föregås nog oftast att ett visst mått av kvalfullt uträtande.

    Kul att se lite aktivitet här igen. Må fint.

    SvaraRadera
  5. Jag funderar nu på om jag skulle vilja att fler läste mina texter. Hmm... jag tror att det skulle kunna bli läsvärt tack vare kommentarer som din senaste. Herregud Loppis!! Det är frustande kul att läsa dina kommentarer och framför allt din egen blogg!
    Det är både kul och läskigt det där du skriver om läppstiftsgrejen. Var går gränsen liksom mellan helt vanlig skönt mänsklig nojja och galenskap. Jag tror att det läskiga är att vi aldrig kan veta säkert. Och det läskiga är också att nojjor är så himla sköna. Vad vore livet liksom utan några riktiga nojjor??

    Det blir läskigt när vi ser att mekanismerna är exakt dom samma när vi snöar in på en ny guru som när vi snöar in på en ny vad som helst pryl. Jag kan snöa in på tekniska prylar. Läser hundratals tester och hänger halva nätterna på prisjakt och pricerunner som om det var där någon gömt SVARET på livets alla mysterier.

    Skrattade extra mycket när du beskrev efterspelet när du väl köpt läppstiftet. För ett år sedan höll jag på sådär med en gps-klocka med pulsmätare som jag skulle ha när jag sprang. Jag mådde illa av att pendla mellan att känna att det var en totalt meningslös pryl till att känna mig som när jag var sju år och önskade mig min första radiostyrda bil.
    När jag äntligen bestämt mig och införskaffat klockjäveln fick jag en månad senare min första androidmobil och upptäckte att det fanns en gratis app där som kan göra exakt samma sak fast bättre. Endomondo heter appen om någon är intresserad ...
    Klockan är en Garmin Forerunner 305 ifall någon är intresserad ... den ligger där och åldras på klockors vis i sin mörka byrålåda. Undrar om den drömmer några nojjiga klockdrömmar? Skulle vara kul att veta...

    SvaraRadera
  6. En grej som är jobbig men spännande med att skriva såhär på en blogg är att påminnas om att andra faktiskt läser dom här raderna. Hur lät det där? Hur kan det tolkas? Kan man skriva så? Äh, jag raderar det...
    Men ofta glömmer jag helt bort att andra läser och har antagligen blivit lite mindre bekymrad över att framstå som en dåre. Skadan är liksom redan skedd. Men jag tröstar mig med Mark Twain citatet - When we remember we are all mad the mysteries disappear and life stands explained.
    Jag är inte den enda dåren på planeten. Men vad fan, man vill ju vara rätt sorts dåre... Inte nån Behring Breivik typ. Blotta åsynen av denna empatistörda stackare kan få mig att springa som en tok för att rätta in mig i ledet. Det raka ledet med alla dom normala människorna som gör allt det normala.
    Behring Breivik tycks ganska klar över var han står. Det är ju en tröst då att känna den där förvirringen. Den där svindlande osäkerheten mellan två trygga fotfästen. Mellan två såhär-är-det-påståenden. Jag tror att det är den här känslan av fritt fall jag försöker gestalta. Om och om igen.
    Men det hela skulle aldrig funka om det aldrig fanns några fotfästen. Jag tror att dom här nojjorna är sådana fotfästen som liksom uppträder spontant. Jag undrar vad min nästa nojja kommer bli.

    SvaraRadera
  7. Fint att se dina ord här igen M!
    Du pratar om balans. Det är nog så. En pendelrörelse som vi inte styr över. Från kvalfullt uträtande till glädjefull djupdykning i kaos ... och tillbaka igen.

    SvaraRadera
  8. Du får gå in och läsa min blogg också. Hur var det för din fru? Delade ni på föräldraledigheten eller hön också på att bli galen?

    SvaraRadera
  9. Hej! Har precis läst och kommenterat några saftiga inlägg på din blogg. Serverade en långrandig och spekulativ utläggning om föräldraskap där också.

    SvaraRadera
  10. Hej fina Björn!

    Kan inte låta bli :-)

    "When a person lives in the world,
    mountains are mountains, rivers are rivers.
    When a person moves into meditation,
    now mountains are no more mountains,
    rivers are no more rivers.
    Everything is a confusion and a chaos.
    But when a man has attained to satori, to samadhi,
    again rivers are rivers
    and mountains are mountains."
    - A Zen saying

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  11. Tack underbara Pírjo!
    Så vackert!
    Kram

    SvaraRadera

UA-3343870-1