onsdag, juni 20, 2012

En lätt beröring

Han tänker att det finns människor som blir galna på riktigt. Han tänker att det inte finns någon garanti för att det inte kan drabba honom. Hur skulle det kunna finnas en sådan garanti?
Allt oftare tänker han i dom banorna.

- Var är jag!? utbrister han och sätter sig upp i sängen med ett ryck. Han har vaknat upp till den fråga som sakta men säkert kommer pressa ut det lilla som är kvar av hans sunda förnuft.
- Var är jag!? 
- I min säng, i mitt hus, i min stad, i mitt land, på min planet, kring min stjärna, i min galax, i mitt universum.
- Men var finns universum?

Nu är det såhär att ibland kan man resonera förnuftigt med sig själv och ibland kan man inte det. Han gör sitt bästa och säger till sig själv - Den här typen av frågor är inte bra för mig. Jag måste sluta fundera på sånt här. Det finns ingen rationell förklaring till varför människor funderar på sånt här. Det fyller ingen som helst funktion. 

Han står nu inför följande val. Antingen ger han upp och erkänner att frågan inte har något svar eller så fortsätter han grubbla. 
Om han ger upp så kommer han bli galen. Det är något han vet lika säkert som att hans högra hand sitter på hans högra arm. Han vet inte hur han kan veta det. Han bara vet det. Hans förstånd kommer flyga iväg likt fröna på maskrosor, svepas med av vinden med sina små fallskärmar. Ett frö här, en annat där. Flera mil emellan. Dom kommer inte kunna gro, dom kommer vara förlorade utan varandra, ropandes i natten, lösryckta som små barn som satts ut i skogen till vargarna. 
Det andra alternativet är att han fortsätter grubbla. - Var finns universum? Om han går den vägen kommer han med 99% säkerhet att förlora sitt förstånd. Han vet det nu. Han vet också att det finns 1% chans att något helt oväntat inträffar. Något okänt. Främmande. 

Så han grubblar. Hela morgonen grubblar han. När han dricker sitt kaffe grubblar han. När han går till jobbet. När han sitter på möte på jobbet. Man bestämmer att pärmen med reklamationer skall stå på hyllan ovanför skrivaren... på hans jobb, i hans stad, i hans land ... i hans universum. 
Fan.
Var finns universum?

Han försöker med allt möjligt. Alla svar rinner som sand mellan hans fingrar. - Det hela är ett lingvistiskt problem, försöker han intala sig. Du är fri att tro på språket som en konstruktion eller som något absolut. Han talar med lugn och bestämd röst till sig själv. Här och där är delar av en språklig struktur. Om jag säger att universum är här så indikerar jag att det finns ett där. Och vad finns då där ute om universum finns härinne? Här-där, inne-ute. Kliv nu ut ur den här metala, lingvistiska labyrinten, in i kroppen. IN I KROPPEN. Han flyttar all sin uppmärksamhet till hur det känns i kroppen. Och nu känner han frågan inuti kroppen. Helvete! Alla kroppens celler säger nu i kör - Var finns universum?
Frågan fryser blodet till is. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Fan, fan, fan, jag vill inte dö av galenskap, viskar han. Men nu är det precis det som är på väg att hända. Fan, fan, fan. 

Han hade drömt att han vaknat. Nu vaknar han på riktigt och inser att han i drömmen fått nudda vid det oändliga, heliga mysteriet. Det är så det känns när man nuddar vid det. Mysterium tremendum et fascinans. 
Han ligger kvar i sängen. Knäpper sina händer och tackar för att han fått vakna upp till ännu en dag i den här världen. Nu känner han lukten av kaffe och sträcker på sig. 

18 kommentarer:

