onsdag, juni 20, 2012

En lätt beröring

Han tänker att det finns människor som blir galna på riktigt. Han tänker att det inte finns någon garanti för att det inte kan drabba honom. Hur skulle det kunna finnas en sådan garanti?
Allt oftare tänker han i dom banorna.

- Var är jag!? utbrister han och sätter sig upp i sängen med ett ryck. Han har vaknat upp till den fråga som sakta men säkert kommer pressa ut det lilla som är kvar av hans sunda förnuft.
- Var är jag!? 
- I min säng, i mitt hus, i min stad, i mitt land, på min planet, kring min stjärna, i min galax, i mitt universum.
- Men var finns universum?

Nu är det såhär att ibland kan man resonera förnuftigt med sig själv och ibland kan man inte det. Han gör sitt bästa och säger till sig själv - Den här typen av frågor är inte bra för mig. Jag måste sluta fundera på sånt här. Det finns ingen rationell förklaring till varför människor funderar på sånt här. Det fyller ingen som helst funktion. 

Han står nu inför följande val. Antingen ger han upp och erkänner att frågan inte har något svar eller så fortsätter han grubbla. 
Om han ger upp så kommer han bli galen. Det är något han vet lika säkert som att hans högra hand sitter på hans högra arm. Han vet inte hur han kan veta det. Han bara vet det. Hans förstånd kommer flyga iväg likt fröna på maskrosor, svepas med av vinden med sina små fallskärmar. Ett frö här, en annat där. Flera mil emellan. Dom kommer inte kunna gro, dom kommer vara förlorade utan varandra, ropandes i natten, lösryckta som små barn som satts ut i skogen till vargarna. 
Det andra alternativet är att han fortsätter grubbla. - Var finns universum? Om han går den vägen kommer han med 99% säkerhet att förlora sitt förstånd. Han vet det nu. Han vet också att det finns 1% chans att något helt oväntat inträffar. Något okänt. Främmande. 

Så han grubblar. Hela morgonen grubblar han. När han dricker sitt kaffe grubblar han. När han går till jobbet. När han sitter på möte på jobbet. Man bestämmer att pärmen med reklamationer skall stå på hyllan ovanför skrivaren... på hans jobb, i hans stad, i hans land ... i hans universum. 
Fan.
Var finns universum?

Han försöker med allt möjligt. Alla svar rinner som sand mellan hans fingrar. - Det hela är ett lingvistiskt problem, försöker han intala sig. Du är fri att tro på språket som en konstruktion eller som något absolut. Han talar med lugn och bestämd röst till sig själv. Här och där är delar av en språklig struktur. Om jag säger att universum är här så indikerar jag att det finns ett där. Och vad finns då där ute om universum finns härinne? Här-där, inne-ute. Kliv nu ut ur den här metala, lingvistiska labyrinten, in i kroppen. IN I KROPPEN. Han flyttar all sin uppmärksamhet till hur det känns i kroppen. Och nu känner han frågan inuti kroppen. Helvete! Alla kroppens celler säger nu i kör - Var finns universum?
Frågan fryser blodet till is. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Fan, fan, fan, jag vill inte dö av galenskap, viskar han. Men nu är det precis det som är på väg att hända. Fan, fan, fan. 

Han hade drömt att han vaknat. Nu vaknar han på riktigt och inser att han i drömmen fått nudda vid det oändliga, heliga mysteriet. Det är så det känns när man nuddar vid det. Mysterium tremendum et fascinans. 
Han ligger kvar i sängen. Knäpper sina händer och tackar för att han fått vakna upp till ännu en dag i den här världen. Nu känner han lukten av kaffe och sträcker på sig. 

söndag, juni 17, 2012

Förtvivlan

Ja, absolut, sök dig till det vackra ljuset. Låt dig smekas av de milda vindarna. Skit i mörkret. Skit ut mörkret. Se framåt och blås vackra såpbubblor. Livet är skapande lek. Andas frihet och gör vad du vill så länge förtvivlan är ute och besöker andra människor. Dekorera och gör rent och snyggt. Öppna fönstren och vädra ut allt unket. Blanda ner allt det godaste i soppan. Duka för alla dina vänner. Men glöm inte att duka för förtvivlan. 
För det är väl inte så att förtvivlan inte får plats vid ditt bord? 
Ni har så mycket gemensamt du och dina vänner. Förtvivlan kommer inte fatta vad ni skrattar åt. Delar liksom inte era referenser. Kanske kommer känna sig utanför. Så varför bjuda in förtvivlan?

Hmm... jag fick lust att skriva en liten prolog till det här citatet från Lars Gyllenstens bok Skuggans Återkomst. Jag gillar hans tilltal här. Det är absolut no BS. Men lite väl hårt känns det. Jag tänker att det finns tid för besinning och tid för lek. 

