måndag, maj 28, 2012

Den kalla kåren

Hon är på väg mot busshållplatsen när det händer. Som en blixt från klar himmel kommer den, upplevelsen av att gå på tunn is. Det är en lömsk och tunn våris. Det knakar. Det är inte bara isen som knakar.
Det är själva verkligheten som knakar.
Och så hör hon det - ett viskande, sugande ljud från ett främmande frekvensband. Genom en spricka i verkligheten slinker en kall kåre in och slickar sig uppför hennes ryggrad. Den kalla kåren är misstanken om att absolut ingenting är vad det tycks vara.

Nu vet hon att det inte finns någon återvändo. Nu eskalerar det, det uppenbara i känslan av att ingenting är vad det tycks vara. Det tar sig in i kroppen som fritt fallande fjärilar i magen, darrande ben som blir allt längre och smalare och ett hjärta som springer, snavar, faller och gör kullerbyttor nedför en allt brantare sluttning utan slut. Den totala katastrofen kommer allt närmare och det är hennes fel. Det som händer går inte att stoppa men hon måste ändå försöka. Hon har inget val.

Hon samlar sina sista krafter och tar ett djupt andetag, sedan ett till, försöker finna en vila, ett fotfäste i andningen. Efter en stund vet hon återigen vad som är upp och ner men det är lugnet före stormen. Det finns sprickor överallt nu i verkligheten. Under henne, inuti henne, över och bakom och mitt framför ögonen på henne. Den kalla kåren kommer tillbaka, slinker in genom sprickan framför hennes ögon och sprider sig genom hennes kropp. Lika oberäknelig som en orm slingrar den sig över huden. Iskall och främmande. Hon är framme nu vid busshållplatsen och sätter sig på bänken i skuggan. Var har hon sina händer? Här! Hon ser på dom. Knyter dom för att sedan räta ut fingrarna. Med dessa händer kan hon ta på verkligheten. Hålla fast vid den. Hon blundar och lägger handflatorna över sina ögon. Fingertopparna rör vid den varma huden på hennes panna. Hon säger till sig själv att härinne finns mina tankar om verkligheten och därute finns den - verkligheten. Men hon förstår inte vad begreppen inne och ute betyder. Hon förstår inte begreppet verklighet. Nu är hon inget mer än en olokaliserbar referenspunkt som lyser någonstans i medvetandet.
En bortglömd gnista av separation.
Borttappad.
Av ingen.

Men så flammar något upp. Separationen har återigen fått fäste. Mamma - tänker hon. Jag måste ringa till min mamma. Hon är min enda räddning nu. Och mamma svarar - Hej hjärtat, hur är det? Hon svarar att allt är bra och det är sant. Hon har fast mark under fötterna igen. Tilfälligt.

Några månader senare sittter hon på en uteservering och äter skummet på sin cappucino. Den kalla kåren har aldrig helt lämnat hennes kropp. Men ofta, som nu, ligger den stilla och bidar sin tid. Sprickan i verkligheten finns kvar även om den ibland är hårfin. Men den syns, den känns och den kan aldrig göras ogjord.

Som en orm ligger den där - den kalla kåren - misstanken om att ingenting är vad det tycks vara. Den väntar på att hon skall tänka vissa förbjudna tankar som slingrar runt därnere i mörkret. Knappt urskiljbara och därför svåra att undvika eller kontrollera. 
Hon är livrädd för att den kalla kåren skall röra på sig. Samtidigt hoppas hon på det för det hetsar upp henne och får henne att känna sig vaken och flådd. Naken i sin totala ärlighet. Hon förstår INGENTING. Har aldrig gjort. Den kalla kåren får henne att darra av förundran inför det ofattbara. Därför flirtar hon med dom förbjudna tankarna som slingrar runt där nere i mörkret. Håller dom nära - men inte för nära. Hon vill darra och sedan falla handlöst. Men hon vill inte dö. Det är som en existentiell orgasm.

Vilka är dom förbjudna tankarna? Dom går inte att skilja från hennes blod, hennes inälvor eller hennes hjärta. Det är så hon upplever det. De förbjudna tankarna slår i takt med hennes hjärta och dom är av kött och blod. Dom pulserar och vibrerar. Åker omkring i nervsystemet. Gör loopar i hjärnan för att sedan störtdyka rakt ner i magen. Dom gräver djupa gångar i magtarmsystemet. Där lägger dom ägg. Där bidar dom sin tid. 

Nu rör den på sig, den kalla kåren. Hon måste dra djupt efter andan. Hon blir torr i munnen och doften av det okända kittlar hennes näsborrar. Hur mycket hon än försöker får hon inget grepp om dom där förbjudna tankarna. 
Hon sväljer och gör som hon brukar när verkligheten knakar. Gömmer sitt ansikte i sina händer. Händerna rör vid ansiktets varma hud. 

Köttet äter tankar till frukost. Tankarna äter köttet till lunch. Till middag äter allting upp sig självt.
Hon tittar på äppelkakan. Hon känner sig illamående. Att inte längre kunna skilja tankarna från kroppen är en mardröm utan början eller slut. JAG MÅSTE HA HJÄLP!!! - utbrister hon för sig själv. Såhär kan det inte fortgå. Jag kommer bli galen på riktigt. Jag kommer sluta som en galen hund med fradga runt munnen. Dömd att för alltid försöka svälja mitt eget huvud. En mörk tunnel av skräck utan slut. 
Mamma - tänker hon. Jag måste ringa mamma. Hon tar fram sin mobil. Slår numret. Det går många signaler. Precis när hon skall lägga på svarar någon i andra änden. Hela världen stannar upp. Tiden står stilla och skälver. Hon hör sin egen röst. Hallå?

