torsdag, april 12, 2012

Tuttifruttinektar eller Gudsfruktan

Jag vill skriva något om högmod. Ett svårt ämne att skriva om. Men låt mig börja med mod. Jag gillar mod när jag ser det. Ibland tycker jag mig se det i mig själv. Till exempel när jag ger mig på ämnen som är alldeles för svåra för mig. Det är lite dumdristigt och lite modigt. Men bara lite. Jag menar, vad kan hända? Finns det risk för blodspillan?

Att söka sanningen med stort S är också ganska modigt. Ganska snart insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Men jag fortsätter ändå. Går som katten kring het gröt. Dag ut och dag in. Jag fattar att denna besatthet har ett pris. Jag kunde gjort mycket annat med min tid och min energi. Saker som varit till glädje för mig själv och andra. 

Det är ju inte så att jag försöker räkna ut vad sanningen är. Men jag börjar allt mer få en känsla för vad den inte är. Sanningen är inte något jag kan förhålla mig till. 
Vänta lite. Låt mig upprepa det där. Jag KAN INTE förhålla mig till sanningen. Det är så det känns. Sanningen är det enda jag inte kan förhålla mig till. Allt annat kan jag deala med på mitt sätt. Med mer eller mindre lyckat resultat. Men sanningen. NO WAY. Jag kan inte förhålla mig till den. 

Men grejen är ju att jag måste. Måste vi inte alla förhålla oss till sanningen? Jag tror faktiskt att jag kan komma nära ett förhållningssätt som inte känns katastrofalt fel. Det känns inte rätt. Men det känns ok. Såhär gör jag. Jag sänker mitt huvud, för samman mina händer, blundar och är stilla. Efter en stund viskar jag - Å Gud. Sedan är jag alldeles tyst. Huvudet fortfarande sänkt. Något väller upp inom mig. Jag viskar - Gud, ha förbarmande med mig. Sedan är jag tyst. Det är en fruktan blandad med tacksamhet. Fruktan som i frukt. Som i fruktbar. Fruktan som i fruktansvärd. VÄRD min fruktan. Ingen skitsak med andra ord. Om sanningen var en liten lort skulle den inte vara värd min fruktan. Sanningen är fruktansvärd därför att jag inte kan se den. Jag kan inte kontrollera den. 

Varför viskar jag dom orden? Gud, ha förbarmande med mig. Varför?
Jag vet inte. Det känns politiskt inkorrekt på något vis. Det är inte vad jag skulle säga om jag fått välja själv. Då skulle jag sagt något i stil med - Wow, jag ÄR sanningen. Jag behöver inte längre söka efter den. Jag ÄR sanningen. Ofödd. Odödlig. Evig. Något sådant skulle jag välja. Men jag har aldrig fått något val.  

Många säger att rädsla är roten till allt ont. Om vi bara genomskådar våra rädslor kommer vi öppna upp och bli kärleksfulla. Det finns en trevlig logik i det och andra variationer på samma tema. Det är som att existensen är en enda stor fruktstund på dagis. Alla har mjuka, bekväma kläder och kvittrar glatt om trevligheter. Det är som att existensen egentligen är ett avsnitt ur den briljanta barnserien Teletubbies. Vad finns det att vara rädd för?

Sanningen är absolut VÄRD min fruktan. Jag vet inte vad den är men jag är förbannat säker på att den är fruktansvärd. 
Nej, nej, nej, säger en politiskt korrekt röst i mig. Sanningen är att allt är ett hav av kärlek. Sanningen är evighetens rena klara nektar. RENA KLARA NEKTAR. 
Hmm, låter lite som fruktstund på dagis. Får det vara lite tuttifruttinektar? Jaa, ropar alla barnen i kör. Fröken häller upp i stora glas. Slurp slurp. 

Jag är ganska säker på att sanningen inte är Bamse som vill krama alla barnen. Men jag känner en infantil längtan efter en sådan sanning. Kanske inte Bamse. Men något väldigt mjukt och kärleksfullt. Fullt av glädje och mjukhet och lycka. 

Det är verkligen intressant att notera hur ordet Gudsfruktan får människor att känna sig obekväma. Jag har försökt några gånger att föra det här ämnet på tal. Men jag hade lika gärna kunnat prata om rashygien. Det är lika politiskt inkorrekt. 
Märkligt. Såklart är det politiskt korrekt bland miljoner människor idag. Bara inte i nyandliga kretsar. Jag märker att muslimer förstår vad jag menar. Men dom blir osäkra på vilken Gud jag pratar om. Varför är jag inte muslim? 
I Svenska Kyrkan är Gud en schysst kompis. Eller är det Jesus som är allas kompis? Bra på att lyssna och väldigt stödjande är han i alla fall. Har inte träffat många inom Svenska Kyrkan som fattar vad jag menar med Gudsfruktan. Har jag ens träffat någon? Jo det har jag. 

Alltså, det här med Gudsfruktan är ju en fasett bara av vad allt det här handlar om. Men den är vacker tycker jag. 

2 kommentarer:

  1. Hej Björn!

    Svarat genom ett nytt inlägg på min sida. :)

    Loppis

    SvaraRadera
  2. Härligt! Där fick jag något att bita i. Skrev ett långt svar på din blogg. Min vanliga gamla visa om extra allt.
    Skrev om det igår också. Men publicerade inte. Vet inte varför. Men nu klickar jag på publicera.

    SvaraRadera

UA-3343870-1