måndag, augusti 13, 2012

Rastplatser

Om det finns något absolut sant, evigt och oföränderligt som vi kan komma fram till så ser jag det idag som en vacker rastplats vid livets väg. En inre oas där vi kan slå oss ner, ta fram vår kaffetermos, våra ballerinakex, luta oss tillbaka och säga aaahh. Detta är inte en syn på sanningen som jag valt därför att jag tycker om den. Det är en syn på sanningen som jag tvingats till. Livet släpade mig dit medan jag sparkade och skrek.

Jag ser att det finns människor som valt att bosätta sig på sådana rastplatser för att predika för andra att här tar vägen slut. Ibland önskar jag att jag kunde ansluta mig till dom. Men jag kan inte.

Människor som predikar att vägen tar slut där dom valt att bosätta sig kallar jag för Gurus. Jag tycker om Gurus. Jag skulle kunna räkna upp en lång lista på Gurus som jag träffat eller vars böcker jag läst. Dom har erbjudit mig en stunds vila. Dom har bjudit på kaffe och ballerinakex, (oftast mot betalning) och jag har kunnat hämta andan och för en stund drömma att jag kommit till vägs ände på mitt lidandes väg. För under dom perioder som jag var mottaglig för Guruernas predikningar var mitt liv verkligen ett lidande. Jag önskade att det skulle ta slut. Och då fanns dom där med sina tröstande ord och varma famnar. Det var fint och jag tänker på alla Gurus som jag mött med tacksamhet. Både dom jag mött i verkligheten och dom jag mött genom deras böcker, videos eller ljudinspelningar.

Men sedan en tid tillbaka har alltså min syn på livets väg och sanningen förändrats. Livets väg tar aldrig slut och sanningen är alltid något annat än det jag kan föreställa mig. Större. Alltid större.

Nu skall jag skriva lite om en av de rastplatser jag besökt. Här handlar det om att finna sig själv bakom den identitet man byggt upp med hjälp av språket och och upplevelserna. Jag skall nu ge några exempel på det språk som används här:
Du är inte den du tänker att du är. Tankar är objekt som kommer och går. Du är den som bevittnar dessa tankar. Du kan heller inte vara den du känner att du är. Också känslor kommer och går och du är den som bevittnar alla dessa känslor. Det du tänker och känner att du är kallar du för din identitet. Men det är inte en sann identitet utan en falsk. För att komma fram till din sanna identitet måste du släppa taget om allt du tänker om dig själv och allt du känner för dig själv. Du behöver inse att din sanna identitet är något du redan är. Du kan inte komma fram till eller finna din sanna identitet. Allt du kan göra är att sluta tro på alla dom tankar och känslor som utgör den falska identitet som också kallas för egot. Egentligen är det mycket enkelt. Inse att tankar och känslor är objekt. Något som du som subjekt kan bevittna. Hur kan du vara ett objekt? Din sanna identitet är subjektet, det som ser, inte vad du ser. Du är det som hör, inte vad du hör. Du är det som drömmer, inte vad du drömmer. Egot är som en karaktär i din dröm. Denna drömkaraktär kan födas och dö. Men du som det rena subjektet är utan början eller slut. När du inser att du är subjektet försvinner rädslan för döden. Som subjektet är du odödlig.

Jag älskar det språket. Jag kallar det för Nondualism. Det var länge rubriken på den här bloggen. Jag har varit i det här språket under flera år. Det finns en vacker vila i det. Det är en utsökt rastplats. Självklart finns det fallgropar. Risken är att man lurar sig själv och skapar en ny identitet som säger att man är det rena subjektet eller vad man väljer att kalla det. Men efter ett tag lär man sig vila i en inre stillhet där inga namn får fäste. Man kan vara den här stillheten utan namn. Livet blir lätt. Livet blir något som liksom bara uppstår av sig självt. I alla fall så länge man inte utmanas. När man stöter på en utmaning går man till sin Guru eller läser mer i någon av sina favoritböcker och försöker hitta tillbaka till det där lugnet. Så där håller man på. Man arbetar med acceptans. Man säger att känslor av smärta och förvirring bara är som vågor i det hav jag är. Inga vågor kan hota havets våthet. Det kan vara stilla, det kan storma, det gör ingen skillnad. Egot är inte något som existerar åtskilt från mig. Egot är mer som en våg som uppstår i det hav jag är. Så det enda jag behöver göra är att minnas att jag är havet, att jag är allt. Eftersom jag är allt kan ingenting förändra någonting. Ååå vad jag älskar det här språket och hur det får mig att må.

Vad jag vill säga med den här texten är att vägen inte tar slut bara för att man kommit till en vacker rastplats. En av mina favoritgurus inom nondualismen heter Adyashanti. När jag var och lyssnade på honom i Amsterdam för ett år sedan frågade någon om han kommit till vägs ände. Jag minns inte exakt hur frågan var formulerad men det var något åt det hållet. Då minns jag att han svarade att det han pratar om alltid kan fördjupas. Jag tyckte om det. Det vi pratar om idag är en rastplats på vägen hur sant det än känns. Hur strålande och klara insikterna än känns.