  1. Tja Björn!
    Peter Dziuban har gjort en mäktig serie videos, som... tja, handlar lite om det du berör här.
    Rekommenderar en titt, jag är helsåld just nu på detta och har kanske nåt inlägg på G...
    Jag länkar här till nummer 8A i serien, men visst, se hela från ettan sedan (och har du sett den redan, så se om, för du har ändå inte fattat nåt (som om jag skulle ha gjort det)). Skulle vara kul att diskutera detta sedan.
    Nu ska jag dricka kaffe :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm... Tänker på en doktor i fysik jag känner som är helt hardcore också på det här sättet som Peter Dziuban är. Det är intressant ur den aspekten att fysiken faktiskt stärker de andliga antagandena om att det bara finns ette enda nu och ingen tid som är separerad från oss. Han beskriver det ju också som att allt som faktiskt ÄR är ett mänskligt sinne som upplever. En slags mottagare och sändare i ett typ. Jag tänker på några inlägg jag gjorde för ett tag sedan där jag då insåg att detta svar jag skriver på den här datorn som inte finns annat i mitt sinne, skriver till någon som också bara finns i mitt sinne, i det jär fallet dig Pierre och för ett tag sedan till Björn. Fast egentligen är ju det redan borta, så det absolut enda som finns är att jag verkar uppleva det som att jag svarar någon som har rekommenderat mig att se en video, en Pierre som egentligen inte finns på riktigt. Bara som en mental projektion jag verkar gilla just nu. Tänkte alldeles nyss att jag kände mig lite uttråkad och så kom det här. Jag är påhittig måste jag säga. För ett tag sedan var Björn min Molgan, nu är det din tur Pierre att vara Molgan och di behöver egentligen inte svara på det här inlägget heller, för du kommer bara svara att det är DU som upplever MITT svar, inte jag som upplever DITT. Så vi kan väl säga att ingen av oss riktigt finns egentligen mer än som en mental bild hos den andre, fast bara för oss själva, eller för mig själv alltså! Jösses, håller på att bli tokig här som pratar med med mina egna bilder. Moaaahahahaha! Nä, men seriöst. Det är en riktig MINDFUCKER att se sånt där. Ja det var ju då du Björn kom på (ha ha nu pratar jag med dig igen som om du vore separat) att vi kanske faktiskt är HELT ensamma. Svindlande, fasansfulla tanke. Mmmm but then again. Tanken på ensamhet är ju också bara en projektion. Vem är det som projicerar? Vem är sändare/mottagare? På vilken screen projicerar jag? Huhr är jag uppkopplad? Varför tror jag att det finns ett jag? Nä, seriöst... Peter är fucking CRAZY när han säger att det skulle finnas någon slags FRIHET i att inse detta. Någon slags frihet från konventioner, men att man fortfarande kan fungera normalt. Det kan man INTE! Man blir galen, man SÖRJER att man är DÖD innan man ens fick LEVA. För plötsligt finns varken liv eller död, varken början eller slut. Jag har blivit lurad, det fanns aldrig någon Loppis, aldrig någon blogg, aldrig några fingrar som skrev det här inlägget, inget alldeles nyss. Och nu är det också borta. Och det, och det, och det! Vanished. Varför fortsätter allt att se likadant ut? Jag har ju knäckt skiten, borde det inte slockna då? Eller är jag faktiskt... EVIG? I ordets rätta bemärkelse. Jag är EVIG. EVIGHET. HETER EVIG. ALLTID DET. ÄR. BARA. ÄR. Jag blev också kaffesugen nu.

      Radera
    2. Eftersom du PierreMolgan och Du BjörnMolgan bara finns inuti mig, kan man säga att vi har internt gruppsex då? ( Du får sanera bort den kommentaren om du vill Björn - men jag kunde inte låta bli.) :)

      Radera
    3. Hej Perra!
      Nu har jag kollat på 8A. Jag skrev om Dziubans bok Consiousness is all i fyra olika inlägg hösten 2009. Blev otroligt fascinerad av hans sätt att skriva.
      Alltså, det här med att verkligen fatta vad Dziuban pratar om ... hehe ... jag är just nu fräck nog att påstå att Dziuban själv förmodligen inte fattar vad han pratar om. Han kan omöjligt fatta det här.
      Det slog mig just att jag en gång hörde en historia om ett uppvaknande. En svensk kille som var på en retreat och hörde läraren säga - "Inte ens buddha eller jesus "fattade" det här." Eller på engelska - "Not even the Buddha or Jesus got it." När det påståendet landade i hjärnan blev han upplyst. Så säger historien.
      En historia som för mig är minst lika givande som Dziubans nondualistiska pedagogik. Jag minns att jag tänkte - när mitt Dziubanrus lagt sig - att om man kollar på dziuban med ljudet avstängt så ser det ut som att han försöker förklara någon typ av ekonomisk teori. Det var ingen snäll tanke men så tänkte jag.

      Vad tänker jag idag? Jag upplever det som att DU Perra sitter där och dricker kaffe och grubblar över existensen helt oberoende av mig. Jag tror inte att du slutar existera när jag om kanske tio minuter slutar tänka på dig.
      Det finns absolut skikt i medvetandet där hela kosmos kan krympa ihop och bli till en liten, liten lysande punkt av mörker i ingenting. Jag har varit där. Det har du också även om du inte kommer ihåg det just nu. Men nu är vi här. Här finns andra människor som agerar oberoende av mig hur mycket jag än kallar dom för mina egna mentala projektioner. Som jag minns det försöker Dziuban dekonstruera allt socialt ansvar i sin bok CIA. Det tycker jag inte om. Det är tungt med ansvar. Det skall erkännas. Men jag vill ha det. Om nu allt detta är en dröm så har vi också drömt fram ansvar. Vi har drömt fram oss själva som ansvariga individer. Det ligger nära till hands att säga - den som ger sig in i leken får leken tåla. Men jag tror det är större än så. Det är en mycket allvarsam lek detta. Ett lekfullt allvar. Så tänker jag idag.

