onsdag, april 25, 2012

Jag behöver inte

Jag var ute och gick i det varma vårvädret när jag plötsligt kände en stor lättnad. Jag utbrast för mig själv - Jag behöver inte! Jag började skratta och gråta samtidigt. Inte på ett hysteriskt sätt. Bara lite stillsamt lyckligt sådär. Jag sade det om och om igen - Jag behöver inte! Jag blev ett stort lyckligt leende och är det fortfarande. Vad hände på promenaden? Vad är det jag inte behöver?

Jag skall ge en liten bakgrund. Jag slutade snusa den 6/4 och har plågats av en abstinens som inte liknar något jag tidigare varit med om. Jag känner mig som ett eländigt litet barn och vaknar mitt i natten med hjärtklappning och kan inte somna om. Nu handlade mitt stora Eureka inte om snus. Den här lyckan kom inte av att nikotinabstinensen nu börjar klinga av något. Nej, såhär ligger det till. Den svåra nikotinabstinensen framkallade i kombination sömnbrist ett tillstånd som jag tror kan liknas vid panikångest. Känslan kom som fläktar av en kall och främmande vind. Höll i sig några minuter som mest. Men det var tillräckligt obehagligt. Det var en iskall känsla av att en ofattbar katastrof var på väg att inträffa. En känsla av att nu håller jag på att bli galen på riktigt. Svårt att beskriva men obehagligt var det.
Jag vill gärna skylla helt på nikotinabstinensen men tror att vissa böcker också har ett finger med i spelet, samt det faktum att jag tog dessa böcker på absolut allvar och läste och grubblade som om allt hängde på mig. Om jag misslyckades med att hitta det ultimata svaret på frågan om livet, universum och allting så skulle den där ofattbara katastrofen inträffa och jag skulle dömas till evig galenskap i något helvete för misslyckade filosofer.

Jag har många gånger skrattat åt den sortens febriga grubblande som jag ägnat mig åt dom senaste veckorna. Men det har funnits något i mig som jag inte riktigt sett. Något som gör att jag ibland får ett akut habegär när jag ser en boktitel som den här:
A beginners Guide to Reality
(med följande undertitlar) Does this book exist? Is money real? Are we living in the Matrix? What are space and time? What's it like to be at bat?
När jag sedan bläddrar i boken och ser att författaren Jim Baggott verkar väl bevandrad både inom filosofi och fysik stegras begäret. När jag sedan ser kapitelrubriker som - Descartes' Demon - Are you Experienced? - Doppelganger - Reality in Loops and Strings - är jag fast. Det är nästan som med nikotinet. Nu är det ju inte så att jag aldrig mediterat eller förundrats över mysteriet och människans bisarra behov av att kunna linda sin hjärna kring saker som så uppenbart är för stora och djupa. I vissa lägen kan jag se samma bok och rycka på axalrna och nästan tycka synd om människor som plågar sig själva med att läsa sådant. Men rätt vad det är kan jag alltså åka dit själv.

Vad jag såg idag var att det hela tiden - under känslan av att vila i mysteriet - funnits en röst som sagt att det är mitt öde, MITT KALL, att vara den förste som VERKLIGEN FÖRSTÅR varför människor finns. Varför överhuvudtaget NÅGOT finns. Vad tid och rum är. Vad som fanns innan det fanns något. Vad som finns utanför rummets yttersta gräns ....
Jag har nog känt på mig att det finns en sådan röst i mig men jag trodde att jag för länge sedan lyckats bli av med den. Att jag hånat den så mycket att den givit sig iväg. Djupt sårad och besluten att aldrig mer återvända. Men så var inte fallet. Den här galne filosofen hade bara bidat sin tid.
Det som hände idag var inte att jag skrämde bort den galna filosof-rösten. Jag sade bara - du behöver inte! Du behöver inte plåga dig. Du behöver inte hitta svaret på omöjliga frågor. Det hänger inte på dig! Ingen kommer straffa dig om du lägger ner sökandet. Du är perfekt som du är... Gud vad jag var snäll mot den här filosof-rösten. Jag var så kärleksfull och accepterande att filosof-rösten bara smälte. Allt finns ju redan, sade jag. Du behöver inte grubbla för att det skall finnas. Det hänger inte på dig. Ingen kräver av dig att du skall grubbla! Våren är på väg utan att du förstår varför eller vad som är meningen....
...och då gick det plötsligt upp ett ljus för filosof-rösten. JAG BEHÖVER INTE! sade han. För första gången i sitt liv kunde han slappna av och bara njuta av att finnas till. Njuta av att låta mysteriet strömma genom honom. Som en varm vårvind smektes han av mysteriet och skrattade lite stillsamt lyckligt sådär. Och det gjorde jag också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1