måndag, maj 28, 2012

Den kalla kåren

Hon är på väg mot busshållplatsen när det händer. Som en blixt från klar himmel kommer den, upplevelsen av att gå på tunn is. Det är en lömsk och tunn våris. Det knakar. Det är inte bara isen som knakar.
Det är själva verkligheten som knakar.
Och så hör hon det - ett viskande, sugande ljud från ett främmande frekvensband. Genom en spricka i verkligheten slinker en kall kåre in och slickar sig uppför hennes ryggrad. Den kalla kåren är misstanken om att absolut ingenting är vad det tycks vara.

Nu vet hon att det inte finns någon återvändo. Nu eskalerar det, det uppenbara i känslan av att ingenting är vad det tycks vara. Det tar sig in i kroppen som fritt fallande fjärilar i magen, darrande ben som blir allt längre och smalare och ett hjärta som springer, snavar, faller och gör kullerbyttor nedför en allt brantare sluttning utan slut. Den totala katastrofen kommer allt närmare och det är hennes fel. Det som händer går inte att stoppa men hon måste ändå försöka. Hon har inget val.

Hon samlar sina sista krafter och tar ett djupt andetag, sedan ett till, försöker finna en vila, ett fotfäste i andningen. Efter en stund vet hon återigen vad som är upp och ner men det är lugnet före stormen. Det finns sprickor överallt nu i verkligheten. Under henne, inuti henne, över och bakom och mitt framför ögonen på henne. Den kalla kåren kommer tillbaka, slinker in genom sprickan framför hennes ögon och sprider sig genom hennes kropp. Lika oberäknelig som en orm slingrar den sig över huden. Iskall och främmande. Hon är framme nu vid busshållplatsen och sätter sig på bänken i skuggan. Var har hon sina händer? Här! Hon ser på dom. Knyter dom för att sedan räta ut fingrarna. Med dessa händer kan hon ta på verkligheten. Hålla fast vid den. Hon blundar och lägger handflatorna över sina ögon. Fingertopparna rör vid den varma huden på hennes panna. Hon säger till sig själv att härinne finns mina tankar om verkligheten och därute finns den - verkligheten. Men hon förstår inte vad begreppen inne och ute betyder. Hon förstår inte begreppet verklighet. Nu är hon inget mer än en olokaliserbar referenspunkt som lyser någonstans i medvetandet.
En bortglömd gnista av separation.
Borttappad.
Av ingen.

Men så flammar något upp. Separationen har återigen fått fäste. Mamma - tänker hon. Jag måste ringa till min mamma. Hon är min enda räddning nu. Och mamma svarar - Hej hjärtat, hur är det? Hon svarar att allt är bra och det är sant. Hon har fast mark under fötterna igen. Tilfälligt.

Några månader senare sittter hon på en uteservering och äter skummet på sin cappucino. Den kalla kåren har aldrig helt lämnat hennes kropp. Men ofta, som nu, ligger den stilla och bidar sin tid. Sprickan i verkligheten finns kvar även om den ibland är hårfin. Men den syns, den känns och den kan aldrig göras ogjord.

Som en orm ligger den där - den kalla kåren - misstanken om att ingenting är vad det tycks vara. Den väntar på att hon skall tänka vissa förbjudna tankar som slingrar runt därnere i mörkret. Knappt urskiljbara och därför svåra att undvika eller kontrollera. 
Hon är livrädd för att den kalla kåren skall röra på sig. Samtidigt hoppas hon på det för det hetsar upp henne och får henne att känna sig vaken och flådd. Naken i sin totala ärlighet. Hon förstår INGENTING. Har aldrig gjort. Den kalla kåren får henne att darra av förundran inför det ofattbara. Därför flirtar hon med dom förbjudna tankarna som slingrar runt där nere i mörkret. Håller dom nära - men inte för nära. Hon vill darra och sedan falla handlöst. Men hon vill inte dö. Det är som en existentiell orgasm.

