lördag, augusti 11, 2012

Början på Johannesevangeliet

Jag har tidiga minnen av Johannesevangeliet. Jag var nog inte mer än fyra, fem år gammal när jag förstod att Johannesevangeliet var en tungviktare. Min pappa som var präst i Kristensamfundet fick mig att känna vilken tyngd det fanns i Johannesevangeliet. Han gjorde det med tonfall och kroppsspråk. Svepte in begreppet Johannesevangeliet i en aura av något monumentalt. Något absolut. Jag köpte det rakt av utan att fatta någonting av innehållet. Den här känslan har överlevt mina år som ateist och buddhist och advaitist och Gud vet vad jag pysslat med. Men Johannesevangeliet är fortfarande är tung bok i min värld.

Apropå min värld - det är ju ta mig fan det boken handlar om. Vad är världen? Han går ut hårt och tungt, denne Johannes. Håll i er nu!
"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

Det är ett mäktigt allvar i detta. Varje ord som en topp i ett bergsmassiv. Ur jorden reser dom sig mot himlen. Orubbliga.
Våra små ord kan klättra upp på någon av topparna om dom vågar. Stå där på toppen och flämtande tycka saker om dessa berg av existentiell resning.
Det är det jag skall göra nu. Leka bergsbestigare på Johannesevangeliets första vers. I ryggsäcken bär jag med mig ettt citat av Wittgenstein:
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser".
Under klättringen tänker jag på människor som i anfall av högmod har fräckheten att pissa på språket. Människor som kan säga saker som - Jaja, men det där är ju bara en massa ord. Ord är ju bara ord. En bild säger mer än tusen ord. Inga ord kan beskriva smaken av en jordgubbe. Eller en kyss.
Jag struntar i dom människorna nu. Dom får tids nog äta upp sitt högmod. Så tänker jag där jag klättrar upp mot en av Johannesevangeliets snöklädda toppar.
Men hur högmodig är jag inte själv när jag tänker - Men bäste Herr Wittgenstein, nog måste det väl finnas något bortom språket? Om någon människa kan veta något om vad som finns bortom språket så borde det vara Wittgenstein. Jag vet inte mycket om Wittgensteins arbete men en sak vet jag - han vigde sitt liv åt att försöka borra sig igenom språket och komma bortom det. Det är intrycket jag fått. Men han står på min lista över författare jag måste läsa. Förmodligen kommer jag ändra uppfattning när jag lärt mig mer om hans filosofi. För tillfället använder jag mig bara av det här citatet för att ha något att ta avstamp ifrån. Tänk om det är som citatet säger?
Hur högmodig är jag inte när jag utmanar självaste Herr Johannes - Men bäste Herr Johannes, nog måste det väl ha funnits något innan ordet? Men Herr Johannes lämnar inte något som helst utrymme för den möjligheten. Det framgår med all önskvärd tydlighet. "utan 'ordet' blev ingenting till av allt som finns till".

Big Bang tänker jag triumferande, var fanns ordet då men i samma stund inser jag att Herr Johannes och Herr Wittgenstein är rätt tunga gubbar. Där är jag med mitt språk och rör vid något som hände för fjorton miljarder år sedan. Fast egentligen kanske det bara är språket som rör vid sin yttersta gräns. Vad vore Big Bang utan språket? - Massor tänker jag, Big Bang är ofattbara mängder energi som gör något ofattbart. Men vad ÄR energi utan språket?
Jag blir lite tveksam här men tänker inte ge upp såhär lätt. Det är väl självklart att det fanns ett universum innan det första ordet kom. Det fanns ju Dinosarier som levde om här på jorden med sina pyttesmå hjärnor som säkerligen inte hade plats för något språkcentrum.

Jag sitter tyst en bra stund och undrar om det ändå inte är dags att ge upp. Men så kommer jag på det. Jag fanns ju innan jag kunde yttra mitt första ord! Ha! Triumferande tittar jag på Herr Johannes och undrar vad han nu skall kontra med. Men jag behöver inte vänta på att Johannes skall säga något. Jag inser ju själv hur dum den tanken var. Innan jag hann yttra mitt första ord fanns det ju en massa ord runt omkring mig. Min pappa pratade säkert om Johannesevangeliet redan när jag var några dagar gammal och låg där i min vagga i Tübingen där pappa tjänstgjorde som präst på den tiden.

Nej, såhär kan jag inte hålla på. Att flytta på det bergsmassiv som Johannesevangeliets första vers utgör kräver drastiska åtgärder. Om jag nu vill flytta på det. För det vill jag väl?
Jo, det vill jag.

Häromdagen gick jag en promenad i skogen med en god vän när vi kom fram till en glänta. Plötsligt öppnar sig allt och orden lägger sig till vila i mig. Jag har kommit fram till det i mig som är utan början.
UTAN BÖRJAN
Öppenheten är utan början. Och när jag står där i skogsgläntan vet jag att jag är det.

Och nu ser jag vad det står i Johannesevangeliets första vers. Jag ser hur den börjar. Den börjar med begynnelsen. "I begynnelsen fanns ordet"

Det här är inte något man kan förstå. Men man kan begrunda det. Och när man gör det blir man stilla. Och när man blir stilla kan man minnas att man är det som är utan början.