Några månader senare sitter hon på samma uteservering och äter äppepaj med glupande aptit. Hon tänker tillbaka på dom senaste månaderna. Först åkte hon med på en mardrömsresa längre och längre ner i galenskapens labyrinter. Sedan vände det. Men vad hände? 
Hon började be. Hon bad om nåd. Hon bad om frid, om ljus och om kärlek. Hon bad om lek och skratt. Det var vad som hände. Bönen var vändpunkten. Bönen förvandlade mörkret till ljus. 

I många år hade hon försökt vakna upp ur tidens & rummets dröm. Med en dåres envishet hade hon frågat sig vad DET HÄR egentligen är. Verkligheten alltså. LIVET. Hon hade gått från den ena andliga läran till den andra. Från den ena Gurun till den andra.
Till slut föll hon ihop av utmattning. Och där låg hon sedan vid oändlighetens fötter. Som ett litet barn låg hon där. Hon var framme vid oändligheten. Hon hade hamnat där alla sökare till slut hamnar. Hon rörde vid den med sina fingertoppar. Oändligt försiktigt och vördnadsfullt. Det fanns bara ett svar på alla hennes frågor. Det visade sig att svaret består av ett ord.
- o ä n d l i g -
Hon blev vettskrämd. Det här var inte svaret hon velat ha. Det här var ett svar som spred sig som ett virus genom hennes kropp. Ett svar hon inte hade någon kontroll över. Ett svar som inte passade in i någon av hennes kartor över verkligheten. Allt hon ville var att glömma och låta sig slukas upp med hull och hår i drömmen och tid & rum. 

Nu förstår hon vad som hände. Hennes verklighet sprack. Tiden & rummet sprack. Tron på alla berättelser om verkligheten sprack. Tron på att verkligheten går att skilja från berättelserna om den sprack. Den kalla kåren som sipprade in genom sprickan var oändligheten. 
Allting löser upp sig och försvinner i oändligheten. Också tiden och rummet löses upp och försvinner. Allt kommer ur oändligheten. Oändligheten är skaparen och förstöraren. Brahma och Shiva. Gud och Djävulen. Barnmorskan och bödeln. Medicinen och giftet.  

Nu sitter hon alltså här på uteserveringen och äter äppelpaj med en spricka i sin verklighet. Genom denna spricka sipprar oändligheten in. Den fruktansvärda oändligheten. Den är i sanning värd att frukta. I början blev hon panikslagen av oändligheten. Hon hade bett om insikt men när hon väl fick den ville hon bara springa och gömma sig. Då bad om att få glömma. Hon minns hur hon gömde sitt ansikte bakom sina händer. 

Ingenting kan  bli som det var innan verkligheten sprack. Det är något hon fortfarande sörjer ibland. Att vara totalt inkapslad i tiden är en makalös tripp. Ibland längtar hon efter den trippen på samma sätt som en psykonaut längtar efter nästa tripp. 
Men hon kan inte vända tillbaka. Det finns ingenting hon kan göra förutom att be. Hon inser också att det är ett oändligt ansvar att be. Därför ber hon om frid. Därför ber hon om kär lek. Om ljus och klarhet. 

Det är enkelt att leva nu tänker hon. Det är heligt och det är på riktigt. Varje ögonblick vilar i evigheten och det känns inte flummigt skönt som efter en näve lugnande tabletter eller en lång meditationsretreat. Det känns på riktigt. Det känns viktigt. 

33 kommentarer:

  1. Tack Björn! Du har just skrivit... om mig. Min historia, på ett smärtsamt vackert sätt. Så KÄNNS det iaf. Lite som om man kunde pulvrisera min själ och gjorde bläck av den, gav dig en pensel och ett ark, så är ovan det inlägg som skulle ha blivit skrivet. :) Tack!

    SvaraRadera
  2. Loppis! Tack själv! Dina smärtsamt vackra och öppenhjärtiga texter har inspirerat mig mycket dom senaste månaderna. Att skriva i tredje person hjälpte mig att på ett friare sätt uttrycka det som känns mest angeläget för mig nu. Som du vet kan min chef googla mitt namn och komma rakt in i den här texten. Hej chefen! :) Jag vet att det kan vara värdefullt att visa upp en bild av sig själv som stabil och harmonisk. Helst skall man också vara extremt flexibel och alltid sätta kunden i centrum... Ja du fattar :)
    Den här texten och en text från februari (det kommer ingen epilog) handlar om saker som förvånansvärt få är intresserade av. Kanske beror det på att relativt få har varit nere i dom där galna labyrinterna där man tvingas svälja sitt eget huvudet gång på gång ... samtidigt som man tvingas kräka upp varenda andlig plattityd man någonsin hört.
    Den kalla kåren kan dessutom genast avfärdas som ett medicinskt problem och etiketteras med panikångest.
    Men vart fan tog HELIGHETEN vägen? Inte kyrkans jolmiga, osaltade helighet. Den kan prästerna använda som lavemang på varandra. Inte heller nyandlighetens rökelsedoftande och exotiskt klingande helighet. Saker och människor blir inte heliga för att dom har indiska namn.
    Jag pratar om MYSTERIUM TREMENDUM ET FASCINANS. Det tycker jag är heligt så det förslår. Googla den frasen så får du upp en massa fina grejer. Vad sägs om dom här orden av Aldous Huxley:

    "The literature of religious experience abounds in references to the pains and terrors overwhelming those who have come, too suddenly, face to face with some manifestation of the mysterium tremendum. In theological language, this fear is due to the in-compatibility between man's egotism and the divine purity, between man's self-aggravated separateness and the infinity of God."

