onsdag, augusti 01, 2012

Star Clipper

Bilder av död.
Vi simmar runt i detta mentala hav av dödsbilder. Lite äckligt är det när filmen visar en kula som i slowmotion  penetrerar kraniet och ... nej, stopp, det vill vi inte se. Men vi står ut med det om vi inte hinner blunda. Vi rusar inte ut ur rummet för att kräkas.
Häromdagen läste jag ett påstående om att dagens sekulariserade människa inte fruktar döden. - Konstigt, tänkte jag, men insåg att det finns en logik i detta. Den sekulariserade människan vet att själen dör när kroppen dör. Hon vet det på samma sätt som hon vet att jorden är rund och att den kretsar kring solen. Naturvetenskapen har tagit död på otaliga myter. Myten om själen är en av de döda myterna. Ja, nästan död är den i alla fall. Naturvetenskapen har försökt driva ut det mytiska ur människan på samma sätt som man driver ut en bakterieinfektion. Det har lyckats ganska bra men det mytiska i människan är snarare som ett virus som gömmer sig i kroppen och bara skapar synliga symtom någon gång ibland. När vi sänker garden på grund av svaghet eller trötthet. Det mytiska har hittat fickor i våra hjärtan där det kan leka runt utan att störa den gällande ordningen. Vi läser fantasyromaner. Vi tittar på tv-program om andar och hemsökta hus. Vi går till medier för att veta vilka vi var i vårt förra liv - för att det är intressant liksom. Som något vi pysslar med vid sidan om. Ibland passionerat men alltid vid sidan om den sekulariserade världens breda mittfåra. Att vi har en själ är snarare något vissa sekulariserade människor hoppas på än något dom vet.

Döden kommer bli som att man släcker ljuset i huvudet. Som när man sövs inför en operation. Inget att hetsa upp sig för. Mer som att man bör försöka passa på och njuta så länge det varar. Försöka leva i nuet och inte tänka så mycket på att det kommer ta slut. Vad skall det tjäna till? Gärna försöka göra världen bättre också för barnens skull.

Och så alla dessa bilder av döda människor. Vi läser beskrivningar av lik i olika stadier av förruttnelse utan att höja på ögonbrynen. Deckarförfattaren måste fånga vårt intresse med hjälp av komplexa karaktärer och fängslande intrig. Beskrivningar av döda kroppar är vardagsmat för den vana läsaren. Vardagsmat. Smaka på det.
Är det därför den sekulariserade människan inte fruktar döden? För att den på ett mentalt plan är vardagsmat. Senast igår såg jag några avsnitt av den fantastiskt välgjorda och omskrivna tv-serien Breaking Bad. Huvudpersonen som aldrig förut tagit en annan människas liv, lider alla helvetets kval innan han i en scen blir av med sin oskuld. Och nu slår det mig att jag under den scenen kände det som att det var länge sedan jag blev av med min oskuld. Vilket är bisarrt. När dödade jag en annan människa med mina bara händer som Walter tvingas göra? Nej, just det, men jag har sett det på film och läst om det i böcker otaliga gånger. Därför vet jag att det alltid är tufft första gången man tvingas ta livet av en annan människa.
Men vad fan vet jag egentligen?

Jag vet att mina känslor inför döden förändrats genom livet. Jag minns första gången jag förstod att jag skulle dö. Det var ett år efter att min morfar dött. Min morfars död när jag var sju år gjorde inget större intryck på mig. Det var bara konstigt. Jag fick aldrig se hans döda kropp. Fick inte vara med på begravningen. Jag var för liten sade man till mig. Men ett år senare fick jag veta att min mammas bästa vän förlorat sin man. Han hade tagit sitt liv och det hade dröjt flera veckor innan dom hittat hans döda kropp ute i skogen. Hans barn var jämnåriga med mig men jag hade aldrig träffat dom. Det var en mycket uppslitande historia och min mamma var märkbart skakad. Då blev jag för första gången rädd på riktigt. Det var som att jag länge tittat på döden. Luktat på den med min mentala näsa. Slickat på den med min mentala tunga. Lite prövande. Men nu hade jag plötsligt fått munnen full och smaken var fruktansvärd. Och PLÖTSLIGT svalde jag. Insikten slank ner av misstag kändes det som. Jag var inte beredd. Redan medan insikten var på väg ner genom strupen visste jag att detta var något fruktansvärt. Det brann som eld i strupen. Ett existentiellt illamående spred sig som en skogsbrand i hela kroppen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och ville att min mamma skulle lova mig att hon inte skulle dö. Att jag inte skulle dö. - Måste alla dö? frågade jag och hörde i samma stund hur dumt det lät, jag var ju åtta år och visste att det var en oförståndig fråga. Men jag visste också att det här med döden var något som knäckte allt förstånd när man väl svalde insikten.