Vilka är dom förbjudna tankarna? Dom går inte att skilja från hennes blod, hennes inälvor eller hennes hjärta. Det är så hon upplever det. De förbjudna tankarna slår i takt med hennes hjärta och dom är av kött och blod. Dom pulserar och vibrerar. Åker omkring i nervsystemet. Gör loopar i hjärnan för att sedan störtdyka rakt ner i magen. Dom gräver djupa gångar i magtarmsystemet. Där lägger dom ägg. Där bidar dom sin tid. 

Nu rör den på sig, den kalla kåren. Hon måste dra djupt efter andan. Hon blir torr i munnen och doften av det okända kittlar hennes näsborrar. Hur mycket hon än försöker får hon inget grepp om dom där förbjudna tankarna. 
Hon sväljer och gör som hon brukar när verkligheten knakar. Gömmer sitt ansikte i sina händer. Händerna rör vid ansiktets varma hud. 

Köttet äter tankar till frukost. Tankarna äter köttet till lunch. Till middag äter allting upp sig självt.
Hon tittar på äppelkakan. Hon känner sig illamående. Att inte längre kunna skilja tankarna från kroppen är en mardröm utan början eller slut. JAG MÅSTE HA HJÄLP!!! - utbrister hon för sig själv. Såhär kan det inte fortgå. Jag kommer bli galen på riktigt. Jag kommer sluta som en galen hund med fradga runt munnen. Dömd att för alltid försöka svälja mitt eget huvud. En mörk tunnel av skräck utan slut. 
Mamma - tänker hon. Jag måste ringa mamma. Hon tar fram sin mobil. Slår numret. Det går många signaler. Precis när hon skall lägga på svarar någon i andra änden. Hela världen stannar upp. Tiden står stilla och skälver. Hon hör sin egen röst. Hallå?

Några månader senare sitter hon på samma uteservering och äter äppepaj med glupande aptit. Hon tänker tillbaka på dom senaste månaderna. Först åkte hon med på en mardrömsresa längre och längre ner i galenskapens labyrinter. Sedan vände det. Men vad hände? 
Hon började be. Hon bad om nåd. Hon bad om frid, om ljus och om kärlek. Hon bad om lek och skratt. Det var vad som hände. Bönen var vändpunkten. Bönen förvandlade mörkret till ljus. 

I många år hade hon försökt vakna upp ur tidens & rummets dröm. Med en dåres envishet hade hon frågat sig vad DET HÄR egentligen är. Verkligheten alltså. LIVET. Hon hade gått från den ena andliga läran till den andra. Från den ena Gurun till den andra.
Till slut föll hon ihop av utmattning. Och där låg hon sedan vid oändlighetens fötter. Som ett litet barn låg hon där. Hon var framme vid oändligheten. Hon hade hamnat där alla sökare till slut hamnar. Hon rörde vid den med sina fingertoppar. Oändligt försiktigt och vördnadsfullt. Det fanns bara ett svar på alla hennes frågor. Det visade sig att svaret består av ett ord.
- o ä n d l i g -
Hon blev vettskrämd. Det här var inte svaret hon velat ha. Det här var ett svar som spred sig som ett virus genom hennes kropp. Ett svar hon inte hade någon kontroll över. Ett svar som inte passade in i någon av hennes kartor över verkligheten. Allt hon ville var att glömma och låta sig slukas upp med hull och hår i drömmen och tid & rum. 

Nu förstår hon vad som hände. Hennes verklighet sprack. Tiden & rummet sprack. Tron på alla berättelser om verkligheten sprack. Tron på att verkligheten går att skilja från berättelserna om den sprack. Den kalla kåren som sipprade in genom sprickan var oändligheten. 
Allting löser upp sig och försvinner i oändligheten. Också tiden och rummet löses upp och försvinner. Allt kommer ur oändligheten. Oändligheten är skaparen och förstöraren. Brahma och Shiva. Gud och Djävulen. Barnmorskan och bödeln. Medicinen och giftet.  

