måndag, augusti 13, 2012

Rastplatser

Om det finns något absolut sant, evigt och oföränderligt som vi kan komma fram till så ser jag det idag som en vacker rastplats vid livets väg. En inre oas där vi kan slå oss ner, ta fram vår kaffetermos, våra ballerinakex, luta oss tillbaka och säga aaahh. Detta är inte en syn på sanningen som jag valt därför att jag tycker om den. Det är en syn på sanningen som jag tvingats till. Livet släpade mig dit medan jag sparkade och skrek.

Jag ser att det finns människor som valt att bosätta sig på sådana rastplatser för att predika för andra att här tar vägen slut. Ibland önskar jag att jag kunde ansluta mig till dom. Men jag kan inte.

Människor som predikar att vägen tar slut där dom valt att bosätta sig kallar jag för Gurus. Jag tycker om Gurus. Jag skulle kunna räkna upp en lång lista på Gurus som jag träffat eller vars böcker jag läst. Dom har erbjudit mig en stunds vila. Dom har bjudit på kaffe och ballerinakex, (oftast mot betalning) och jag har kunnat hämta andan och för en stund drömma att jag kommit till vägs ände på mitt lidandes väg. För under dom perioder som jag var mottaglig för Guruernas predikningar var mitt liv verkligen ett lidande. Jag önskade att det skulle ta slut. Och då fanns dom där med sina tröstande ord och varma famnar. Det var fint och jag tänker på alla Gurus som jag mött med tacksamhet. Både dom jag mött i verkligheten och dom jag mött genom deras böcker, videos eller ljudinspelningar.

Men sedan en tid tillbaka har alltså min syn på livets väg och sanningen förändrats. Livets väg tar aldrig slut och sanningen är alltid något annat än det jag kan föreställa mig. Större. Alltid större.

Nu skall jag skriva lite om en av de rastplatser jag besökt. Här handlar det om att finna sig själv bakom den identitet man byggt upp med hjälp av språket och och upplevelserna. Jag skall nu ge några exempel på det språk som används här:
Du är inte den du tänker att du är. Tankar är objekt som kommer och går. Du är den som bevittnar dessa tankar. Du kan heller inte vara den du känner att du är. Också känslor kommer och går och du är den som bevittnar alla dessa känslor. Det du tänker och känner att du är kallar du för din identitet. Men det är inte en sann identitet utan en falsk. För att komma fram till din sanna identitet måste du släppa taget om allt du tänker om dig själv och allt du känner för dig själv. Du behöver inse att din sanna identitet är något du redan är. Du kan inte komma fram till eller finna din sanna identitet. Allt du kan göra är att sluta tro på alla dom tankar och känslor som utgör den falska identitet som också kallas för egot. Egentligen är det mycket enkelt. Inse att tankar och känslor är objekt. Något som du som subjekt kan bevittna. Hur kan du vara ett objekt? Din sanna identitet är subjektet, det som ser, inte vad du ser. Du är det som hör, inte vad du hör. Du är det som drömmer, inte vad du drömmer. Egot är som en karaktär i din dröm. Denna drömkaraktär kan födas och dö. Men du som det rena subjektet är utan början eller slut. När du inser att du är subjektet försvinner rädslan för döden. Som subjektet är du odödlig.

Jag älskar det språket. Jag kallar det för Nondualism. Det var länge rubriken på den här bloggen. Jag har varit i det här språket under flera år. Det finns en vacker vila i det. Det är en utsökt rastplats. Självklart finns det fallgropar. Risken är att man lurar sig själv och skapar en ny identitet som säger att man är det rena subjektet eller vad man väljer att kalla det. Men efter ett tag lär man sig vila i en inre stillhet där inga namn får fäste. Man kan vara den här stillheten utan namn. Livet blir lätt. Livet blir något som liksom bara uppstår av sig självt. I alla fall så länge man inte utmanas. När man stöter på en utmaning går man till sin Guru eller läser mer i någon av sina favoritböcker och försöker hitta tillbaka till det där lugnet. Så där håller man på. Man arbetar med acceptans. Man säger att känslor av smärta och förvirring bara är som vågor i det hav jag är. Inga vågor kan hota havets våthet. Det kan vara stilla, det kan storma, det gör ingen skillnad. Egot är inte något som existerar åtskilt från mig. Egot är mer som en våg som uppstår i det hav jag är. Så det enda jag behöver göra är att minnas att jag är havet, att jag är allt. Eftersom jag är allt kan ingenting förändra någonting. Ååå vad jag älskar det här språket och hur det får mig att må.