Som barn fann jag det knäckta förståndet både fruktansvärt skrämmande och lockande. Det var som att förståndet var en bred och fin väg, hård och slät, något man kunde lita på. Ibland måste vägen passera över älvar men där hade dom byggt broar. Stora, tunga och hårda konstruktioner av stål och sten. Sådant var förståndet. En stor och pålitlig konstruktion av stål och sten. Jag minns när Almöbron vid Tjörn rasade 1980. Jag var 10 år den vinternatten. Blodet frös i mina ådror när jag nästa dag tänkte på hur dom åtta omkomna rullat fram där mitt i natten med samma bergfasta känsla av tillit som vi har när vi rullar fram genom livet på förståndets trygga väg. Och så plötsligt tar vägen slut. Utan att vi blivit varnade. Inga skyltar som talar om att där framme tar det slut, där framme kommer du störta rakt ner i det mörka, iskalla djupet.
Det var bulkfartyget Star Clipper, med en dödvikt på 27 450 ton, som knäckte bron. Så tung är döden där den glider fram bland människorna.

På samma sätt som man byggde en ny och säkrare bro - Tjörnbron - hämtade jag mig och började läsa om nära-döden-upplevelser. Min pappa hade Raymond Moodys bok - Life after Life - hemma. Jag ville bygga mig en stabil förståelse av vad som händer när man dör.
Vad jag inte visste den gången var att inga konstruktioner i världen kan stå emot döden, för döden är inte ett litet futtigt bulkfartyg med en dödvikt på 27 450 ton. Döden kan sluka tiden och rummet, ja hela universum, lika lätt som en häst kan sluka en sockerbit. Det kan inte Bulkfartyget Star Clipper. Star Clipper var en liten fis i Universum. Idag finns hon inte längre. Hon styckades upp till skrot i Karwar i Indien 1986. Universum finns kvar men har inte alltid funnits och kommer inte alltid finnas. Det skapades för 13,7 miljarder år sedan. Ingen vet hur länge Universum kommer finnas. Men en sak är säker. Universum kommer dö därför att det finns i rummet och tiden. Men döden står utanför rummet och tiden. Därför får döden alltid sista ordet. ALLTID.
Det visste jag inte den gången när jag läste Raymond Moodys bok. Eller så ville jag inte veta det. Men det vet jag nu. Mot min vilja. Och den vetskapen får mig att darra. I mitt inre är jag tillbaka där jag var när jag var åtta år och ville få min mamma att lova mig att hon inte skulle dö. Det är samma råa livskänsla som den gången när jag bönade och bad.

Nu vill jag säga att något ändå har ändrats. Det verkar passande för en snart 43årig man. Jag vill säga att jag inte är rädd på samma sätt. Att jag är tillbaka där jag var som åttaåring men med nya perspektiv. Med en rikare och mer nyanserad förståelse. Men det där är önsketänkande. Det är inte så. Jag är rädd på samma sätt. Döden är tidlös. Förnuftet är något helt annat. Förnuftet skapar tid och rum, breder ut sig i olika riktningar, anlägger olika perspektiv, tillryggalägger olika avstånd med olika hastigheter.
Döden är utanför tiden, utanför rummet. Döden är naken. Döden är blind. Den har ingen hastighet, inget perspektiv, ingen riktning.

Skillnaden är kanske att jag har ett språk idag som jag inte hade då. Med detta språk har jag många gånger klivit fram till kanten där vägen tar slut. Det är dit jag vill gå med språket. Vill och vill inte. Det är där vid stupet som det sublimas lågor slickar mig inifrån. Det är mot denna kalla kyss all mitt livs längtan pekat. Att dom existentiella villkoren skall få brinna i mig och äta mig, det har alltid varit min fasansfulla önskan. Jag vill ha mitt huvud i existensens gap. Det finns en extas i denna skräck. Det finns ett vilt och varmt jubel i dödsskräckens kalla skrik. Men det kände jag som åttaåring också. Så det är faktiskt ingen skillnad. Ingenting har hänt på 35 år. Förutom att jag idag kan skriva dom här meningarna. Det kunde jag inte som åttaåring.