Nu sitter hon alltså här på uteserveringen och äter äppelpaj med en spricka i sin verklighet. Genom denna spricka sipprar oändligheten in. Den fruktansvärda oändligheten. Den är i sanning värd att frukta. I början blev hon panikslagen av oändligheten. Hon hade bett om insikt men när hon väl fick den ville hon bara springa och gömma sig. Då bad om att få glömma. Hon minns hur hon gömde sitt ansikte bakom sina händer. 

Ingenting kan  bli som det var innan verkligheten sprack. Det är något hon fortfarande sörjer ibland. Att vara totalt inkapslad i tiden är en makalös tripp. Ibland längtar hon efter den trippen på samma sätt som en psykonaut längtar efter nästa tripp. 
Men hon kan inte vända tillbaka. Det finns ingenting hon kan göra förutom att be. Hon inser också att det är ett oändligt ansvar att be. Därför ber hon om frid. Därför ber hon om kär lek. Om ljus och klarhet. 

Det är enkelt att leva nu tänker hon. Det är heligt och det är på riktigt. Varje ögonblick vilar i evigheten och det känns inte flummigt skönt som efter en näve lugnande tabletter eller en lång meditationsretreat. Det känns på riktigt. Det känns viktigt. 

onsdag, maj 16, 2012

Alltid större

Jag vill be. Det finns en djup, djup längtan i mitt hjärta efter att be. Det är som att det är därför jag är här just nu. För att be. Jag ber för att minnas. Jag ber för att jag minns. Det är ett flöde av erinran.

Sedan får jag gå ut och leka. När jag lekt klart för dagen får jag komma hem igen och minnas och tacka för leken.  Tacka för att jag fått leka människa ännu en dag. Människovarandet är den käraste lek som finns. Överraskningarna tar aldrig slut. Kärleken till denna kära lek är outtömlig.

Jag ber att få minnas storheten. Igår träffade jag en kär vän som lever med Islam i sitt hjärta utan att för den skull vara muslim i yttre bemärkelse. Han påminde mig om den ordagranna betydelsen av - Allahu Akbar - GUD ÄR STÖRRE.
Det blir stilla inom mig. Pannan mot marken. Allt är ett JA inom mig.

Som person är jag väl helt enkelt fruktansvärt sentimental på vissa punkter. Blödig på något vis. Lättrörd och lättpåverkad. När jag är i det sinnestillståndet skulle jag kunna bli muslim bara för att uttrycket - Allahu Akbar - är så grymt vackert i sin rena och mäktiga enkelhet.

Jag ber att få minnas hur stort det här är. DET HÄR. Det här är Stockholm i maj 2012. Solvarma gator. Här passerar dom framför mina ögon. Vackra, beslöjade kvinnor från muslimska länder. Vackra kvinnor från sverige som visar så mycket hud dom bara kan.
Mina beslöjade systrar ser medlidsamt på sin halvnakna systrar. Tänker att dom glömt Gud. Tänker att kroppens och lusten väg ofelbart leder till smärta och död. Tänker att vägen till lycka och evigt liv är att ständigt påminna sig om Guds storhet.
Mina halvnakna systrar ser medlidsamt på sina beslöjade systrar. Tänker att dom glömt livet. Glömt att dom fått sina kroppar och sin skönhet för att njuta och skänka njutning och för att bejaka det jordiska. För att föda nytt liv och njutning och glädje. För att i slutändan hedra den Gud, den källa ur vilken alla kroppar och all lust har kommit.

Det där sista lät ju förfärligt högstämt. Kanske rent av högtravande. Men jag försöker gestalta något i mitt inre nu. Jag längtar efter att vara högstämd för att det är fint. Jag vill kalla alla människor för mina bröder och systrar för att minnas att så är det egentligen. Jag tycker det är vackert och sant. Jag ber om en vacker och kär lek idag. Nu i tankarnas och ordens värld.

Nej, nu är det här på väg att spåra ur lite. Nu är det dags för ett djupt andetag här. Stanna upp lite nu Björn. Slappna av. Du behöver inte trava omkring i din högstämda tankevärld nu. Det var inte det du längtade efter. Du längtade efter att be. Om vad?

Jag ber om att få komma ihåg att DET HÄR är ruskigt stort.