Vad jag vill säga med den här texten är att vägen inte tar slut bara för att man kommit till en vacker rastplats. En av mina favoritgurus inom nondualismen heter Adyashanti. När jag var och lyssnade på honom i Amsterdam för ett år sedan frågade någon om han kommit till vägs ände. Jag minns inte exakt hur frågan var formulerad men det var något åt det hållet. Då minns jag att han svarade att det han pratar om alltid kan fördjupas. Jag tyckte om det. Det vi pratar om idag är en rastplats på vägen hur sant det än känns. Hur strålande och klara insikterna än känns.

Världen är inte som jag vill att den skall vara. Jag själv har inte lyckats bli den jag vill vara. Jag vill älska mig själv men kan inte låta bli att irritera mig på sidor i min personlighet. Jag vill förlåta mig själv och andra men kan inte. Jag vill vara närvarande i världen här ute men flyr in i romaner, filmer, dagdrömmar och metafysiska spekulationer därför att det känns som att mitt hjärta blöder sönder om jag stannar i den yttre världen med öppna ögon. Jag vill göra mer för att hjälpa mina medmänniskor och förbannar min brist på styrka och kunskap om hur jag skall hjälpa.
Så är det att vara människa. Och ändå älskar jag varje andetag i detta människovarande. Jag bad en brinnande bön om att få uppleva allt det här. Också det tunga och djävliga i människovarandet bad jag om att få uppleva. För det är en sådan outsäglig sötma i det här. Det här att vara här. Och det är döden som påminner mig om det. Det är döden jag vill tacka. Dödens mörker lyser upp livet.
Jag vet inte men kanske är det så att döden inte finns här för att göra slut på oss utan för att lysa upp människovarandet med sitt mörker. Jag håller fast vid det jag älskar just därför att jag vet att det kommer ryckas ifrån mig. Den känsla som fyller mig nu är att jag vill vara dödlig. Jag vill inte vara odödlig. Jag är dödligt förälskad i människovarandet. Denna ljuva blomma i oändligheten.

lördag, augusti 11, 2012

Början på Johannesevangeliet

Jag har tidiga minnen av Johannesevangeliet. Jag var nog inte mer än fyra, fem år gammal när jag förstod att Johannesevangeliet var en tungviktare. Min pappa som var präst i Kristensamfundet fick mig att känna vilken tyngd det fanns i Johannesevangeliet. Han gjorde det med tonfall och kroppsspråk. Svepte in begreppet Johannesevangeliet i en aura av något monumentalt. Något absolut. Jag köpte det rakt av utan att fatta någonting av innehållet. Den här känslan har överlevt mina år som ateist och buddhist och advaitist och Gud vet vad jag pysslat med. Men Johannesevangeliet är fortfarande är tung bok i min värld.

Apropå min värld - det är ju ta mig fan det boken handlar om. Vad är världen? Han går ut hårt och tungt, denne Johannes. Håll i er nu!
"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

Det är ett mäktigt allvar i detta. Varje ord som en topp i ett bergsmassiv. Ur jorden reser dom sig mot himlen. Orubbliga.
Våra små ord kan klättra upp på någon av topparna om dom vågar. Stå där på toppen och flämtande tycka saker om dessa berg av existentiell resning.
Det är det jag skall göra nu. Leka bergsbestigare på Johannesevangeliets första vers. I ryggsäcken bär jag med mig ettt citat av Wittgenstein:
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser".
Under klättringen tänker jag på människor som i anfall av högmod har fräckheten att pissa på språket. Människor som kan säga saker som - Jaja, men det där är ju bara en massa ord. Ord är ju bara ord. En bild säger mer än tusen ord. Inga ord kan beskriva smaken av en jordgubbe. Eller en kyss.
Jag struntar i dom människorna nu. Dom får tids nog äta upp sitt högmod. Så tänker jag där jag klättrar upp mot en av Johannesevangeliets snöklädda toppar.
Men hur högmodig är jag inte själv när jag tänker - Men bäste Herr Wittgenstein, nog måste det väl finnas något bortom språket? Om någon människa kan veta något om vad som finns bortom språket så borde det vara Wittgenstein. Jag vet inte mycket om Wittgensteins arbete men en sak vet jag - han vigde sitt liv åt att försöka borra sig igenom språket och komma bortom det. Det är intrycket jag fått. Men han står på min lista över författare jag måste läsa. Förmodligen kommer jag ändra uppfattning när jag lärt mig mer om hans filosofi. För tillfället använder jag mig bara av det här citatet för att ha något att ta avstamp ifrån. Tänk om det är som citatet säger?
Hur högmodig är jag inte när jag utmanar självaste Herr Johannes - Men bäste Herr Johannes, nog måste det väl ha funnits något innan ordet? Men Herr Johannes lämnar inte något som helst utrymme för den möjligheten. Det framgår med all önskvärd tydlighet. "utan 'ordet' blev ingenting till av allt som finns till".