Varför ville jag meditera bort det vilda och varma jublet i skräckens kalla skrik?
Varför ville jag rationalisera bort det?
För det är det jag försökt göra dom senaste åren. Bygga ännu en ny bro av mentala föreställlningar om Anatta - icke-jag. En bro av lugnande, nondualistisk filosofi över det sublimas vilda flod av mörkt och kallt vatten. Jag tyckte om att tänka på när vågen hittar sig själv i havets våthet.Men det var som att se någon dö på film. Det var som att läsa om ett ruttnande lik i en trevlig deckare av Agatha Christie. Att svälja insikten om att döden är på riktigt, har inte det minsta att göra med någon filosofi, varken öst eller väst, norr och syd, dualistisk eller icke-dualistisk. Det har att göra med döden. Och den är HET. Den är KALL. Den är ett VRÅLANDE INFERNO av blind skaparlust. Ur tomhetens avgrund av mörker strålar existensens vidunderliga blomma, så söt, så skön och så fruktansvärd i sin blinda kärlek till dödens vackra mörker som är hennes allsmäktiga moder.
Jag förstår ingenting av det jag just skrev. Men det är just det som öppnar upp för den heliga extasen. Epifanin. Varför ville jag meditera bort det vilda jublet i skräckens kalla skrik? VARFÖR??

Jag förstår inte. Jo, på förnuftets nivå förstår jag. Förnuftet som detta tunna, tunna skikt av existensen. Där är svaret enkelt. Det handlar om vår kulturs sätt att förhålla sig till FRUKTAN. Jag fick lära mig att rädslans rötter växer fram ur okunskapen. Vi är rädda för det vi inte förstår. Xenofobi beror på okunskap. Homofobi. Islamofobi. Inte bra. Imbecillt. Medeltida. Oupplyst. Det fick jag lära mig. Rädsla är som en sjukdom och medicinen är kunskap. Det var därför jag läste Raymond Moodys och senare även Kübler-Ross böcker. För att vägen skulle fortsätta. Bred och fin. Glömsk av tunga bulkfartyg som Star Clipper som med käften full av död stävar fram över nattens mörka vatten.
Men det är här vid vägens plötsliga slut som den öppnar sig - oändlighetens heliga avgrund.
Det är detta jag både fasar för och längtar efter. Att vara där på kanten. Det är vad hjärtat vill där det slår i mörkret. Med varje slag närmar det sig vägens slut. Och jag fryser nu. På ryggen fryser jag. Jag skriker inte. Jag bultar. Detta är existensens kärna och lust. Badande i blod. Härinne i hjärtats mörker. Dunket. Dödens vingslag. Kärlekens jublande flykt.

Jag försöker inte vara morbid här. Försöker inte skrämma upp mig själv eller någon annan. Försöker bara följa mitt hjärtas längtan efter allvar. Det här är allvarets lek.

Gud, jag skulle kunna fortsätta skriva hela kvällen. Jamen då gör jag det. Vem förbjuder mig att skriva långt?  Det här kan bli det sista jag skriver. Hjärtat klappar hårt när jag tänker på det. Och det sträcker ut sig mot alla dom människor det har inom sig. Härinne. Därute.

Jag vill skriva om längtan. Jag vet ärligt talat inte vad jag längtar efter. Och det är just precis det som denna längtan handlar om. Det okända. Denna djupa, djupa längtan inom mig handlar inte om att vinna kunskap om det okända. En sådan längtan finns där också men min innerligaste LÄNGTAN handlar om något jag inte vet vad det är och jag vill inte veta. Jag vill dit. Jag vill stå där och kika ner i oändligheten. Det är allt jag vill. Och det är också vad jag fruktar. Jag vill vara i fruktan. Min längtan är efter det fruktansvärda.

Och jag har levt intensivt med det ordet i snart ett år nu - det fruktans-VÄRDA. Detta handlar om värdighet. Den här längtan som jag försöker sätta ord på. Längtan efter det okända är också en längtan efter värdighet. Och det som inte inger fruktan är inte värt mycket. Detta har förbryllat mig mycket det senaste året. Fått mig att känna mig ganska ensam. Varför är det så få som jag kan eller vill spegla mig i detta?
Jag fattar inte varför fruktan och rädsla är så tabu i många andliga kretsar. Allt verkar handla om att eliminera rädslan. Lysa igenom den som man lyser på en skugga. Skratta åt det man tidigare var rädd för. DET är målet. Att få skratta och bubbla av bliss. Hahaha. Hur kunde jag vara rädd för döden. Döden är ju bara en skugga. Lyser man på den försvinner den. Hahaha. Så lustigt.
Men så irriterande när någon inte skrattar.