      Radera
  2. Men en sak som stör mig med de här sanningarna är att de faktiskt inte är särskilt uttömande. ( Nu pratar jag i vår tid ovh rum värld igen, där Pierre och Björn dinns igen). För även om det KAN vara på det sättet, att Jag är helt ensam. Att jag bara utgör en ENDA sändare och mottagare så KAN det lika gärna vara så att det finns FLER. Det finns inget som hindrar att det ÄR så, bara mig från att UPPLEVA det. Jag kan bara uppleva mitt eget perspektiv på detta. Därför tycker jag Björn apropå detta med sanningen och Kierkagaard. Han har ÄNNU MERA RÄTT i att Sanningen BARA finns i oss själva och inte är sämre än någon annans sanning. Det finns ingen ABSOLUT sanning! Man kan inte jaga sanningen, för den finns helt enkelt inte som begrepp att ta i. Utan om du ska ha ens en vettig chans att förnimma den, så måste du hitta den där biten universum, det där stoffet som lever i dig, det där som möjliggör en slags pereception i dig. Du måste lyssna inåt, dör precis som han säger här i filmen. Det finns inget OUT THERE. Gud vad LÄSKIGT förresten Pierre, jag har inte sett de där filmerna eller tänkt RIKTIGT i dem banorna innan, ändå skrev jag ett mail till Björn häromdagen om just att the TRUTH OUT THERE är en illusion. The Truth is IN there är korrekt, skrev jag. Ujujuj jag kanske är synsk? :) Jo och så en sak till, det är klart att ANSVAR i det här kontextet kan anses vara en illusion också. Men där upplever jag att det snarare handlar om att det är upp till mig att bestämma mig för om jag ska DELTA innerligt i drömmen eller om jag ska skåda naveln bara för att jag bestämt mig för att INGENTING existerar ändå. Jag är den ENDA sändaren/mottagaren så jag behöver inte visa någon hänsyn eftersom allt ändå bara TYCKS hända! Jag upplever INTE att det är vad jag förnimmer om jag lyssnar. Jag förnimmer inte det som min sanning. Hur är det med er? Vad säger era sanningar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah! Det ska vara PERRE-Molgan, INTE PierreMolgan förstås. Blanda och mixade lite visst. :) Det är sig PERRE jag refererar till när jag har skrivit Pierre. :)

      Radera
    2. Same shit. Tis all ze One, innit?

      Cheers,

      Pierre

      Radera
    3. Eller hur! :)

      Radera
  3. Hej Loppis
    Jo, vi har ju en Pierre som skriver här ibland, så jag var inte helt säker på om det var honom du menade...
    Intressanta saker du tar upp här. Det viktiga och avgörande i allt som det talas om är Identitet. Inte Identitet som ett Absolut begrepp, utan helt enkelt vad vi tror är vi. Genom denna sanna eller inbillade Identitet skapar vi Universum. Och vi får tillbaka det vi sänder ut i det. En ego-identitet är alltid UTSATT. Denna identitet är alltid hotad på något vis, hela identiteten vilar på en rädsla som den gör allt för att dölja. I vår civilisation gör vi allt för att dölja vår rädsla för hemska saker, och vi bäddar in oss i ignorans och liksom kör vårt race, bara.

    Men detta är en Moment 22-identitet, därför att du har redan drabbats av allt detta hemska genom att VARA denna Identitet!

    Det är inte frågan OM detta hemska kommer att hända, utan NÄR, men detta skyler vi över också, under ett täcke av ignorans!

    Så kommer då kufar som Dziuban, Tolle och andra. Och det första som då sker är att denna ego-identitets överlevnadsinstinkt vaknar.
    Det betyder att det ALLTID måste finnas något "hemskt" att vara rädd för. Det är på det viset den överlever!

    Därför att ego-identeteten föddes ur rädsla. Den föddes ur separation från vår sanna Identitet, i ett Absolut (Icke-dualistiskt) medvetandetillstånd. Så när vi hör på Dziuban och Tolle, vill egot hela tiden skjuta in saker som "men tänk om...", måla upp hemska scenarion där vi är ensamma i ett evigt mörker... osv.

    Och frågan är om du kan skilja på vad egot säger bara för att överleva som ego, och vad som faktiskt är sant!