Big Bang tänker jag triumferande, var fanns ordet då men i samma stund inser jag att Herr Johannes och Herr Wittgenstein är rätt tunga gubbar. Där är jag med mitt språk och rör vid något som hände för fjorton miljarder år sedan. Fast egentligen kanske det bara är språket som rör vid sin yttersta gräns. Vad vore Big Bang utan språket? - Massor tänker jag, Big Bang är ofattbara mängder energi som gör något ofattbart. Men vad ÄR energi utan språket?
Jag blir lite tveksam här men tänker inte ge upp såhär lätt. Det är väl självklart att det fanns ett universum innan det första ordet kom. Det fanns ju Dinosarier som levde om här på jorden med sina pyttesmå hjärnor som säkerligen inte hade plats för något språkcentrum.

Jag sitter tyst en bra stund och undrar om det ändå inte är dags att ge upp. Men så kommer jag på det. Jag fanns ju innan jag kunde yttra mitt första ord! Ha! Triumferande tittar jag på Herr Johannes och undrar vad han nu skall kontra med. Men jag behöver inte vänta på att Johannes skall säga något. Jag inser ju själv hur dum den tanken var. Innan jag hann yttra mitt första ord fanns det ju en massa ord runt omkring mig. Min pappa pratade säkert om Johannesevangeliet redan när jag var några dagar gammal och låg där i min vagga i Tübingen där pappa tjänstgjorde som präst på den tiden.

Nej, såhär kan jag inte hålla på. Att flytta på det bergsmassiv som Johannesevangeliets första vers utgör kräver drastiska åtgärder. Om jag nu vill flytta på det. För det vill jag väl?
Jo, det vill jag.

Häromdagen gick jag en promenad i skogen med en god vän när vi kom fram till en glänta. Plötsligt öppnar sig allt och orden lägger sig till vila i mig. Jag har kommit fram till det i mig som är utan början.
UTAN BÖRJAN
Öppenheten är utan början. Och när jag står där i skogsgläntan vet jag att jag är det.

Och nu ser jag vad det står i Johannesevangeliets första vers. Jag ser hur den börjar. Den börjar med begynnelsen. "I begynnelsen fanns ordet"

Det här är inte något man kan förstå. Men man kan begrunda det. Och när man gör det blir man stilla. Och när man blir stilla kan man minnas att man är det som är utan början.

onsdag, augusti 01, 2012

Star Clipper

Bilder av död.
Vi simmar runt i detta mentala hav av dödsbilder. Lite äckligt är det när filmen visar en kula som i slowmotion  penetrerar kraniet och ... nej, stopp, det vill vi inte se. Men vi står ut med det om vi inte hinner blunda. Vi rusar inte ut ur rummet för att kräkas.
Häromdagen läste jag ett påstående om att dagens sekulariserade människa inte fruktar döden. - Konstigt, tänkte jag, men insåg att det finns en logik i detta. Den sekulariserade människan vet att själen dör när kroppen dör. Hon vet det på samma sätt som hon vet att jorden är rund och att den kretsar kring solen. Naturvetenskapen har tagit död på otaliga myter. Myten om själen är en av de döda myterna. Ja, nästan död är den i alla fall. Naturvetenskapen har försökt driva ut det mytiska ur människan på samma sätt som man driver ut en bakterieinfektion. Det har lyckats ganska bra men det mytiska i människan är snarare som ett virus som gömmer sig i kroppen och bara skapar synliga symtom någon gång ibland. När vi sänker garden på grund av svaghet eller trötthet. Det mytiska har hittat fickor i våra hjärtan där det kan leka runt utan att störa den gällande ordningen. Vi läser fantasyromaner. Vi tittar på tv-program om andar och hemsökta hus. Vi går till medier för att veta vilka vi var i vårt förra liv - för att det är intressant liksom. Som något vi pysslar med vid sidan om. Ibland passionerat men alltid vid sidan om den sekulariserade världens breda mittfåra. Att vi har en själ är snarare något vissa sekulariserade människor hoppas på än något dom vet.

