onsdag, maj 16, 2012

Alltid större

Jag vill be. Det finns en djup, djup längtan i mitt hjärta efter att be. Det är som att det är därför jag är här just nu. För att be. Jag ber för att minnas. Jag ber för att jag minns. Det är ett flöde av erinran.

Sedan får jag gå ut och leka. När jag lekt klart för dagen får jag komma hem igen och minnas och tacka för leken.  Tacka för att jag fått leka människa ännu en dag. Människovarandet är den käraste lek som finns. Överraskningarna tar aldrig slut. Kärleken till denna kära lek är outtömlig.

Jag ber att få minnas storheten. Igår träffade jag en kär vän som lever med Islam i sitt hjärta utan att för den skull vara muslim i yttre bemärkelse. Han påminde mig om den ordagranna betydelsen av - Allahu Akbar - GUD ÄR STÖRRE.
Det blir stilla inom mig. Pannan mot marken. Allt är ett JA inom mig.

Som person är jag väl helt enkelt fruktansvärt sentimental på vissa punkter. Blödig på något vis. Lättrörd och lättpåverkad. När jag är i det sinnestillståndet skulle jag kunna bli muslim bara för att uttrycket - Allahu Akbar - är så grymt vackert i sin rena och mäktiga enkelhet.

Jag ber att få minnas hur stort det här är. DET HÄR. Det här är Stockholm i maj 2012. Solvarma gator. Här passerar dom framför mina ögon. Vackra, beslöjade kvinnor från muslimska länder. Vackra kvinnor från sverige som visar så mycket hud dom bara kan.
Mina beslöjade systrar ser medlidsamt på sin halvnakna systrar. Tänker att dom glömt Gud. Tänker att kroppens och lusten väg ofelbart leder till smärta och död. Tänker att vägen till lycka och evigt liv är att ständigt påminna sig om Guds storhet.
Mina halvnakna systrar ser medlidsamt på sina beslöjade systrar. Tänker att dom glömt livet. Glömt att dom fått sina kroppar och sin skönhet för att njuta och skänka njutning och för att bejaka det jordiska. För att föda nytt liv och njutning och glädje. För att i slutändan hedra den Gud, den källa ur vilken alla kroppar och all lust har kommit.

Det där sista lät ju förfärligt högstämt. Kanske rent av högtravande. Men jag försöker gestalta något i mitt inre nu. Jag längtar efter att vara högstämd för att det är fint. Jag vill kalla alla människor för mina bröder och systrar för att minnas att så är det egentligen. Jag tycker det är vackert och sant. Jag ber om en vacker och kär lek idag. Nu i tankarnas och ordens värld.

Nej, nu är det här på väg att spåra ur lite. Nu är det dags för ett djupt andetag här. Stanna upp lite nu Björn. Slappna av. Du behöver inte trava omkring i din högstämda tankevärld nu. Det var inte det du längtade efter. Du längtade efter att be. Om vad?

Jag ber om att få komma ihåg att DET HÄR är ruskigt stort.

Den kreativa potentialen i det här är så sjukt mäktig att blotta tanken på den får mig att tappa andan. Det är bottenlöst det här. Hjälp mig att komma ihåg det! Ge mig kraft att möta rädslan för storheten. Det är rädslan som får mig att glömma. Men jag vill komma ihåg idag. Jag vill stå upp emot rädslan. Jag kan aldrig besegra den. Men jag kan vara stark nog att inte göra som jag ofta gör. Springa raka vägen in i glömskan och tro att det är ett problem att någon glömmer ta bort luddet ur torktumlaren.

Hjälp mig idag att komma ihåg hur stort det här är. Det här - det här -  det här - det här - det här - det här - det här .... ekar ut i oändlighet från oändligheten.
Från ingenstans till ingenstans.
Hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå... hallå...
Varifrån kommer du?
Från ingenstans... ingenstans ... ingenstans...  ingenstans... ingenstans... ingenstans... ekar ut i ingenstans från ingenstans.

Jag får svindel. Det svartnar för ögonen. Jag knäpper mina händer. Knogarna vitnar. Att komma ihåg är skrämmande. Jag sträcker ut mitt längsta tankespröt, så långt det bara går, och snuddar vid den yttersta gränsen för vad jag kan tänka mig. Som en skör, skör hinna av evighet låååååååångt där ute. Allt är stilla, fruktansvärt stilla och NU snuddar jag vid den heliga hinnan och HÄR exploderar evigheten ut i gigantiska formationer som sträcker sig högt, högt över det högsta jag trodde var möjligt. Som om skyskraporna i New York plötsligt skulle skjuta i höjden och bli flera hundra kilometer höga. Jag tappar andan. Benen viker sig. Komplexiteten ökar exponentiellt. Jag blir torr i munnen. Hjärtat slår snabbare och snabbare, jag förlorar kontrollen allt mer, föreställningen om kontroll förökar sig och omformar sig snabbare och snabbare - bortom alla kontroll. Jag vet inte längre vad kontroll är, vem som skall ha kontroll eller varför. Allt är samma hav av exploderande potential. Allt är samma gnistrande, sprakande och dånande inferno av skaparlust. RÅ SKAPARLUST och galen, kär lek utan gränser för alltid bortom all kontroll.