    Jag älskar dom orden. Tänk om man kan se panikångest i en kontext där "divine purity" och "infinity of God" får lov att finnas utan att man fnyser åt det! Vad kan vi då upptäcka om oss själva och verkligheten? Kanske att det hos många uppstår spontana öppningar till oändligheten. Känslan av annalkande katastrof kanske handlar om att den världsbild som är helt och hållet inkapslad i tidsdrömmen är på väg att dö.
    Vad tror du?

    SvaraRadera
  3. Det har uppenbarligen funnits mycket helighet inom kyrkan som inte varit jolmig och osaltad. Kanske finns den också idag. Men jag möts ofta av kompisen jesus som visserligen har många fina egenskaper - men han får mig inte att DARRA.
    Men det handlar väl om det som du ibland skriver om. Att ha en "direktlina" till Gud. Det är farliga grejer ... heliga grejer.

    SvaraRadera
  4. Ja... hm... ojojoj svårt det här känner jag. Fu har beskrivit det här så på pricken när du skriver om "sprickor" i verkligheten, för det år precis så jag har upplevt mina panikångestattacker. Känslan som om "ridån" snart kommer att falla. Från början visste jag inte ens att det fanns något som hette panikångestattacker, och jag tycker egentligen inte riktigt att symptombeskrivningarna på panikångest är riktigt rätt beskrivande av det jag känner heller. För ja, jag upplever stark ångest framför allt i magen och ja, jag upplever det som om "något står fan inte riktigt rätt till nu". Något håller på att rämna, ingenting är vad det verkar. Jösses verkligheten håller på att gå sönder. Jag blir yr och paralyserad. MEN, jag känner INTE igen det här med svettningar eller riktigt det här med tryck eller som en hjärtattack som jag har läst andra beskriva. mer som en känsla av att I'm loosing it! Jag håller på att bli galen. Och ingen annan känner det, ingen annan fattar det. Fy fan mina händer ser konstiga ut, väggen är inte riktigt stabil längre. Luften, är den verkligen genomskinnlig, det här rummets väggar, finns dem? Det känns plötsligt som om det varken finns väggar, golv eller tak. Inte som om upp nödvändigtvis är upp och ner nödvändigtvis ner utan allt blir mer svävande. Och jag måste ta i saker för att känna att de finns "på riktigt". Någon måste hålla hårt i mig, som om jag behöver en "stödkropp" till min kropp, för den känns overklig. Någon annan måste andas ÅT mig, slå mitt hjärta ÅT mig, för det känns inte som om jag verkligen finns. Och SJÄLVKLART skräcken ökar förstås för varje sekund, till slut måste jag blunda sånatt det blir svart och jag får andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas in, andas ut. Men det har alltid kännts konstigt att få höra att det är en panikångestattack. Jag vet inte, jag har själv tänkt tanken många gånger för länge sen Björn att för mig känns det mer som om en " alternativ verklighet" tvångsbesöker mig, men TRO MIG, DET har jag INTE sagt till någon psykolog, för då hamnar jag väl på hispan tänker jag. Det är så pinsamt att säga såna här saker. Jag liksom känner att jag fullständigt miscrediterar min egen trovärdighet som människa. Men vem fan bryr sig egentligen längre? Jag orkar inte, det bara är som det är. Vi får skriva mer sen. Och snälla, berätta mer om vad du menar! Det är jättespännande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och jo just det, det hör cäl till saken kanske. De där tiktigt starka attackerna eller vad det nu är har mattats av med tiden. Nu är det mer också precis som du skriver i din text som att det liksom "sipprar in" obehag och ångest. Inte som attatcker utan mer som en konstant reva som finfördelar ångesten ganska jämnt över dagen. Om jag däremot "vänder blicken mot revan" och börjar trassla in mig i vissa tankar så kan jag översköljas igen. Jag måste lägga på locket. Ibland lyckas det, ibland inte. Och då ber kag så att knogarna vitnar. Vad fan ska man annars göra? När jag är riktigt trött på det här så tänker jag lite så jär om livet "att NÅGOT måste jag ju ändå göra av den här soppan" så jag får väl helt enkelt leva en dag till och be som besatt för att det ska finnas något gott för mig och de jag älskar. Det finns en sekvens i Enigmas video "Knocking on forbidden doors" där en kille i röd kåpa går mot en stor port som han inte får öppna förstås. När han gör det i slutet av videon finns bara svart där inne, man ser ett uttryck av förvåning i hans ansikte innan han sugs in och bara löses upp. SÅ känns det för mig när jag får en "panikångestattack", som om jag skulle kunna sugas in i "revan" och bara lösas upp.


      Det här är för barnsligt skrivet va? Är det så Björn? Bara fantasier. Ska du tala om att jag far med lines of bullshit nu? Känner mig rätt liiiiten, vi är so far beyond vad man brukar lägga upp i ljuset nu liksom.

      Radera
    2. Ja alltså, jag skulle hellre säga till en psykolog att jag var synsk eller trodde på älvor om du förstår vad kag menar än att säga att du det känns som om verkligheten håller på att gå sönder, vad tror du om det?! Undrar vad de skulle skriva. Patient uppenbart förvirrad, starkt hallucinativ, ny drogutredning??? Pat uppvisar stark ångest med "overklighetskänslor". Talar osammanhängande om en verklighet som läcker. Talar om definitiv upplösning. Suicid? Remitteras till St Hörans psykakut.