Döden kommer bli som att man släcker ljuset i huvudet. Som när man sövs inför en operation. Inget att hetsa upp sig för. Mer som att man bör försöka passa på och njuta så länge det varar. Försöka leva i nuet och inte tänka så mycket på att det kommer ta slut. Vad skall det tjäna till? Gärna försöka göra världen bättre också för barnens skull.

Och så alla dessa bilder av döda människor. Vi läser beskrivningar av lik i olika stadier av förruttnelse utan att höja på ögonbrynen. Deckarförfattaren måste fånga vårt intresse med hjälp av komplexa karaktärer och fängslande intrig. Beskrivningar av döda kroppar är vardagsmat för den vana läsaren. Vardagsmat. Smaka på det.
Är det därför den sekulariserade människan inte fruktar döden? För att den på ett mentalt plan är vardagsmat. Senast igår såg jag några avsnitt av den fantastiskt välgjorda och omskrivna tv-serien Breaking Bad. Huvudpersonen som aldrig förut tagit en annan människas liv, lider alla helvetets kval innan han i en scen blir av med sin oskuld. Och nu slår det mig att jag under den scenen kände det som att det var länge sedan jag blev av med min oskuld. Vilket är bisarrt. När dödade jag en annan människa med mina bara händer som Walter tvingas göra? Nej, just det, men jag har sett det på film och läst om det i böcker otaliga gånger. Därför vet jag att det alltid är tufft första gången man tvingas ta livet av en annan människa.
Men vad fan vet jag egentligen?

Jag vet att mina känslor inför döden förändrats genom livet. Jag minns första gången jag förstod att jag skulle dö. Det var ett år efter att min morfar dött. Min morfars död när jag var sju år gjorde inget större intryck på mig. Det var bara konstigt. Jag fick aldrig se hans döda kropp. Fick inte vara med på begravningen. Jag var för liten sade man till mig. Men ett år senare fick jag veta att min mammas bästa vän förlorat sin man. Han hade tagit sitt liv och det hade dröjt flera veckor innan dom hittat hans döda kropp ute i skogen. Hans barn var jämnåriga med mig men jag hade aldrig träffat dom. Det var en mycket uppslitande historia och min mamma var märkbart skakad. Då blev jag för första gången rädd på riktigt. Det var som att jag länge tittat på döden. Luktat på den med min mentala näsa. Slickat på den med min mentala tunga. Lite prövande. Men nu hade jag plötsligt fått munnen full och smaken var fruktansvärd. Och PLÖTSLIGT svalde jag. Insikten slank ner av misstag kändes det som. Jag var inte beredd. Redan medan insikten var på väg ner genom strupen visste jag att detta var något fruktansvärt. Det brann som eld i strupen. Ett existentiellt illamående spred sig som en skogsbrand i hela kroppen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och ville att min mamma skulle lova mig att hon inte skulle dö. Att jag inte skulle dö. - Måste alla dö? frågade jag och hörde i samma stund hur dumt det lät, jag var ju åtta år och visste att det var en oförståndig fråga. Men jag visste också att det här med döden var något som knäckte allt förstånd när man väl svalde insikten.

Som barn fann jag det knäckta förståndet både fruktansvärt skrämmande och lockande. Det var som att förståndet var en bred och fin väg, hård och slät, något man kunde lita på. Ibland måste vägen passera över älvar men där hade dom byggt broar. Stora, tunga och hårda konstruktioner av stål och sten. Sådant var förståndet. En stor och pålitlig konstruktion av stål och sten. Jag minns när Almöbron vid Tjörn rasade 1980. Jag var 10 år den vinternatten. Blodet frös i mina ådror när jag nästa dag tänkte på hur dom åtta omkomna rullat fram där mitt i natten med samma bergfasta känsla av tillit som vi har när vi rullar fram genom livet på förståndets trygga väg. Och så plötsligt tar vägen slut. Utan att vi blivit varnade. Inga skyltar som talar om att där framme tar det slut, där framme kommer du störta rakt ner i det mörka, iskalla djupet.
Det var bulkfartyget Star Clipper, med en dödvikt på 27 450 ton, som knäckte bron. Så tung är döden där den glider fram bland människorna.

