måndag, juni 04, 2012

Säg mitt namn

Han hänger över avgrunden där han sitter på golvet med ryggen lutad mot väggen. En enda spindelvävstunn tråd förbinder honom med språkets dröm. Den sköra tråden är hans namn.
Namntråden är spunnen av alla böner han någonsin bett. Men nu har den gått av och slocknat. Allt är ett lysande mörker. 

Hans hjärta slår och hans ögon är öppna men han ser henne inte.
Hon vill ge honom vatten att dricka men först måste hon säga hans namn. Hon måste säga det som en bön. Innerligt och med ett lyssnande hjärta. Varsamt dra hem honom till språkets dröm. Tidens och rummets dröm. Vattnets och drickandets dröm.
Hon kan ana vad som rör sig där djupt inom honom.  Han ber om en början och ett slut. Han ber om ett namn. Hon ger det till honom. Namnet dansar ut genom hennes läppar som små vågor av lysande ljud. Det är hans gamla namn. Men det vet han inte. Namnets tråd är ny för honom nu. Lika ny och obegriplig som idén om att någon skall fånga den. 
Hon ser in i hans ögon och säger sitt eget namn. Hon väntar men ingenting rör sig därinne. Sedan säger hon sitt namn igen och sedan hans namn. Flera gånger. Hon väntar lite till. Nu ser hon att något rör sig därinne i mörkret. 
Inom honom, djupt nere i hans hjärta rör de två namnen vid varandra och det uppstår en gnista. Gnistan tänder en eld. Tvåsamhetens eld. Separationens eld. Kärlekens eld. Han dricker vattnet. Men elden har ännu inte hittat ett fäste i hans hjärta.
Den slocknar.

Namnets tråd förlorar sin början. Den sträcks ut i evigheten och mister sitt slut. 
Hon håller hans hand. Den är varm och mjuk. Men i det lysande mörkret i hans hjärta dånar en kraft av titanisk styrka. En vrålande orkan av potential sveper fram bland resterna av slocknade drömmar - oändliga i sin avsaknad av slut. Rummets tänjs ut tills det når en intighet utan början.

Hon förundras när hon ser in i hans ögon. Där inne har ingenting någonsin börjat och kommer aldrig göra det då framtiden är en gigantisk fågel som just ätit upp fröet till historiens början. Därinne finns inget härute eftersom ingen någonsin fått fatt i gränsen mellan de två. Hon anar att därinne just ramlar ner i härute och försvinner tillsammans med gränsen mellan de två. Allting är ett ingenting som tycks hänga och dallrar i det heliga mysteriets avgrund. 

Hon kan känna hans bön. Han ber fram drömmen om en gräns mellan inne och ute. Språkets dröm dallrar till i stillhetens dånande avgrund. Bönens kraft tilltar i stryka och får hans kropp att skaka. Hon ser att hans torra läppar blöder. Hon fuktar dom med lite vatten. Söker hans blick och får syn på en strimma av skräck. Hon känner hur skräcken i hans blick söker hennes blick och nu viskar han något. Hon hör inte och måste luta sig närmare. Nu hör hon - Gud låt mig glömma. Gud låt mig vara någon. 

5 kommentarer:

  1. Jag kommer aldrig sluta att ropa det namn GUD gav dig, snälla lova att aldrig sluta ropa mitt.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Nu är det dags.

    Nu är det dags för Björn att lämna avgrunden bakom sig.

    Dags att lämna de andra världarna bakom sig som ett glittrande band av stjärnor. Lika stilla som det började, lika stilla skall det nu avslutas.
    Inga trötta ben kan bära ett kaos, inga trötta ben kan bära en kärlek.

    Nu är det dags att damma av fiolen, och spela vackrare än någonsin förr. I stillhet i skogen, för tallarna och för Björn. Ingen annan. I ett eget uttryck och utan noter. Det är hjärtat ditt som skall spela.

    Nu är det dags att fatta pennan med darrande händer, och med en slagen hjältes ödmjukhet plita ned små nybörjarkråkor. På ett ark som just blåstes tomt av ljusets alla änglar.

    Det är dags att lämna dunklets alla vrår och kliva ut i världen som ett barn. Låta dig fyllas av universums renaste krafter, andas den nya början, där allting en gång startade.

    Där - där allting en gång började. Där börjar du om.

    Det är dags!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, det var det vackraste jag läst på länge. Tack!
      Jag skall skriva det som är sant för mig. Utan att vackla. Det finns så många sätt att se på allting. Jag har så lätt för att leka runt bland olika perspektiv. Det är så sällan jag vågar stå fast vid MITT perspektiv. Tro på det. Älska det. MITT MITT MITT.
      Jag känner mig stärkt nu av dina underbara ord.

      Radera
    2. Apropå vår dialog på min blogg just nu, i det jag skrivit ovan här. Det är precis därför jag skriver att du spelar för tallarna och för Björn. Ingen annan.

      Radera

UA-3343870-1