söndag, juni 17, 2012

Förtvivlan

Ja, absolut, sök dig till det vackra ljuset. Låt dig smekas av de milda vindarna. Skit i mörkret. Skit ut mörkret. Se framåt och blås vackra såpbubblor. Livet är skapande lek. Andas frihet och gör vad du vill så länge förtvivlan är ute och besöker andra människor. Dekorera och gör rent och snyggt. Öppna fönstren och vädra ut allt unket. Blanda ner allt det godaste i soppan. Duka för alla dina vänner. Men glöm inte att duka för förtvivlan. 
För det är väl inte så att förtvivlan inte får plats vid ditt bord? 
Ni har så mycket gemensamt du och dina vänner. Förtvivlan kommer inte fatta vad ni skrattar åt. Delar liksom inte era referenser. Kanske kommer känna sig utanför. Så varför bjuda in förtvivlan?

Hmm... jag fick lust att skriva en liten prolog till det här citatet från Lars Gyllenstens bok Skuggans Återkomst. Jag gillar hans tilltal här. Det är absolut no BS. Men lite väl hårt känns det. Jag tänker att det finns tid för besinning och tid för lek. 

Kanske är förtvivlan ett redskap i andra makters syften, ett verktyg varmed hans liv, det i hans liv varöver han inte råder, hanterar honom för att bringa honom till en insikt/.../ Kanske är förtvivlan en mentor i makternas tjänst som skall tvinga honom fram mot en besinning, så att han skall tvingas stå naken, oskymd och otäckt av sådana förföriska och ynkliga kostymer och masker varmed människorna försöker skapa sig en egen smickrande och skrävlande skenvärld för att förväxla denna värld av skenbarheter ocn lögn med den värld som de själva inte skapat och inte kan styra.
                                                             Lars Gyllensten, ur Skuggans återkomst

Jag smakar på föreställningen om livet varöver jag inte råder. Livet jag inte kan styra. Världen jag inte skapat. Jag tänker att så mycket i mitt liv och det jag suger i mig från kulturen runt mig handlat om att göra mig själv till Gud. Jag blir alldeles utmattad när jag tänker på det. Varför försöker människan bli Gud i sitt eget liv? Gud i sin egen verklighet. Hur orkar människor lyssna på profeter som säger att vi skapar vår egen verklighet? Hur lyckas dom tro på lagen om attraktion och andra liknande läror?
Hur länge kan vi stänga ute förtvivlan från vårt hus? Är det först när förtvivlan tar strupgrepp på oss med sina iskalla händer som vi åter kan börja öppna oss för möjligheten att det finns en Gud?
Hur duktiga kan vi bli på att undvika förtvivlan? Hur många möjligheter till distraktion finns det i vårt samhälle? 
Jag tänker att förtvivlan inte behöver jaga oss. Till slut blir vi så utmattade av alla våra distraktioner att vi ramlar ihop i en hög på govlet. Redo att plockas. 

Det här är inte något jag skriver i ett tillstånd av mörker. Jag kände hopp när jag läste Lars Gyllenstens ord. Vi är inte dömda till att för tid och evighet strutta omkring i vår "egen smickrande och skrävlande skenvärld" i våra "förföriska och ynkliga kostymer och masker". Well put Gyllensten. Vi kommer alla få chansen att stå nakna och oskymda i livet. Men vi kan omöjligt vilja det själva. Därför finns förtvivlan. 



2 kommentarer:

  1. Well put Clausen. Glad midsommar kära vän.

    SvaraRadera
  2. Glad midsommar önskar jag dig också <3

    SvaraRadera

UA-3343870-1