På samma sätt som man byggde en ny och säkrare bro - Tjörnbron - hämtade jag mig och började läsa om nära-döden-upplevelser. Min pappa hade Raymond Moodys bok - Life after Life - hemma. Jag ville bygga mig en stabil förståelse av vad som händer när man dör.
Vad jag inte visste den gången var att inga konstruktioner i världen kan stå emot döden, för döden är inte ett litet futtigt bulkfartyg med en dödvikt på 27 450 ton. Döden kan sluka tiden och rummet, ja hela universum, lika lätt som en häst kan sluka en sockerbit. Det kan inte Bulkfartyget Star Clipper. Star Clipper var en liten fis i Universum. Idag finns hon inte längre. Hon styckades upp till skrot i Karwar i Indien 1986. Universum finns kvar men har inte alltid funnits och kommer inte alltid finnas. Det skapades för 13,7 miljarder år sedan. Ingen vet hur länge Universum kommer finnas. Men en sak är säker. Universum kommer dö därför att det finns i rummet och tiden. Men döden står utanför rummet och tiden. Därför får döden alltid sista ordet. ALLTID.
Det visste jag inte den gången när jag läste Raymond Moodys bok. Eller så ville jag inte veta det. Men det vet jag nu. Mot min vilja. Och den vetskapen får mig att darra. I mitt inre är jag tillbaka där jag var när jag var åtta år och ville få min mamma att lova mig att hon inte skulle dö. Det är samma råa livskänsla som den gången när jag bönade och bad.

Nu vill jag säga att något ändå har ändrats. Det verkar passande för en snart 43årig man. Jag vill säga att jag inte är rädd på samma sätt. Att jag är tillbaka där jag var som åttaåring men med nya perspektiv. Med en rikare och mer nyanserad förståelse. Men det där är önsketänkande. Det är inte så. Jag är rädd på samma sätt. Döden är tidlös. Förnuftet är något helt annat. Förnuftet skapar tid och rum, breder ut sig i olika riktningar, anlägger olika perspektiv, tillryggalägger olika avstånd med olika hastigheter.
Döden är utanför tiden, utanför rummet. Döden är naken. Döden är blind. Den har ingen hastighet, inget perspektiv, ingen riktning.

Skillnaden är kanske att jag har ett språk idag som jag inte hade då. Med detta språk har jag många gånger klivit fram till kanten där vägen tar slut. Det är dit jag vill gå med språket. Vill och vill inte. Det är där vid stupet som det sublimas lågor slickar mig inifrån. Det är mot denna kalla kyss all mitt livs längtan pekat. Att dom existentiella villkoren skall få brinna i mig och äta mig, det har alltid varit min fasansfulla önskan. Jag vill ha mitt huvud i existensens gap. Det finns en extas i denna skräck. Det finns ett vilt och varmt jubel i dödsskräckens kalla skrik. Men det kände jag som åttaåring också. Så det är faktiskt ingen skillnad. Ingenting har hänt på 35 år. Förutom att jag idag kan skriva dom här meningarna. Det kunde jag inte som åttaåring.

Varför ville jag meditera bort det vilda och varma jublet i skräckens kalla skrik?
Varför ville jag rationalisera bort det?
För det är det jag försökt göra dom senaste åren. Bygga ännu en ny bro av mentala föreställlningar om Anatta - icke-jag. En bro av lugnande, nondualistisk filosofi över det sublimas vilda flod av mörkt och kallt vatten. Jag tyckte om att tänka på när vågen hittar sig själv i havets våthet.Men det var som att se någon dö på film. Det var som att läsa om ett ruttnande lik i en trevlig deckare av Agatha Christie. Att svälja insikten om att döden är på riktigt, har inte det minsta att göra med någon filosofi, varken öst eller väst, norr och syd, dualistisk eller icke-dualistisk. Det har att göra med döden. Och den är HET. Den är KALL. Den är ett VRÅLANDE INFERNO av blind skaparlust. Ur tomhetens avgrund av mörker strålar existensens vidunderliga blomma, så söt, så skön och så fruktansvärd i sin blinda kärlek till dödens vackra mörker som är hennes allsmäktiga moder.
Jag förstår ingenting av det jag just skrev. Men det är just det som öppnar upp för den heliga extasen. Epifanin. Varför ville jag meditera bort det vilda jublet i skräckens kalla skrik? VARFÖR??