Kanske är förtvivlan ett redskap i andra makters syften, ett verktyg varmed hans liv, det i hans liv varöver han inte råder, hanterar honom för att bringa honom till en insikt/.../ Kanske är förtvivlan en mentor i makternas tjänst som skall tvinga honom fram mot en besinning, så att han skall tvingas stå naken, oskymd och otäckt av sådana förföriska och ynkliga kostymer och masker varmed människorna försöker skapa sig en egen smickrande och skrävlande skenvärld för att förväxla denna värld av skenbarheter ocn lögn med den värld som de själva inte skapat och inte kan styra.
                                                             Lars Gyllensten, ur Skuggans återkomst

Jag smakar på föreställningen om livet varöver jag inte råder. Livet jag inte kan styra. Världen jag inte skapat. Jag tänker att så mycket i mitt liv och det jag suger i mig från kulturen runt mig handlat om att göra mig själv till Gud. Jag blir alldeles utmattad när jag tänker på det. Varför försöker människan bli Gud i sitt eget liv? Gud i sin egen verklighet. Hur orkar människor lyssna på profeter som säger att vi skapar vår egen verklighet? Hur lyckas dom tro på lagen om attraktion och andra liknande läror?
Hur länge kan vi stänga ute förtvivlan från vårt hus? Är det först när förtvivlan tar strupgrepp på oss med sina iskalla händer som vi åter kan börja öppna oss för möjligheten att det finns en Gud?
Hur duktiga kan vi bli på att undvika förtvivlan? Hur många möjligheter till distraktion finns det i vårt samhälle? 
Jag tänker att förtvivlan inte behöver jaga oss. Till slut blir vi så utmattade av alla våra distraktioner att vi ramlar ihop i en hög på govlet. Redo att plockas. 

Det här är inte något jag skriver i ett tillstånd av mörker. Jag kände hopp när jag läste Lars Gyllenstens ord. Vi är inte dömda till att för tid och evighet strutta omkring i vår "egen smickrande och skrävlande skenvärld" i våra "förföriska och ynkliga kostymer och masker". Well put Gyllensten. Vi kommer alla få chansen att stå nakna och oskymda i livet. Men vi kan omöjligt vilja det själva. Därför finns förtvivlan. 



torsdag, juni 14, 2012

Ord för mitt hjärta

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

                                                 Tomas Tranströmer

Det var som ett mirakel. Mina ord kom till mig. Perfekta. Nu.
Tack Pierre för att du känner mitt hjärta och skickade den här dikten till mig.

måndag, juni 04, 2012

Säg mitt namn

Han hänger över avgrunden där han sitter på golvet med ryggen lutad mot väggen. En enda spindelvävstunn tråd förbinder honom med språkets dröm. Den sköra tråden är hans namn.
Namntråden är spunnen av alla böner han någonsin bett. Men nu har den gått av och slocknat. Allt är ett lysande mörker. 

Hans hjärta slår och hans ögon är öppna men han ser henne inte.
Hon vill ge honom vatten att dricka men först måste hon säga hans namn. Hon måste säga det som en bön. Innerligt och med ett lyssnande hjärta. Varsamt dra hem honom till språkets dröm. Tidens och rummets dröm. Vattnets och drickandets dröm.
Hon kan ana vad som rör sig där djupt inom honom.  Han ber om en början och ett slut. Han ber om ett namn. Hon ger det till honom. Namnet dansar ut genom hennes läppar som små vågor av lysande ljud. Det är hans gamla namn. Men det vet han inte. Namnets tråd är ny för honom nu. Lika ny och obegriplig som idén om att någon skall fånga den. 
Hon ser in i hans ögon och säger sitt eget namn. Hon väntar men ingenting rör sig därinne. Sedan säger hon sitt namn igen och sedan hans namn. Flera gånger. Hon väntar lite till. Nu ser hon att något rör sig därinne i mörkret. 
Inom honom, djupt nere i hans hjärta rör de två namnen vid varandra och det uppstår en gnista. Gnistan tänder en eld. Tvåsamhetens eld. Separationens eld. Kärlekens eld. Han dricker vattnet. Men elden har ännu inte hittat ett fäste i hans hjärta.
Den slocknar.

Namnets tråd förlorar sin början. Den sträcks ut i evigheten och mister sitt slut. 
Hon håller hans hand. Den är varm och mjuk. Men i det lysande mörkret i hans hjärta dånar en kraft av titanisk styrka. En vrålande orkan av potential sveper fram bland resterna av slocknade drömmar - oändliga i sin avsaknad av slut. Rummets tänjs ut tills det når en intighet utan början.

Hon förundras när hon ser in i hans ögon. Där inne har ingenting någonsin börjat och kommer aldrig göra det då framtiden är en gigantisk fågel som just ätit upp fröet till historiens början. Därinne finns inget härute eftersom ingen någonsin fått fatt i gränsen mellan de två. Hon anar att därinne just ramlar ner i härute och försvinner tillsammans med gränsen mellan de två. Allting är ett ingenting som tycks hänga och dallrar i det heliga mysteriets avgrund. 

Hon kan känna hans bön. Han ber fram drömmen om en gräns mellan inne och ute. Språkets dröm dallrar till i stillhetens dånande avgrund. Bönens kraft tilltar i stryka och får hans kropp att skaka. Hon ser att hans torra läppar blöder. Hon fuktar dom med lite vatten. Söker hans blick och får syn på en strimma av skräck. Hon känner hur skräcken i hans blick söker hennes blick och nu viskar han något. Hon hör inte och måste luta sig närmare. Nu hör hon - Gud låt mig glömma. Gud låt mig vara någon. 
UA-3343870-1