      Gissa vad jag hade in mind när jag skrev om Dårarna i ett tidigare inlägg... Läs det igen!

      Radera
    3. Brev till Dårhuset 2010 i maj skrev jag det.

      Radera
    4. Jag läser just Om heligheten av Owe Wikström. Där finns mycket fint. Rekommenderas varmt! Jag tycker Owe Wikströms böcker är bland det bästa som skrivits i sverige om dom här djupa grejerna. Har flera gånger varit nära att anmäla mig till kurser i religionspsykologi som är Wikströms ämne.

      Radera
  5. Gud vad många svar det blir, men det liksom spinner vidare stötvis...

    Jo alltså det här gör jävligt ONT. det är nästan som om det inte är JAG som lever mitt liv, det är jag som TITTAR PÅ när hon/jag lever mitt liv, går runt i huset, lagar mat etc. Så jävla främmande känns det. Tom när jag tittar på mina barn, så är det jag som tittar på mig själv när jag tittar på mina barn. Som om jag inte längre har access till verkligheten som alla andra verkar uppfatta den och det gör så förbannat ont. Jag längtar tillbaka till min kropp, till det som var på riktigt. Jag har fan inte bett om det här skumma tillståndet. Det är otäckt och inte ett skit häftigt. Det är utifrån det obehaget jag blivit en sökare. En slags diagnossökare, eller en som letar etfer en väg tillbaka till Eden om du så vill. Men jag har insett för länge sen att det inte kommer att hända. Så jag får stå ut. Och stå ut och stå ut, med några särskilt härliga trippar som när man föder barn och smärtan gör att jag minns kroppen som min egen ett tag. Och jag får med ljus och lykta VARJE dag leta efter guldkorn att njuta av. Jag måste med intensitet suga i mig med mina sinnen för att det ska kännas på riktigt. Men det ligger en sorg därunder intesiteten hela tiden. Sorgen är liksom drivkraften. Känslorna är så mixade hela tiden. Det är tungt. Och framför allt FRUKTANSVÄRT ensamt.

    Därför Björn, är det grymt att du finns och ser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och här kommer ett till. What am I supposed to DO with this shit? And WHY me? Ska jag bara gå omkring så här uppfuckad nu då tills jag dör? Det undrar jag! Eller jag kanske ska vända mig till oändligheten eller GUD och säga att tack, men nej tack. Jag trycker på retur. Ge det här till någon annan som sitter 100 timmar i veckan och BER om det. Och nästa gång, snälla FRÅGA först om jag är intresserad.

      Radera
  6. ... Klart det är farligt, tom kontroversiellt. Som om du som nissepisse gick direkt till koncern-VD med din fråga istället för att låta ett blygsamt mail handläggas och förvrängas in absurdum av alla malliga mellanchefer innan det når, om det ens gör det koncern-VD. Dessutom får han så många mail så han kommer nog inte svara. Gör han det ska det sen tillbaka hela vägen ner i hierarkin och det enda som kommer finnas kvar är... Ja just det, ett jävla frågetecken! Nä, Björn, in som nissepisse bara på storchiefens office. Ta honom med surprise och ställ din fråga högt och klart. Får du en snyting, får du väl slicka dina sår ett tag, inte värre med det.

    Vi kan väl trycka upp en t-shirt med texten I don't believe in Guru's - I believe in GOD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gud kanske uppfann Gurus för att han skulle slippna lyssna på allt gnäll. Av samma anledning som storchiefen tillsätter mellanchefer. Hmm..
      Det finns en annan variant på t-shirt-tryck som jag kom på nu. I don't believe in Guru´s - I believe in YOU.

      Radera
    2. I så fall avsätt jag VD:n. Jag vill ha en "man av folket". Annars får det va!

      Radera
  7. Jag läser era konversationer. Har inget att lägga till, men när jag läser följande; "Köttet äter tankar till frukost. Tankarna äter köttet till lunch. Till middag äter allting upp sig självt."

    Ja då känns det som om batmansignalen lyser upp på natthimlen och det är dags att skriva något. Men vad? Trodde jag var klar och kunde få luta mig tillbaka och bara läsa tills inte ens det lockar längre. Men men. Jag satte mig ner en stund och gjorde ingenting och plötsligt så klarnade det.

    Följande är några utvalda stycken ur första kapitlet av "Monelles Bok", en bok som skrevs eller "kanaliserades" av en fransman i slutet av 1800-talet i samband med sörjandet av en död älskarinna som var en prostituerad gatuflicka. Nog om det.

    Här:

    "- Förvånas icke, sade hon, det är jag och det är inte jag;
    Du skall återfinna mig igen och du skall förlora mig;
    Ytterligare en gång skall jag vara hos eder, ty få män har sett mig och ingen har förstått mig;
    Och du skall glömma mig och du skall känna igen mig och du skall glömma mig."

    SvaraRadera
  8. "Och vidare sade Monelle: Jag ska tala med dig om förgörelsen.

    Detta är mitt ord: Förgör, förgör, förgör. Förgör inuti dig själv, förgör allt i din närhet. Gör plats för din själ och för alla andra själar.