Jamen jag har skrattat klart. The Cosmic Joke. I got it man, I got it. Tro inget annat. Jag skrattade så jag låg dubbelvikt på golvet. Fetaste jävla satori-as-garvet var det. Yeah mon. No problem. Jag vet vad dom snackar om. Ett kosmiskt brölande gnägg som lägger fällben på sig själv med en brakfis vilket får det att explodera i all oändlighet. Jamenvisst. Det är ett tidlöst gnägg.
Det är ett tillstånd. På samma sätt som förälskelse eller depression. Det kommer och det går. Och när det är där utesluter det allt annat. Det går helt enkelt inte att vara deppig när man är mitt i det kosmiska gnägget.

Men herregud, jag kom inte hit för att gnägga som en svagsint dåre resten av livet. Det finns så mycket jag vill. Oändligt mycket. Jag vill allt. Bryr mig inte om vad jag får. Det viktiga nu är känslan av att vilja. Att vara någon som vill. Att vilja vara någon.

Ego - separation - rädsla.
Jag vill det.
That's the game. Det är vad som längtas fram. Ett jag som får längta efter ett du. Samsara. Maya. Helvetet. Lidandet. Som jag längtat fram. Åå denna längtan.
Jag längtar efter dig. Jag känner mig naken i det. Det är livet som bultar fram. Hjärtat längtar efter nästa slag. Och nästa. Och nästa. Och andningen längtar efter att andas in. Och sedan längtar det efter att andas ut. In och ut. In och ut. Och jag längtar efter dig. Och dig. Och dig. Du och jag. Du och jag.
Det är något fantastiskt. Och jag är så rädd för att du skall dö. Jag är så rädd för att mista dig. Och jag är rädd för att jag skall dö. Jag vill inte mista dig. Inte på några villkor. Jag håller om dig. Hårt. Av rädsla. Rädsla för att mista dig. Det är ego. Och jag vill det. Det är separation. Och jag har längtat efter det. Och i detta kan jag också släppa dig och låta dig gå och gråta och längta och sörja. Men jag är rädd för att det skall behöva bli så. För jag vill dig. För att du är du och inte jag.
Och i detta kan du slitas ifrån mig. Och då kan mitt hjärta få slitas itu. Och blöda. Blöda, blöda, blöda. Bada i blod som alltid. Hjärtat är ett blodbad. Kärleken är ett bultande. Ett rivande och slitande av längtan. Och jag vill det. Det är därför jag är här. That's the game. En liten del av det. The Game is infinite.

Så det kan OCKSÅ få handla om att jag längtar härifrån. Längtar efter att vända mig från världen. Vända mig ifrån dig och mig. Vända mig ifrån kärleken. Ifrån separationen. Vända mig ifrån hjärtats blodbad. Detta emotionernas och längtans golgata. Istället vända mig mot tomheten och känna suget.
Låta stillhetens sug sluka mig. Bit för bit. Låta världens konturer lösas upp i det lysande mörkret. Det är bara skuggor. Allt är skuggor. Å mörker. Å tomhet. Ta mig. Sluka mig.
Varje födelse är en död. Varje död en födelse. Varje början ett slut. Du är jag och jag är du. Vågen är havet och havet är vågen. Jag är ett spår i sanden. Ett spår i sanden.
Därifrån kommer jag och dit är jag på väg och varje början är ett slut och varje slut en början.

Och här öppnar sig något stort i mig som inte säger nej till något. Att det får vara så också. Och så. Och så. Det får vara ja och nej. Det får vara form och formlöshet. Det får vara klart och det får vara luddigt.