Jag förstår inte. Jo, på förnuftets nivå förstår jag. Förnuftet som detta tunna, tunna skikt av existensen. Där är svaret enkelt. Det handlar om vår kulturs sätt att förhålla sig till FRUKTAN. Jag fick lära mig att rädslans rötter växer fram ur okunskapen. Vi är rädda för det vi inte förstår. Xenofobi beror på okunskap. Homofobi. Islamofobi. Inte bra. Imbecillt. Medeltida. Oupplyst. Det fick jag lära mig. Rädsla är som en sjukdom och medicinen är kunskap. Det var därför jag läste Raymond Moodys och senare även Kübler-Ross böcker. För att vägen skulle fortsätta. Bred och fin. Glömsk av tunga bulkfartyg som Star Clipper som med käften full av död stävar fram över nattens mörka vatten.
Men det är här vid vägens plötsliga slut som den öppnar sig - oändlighetens heliga avgrund.
Det är detta jag både fasar för och längtar efter. Att vara där på kanten. Det är vad hjärtat vill där det slår i mörkret. Med varje slag närmar det sig vägens slut. Och jag fryser nu. På ryggen fryser jag. Jag skriker inte. Jag bultar. Detta är existensens kärna och lust. Badande i blod. Härinne i hjärtats mörker. Dunket. Dödens vingslag. Kärlekens jublande flykt.

Jag försöker inte vara morbid här. Försöker inte skrämma upp mig själv eller någon annan. Försöker bara följa mitt hjärtas längtan efter allvar. Det här är allvarets lek.

Gud, jag skulle kunna fortsätta skriva hela kvällen. Jamen då gör jag det. Vem förbjuder mig att skriva långt?  Det här kan bli det sista jag skriver. Hjärtat klappar hårt när jag tänker på det. Och det sträcker ut sig mot alla dom människor det har inom sig. Härinne. Därute.

Jag vill skriva om längtan. Jag vet ärligt talat inte vad jag längtar efter. Och det är just precis det som denna längtan handlar om. Det okända. Denna djupa, djupa längtan inom mig handlar inte om att vinna kunskap om det okända. En sådan längtan finns där också men min innerligaste LÄNGTAN handlar om något jag inte vet vad det är och jag vill inte veta. Jag vill dit. Jag vill stå där och kika ner i oändligheten. Det är allt jag vill. Och det är också vad jag fruktar. Jag vill vara i fruktan. Min längtan är efter det fruktansvärda.

Och jag har levt intensivt med det ordet i snart ett år nu - det fruktans-VÄRDA. Detta handlar om värdighet. Den här längtan som jag försöker sätta ord på. Längtan efter det okända är också en längtan efter värdighet. Och det som inte inger fruktan är inte värt mycket. Detta har förbryllat mig mycket det senaste året. Fått mig att känna mig ganska ensam. Varför är det så få som jag kan eller vill spegla mig i detta?
Jag fattar inte varför fruktan och rädsla är så tabu i många andliga kretsar. Allt verkar handla om att eliminera rädslan. Lysa igenom den som man lyser på en skugga. Skratta åt det man tidigare var rädd för. DET är målet. Att få skratta och bubbla av bliss. Hahaha. Hur kunde jag vara rädd för döden. Döden är ju bara en skugga. Lyser man på den försvinner den. Hahaha. Så lustigt.
Men så irriterande när någon inte skrattar.

Jamen jag har skrattat klart. The Cosmic Joke. I got it man, I got it. Tro inget annat. Jag skrattade så jag låg dubbelvikt på golvet. Fetaste jävla satori-as-garvet var det. Yeah mon. No problem. Jag vet vad dom snackar om. Ett kosmiskt brölande gnägg som lägger fällben på sig själv med en brakfis vilket får det att explodera i all oändlighet. Jamenvisst. Det är ett tidlöst gnägg.
Det är ett tillstånd. På samma sätt som förälskelse eller depression. Det kommer och det går. Och när det är där utesluter det allt annat. Det går helt enkelt inte att vara deppig när man är mitt i det kosmiska gnägget.