    Förgör allt gott och ont. Spillrorna är till förväxling lika.
    Förgör människornas gamla boningar och själarnas gamla boningar; de döda tingen är speglar som förvränger.
    Förgör, ty all skapelse uppstår ur förgörelse.
    Och för det högsta godas skull, måste det lägre goda göras om intet.
    Och sålunda skall det nya goda förefalla till brädden fullt av ondska.
    Och för att uppfinna en ny konst, måste den gamla konsten slås i bitar. Och sålunda tycks den nya konsten som ett slags bildstormeri.
    Ty varje nybyggnad uppförs av gamla rester, och intet utom formerna är nytt i denna värld.

    Men formerna måste förgöras."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej B!
      Välkommen tillbaka! Jag fastnade för den här raden - "Och sålunda skall det nya goda förefalla till brädden fullt av ondska"
      Jag blir också nyfiken på varför just meningen om hur köttet och tankarna äter varandra väckte dig.

      Radera
    2. Tack Björn och alla andra! Väl mött.

      Om du hakar upp dig på just den raden så kan du alltid dra dig till minnes:

      "Förgör allt gott och ont. Spillrorna är till förväxling lika."

      Vilket tar dig till dom tre sista orden i satsen:

      "...formerna måste förgöras."

      Och inte för att haka upp sig på dessa ord heller. Men allt annat än total kapitulation inför såväl upphörande och uppståndelse i vilken form eller formlöshet den än må komma är dömt att misslyckas i längden. Tid och rum är en blott en illusion. Att bli gjord är därför samma sak som att bli tillintetgjord. Att röra sig är att vara blixtstilla. Alla handlingar, tankar, känslor, intryck, flöden..ALLT. Allt flyter tillbaka till källan i samma ögonblick som det forsar ut i oändlig evighet som varken är fysisk eller metafysisk.

      Cirkeln sluts.
      Slutet gott.
      Allt gott.
      Persika är gott.

      Och Ayn Rand blev tvungen att ta emot socialbidrag på sin dödsbädd. Ain't life grand..

      Det väckte min nyfikenhet eftersom jag har för mig att jag i en privat mailkonversation som ägde rum för ett antal månader sedan mellan oss (som ebbade ur lite på mitt initiativ) utmanade till att skapa ett språk som äter sig själv till frukost, middag och lunch. Därför. Eller kanske härför?

      Jag verkade så färdig med allt som hade med andlighet och göra och jag släppte iväg dig med en känsla av att det här kommer sköta sig själv och gå helt utmärkt. Det har det såklart gjort, och jag har ägnat mig åt vad jag alltid gör vilket inte är något speciellt. Men! Natten till "Monelle" så kunde jag inte sova. Jag satt och kråmade mig framför det här digitala ouija-brädet till datormaskin och klurade på varför jag denna natt välsignats med detta plötsliga överflöd av fri energi av den riktigt ordentligt sprittiga sorten som lockar till handling.

      Jag fann "Monelles Bok" som skrevs av Marcel Schwob under vad som ocharmigt nog kan ha varit ett helt ickemystiskt psykbryt följt av djup sorg över en flicka som han var häftigt förälskad i. Folk dog som flugor på den tiden i alla möjliga vidriga åkommor som vi idag sällan ser i den "utvecklade" världen och knappt någon annanstans heller. Han fann en kris, förmodligen uppdämd av åratals ansamlad energi, där han brast till och blev påtagligt och oundvikligt påmind om livets förgänglighet. Ur askan av sin döda älskade, Louise, så skapades Monelle. Hon kan ha blivit en slags hejdlös feminin urkraft som klöste hål på bubblan och ledde till just det ordflödet. Vem vet? Mystiska grejer!

      Naturlagarna kanske vi kan reda ut om vi har såna böjningar. Men tänk om vi det verkligen är sköldpaddor hela vägen ner då och för att nå till den minsta delen så måste vi bygga en partikelaxelmojäng som är större än hela universum? Vetenskapsleken är lika dödsdömd som religionsleken och andlighetsleken. Substratet förblir som ni säger "MYSTERIUM TREMENDUM ET FASCINANS".


      Ibland funderar jag, Björn. Över allt och inget. Över mitt kryddade temperament, över lugnet och bortfallandet, över prisvärda och lantliga ödehus som gärna får ta lite tid och arbete att rusta upp på den mindre befolkade delen av det Nya Zeeländska öriket, stundens hetta, rigor mortis, aloeswood och frangipani. Men för det mesta så älskar jag bara ALLT, gör en sak i taget, och lever, som Monelle manar till, för stunden och ingenting annat.

      Min önskan om att du skulle få någon som jag fast ändå kanske lite mer som du att ha dessa samtal med gick också i uppfyllelse. Cecilia. Det blir bra så. Det bygger sig och river sig själv.

      Fridens liljor.

      Radera
    3. Ja just det, nu minns jag. Att skapa språket som skulle äta sig själv till frukost. Får nu som ofta en förnimmelse av att det språket redan är här.
      Rysligt subtilt.
      Det är fint såhär B. Skönt att höra att det ännu finns funderingar som inte fallit bort. När den sista funderingen fallit bort från din spexiga hjärna blir det fan tomt här.

      Jag ser ingen vits med att krysta fram nåt klokt att säga om ifall någon behöver någon annan eller om vi är oersättliga. Jag vill bara säga, rätt upp och ner, att jag gillar dig och din spexiga hjärna ;)

      Radera
  9. "Och vidare sade Monelle: Jag ska tala med dig om stunden.