Och jag får bli vald och jag får välja. Ja, det får jag verkligen. Det är otroligt. Jag får välja. Välja att vara någon som väljer.
Jag får också välja att vara ingen. Jag får välja att se att ingenting kan väljas om man inte valt att bli någon som väljer.
Det där sista var väldigt viktigt. För precis där hade jag länge en blind fläck. Och jag fick ha det. Det var stort. Vi får vara lika blinda som regnskogens träd där dom spränger sig fram ur jorden och sträcker sig mot himlen. Blinda och galna av lust. Lust till födelse och lust till död. Lust till någon och till ingen. Det får finnas allt medan den 27 450 ton tunga Star Clipper stävar fram över oändlighetens av mörker lysande vatten - med käften full av död - på jakt efter en bro att rasera. Som en liten fis i universum stävar den fram - Star Clipper.
Alla käftar fulla av död. Alla hjärtan badar i blod och ute lyser månen. Eller nej. Det gör den ju inte. Den är blind och död där den snurrar runt ute i tomheten.

Vågar jag somna nu?

21 kommentarer:

  1. Oj.
    Magnifikt. Dina inlägg börjar bli alltmer komplexa och mångfacetterade.

    Jag har också plågat mig själv med att visualisera hur det kan ha varit för de bilister som föll ner i mörkret den gången. Jag vet inte varför jag gör så. Och Estoniaolyckan likaså. Hur det var för folk som låg och sov i sina hytter (särskilt innerhytterna som saknar fönster och där det blir totalt mörkt); plötsligt tippar bara allting över och man hamnar nånstans i mörkret, och fattar ingenting, kan inte göra någonting, man hör kanske ett larm... känner till slut att det blir blött.
    De är fortfarande kvar i sina hytter. Jag kände en av dem.
    Jag känner också en Tjörnbo som i sin tur kände en av dem som störtade utför. Det är kanske därför jag visualiserar.

    Jag har insett en sak om döden: den existerar inte. Vad som existerar är något, för vilket det är uppenbart att den existerar. Men det är en annan sak. Ingen tröst? Jo, det är själva nyckeln till dödens utplånande.

    Även döden kan dö. Och då är vi i Livet. Det är Livet
    som är stort.

    Döden är en konsekvens av en falsk identitet. Kommer man över sin falska identitet, försvinner döden. Endast en falsk identitet kan tro att den ska upphöra att existera, därmed är det som existerar bara den falska identiteten, även om döden verkar så ABSOLUT, så majestätisk, så obönhörlig.

    Allt blir MERA. Men den falska identiteten håller emot, vill skapa en ram inom vilken saker och ting inte kan förändras. När du skapar en sådan ram, uppstår döden. Märker du hur man överallt försöker hålla fast vid sådana ramar, sådana bubblor, där inget får förändras?

    Livet blir MERA. Du också. Det är bara den del av dig som spjärnar emot, som dör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Döden: den existerar inte."
      Mitt i prick Perra om vi befinner oss i ett lingvistiskt space...
      Språket däremot existerar i meningen sticker ut. Som ett fenomen sticker språket ut och inom detta fenomen kan en bergfast förståelse för dödens icke-existens uppstå. Men också motsatsen kan existera beroende på hur vi sätter ihop orden.
      Perra, jag älskar språket. Jag vill inte säga att detta BARA är en lek med ord. Jag älskar att vrida och vända på begreppen såhär med dig. Jag har många gånger sagt att sådant BARA är ord. BARA språk. Nej, nej, nej, det säger jag inte idag. Jag vill inte vara utan språket annat än korta stunder. På sin höjd tio dagar. Dyka djupt i stillheten. Men sedan vill jag tillbaka till språket. Tillbaka till dig och andra människor som jag kan prata med.
      Jag förstår inte varför jag var så hård mot språket. Varför jag skulle trycka ner det i skorna. Jag kände mig som en fånge i språket. Så måste det har varit. Men det gör jag inte idag. Nu känner jag mig som en man som går ute i mörkret och ser ett hus där det lyser i fönstren. Jag tittar in. Där sitter du Perra tillsammans med andra människor, framför elden sitter ni där och pratar. Och jag vill OCKSÅ vara med och prata. Jag vill bli en del av er krets och värma mig vid er eld. Jag vill bli ett vi. Jag vill att det skall vara vårt samtal och vår eld.

      Och när vi väl sitter där tillsammans framför brasan kan vi prata om våra olika uppfattningar om sann och falsk identitet. Jag undrar vad du menar med falsk identitet? Som jag förstår det menar du en identitet som har en början och ett slut. Är det så du menar?
      Om det är så håller jag med dig. Därute på kanten, där språkets väg tar slut, där den "falska" identitetens väg tar slut, kan vi kanske säga att döden är något utan början och slut. Eller?
      Som det mörka vattnet fanns döden där innan vi byggde språkets bro, innan vi byggde denna identitet med början och slut. Och som det mörka vattnet kommer döden finnas där när språkets bro har rasat.