Världen är inte som jag vill att den skall vara. Jag själv har inte lyckats bli den jag vill vara. Jag vill älska mig själv men kan inte låta bli att irritera mig på sidor i min personlighet. Jag vill förlåta mig själv och andra men kan inte. Jag vill vara närvarande i världen här ute men flyr in i romaner, filmer, dagdrömmar och metafysiska spekulationer därför att det känns som att mitt hjärta blöder sönder om jag stannar i den yttre världen med öppna ögon. Jag vill göra mer för att hjälpa mina medmänniskor och förbannar min brist på styrka och kunskap om hur jag skall hjälpa.
Så är det att vara människa. Och ändå älskar jag varje andetag i detta människovarande. Jag bad en brinnande bön om att få uppleva allt det här. Också det tunga och djävliga i människovarandet bad jag om att få uppleva. För det är en sådan outsäglig sötma i det här. Det här att vara här. Och det är döden som påminner mig om det. Det är döden jag vill tacka. Dödens mörker lyser upp livet.
Jag vet inte men kanske är det så att döden inte finns här för att göra slut på oss utan för att lysa upp människovarandet med sitt mörker. Jag håller fast vid det jag älskar just därför att jag vet att det kommer ryckas ifrån mig. Den känsla som fyller mig nu är att jag vill vara dödlig. Jag vill inte vara odödlig. Jag är dödligt förälskad i människovarandet. Denna ljuva blomma i oändligheten.

11 kommentarer:

  1. Tchupp.
    Så äre ju.
    Vi valde detta.
    Hela knasvackra faderullan.

    Cheers bro,

    Pierre

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mhm, vi valde detta. Och det är lek. Och det är större än vi kan ana.
      Tre punkter. Behöver vi veta mer?
      Ja, säger jag med eftertryck. Vi valde den här bultande nyfikenheten också. Det är såklart en del av leken. Gud vad jag älskar det här.

      Radera
    2. I min mening inte om man tillåter en bred definition av "detta". Nyfikenheten är definitivt mitt detta det med.

      Men vi/jag kan ha fyra punkter:
      1) Vi valde detta
      2) Det är en lek/ett spel.
      3) Det är större än vi kan ana
      4) Osv.

      och så vidare.

      Radera
  2. Ja, en inre oas. Jag tycker om din metafor här. Och jag förstår också vad du menar med att ha blivit ditsläpad. Tvingad. Livet krävde oss på knä, bedjandes om att få slippa. Tvingade oss att möta det allra mörkaste och svartaste i oss, men ännu värre tvingade oss att se det ljusa och vackra. Fick oss att förstå att vi på ett plan aldrig hade existerat men på ett annat var högst levande här och nu. Vi slapp inte undan drömmen. Vi fick inte stanna på våra rastplatser särskilt länge, utan tvingades obönhörligen att pack ner vår termos och våra Mariekex för att fortsätta färden. För färden kommer vi aldrig undan. Resan måste resas. Hållplatserna av sanningar passeras. Det enda som är konstant är rörelsen. Resan.

    Jag tror alla människor har en önskan om peace, love and understanding. Det är innerst inne den hemliga önskan om att bli onåbar, slippa lidandet, bli en aktningsvärd, vis, för evigt lugn själ som genom sitt ljus och oerhörda andliga mognad bara kan flyta igenom livet som ett löv på en spegelblank sjö, där endast en ljummen bris får oss att lojt guppa vidare. Där ser andra på oss med vördnadsfull aktning och säger oj vilket inre lugn hon/han utstrålar. SÅ vill jag också vara. Som en Mona Lisa där alla undra vad som är hemligheten. Ingen vill segla på de stormiga vattnen. Ingen vill ha inkonsekvens, mönsterlöst, osystematiserat kaos. Ingen vill leva livet på livets villkor. Alla tror att det genom den ena eller den andra läran väntar något annat. Något bättre. Frid. Tänk om nyckeln finns i nästa bok? I nästa människa? I nästa retreat? I nästan Guru? Tänk om jag får bli stillheten bortom stillheten. Friden bortom friden. Barn i evigheten. Här och nu i detta liv. Amen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men inget frosseri är nödvändigt. Vi måste inte bli slavar under den ena eller den andra läran. Den enda kopplingen vi kan ha till något som är heligt är genom oss själva. Att finna det där ”inret” som är ett med allt. Ja. OCH det kött och blod som bär oss. INTE antingen eller. BÅDA. Slava för ditt kött och blod. Slava för din själ. Bli hel handlar om att vara allt. Inte skära ut egot som om det vore en cancersvulst. Inte göra våld på det mänskliga.
      Tids nog kan vi inte längre välja längre om vi vill vara eviga eller inte, för då blir vi det varken vi vill eller inte. Då är vi döda. Så WHY BOTHER! Varför är det så hypat och innerligt att meditera, men inte att fördjupa sig in i en fantastiskt smärtsam eller euforisk supermänsklig känsla? Eller att följa de fantastiska vägar en tanke kan färdas i vår mänskliga hjärna? Varför är det inte lika ”andligt” att fullständigt förlora sig i sinnesintrycken en ljummen sommarkväll på klipporna över en fantastisk solnedgång som får ögonen att tåras. Jag utmanar. Finns det NÅGON som kan ge mig ett vettigt svar på varför vårt ego (i form av tankar och känslor) egentligen är av ondo?
      När ska vi människor förstå att magin finns runt omkring oss, här och nu i vårt eget lilla liv som vi sparkar så blodigt med vår ständiga jakt på större andliga insikter, på jakt efter vår odödlighet. Jag vill som du Björn, faktiskt på ett sätt hylla döden. För utan döden, inget liv. Utan dualitet, inget drama. Utan drama, ingen anledning. Därmed inte sagt att jag inte räds döden. Oj oj oj oj vad jag är rädd för döden. Men som jag sagt förut. Inte rädd för att vara rädd. Inte rädd för att vara rädd. Inte rädd för att vara rädd för döden.
      Som du skrev Björn. Denna ljuva blomma i evigheten. Livet. Låt oss blomma tillsammans. Låt oss bilda en hel blomsteräng tillsammans. Låt våra barn med bara fötter springa över oss. Låt solen skina över oss, daggen lägga sig och regnet skölja över oss. Låt oss älska på ängen. Oroa oss för morgondagen för att vi kan. Då och då ångra oss över saker vi gjorde i det förflutna. Varför inte? Vi har ju fått chansen! Ta den! På allvar! Vi är här och nu ändå. Samtidigt. Kan aldrig vara på något annat sätt ändå. Låt oss stanna på en och annan rastplats. Knäböja hos en guru eller två. Men släpp FÅNGARNA loss, det är vår. Gå inte så långt att också andligheten blir ett fängelse. Det skulle handla om frihet, inte disciplin.