    Betrakta allt ut stundens synvinkel.
    Låt ditt jag driva efter stundens godtycke.
    Tänk för stunden. Varje varaktig tanke är motsägelse.
    Älska stunden. Varje varaktig kärlek är hat.
    Var uppriktig mot stunden. Varje varaktig uppriktighet är lögn.
    Var rättvis mot stunden. Varje varaktig rättvisa är orättvisa.
    Handla för stunden. Varje varaktig handling är en avsutten regering.
    Var lycklig för stunden. Varje varaktig lycka är olycka.
    Visa respekt för varje enskild stund, och upprätta alls ingen förbindelse mellan tingen.
    Fördröj inte stunden: dödskampen är en plåga.
    Se: var stund är en vagga och en likkista: må allt liv och död förefalla dig främmande och nya."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, B, det med varaktigheten är lysande bra formulerat. Den här fransmannen kan skriva. Mon Dieu!

      Radera
  10. "Och vidare sade Monelle: Jag ska tala med dig om de döda tingen.

    Bränn omsorgsfullt de döda, och strö deras aska för himmelens fyra vindar.

    Bränn omsorgsfullt förlidna handlingar, och söndersmula askan; ty ur den skulle annars en likadan Fenix uppstå på nytt.
    Lek inte med de döda och smek aldrig deras ansikten. Skratta inte åt dem och gråt inte över dem; glöm dem.
    Förlita dig inte på tung ur det förflutna. Ägna dig aldrig åt att bygga vackra likkistor åt de stunder som gått; tänk på att döda kommande stunder.
    Akta dig för alla kadaver.
    Omfamna inte de döda: ty de kväver allt levande.
    Visa de döda tingen den respekt som man är skyldig byggstenarna.
    Besudla inte dina händer längs gamla vägar. Rena dina fingrar i nya vatten.
    Andas andningen ur din mun och dra inte in döda andedräkter.
    Begrunda aldrig hädangångna liv och inte heller ditt eget förflutna.
    Samla inte på tomma kuvert.
    Bär ingen kyrkogård inom dig. De döda smittar som pesten."

    SvaraRadera
    Svar
    1. De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt att begrunda det förflutna. Jag märker att det oändliga blir allt mer avlägset ju mer tid jag ägnar åt tankar kring det förflutna. Begrundan av det förflutna skapar en sorts trygghet.

      Radera
    2. Det känner jag igen. Tror dom flesta människor har något slags inre Nostalgia komplett med Peter Pan och Tingeling och Lilla My och Mårran och Mamma Mumin och allt som man kan finna där inne.

      Att dagdrömma om detta land frambringar på naturliga vägar en känsla som vaggar in en i en falsk trygghet på bekostnad av att man ändå på något plan känner sig inkomplett. Man har köpt sig fri men på köpet så kan man ha fått en känsla av att man flytt in i något som gått förlorat. Den känslan spökar gärna vid olägliga tillfällen och påminner en om att man både medvetet och omedvetet gärna lurar sig själv. För att illustrera hur barnsligt psykotiskt det är så föreställ dig en person som sitter på en karusell och äter sockervadd. Du frågar vad han håller på med och han svarar att han är på högkvarteret och uträttar viktiga saker som ska rädda världen från all ondska. Han lever i en mental hägring som bygger på ett högst utbytbart "vi" (finns inget sånt) mot ett lika utbytbart "dom" (finns inte heller) som i sin tur genererar friktionen som är nödvändig för att hålla i gång en massa komplexa processer. Dessa processer dränerar både våra mentala och fysiska tillgångar och förmodligen så sänker dom i själva verket vår livskvalité drastiskt och efterverkningarna upplevs till och från som att vi hamnat ur synk med livet.

      Nostalgia kan alltså få falla.
      Alla riken faller.

      I mitt fall var det nog känslan av att vara barn och växa upp på 90-talet med alla dess dåtida kulturella inslag (det som tydligen kallas för "vuxenvärlden" i hela det där infantila korthuset till global konsensusverklighet som många desperat försöker leva i) samt ett livsflöde som osade gränslös nyfikenhet och en viss pueril naivism som skapade en del skrubbsår på knäna men också magiska äventyr i mängder. Vi kan skapa likvärdiga verklighetstunnlar som vuxna, där naiva och malliga attityder fått ge vika för en mer självdistanserad och tillbakalutad livsupplevelse utan att för den delen ha tappat sin glans och gjort dig till någon mjäkigt skenhelig följare av någon andlig lära som är prosocial när det stryker dig och dina inlärda värderingar medhårs och enbart konsekvent när det inte får några egentliga känslomässiga konsekvenser som får oss att handla och förkroppsliga vuxna beteendemönster. Passion är tillåtet.

      Jed McKenna skriver en del om den här sortens saker i den tredje boken av trilogin. Jag har väl en del spexiga idéer om sånt också. Att läka födelsetraumat med psykedelika, tendensen att reflektera mindre över sina föräldrar och vad dom eventuellt gjorde och inte gjorde. Vilka attityder som genererar en hyfsad nivå av materiell komfort utan att tvinga en att slåss som en desperat hund för brödsmulor i Mammons gladiatorspel. Ty pengaspelets värld är gjord för barn som konsumerar, och något äldre barn i form av "sociopater" som producerar och administerar. Det finns medicin som man blir jättesjuk av och olagligt knark som man blir frisk av. Vår ekonomi verkar vara lite som en riggad jack vegas-maskin som börjat förstöra folks liv på riktigt nu och man har hört om folk som fått bita i det sura äpplet och tvingats lämna både hus och hobbyartiklar utan att riktigt ha märkt hur, eller ens ATT det gått som det gått förens det gått som det gått. Men pengar i sig är inte av ondo. Och allt knark är inte gott och vissa mediciner är närmast ett mirakel. Vill man nu dessutom spela det spelet så är ju banan rätt oljad så att säga. Men det är inget för mig.