      Där på kanten vill jag vara. Just nu känns det inte som att jag vill bli tröstad eller lugnad. Jag har älskat att höra att jag är havets våthet och inte den individuella vågen som har en början och ett slut. Men det känns inte lockande nu. Nu vill jag gå djupare in i känslan av att vara det där som har en början och ett slut. Och då kommer döds-skräcken. Men jag vill doppa stortån i den. Inte rusa därifrån. Sitta kvar där vid dödsskräcken vill jag just nu.
      Det kanske jag inte vill imorgon. Men idag vill jag det. Idag vill jag vara en människa med början och slut.

      Radera
  2. Kommer att tänka på en sak till för att utveckla:
    Brutala båtar som Star Clipper och Estonia påminner ju oss om att saker och ting faktiskt förändras fast vi håller fast.

    Vi förstår förstås intellektuellt, att saker förändras, men vår falska identitet får inte ut något av denna förståelse. I stället försöker den hela tiden hitta vägar bort från den, skapa en illusorisk känsla av stabilitet och trygghet - dvs något som inte kan förändras.

    Varför du skrev detta är därför att du håller fast. Eller hur?
    Varför jag visualiserar dessa öden är därför att jag håller fast...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så Perra, jag vill hålla fast nu. Som du kanske märkt har släppandet varit som ett mantra för mig. En önskan efter icke-önskan. Ett vilja till icke-vilja. Minns du texten jag skrev om hitlers händer? Om den knutna näven. Jag känner den där känslan nu. Viljan att krama, viljan att hålla hårt. Den banaliserade romantikens klicheer, håll mig hårt, släpp mig aldrig. Så vackert och så smärtsamt. Människohjärtats blödande. Så djupt meningsfullt i sin meningslöshet. Alla vet vi att vi en dag måste släppa, att vi en dag måste blöda av sorg och smärta. Och ändå håller vi hårt, ändå ber och bönar vi - släpp mig aldrig. Vi ber om det fast vi vet att det leder till tårar. Vi lyssnar inte till Buddha! Han ville bespara oss dessa tårar. Men vi vill tårarna. Om och om igen.
      Dom romantiska komedierna.
      Jag tycker om att det heter romantiska komedier. Det är ljuvt smärtsamt samtidigt som vi kan skratta åt det. Herregud, varenda kärlekstörstande tonåring som drömmer en att den rätta/den rätte skall dyka upp VET JU att det är en dröm. Att den kommer ta slut.

      Ja Perra, jag tror att du också håller fast. Och jag säger till dig, var glad för att du kan det. Tids nog släpper du. Du som alla andra.

      Hela den här upplysningsgrejen med att död innan man dör... Jag vet inte Perra. Jag vet inte. Jag blir aldrig fri från det suget. Suget efter transcendens. Men här finns också ett sug efter immanens. Efter inkarnation.
      Mer om det snart. Måste rusa!
      Hej så länge!

      Radera
    2. Hej Björn
      Jag minns att du skrev nåt om Hitlers händer. Har du den texten här, eller var det något ända från SMG-forumets glansdagar? Jag undrar om jag kommenterade med något från Bruno K. Öijers dikt om "händer som nyss slagit ett barn, med sådan varsamhet hanterar kristallglas som ska ställas in i vitrinskåpet..." Något sådant. Ska leta rätt på den sedan.

      Med falsk identitet menar jag egot. Det här har vi ju tjatat om i 5 år snart så du borde veta. Men det är andra som läser här så jag förstår att jag borde förklara.

      Vad egot ÄR, är falsk identifikation. Med identifikation menar jag en centralpunkt av medvetande. Det som upplever och sänder ut, som är ett "jag", och som har en överlevnadsdrift. Det sista är viktigt.

      Men, som både Tolle, Adya och Sherman och McKenna säger: "vi är inte det vi tror vi är". Falsk identitet. Vi identifierar oss med något utanför oss själva. Men allt utanför oss själva är obeständigt. Och då blir vi själva obeständiga. Därmed uppstår döden. Men det finns också ett högre medvetet jag som kan se hela ego-identifikationen.