      Hur var det nu? Frid eller frustration?

      Med innerlig levnadspassion, din Loppis!

      Radera
    2. Loppis!
      Jag kan inte ge ett vettigt svar på varför vårt ego är av ondo. Men vår käre Eckhart Tolle har skrivit två grymt bra böcker och där står det att egot är av ondo. Eller gör det det? Jag försöker komma på vad han egentligen säger om egot. EGENTLIGEN alltså. Det jag först ser framför mig när jag tänker på Tolle är en vansinnigt olycklig, suicidal ung man som helt plötsligt blir fylld av en total inre frid. Det är hans berättelse. Ett mirakel inträffade. Allt det onda inom honom försvann som genom ett trollslag. Det är faktiskt en makalös historia. Självklart vill han dela med sig! Berätta sin historia. Han vill säga att något fantastiskt hänt honom och han vill att vi skall få uppleva samma sak. Det är vad jag ser nu när jag tänker på Tolle. Och jag kommer inte ifrån att hans historia är otroligt hoppingivande. Jag kommer heller inte ifrån att han är en fantastiskt bra författare och talare. Han är också en underbart generös människa som vill dela sin lycka med hela världen.
      Jag vill låta det stanna vid det för jag älskar verkligen den här mannen och hans böcker och hans tal. Jag mår bra av att ta del av hans tankar. Jag tror jag kan låta det stanna där.
      Men han är ju bara en människa. Och det han säger tolkar jag som att egot är av ondo. Och det kan jag inte känna, det kan jag egentligen inte förstå. Jag fattar ju vad han säger. Men jag håller inte med.

      Radera
    3. Det Finns ingen ondska. Tolle vet det men kanske använder han såna ord för att kunna nå egot som är det vi ser hos alla människor. Enligt egot är egot ren ondska, men ej enligt Tolle. eller mig.

      Radera
    4. jag ber om ursäkt för att mitt svar dröjt så länge. Men mina tankar har inte kunnat flyga på den höjden. Kanske kommer dom snart upp till tillräcklig höjd ... :)

      Radera
  3. Umph..

    Orkar inte läsa men ska göra senare.

    Snyfthistorian lyder; Jag kan knappt hacka en morot på grund av alla mediciner dom pulat i mig. Sprutor, piller, osv.

    Men visst är det självvalt. Fasen också.

    Kommer bli sängliggande ett bra tag. Hoppas alla jag skrivit med och till kan förlåta och gå vidare med bara ett litet uns av den energi som drev karaktären "B" och hans sjuka rollspel.

    Men nu ska jag dra mig undan från allt sådant och bara hoppas att det inte ligger något ont i luften som inte är min sjuka andefantasi som satts ur spel.

    Som bambi på isen. Tillbaka till dårhuset där jag bott i sommar.

    Vart tog den vägen? Förlåt mig. Nåd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kom tillbaka B. Läs mitt inlägg - Släpp dårarna loss, det är vår. :)

      Radera
  4. Hej kära Björn!
    Jag har hittat tillbaka till din blogg och till dig och dina underbara reflektioner av enheten och evigheten. Det är så skönt att läsa dina texter. Jag gungar med och ler med hela min själ. Därför att vi är ETT!
    Kram och tack
    Jennyli

    SvaraRadera

UA-3343870-1