      Faktum är att jag gör allt för att undvika det.

      Radera
    3. Så..

      Mina eller någon annans teorier är inte viktiga för det jag talar om. Jag vill peka bortom gränserna där alla kompassnålar spinner åt pipsvängen. Gjuta olja på varenda våg av tvivel inför detta evigt pressande ja som i en illusorisk kontinuitet både syr ihop och skär upp köttets och själens evigt dribblande nej. Sitta och BARA sitta i rakryggad kompromisslöshet medan det smältande inferno av kausal potentia som strålar ur det osynliga hålet bakom mina ögon likt en evigt blommande och vissnande lotusblomma tynar en första och sista gång. Dammsuga golvet och fylla på kattens matskål. Röka en joint, ta en dusch och gå och lägga mig. Typ nåt sånt.


      Det kan och bör få ges spekulativt spelrum för alla idéer, hur smarta eller dumma saker vi än kan avla fram i den grå skvalpande massan.

      Allt får plats, som du gett uttryck för så elegant den senaste tiden i det här rummet. Mums!

      Radera
    4. Dina texter är mums.
      Söta med många russin. Jag plockar ut det här. "Sitta och BARA sitta i rakryggad kompromisslöshet medan det smältande inferno av kausal potentia som strålar ur det osynliga hålet bakom mina ögon likt en evigt blommande och vissnande lotusblomma tynar en första och sista gång."
      Mäktigt B.

      Radera
  11. "Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om dina handlingar.

    Må varje nedärvd krus söndersmulas i dina händer. Krossa varje krus som du druckit ur.

    Blås på livets lampa som löparen räcker dig. Ty varje gammal lampa ryker in.
    Lämna inget i arv till dig själv, varken njutning eller smärta.
    Låt dig icke förslavas av någon klädsel, varken själens eller kroppens.
    Slå aldrig med samma sida av handen.
    Spegla dig inte i döden; låt din avbild föras bort med det rinnande vattnet.
    Sky ruinerna och gråt icke där.
    När du lägger undan dina kläder för kvällem, klä av dig också din själ för dagen; träd naken inför varje stund.
    All tillfredställelse skall tyckas dig dödlig. Gissla den i förväg.
    Smält icke dagarna som gått: hämta din näring ur framtida ting.
    Bekänn aldrig händelser ur det förflutna, ty de är döda; bekänn framför dig kommande händelser.
    Gör inte avsteg för att plocka blommorna vid vägkanten.
    Nöj dig med varje sken. Men överge skenet, och vänd dig inte om.
    Vänd dig aldrig om: det brinnande Sodoms lågor flåsar dig i hälarna, och du bleve förvandlad till en staty av förstenade tårar.
    Skåda inte bakom dig. Skåda inte för mycket framför dig. Skådar du in i dig själv, må allting vara blankt.
    Förvånas över intet genom minnets jämförelse; förvånas över allt genom okunskapens nyhet. Förvånas över allting; ty allting är olikt i livet och likt i döden.
    Bygg upp ur skillnaderna; förgör i likheterna."

    SvaraRadera
  12. Alltså wow Björn. Så vackert. Så vackert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej skogstroll! Tittar just på en björk som vajar i vinden utanför mitt fönster. Allt finns i den bilden.

      Radera
  13. och wow mystiske fransman..

    SvaraRadera
  14. Gulpf! Spricka i verkligheten. Antar att du själv haft sådana?
    Vad finns utanför verkligheten? Vad ser du genom sprickan? Oändligheten, säger du.
    Den är för stor för egot för att fatta. Spricker verkligheten, så spricker den falska identiteten.
    Men frågan är om det inte är den senare - enbart - som spricker?

    Återigen ett mycket bra inlägg. Du är inne i en kreativ period nu, pga sprickorna kanske? Känner själv att jag borde ta itu med de här prylarna nu...

    SvaraRadera
  15. Perra!
    Jo det är spännande det här. Kul att du gillar texten! Alltså, jag känner att det är så jäkla mycket saker jag skulle vilja säga som svar på dina frågor. Men nu vill allt komma på en gång och då blir det bara rörigt. Men när jag skrev texten blev saker någorlunda begripliga. Jag är glad för det.

    Om det vore något jag inte fick med i texten så skulle det vara något om rent bevittnande. Loppis har skrivit i en kommentar om hur det är när hon tittar på sig själv när hon tittar på sina barn.

    Jag vill så gärna säga något om det men väntar ännu på dom rätta orden. Vill inte tröska runt bland gamla plattityder om egot och sånt SOM JAG EGENTLIGEN INTE FÖRSTÅR. (har jag insett) Jag minns att Suzanne Segals bok - Collision with the infinite - hade mycket bra att säga på det här temat. Men Loppis vill veta vad jag har att säga utan att referera till vad andra säger. Vi utmanar varandra på det sättet vilket gör dialogen väldigt levande! Jag gillar det!
    Det är så förbannat lätt att sluta tänka själv kring dom här sakerna och istället tänka kring vad andra tänkt (kring vad andra tänkt ...)