      Det här är egentligen enkelt. Vad som gör det svårt är egots överlevnadsdrift. Den förleder och distraherar hela tiden det där högre jaget, försöker bevisa för det högre jaget att egot har rätt att finnas. Det är så jävla intressant, det här...

      Radera
  3. Hej Björn!
    Först och främst! Så otroligt vackert och välkomponerat. Hela första intrycket av texten är att här är någon som varit där och vänt. Någon som knycker på nacken när man säger Dra åt helvete och svarar Been there! Done That! 
    Alltså, det är sant, vi springer inte ut ur rummet för att kräkas, vi står ut. Men för mig känns det som om enda anledningen till att jag står ut är för att jag MÅSTE stå ut. Jag är en sån där som kräver av folk att stänga av ljudet när någon skriker och ska bli mördad (trots att jag sitter på en annan våning i huset) för jag vill verkligen inte höra. Det handlar mer om överraskningsmomentet som ibland tvingar på mig saker jag inte vill ha att göra med än något annat.
    Ja, jag håller med om det här med den sekulariserade människan, men samtidigt undrar jag om den sekulariserade människan verkligen, verkligen existerar. Precis som du ju skriver så är det som om det mystiska liksom gömmer sig precis under ytan. Kanske inte något som man lägger upp på facebook direkt, men som ändå när folk har druckit ett par glas vin och blir lite luriga tittar fram där precis under. –
    Vet ni vad? Jag måste berätta en sak, och alltså nu får ni inte tro att jag är tokig, jag har ALDRIG trott på en massa ockult tjafs men vet ni vad…
    Döden ÄR något att hetsa upp sig inför. Döden FINNS visst. Det är en utopi tycker jag att tro att en filosofi eller religion ”MAN-MADE” kan rå på detta ultimata faktum. VARFÖR försöka rationalisera bort den? Det är klart att vi ska leva här och nu och göra det bästa av livet, men det innebär inte att vi inte samtidigt kan stå och skaka som asplöv inför det oerhörda slutet. Och det är klart att vi ska göra världen bättre för våra barn om vi kan. Det är sunt bondförnuft. Min dödsskräck tänker jag hålla hårt i. Den finns där av en anledning och skall inte sorteras bort bara för att den är fasansfullt obehaglig. Den ingår i att jag är människa.
    Ja, vardagsmat – smakar på det och tycker att vi människor har lite att jobba på när det gäller recepten! 

    SvaraRadera
  4. Jag tror det är en megabluff att den ”sekulariserade” människan inte är rädd för döden. Jag tror att det är en bluff att någon överhuvudtaget med vettet i behåll inte är rädd för döden, alternativt är de inkapslade i någon slags lögn eller förnekelse eller rädsla för att verkligen, verkligen dyka ner i avgrunden och känna efter, frossa i vad det verkligen innebär. Att inte finnas här längre, inte kunna krama om de man älskar igen, inte få vara förälder längre för sina barn, aldrig mer se en solnedgång. Klart man kan ge tusan i att vara rädd för själva dödsÖGONBLICKET, DET är inte jag heller rädd för. Jag är rädd för separationen, slutet på den här världen som jag känner den. Jag är rädd för att inte kunna ÄLSKA mer. Att döda en annan människa. Som artikeln du skickade till mig Björn av Knausgård om Breivik. Att SLÄCKA LJUSET i någon annans ögon? Va? Neeeeej. Inte som en deckare på tv, eller en väl skriven deckare. Något annat, något helt annat.

    Min morfar ligger 89 år gammal nu inför det oerhörda slutet. Han är dement och har en långt framskriden prostatacancer. Han sitter med en kateter på sjukhuset som är full med blod. Och han skrattar. Jag träffade honom igår. Hans tunna vita hår stod åt varsitt håll på den lilla hjässan. Han plirade med ögonen och skrattade åt min frisyr. Sa att jag såg rolig ut, som en av Helan och Halvan. Och jag skrattade också. Han sjöng med hög och klar röst, en trudelutt om livets härlighet. Han sa att vi alla skulle veta att om vi blev sjuka någon gång så skall vi veta att då kommer han och hälsar på och att han var så glad att vi var där. Annars skulle han ha ringt och skällt ut oss sa han.  Sen fick han ont en stund, men sedan sa han att nu ordnar det sig. Det ordnar sig alltid. Och vi som vet att det inte gör det fick en kniv i hjärtat. Döden finns, visst finns den. Men kanske är döden ett av det sätt som det faktiskt ordnar sig på, tänkte jag där på sjukhuset. Inte alls som man har tänkt sig, men ändå?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I stället för att fokusera på själva döden, fokusera i stället på dig själv. På vad du tror är du. Vad är det som fruktar döden? Finns det, som fruktar döden?