Den kreativa potentialen i det här är så sjukt mäktig att blotta tanken på den får mig att tappa andan. Det är bottenlöst det här. Hjälp mig att komma ihåg det! Ge mig kraft att möta rädslan för storheten. Det är rädslan som får mig att glömma. Men jag vill komma ihåg idag. Jag vill stå upp emot rädslan. Jag kan aldrig besegra den. Men jag kan vara stark nog att inte göra som jag ofta gör. Springa raka vägen in i glömskan och tro att det är ett problem att någon glömmer ta bort luddet ur torktumlaren.

Hjälp mig idag att komma ihåg hur stort det här är. Det här - det här -  det här - det här - det här - det här - det här .... ekar ut i oändlighet från oändligheten.
Från ingenstans till ingenstans.
Hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå...
Varifrån kommer du?
Från ingenstans... ingenstans ... ingenstans...  ingenstans... ingenstans... ingenstans... ekar ut i ingenstans från ingenstans.

Jag får svindel. Det svartnar för ögonen. Jag knäpper mina händer. Knogarna vitnar. Att komma ihåg är skrämmande. Jag sträcker ut mitt längsta tankespröt, så långt det bara går, och snuddar vid den yttersta gränsen för vad jag kan tänka mig. Som en skör, skör hinna av evighet låååååååångt där ute. Allt är stilla, fruktansvärt stilla och NU snuddar jag vid den heliga hinnan och HÄR exploderar evigheten ut i gigantiska formationer som sträcker sig högt, högt över det högsta jag trodde var möjligt. Som om skyskraporna i New York plötsligt skulle skjuta i höjden och bli flera hundra kilometer höga. Jag tappar andan. Benen viker sig. Komplexiteten ökar exponentiellt. Jag blir torr i munnen. Hjärtat slår snabbare och snabbare, jag förlorar kontrollen allt mer, föreställningen om kontroll förökar sig och omformar sig snabbare och snabbare - bortom alla kontroll. Jag vet inte längre vad kontroll är, vem som skall ha kontroll eller varför. Allt är samma hav av exploderande potential. Allt är samma gnistrande, sprakande och dånande inferno av skaparlust. RÅ SKAPARLUST och galen, kär lek utan gränser för alltid bortom all kontroll.

Jag vill glömma det här. Självklart vill jag glömma. Det är för starkt. FRUKTANSVÄRT STARKT!!
Men ändå ber jag idag om att få komma ihåg. Lite grand i alla fall. Jag vill att brandröken skall kittla mina näsborrar lite grand. Jag vill uppleva illusionen om fast mark under fötterna men ändå ana avgrunden någonstans i ögonvrån. Jag vill att evigheten skall suga till i magen när jag är på väg att skriva min arga lapp om att inte glömma släcka lyset i garaget.
Nästa dag när min granne kommer in i garaget kan han läsa:
Tack för att du finns!
Det ber jag om. Mer sånt.

måndag, maj 07, 2012

Allt

Sitter på märstapendeln mot Stockholm och något lägger sig till vila. Världen blir lite mjukare. Heligheten börjar sippra in.

Jag känner att allt det här, dom tomma sätena framför mig, varenda smutsfläck, vartenda litet hårstrå, varje känsla av hopplöshet, saknad och längtan efter en vänligare och rättvisare värld är exakt vad jag önskar mig just nu.

Jag kommer från evigheten för att få uppleva tiden. Jag kommer från enheten för att få uppleva separationen. Jag har önskat mig och drömt om varje misstag. Varje tår och varje droppe blod har jag bett om. I en viskande bön.

Det vore ett stort misstag att ta bort ett enda litet misstag. Jag skulle sakna varje sekund av saknad om den togs bort.

Allt är här för att jag längtat efter allt det här. Jag kom plötsligt ihåg hur mycket jag längtat efter att längta.

Hopplösheten i människornas ansikten säger mig att det är hopplöst att hoppas på en värld utan hopplöshet.

Hopplösheten är här för att jag ska minnas att jag bad om den också. Jag bad om allt. Och nu är det här. ALLT.

UA-3343870-1