Men herregud, jag kom inte hit för att gnägga som en svagsint dåre resten av livet. Det finns så mycket jag vill. Oändligt mycket. Jag vill allt. Bryr mig inte om vad jag får. Det viktiga nu är känslan av att vilja. Att vara någon som vill. Att vilja vara någon.

Ego - separation - rädsla.
Jag vill det.
That's the game. Det är vad som längtas fram. Ett jag som får längta efter ett du. Samsara. Maya. Helvetet. Lidandet. Som jag längtat fram. Åå denna längtan.
Jag längtar efter dig. Jag känner mig naken i det. Det är livet som bultar fram. Hjärtat längtar efter nästa slag. Och nästa. Och nästa. Och andningen längtar efter att andas in. Och sedan längtar det efter att andas ut. In och ut. In och ut. Och jag längtar efter dig. Och dig. Och dig. Du och jag. Du och jag.
Det är något fantastiskt. Och jag är så rädd för att du skall dö. Jag är så rädd för att mista dig. Och jag är rädd för att jag skall dö. Jag vill inte mista dig. Inte på några villkor. Jag håller om dig. Hårt. Av rädsla. Rädsla för att mista dig. Det är ego. Och jag vill det. Det är separation. Och jag har längtat efter det. Och i detta kan jag också släppa dig och låta dig gå och gråta och längta och sörja. Men jag är rädd för att det skall behöva bli så. För jag vill dig. För att du är du och inte jag.
Och i detta kan du slitas ifrån mig. Och då kan mitt hjärta få slitas itu. Och blöda. Blöda, blöda, blöda. Bada i blod som alltid. Hjärtat är ett blodbad. Kärleken är ett bultande. Ett rivande och slitande av längtan. Och jag vill det. Det är därför jag är här. That's the game. En liten del av det. The Game is infinite.

Så det kan OCKSÅ få handla om att jag längtar härifrån. Längtar efter att vända mig från världen. Vända mig ifrån dig och mig. Vända mig ifrån kärleken. Ifrån separationen. Vända mig ifrån hjärtats blodbad. Detta emotionernas och längtans golgata. Istället vända mig mot tomheten och känna suget.
Låta stillhetens sug sluka mig. Bit för bit. Låta världens konturer lösas upp i det lysande mörkret. Det är bara skuggor. Allt är skuggor. Å mörker. Å tomhet. Ta mig. Sluka mig.
Varje födelse är en död. Varje död en födelse. Varje början ett slut. Du är jag och jag är du. Vågen är havet och havet är vågen. Jag är ett spår i sanden. Ett spår i sanden.
Därifrån kommer jag och dit är jag på väg och varje början är ett slut och varje slut en början.

Och här öppnar sig något stort i mig som inte säger nej till något. Att det får vara så också. Och så. Och så. Det får vara ja och nej. Det får vara form och formlöshet. Det får vara klart och det får vara luddigt.

Och jag får bli vald och jag får välja. Ja, det får jag verkligen. Det är otroligt. Jag får välja. Välja att vara någon som väljer.
Jag får också välja att vara ingen. Jag får välja att se att ingenting kan väljas om man inte valt att bli någon som väljer.
Det där sista var väldigt viktigt. För precis där hade jag länge en blind fläck. Och jag fick ha det. Det var stort. Vi får vara lika blinda som regnskogens träd där dom spränger sig fram ur jorden och sträcker sig mot himlen. Blinda och galna av lust. Lust till födelse och lust till död. Lust till någon och till ingen. Det får finnas allt medan den 27 450 ton tunga Star Clipper stävar fram över oändlighetens av mörker lysande vatten - med käften full av död - på jakt efter en bro att rasera. Som en liten fis i universum stävar den fram - Star Clipper.
Alla käftar fulla av död. Alla hjärtan badar i blod och ute lyser månen. Eller nej. Det gör den ju inte. Den är blind och död där den snurrar runt ute i tomheten.

Vågar jag somna nu?
UA-3343870-1