    Du talar om ensamhet, som om allt det talas om här, skulle utmynna i att du ställs ensam. Och det är denna separation du menar!
    Men det är bara egot som kan känna rädsla. Om du vet vem (vad) du är, finns inte detta mörker. Du måste se bortom ÄVEN detta mörker. Bara om du skapar ditt Universum genom rädsla kommer Universum att vara nåt att vara rädd för.
    Egot är bara ett hypnostillstånd! Hypnos fungerar bara om den lyckas fånga din identitetkänsla. Vad behövs för att vakna upp?
    Dziubans serie är bra. Den kan vara vad som behövs för en del. Andra hittar det någon annanstans.

    Tolle säger exakt samma saker som Dziuban, fast på sitt sätt. Dziuban är mera "logisk" och appellerar till personer som vill gå den vägen. Men bägge antyder att det finns ett Presence, ett NOW, ett WHAT IS, som är mystiskt, men som blir realitet om vi kan ge upp egots identitet. Låta egot dö. Du finner din sanna identitet genom att släppa saker. Inte genom att lära dig nya saker. Surrender, som det kallas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är något åt det hållet som jag också kommit fram till. Eller ja jösses, jag och Björn har precis grillat det här fram och tillbaka en del. Jag tror tex ABSOLUT inte att vi är ensamma. jag känner mig ganska radikal åt precis andra hållet. Jag är ju kanske mer radikalt troende på universums kraft inom oss, genom oss och förenande oss. Jag är ju ganska troende, eller nej det är en underdrift. Jag är FETT VETANDE universum, alltet, evigheten, heligheten. Eller om vi vill kan vi kalla det Gud skulle jag snarare beskriva det och en ide om en absolut ensamhet är helt främmande för mig. Kan du inte surfa in och läsa mina inlägg Hädelse och Fenestra och mina och Björns kommentarer där?

      Vore ju spännande att höra vad du säger.

      www.lillaloppis.blogspot.se

      Radera
    2. Men du Perre. När vi redan varit på botten, Redan sanningen, redan alternerat fokus, redan tagit in det oerhörda, redan öppnat oss, redan nått upplysning, redan är där. Vad gör vi då? DET tycker jag är spännande. Hur lever du ditt liv SEN? Alla dessa fantastiska profeter och Hurus och hej och hans moster, de talar så vackert och skriver så fina böcker om hur man kan finna upplysning här och nu och hela världen är full av ashram och annat med människor som mediterar i hundra år för att nå kontakt med detta mystiska med upplysning. Som ju inte är ett skit mystiskt när man väl VET. När man väl ÄR. Äsch Perre, du förstår vad jag menar, det hår ju aldrig att sätta några bra ord som beskriver upplysning, men nu är vi upplysta. Bara så PUNKT. Vad gör vi nu? Hur lever vi våra liv? Hur handlar vi? Blir vi grönsaker som Björn skrev för ett tag sedan till mig, eller blir vi bara untouchable av världens historier, eller drömmer vi aktivt? Deltar vi aktivt trots att vi vet att det är en dröm? Och om vi handlar, utifrån Vad handlar vi då? Jag upplever det som att lyssnandet efter rörelse ut i världen kommer inifrån, från någon slags kärna som är allt och inget, som är heligt, som är universum, som är oändligheten, som är Gud. Vad säger du Perra?

      Radera
    3. Och nu heter du plötsligt Perre istället för Perra. :) Jag vet inte varför det är så sabla svårt med namn för mig!?

      Radera
    4. Ps. Du kan väl läsa mitt senaste inlägg också Perra? Upplysningen. Ds.

      Radera
  4. Hej
    Var får du det här "Perre" ifrån, om jag får fråga? Jag har såvitt jag kan se inte skrivit fel nånstans. Perra ska det vara och inget annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag veeeet. Jag skrev ju precis det här ovan, är helt virrig ju! :) Du får väl börja kalla mig för Lilla Shoppis eller nåt då för att ge igen! :)

      Radera
    2. He he... :-)
      Jag läste ditt inlägg! Skrev kommentar oxå.

      Radera
    3. Ja, jag såg det! Jag har svarat dig igen där. Och Björn, du får väl kommentera om du tycker att vi är lika! :) Är vi det eller har vi helt enkelt BLIVIT det efter många om och men? Kolla min blogg...

      Radera
  5. Imorgon bitti åker jag med familjen till Jamaica och blir borta tre veckor! Skall bli såå skööönt. Kommer ha gott om tid att begrunda det som avhandlas här. Ta in vad Peter D säger och jaa, låta saker sjunka in i takt med vågornas skvalpande mot stranden... :)
    Länk till bilder kommer snart och kanske lite bilder på facebook snart!

    SvaraRadera

UA-3343870-1