    Det har sagts så mycket om egot och att vi inte kan vara egot eftersom vi kan bevittna det. Det här brukar lyftas fram som en väg till frihet från lidande.
    Men Loppis säger något annat. Hon säger att det finns en stor sorg i det här och det kan jag känna igen. Känner du igen det Perra? Kan du ibland längta tillbaka till den här känslan av självklarhet? En livskänsla där jag skulle kunna säga saker som

    ... VADÅ jag är inte jag!? Vad snackar du om? Jag är ju jag! Vem skulle jag annars vara?
    Och verkligheten. Det är ju det här som är verkligheten. Alltså, det finns ju typ drömmar och hallucinationer och sånt. Men det här. (tar på bordet) det är ju verkligt. Jag fattar inte varför man skall krångla till saker i onödan. Jag tror man blir knäpp till slut om man funderar på sånt för länge.

    Jag kan faktiskt sörja den självklarheten.
    Vill gärna läsa DINA upplevelser och tankar kring det här. Det finns inget som är mer spännande än att dela runt detta. Och jag har antagligen redan passerat stadiet knäpp så det lugnt. Bara att fortsätta och gräva :P

    SvaraRadera
  16. Ja, eller jag känner det som att du ÄR the watcher, men med ett fortsatt ansvar för de som inte är watcherrs. Vet inte varför, men ser framför mig 5th element med LeeLo när hon förklarar för Corben, Me Supreme beeing, me PROTECT You! Och så MULTIPASS for everything. Det är ju fan helt upfuckat att tänka sig att jaha, nu har vi blovit upplysta här så nu sätter vi oss rullar tummarna för att vi är så jävla heliga att vi har insett att ingenting är vad det verkligen är, eller äsch, det DÄR rör mig inte i ryggen, för jag kan minsann andas in och andas ut och då betyder ingenting något för mig längre, för nu har jag blivit övermänsklig och det ända jag behöver göra är att le och le och le. Fy FAAAAAN! Ja Spiritual Bypassing eller vad kallade du det Björn? Nej jag tror mer på att ANVÄNDA sig av upplysningen som en kvalite. Det är klart att vi kan sitta och frossa i SANNINGEN till vilket pris som helst, men vem faaan upplever Jed McKenna som en charmig prick? Det är därför jag bett honom go fuck himself. Karln är ett kräk. Det enda han gett mig är en god liknelse med att man blir som en vampyr som sörjer sin dödlighet efter upplysningen. Och det är DET jag känner tor jag. Jag SÖRJER dödligheten i det kontext att JAG var självklar innan verkligheten rämnade. Jag hade ett RIKTIGT jag att skicka ut och dansa med. Jag kunde inte skilja mig och mitt från mig själv. Nu plötsligt känner jag mig främmande i allt. Som om jag var i ett mellanläge mellan de döda och de levande. Svävande, konturlös. Och ensam. Ensam med GUD hur konstigt det än låter. Hur kan man vara ensam när man är med GUD? Och det är väl min enda tröst, utan GUD vore jag INGENTING. Men tillbaka till det jag skrev från början, vi har fortfarande ett ansvar för världen. Och det ansvaret anser jag inte nödvändigtvis går ut på att skriva en massa böcker och bli rik, eller att hela mänskligheten skall bli upplyst eller medveten som Tolle skriver. Jag är inte så säker på att det skulle bli en framhångssaga, i ett kontext är det som att åter förvisa hela mänskligheten ur Eden. Marie Fredriksson skriver i sin bok om Adam och Eva om Eden som en plats där vi fortfarande får leva utan vetskap om vår dödlighet, och det är först när Adam och Eva äter av KUNSKAPENS träd som de blir förvisade ur något som ju faktiskt är ett paradis och hamnar i den värld som vi känner, en värld full av lidande. Det här känns som the next step i någon slags evolutionssaga, upplysningen, människan blir the watcher, får ytterligare kunskap eller vissom om sig själv, men är det en välsignelse, eller förvisas vi snart till ytterligare ett efterland efter Eden? Jag vet faktiskt inte riktigt vad det här går ut på, men jag känner starkt starkt starkt jäkla ansvar. Hm, det blev verkligen ett brandtal länner jag. Osammanhängande, men ni får ta det som det kommer, hopplöst att redigera svar på en iPad med en tvååring som sitter och bråkar bredvid. :)

    SvaraRadera
  17. Och jag tjatar om funktion. Vi har fått ett par ben för att vi ska GÅ med dem, vi har fått en HJÄRNA för att vi ska TÄNKA med den, vi har fått ett "hjärta" för att vi aka KÄNNA med det. För både våra ben, våra tankar och våira känslor måste vi ta ansvar, annars skapar vi lidande för andra. Och nu råkar några av oss verka få ytterligare en dimension till vårt jag, något som vi kallar The Watcher, som vi kan orda i evighet om vad det egentligen är, (vi kan väl låta bli det, tröttsamt), men jag tror att precis som med mina ben så har jag fått detta för att jag ska göra något med det. Och jag tror att precis som jag har ansvar för vart mina ben tar mig har jag ansvar för vart the Watcher tar mig, annars skapar jag lidande för andra. Jag måste använda mig av the watching på ett konstruktivt sätt. Lite så. Därför är jag skittrött på både mig själv och andra "sökare" som sitter helt jävla blase bakom en massa spiritual lines of bullshit och gömmer sig bakom vackra ord i en dator. What's WRONG with you?!!! Get your SHIT together and GET OUT there. ! Vad fan, släpp fångarna loss - DET ÄR VÅR! Eller för all del, sitt kvar där och dyrka Jed. Med risk för käftsmällar, jag vet, men SNÄLLA tråka bara inte ut mig nu med en massa babbel om att allt är illusioner. ORKAR inte höra en till korkad föreläsning om att vi inte ska agera, eller inte har någon funktion. Spara mig.

    SvaraRadera

UA-3343870-1