Jag vill glömma det här. Självklart vill jag glömma. Det är för starkt. FRUKTANSVÄRT STARKT!!
Men ändå ber jag idag om att få komma ihåg. Lite grand i alla fall. Jag vill att brandröken skall kittla mina näsborrar lite grand. Jag vill uppleva illusionen om fast mark under fötterna men ändå ana avgrunden någonstans i ögonvrån. Jag vill att evigheten skall suga till i magen när jag är på väg att skriva min arga lapp om att inte glömma släcka lyset i garaget.
Nästa dag när min granne kommer in i garaget kan han läsa:
Tack för att du finns!
Det ber jag om. Mer sånt.

8 kommentarer:

  1. Känns som om vi är på EXAKT samma ställe just nu. Befinner oss i samma känsla, samma fascination över allt. Lite på toppen av vågen. Jag satt och funderade på det när jag ammade Elin, att mina stämningar verkligen är som vågor. Jag tror när jag befinner mig i ett högstämt läge att det alltid kommer att vara så, jag kan inte känna något annat, kan inte föreställa mig en annan framtid, för jag tror att jag bara minnet av dessa fantastiska uppleveler skall kunna bära mig i resten av livet. Så fantastiskt känns det.

    Sen har jag med livets erfarenhet lärt mig att så är inte fallet, det går upp och det går ner. Därför har jag lärt mig att frossa i dessa toppar ÄNNU mer, kag suger tag, drar efter andan och kopplar på alla sensorer jag överhuvudtaget kan komma åt för att få stanna lite till, lite till, lite till. Det är fantastiskt.

    När jag sen åker ner på botten, innan vågen tar mig uppåt igen, allt är mörkt, allt är dödsskräck och förkrymt rädsla, då är det istället en TRÖST att veta att det INTE är för evigt, utan med livets erfarenhet vet jag att det går upp och det går ner. Därför försöker jag snarare glida igenom dalarna, vänta ut mig själv.

    Men denna gång Björn, gjorde jag tvärtom och det var HÄFTIGT! Jag vill tacka dig här för att du faktiskt, utan att det ens var din intention tog mig igenom en ordentlig dal med dödsskräck och ångest. Jag som är väldigt intresserad av psykologi, inser att det jag förmodligen gjort är att åka snålskjuts på ditt mod. Ditt envisa hävdande att det kanske är tom dumt att INTE vara rädd för döden och allt ditt prat om att omfamna Kali etc, fick mig plötsligt att våga frossa i dalen också. Vilket då paradoxalt gjorde mig MINDRE rädd och tog mig igenom dalen snabbare.

    Så här är jag nu, med ett djupt andetag på toppen. Vet inte hur länge jag får stanna, men räds inte berg och dalbanan just nu. Ser också kärlek vart jag än vänder mig, i min trädgård, i mina nya fåglar, på radion, vid sjön, i mina BARN, mina underbara, vackra, vackra barn. Och min man, som är så olik mig, men ändå passar mig så bra, han e så go!

    Och jag bara älskar hur du formulerar den kreativa potentialen som om den kan ta andan ur en. JA det gör den. Och ja, vi måste minnas, vi måste minnas.

    I Lilith förtvivlar GUD just nu om hur människan använder och kommer att använda så många underliga sätt att försöka dyrka henne, genom olika religioner och symboler, inte minst det skrivna ordet som missbrukande stoppar ord i munnen på henne som hon aldrig någonsin skulle ha kommit på tanken att uttala. Jag tänkte på det när du talade om de medlidsamma blickarna mellan två väldigt olika förhållningssätt. Tänk om de riktade de medlidsamma blickarna inåt i stället.

    För det är SÅ enkelt säger GUD i The book of Lilith, jag finns inom dig. Det är inte svårare än så.

    Och jagskrwv ju ett sms om att boken jag läser inte är så vetenskaplig. SKIT i den kommentaren Björn, jag tror nämligen att du kommer att ÄLSKA den ändå. Den är fruktansvärt charmig och det ryms ett djup under satiren.

    Tack för dina texter, tack för att du finns.

    SvaraRadera
  2. Just det, apropå din kommentar om att känna sig liten. Jag tror jag skulle kunna skriva en hel bok om självkänsla. :) Jag skulle säga att jag har en väldigt god självkänsla idag, men den har jag fått jobba för vill jag lova!