7 kommentarer:

  1. Hej! *ler*

    Jag är så fascinerad över att vi verkar mötas i det som orden faktiskt inte rår på. Jag tycker att det är en modig text. Den sticker ut hakan. Jag känner intuitivt, utan några som helst belägg förstås att jag aldrig någonsin skulle kunna tillskriva något av människan skapat som varken svaret på eller beviset för det ena eller det andra. Orden och språket är möjligtvis i det poetiska sammanhangen en fantastisk konst, i det andliga något som kan peka på riktning mot något vi vill tro är absoluta sanningar om Gud och Universum.


    Men det är ett sunt bondförnuft jag tycker saknas här. Vi har inte skapat språket från början för att i första hand genom språket hitta sanningen om oss själva och livet. Språket kom till för vår överlevnads skull, för att kanske peka ut faror, varna, hitta mat. Vi råkar precis som med det mesta tendera att med hybris tillskriva det ena eller det andra av människan skapat, ordet, konsten eller något annat som ligger oss varmt om hjärtat en massa epitet som faktiskt inte hör hemma där.

    Svara på detta, varför skulle det mänskliga ordet vara mer sant än fågelkvitter? I begynnelsen var fågelkvittret. Ja varför inte. Innan begynnelsen då Björn? Som du pratar om och som jag med tystnad vill möta dig i. I respekt och lugn vill möta dig i. Ja då fanss varken fåglar som kunde kvittra eller människor som kunde inbilla sig att ordet var svaret på allt och att ingenting existerade utan orden.


    Men jag tycker inte att du ska släppa din tanke om att saker fanns alldeles utmärkt också innan du lärde dig prata med ord. Varför skulle en solkatt på golvet vara mer verklig bara för att jag kallar det en solkatt? Jag lovar att den är nästan ännu mer verklig för min 7 månaders bebis som jagar den med sina små knubbiga händer utan att ha en aning om att hon en dag efetr lite påverkan kommer att kala det för en solkatt.


    Allt existerar alldeles perfekt utan människans inblandning. Det handlar bara om att för oss människor inse att det inte är VI som är svaret på allting.

    Jag säger det igen, vi får böja på nacken och tacka.

    SvaraRadera
  2. Ps. Inte saknas bondförnuft hos DIG alltså, utan i diskussionerna rent allmänt kring språket, eller ordets betydelse. Ds. Ja och så viktigt förstås, språket och orden är förstås fantastiskt/ fantastiska och väl värd all beundran, men jag tycker man går för långt när man börjar lägga in kontexten att ordet ÄR existensen. Det är tokigt tycker jag. Ja det tycker jag faktiskt, fast jag kanske blir impopulär nu hos alla lingvister. Jag är trots Allt OERHÖRT kär i språkets förmåga och har pluggat svenska och media &kommunikation i sammanlagt 3 år på universitetet, men jag tycker ÄNDÅ att det blir magstarkt när vi börjar göra språket mer magiskt än det är. Ja... DS igen då. :)

    SvaraRadera
  3. I begynnelsen... vilken hisnande reflektion, jag reser på den reflektionen till slutet... Där de möts, början och slut. Någon viskar: du föddes aldrig...
    Hur kunde jag inte ha fötts? Var jag till redan innan? Vad är jag då? Allt? En del av allt? Som finns. Utan ord?
    Människan fick ordet och blev ointelligent står det i Hermes trismegistus texter om jag inte minns fel ( det gör jag säker) och där kan man även ana vad som menas med ordet. Ana bara, eller säkert läsa sig till. Jag är nöjd med anande. Så skönt att vara det.

    SvaraRadera
  4. Ja, anandet är en speciell sak. Ett tag skrev jag mycket om anande. Att det var bättre att ana än att greppa. Jag tyckte inte om greppandet som jag fann krampaktigt och svårt. Jag skrev om knutna nävar. Om ångesten i en knuten näve som greppar livet. Idag tycker jag om att kunna greppa. Jag greppar saker nu. För att det är kul att greppa. För att greppa är ett intressant ord. Som sagt. Död har jag redan varit. Och då greppade jag ingenting. Då var jag väldigt öppen. Öppen och död. Men så föddes jag. Och började greppa saker. MIN! skrek jag. Och jag höll hårt. Hårt hårt hårt. Den är MIN!! Sedan blev det bara så smärtsamt att hålla hårt. Så jag släppte. Släppte och släppte. Ord efter ord släppte jag. Som fisar i rymden. Det var en fin tid. Släppandets tid. Men nu har jag börjat greppa igen. För att jag kan. Vad säger du? Är det inte kul att kunna greppa?

    SvaraRadera
  5. He he, jag vet inte. kan jag greppa? vet inte..
    Du skriver väldigt fint nu. Jag hör att du är...
    Det finns inget att greppa men vi gör det för vi lever. Jag vet inget längre. Inget...
    Jag spelar med och fashineras varje sekund av hur galet det är att jag kan uppleva eller se, eller tro mig se.
    Jag är en regndroppe med medvetande, som faller en stund, en timme under en natt. Jag vinkar till andra regndroppar. Kolla, vi faller! De tror mig inte, de tror de är telefonförsäljare och kamrerer. Men så... så vinkar en tillbaks. Ja... hej... ja.. vi faller... tillsammans. Vad underligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt att inte behöva hitta. Man finner ändå.

      Radera

UA-3343870-1