    SvaraRadera
  3. Underbart inlägg. Har läst det flera gånger. Ur min synpunkt är det så att... öh, nä, jag avstår...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Perra! Men du, JAG VILL höra dina synpunkter! När du vill ge dom förstås. Jag tycker också om att låta synpunktsmaskinen vila ibland. Men jag älskar att köra den också. Det är ju en makalös manick ... :) En riktig evighetsmaskin faktiskt!! Hur häftigt är inte det att ha en egen evighetsmaskin i skallen :P

      Radera
    2. Men Björn, de fåfängliga och tafatta utkväden jag skulle kunna frambringa här, förångas ju inför Majestätet i Edert inlägg.
      Tack för att du finns!
      Jag ber om mer sånt. :-)

      Radera
    3. Lilla Loppis22 maj, 2012 22:03

      Får jag också vara med??? :) Ja, i klubben för inbördes beundran menar jag! ;) *lol*

      Radera
    4. Tack för att DU finns Perra! Denna morgon känner jag mig högstämd och lyssnar på sakral musik - Officium Defunctorum.
      Du är redan med i klubben Loppis - den enda sanna klubben. Jo men seriöst, klubben för inbördes ringaktning och uteslutande är ju ingen riktig klubb och finns därför inte som ett alternativ. I min högstämda sinnesstämning undrar jag om mänskligheten kanske är just en klubb för inbördes beundran och att dom som inte vill vara med borde gå ut i skogen och äta rötter istället för att bråka.
      Nej, jag ändrar mig. Vi behöver bråkstakarna. Vi behöver narrarna, bödlarna, lögnarna och sanningssägarna. Allihopa behöver vi. Annars blir det tråkigt.

      Radera
  4. Loppis! Det är verkligen otroligt glädjande att läsa din kommentar. Men du, det som hjälpt dig och som hjälper mig också är väl vår dialog!? Att veta att du läser och att skriva som en reaktion på det du skriver här och på din blogg.
    Just nu tänker jag såhär om dödsskräcken. Det är som det är med döden och vår rädsla för den. Men MÄNSKLIG är den i alla fall, den välsignade dödsskräcken och den gör oss ödmjuka. Mycket inom andlighet och religion verkar annars vara till för att göra oss kaxigt övermänskliga, få oss att höja oss över det mänskliga så att vi kan flyga runt däruppe någonstans och skratta åt det som tidigare skrämde oss. Ganska knasigt egentligen. Men jag antar att också vår längtan efter att höja oss över det mänskliga ÄR MÄNSKLIG. Men bara för att något är mänskligt måste vi ju inte hålla på med det tänker jag då.

    Det finns en annan grej som ofta tycks vara en röd tråd genom många sorters andlighet. Jag är inte bra som jag är nu i all min mänsklighet. För att bli värd att älskas (av mig själv av Gud och av andra) måste jag först rena mig, förfina mig och liksom ordna till mig på femtioelva olika vis.
    Alltså, det FINNS INGET INTRESSANTARE än att prata självkänsla i relation till andlighet. Extra intressant blir självkänsla i relation till "tolle-stolle-andlighetens" syn på egot. (jag anser att det finns en tolle-andlighet som inte är stollig). Riktigt stolligt blir det när man pratar om att genomskåda egot. Här skall man alltså inte lära sig tycka om sitt eget och andras ego utan lära sig se igenom egot. Det kan ju låta fint och man kan säga att man då ser att alla EGENTLIGEN är whatever man vill kalla det. Men bara för att något låter fint eller rentav är logiskt så betyder det inte att DET FUNGERAR.
    Och med fungera menar jag att man kan använda det på ett vettigt sätt i sin vardag, i sina sysslor och i sina möten med människor.

    Jag har tidigare varit av åsikten att sanning och uppvaknande inte handlar om något som JAG kan GÖRA något med. Orden jag och göra är lite fula för dom förutsätter separation och tid som ju är illusoriska. Sådana resonemang kan såklart vara rysligt logiska och tilltalande på något världsfrånvänt sätt. Men FUNGERAR DET??
    Jag har envist försökt strunta i frågan om min andlighet fungerar. Detta har fått konsekvenser. Om jag överlåter fungerandet till UNIVERSUM som det så fint heter så glömmer jag bort att jag själv också är universum. Universum kanske vill att jag skall skall se till att mitt liv fungerar. Men så har jag inte velat se det. Förräns på senare tid.

    Gud vad jag svamlar. Men jag låter det stå. Såhär låter det i min hjärna just nu :)
    Träffade en god vän i helgen som påminde mig om att visdom finns i tystnaden och ingen annan stans. Jag håller med. Tystnaden är överlägsen på alla sätt och vis. Den får alltid sista ordet. ALLTID.
    Allt kommer ur tystnanden och återvänder dit. JAG VET.
    Så varför sitter jag då här och gör en massa väsen?
    För att jag vill. Jag tror det är så enkelt. Jag tycker om det här reflekterandet. Och jag tycker om vår dialog Loppis!

    SvaraRadera

UA-3343870-1