      Radera
    2. Varför ska jag fokusera på vad jag tror är jag istället för att fokusera på döden? Ibland fokuserar jag på det ena och ibland det andra. Kan kag inte få fokusera på bägge två? Finns det något som kan anses vara mer värdefullt än det andra? Vem säger att det ena fokuset är bättre eller sannare än det andra? Jag bara undrar? :)

      Radera
    3. Alltså, så här är det för mig. Jag VET vem jag är. Jag har inte glömt bort det,jag har en inre kärna som är konstant uppkopplad på precis allt. Denna kärna är uppkopplad på allt, därför att den ÄR allt, ett med allt. Den kommer från evigheten och kommer att återgå till evigheten när "jag" dör. Men jag är satt här av en eller annan anledning under premissen tid och rum och för att kunna leva här får jag "ta skeden i vacker hand" och leva det så MÄNSKLIGT jag bara kan. Och det innebär känslostormar, tankefrosseri och svulstiga rädslor för döden. Och jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag har släppt taget om att det finns något jag måste släppa taget om för att dö innan jag har dött. Jag ÄR i den bemärkelsen redan död. Nu handlar det om att försöka leva det "lilla som finns kvar" så INNERLIGT det bara går. :)

      Radera
    4. Ja, då låter det ju som om du har örnkoll. Säger du att du vet vem du är, kan jag naturligtvis inte säga emot dig. Jag önskar jag kunde säga detsamma om mig själv.

      Jag är själv väldigt bra på att producera "andligt sanna utsagor". Så bra att jag nästan tror mig själv. Och det är kanske det jag håller på med? Lurar jag mig själv? Om vem är då "jag" och vem är då "mig själv"?
      Kan egot ikläda sig rollen av din primära andliga vägfinnare, och gömma sig bakom perfekta formuleringar? Jag menar, utan att LEVA dem, utan det är bara ett logiskt system, utan liv?

      Bara ett ständigt skapande av "det vattentäta alibit"?

      Ändå kan allting kännas lugnt, inget mer att göra, allt är under kontroll. Man vet vem man ÄR.

      Men - allra innerst inne - bara Du vet. Bara jag vet.

      Jag ville bara utfärda en varning för egots enorma förslagenhet, och överlevnadsdrift. Är det något jag vet, så är det att den varningen är berättigad...

      Identitet är otroligt intressant.

      "Look at yourself. The looking does the job", som John Sherman säger.

      Radera
    5. Du KOMMER att säga det om dig själv. Förr eller senare gör du det. Varför inte nu? Vad hindrar dig? Fga dig själv det och svara så ärligt du förmår. Hur ska det kännas tror du den dag du bestämmer dig för att du VET vem du är? Identitet. Ett underligt ord. Ett ytligt ord som indikerar att det finns yttre betingelser som kan IDENTIFIERA vem du ÄR. Hur kan någon annan NÅGONSIN veta vem du ÄR? Den enda som kan veta det säkert är DU och en eventuell Gud om du tror på en sådan eller låter bli. Det FINNS INGEN SANN andlig utsaga. Det finns inget Ego som år separerat från DIG. Egot är en konstruktion, ett av många andliga begrepp inom en hel drös filosofier som försöker tuta i dig att det enda sanna är att UTPLÅNA detta som de kallar ditt ego, så att su kan dö innan su sött och sedan bli alldeles utomordentligt helig och fri från bekymmer for the rest of your life. Men VARFÖR? Vad f'n ska du göra sen då? vara lycklig? Frälsa resten av världen?


      Vet du vad. Jag försöker faktiskt inte vara rå, även fast min gargpng är en aning förfärlig. Jag är bara helt övertygad om att det är BARA du som äger DIN SANNING och att ingen annan på den här planeten har ett skit med den att göra förutom du själv. Den dinns där i dig. Levande och stark och sluta frukta egots makt. Den finns inte om du inte bestämmer dig för att ge det ett namn. Skit i egot och lyssna istället. Lyssna och lev!

      Hallelujah!

      Radera
    6. Ps. Kom på nu på morgonkvisten att det är lite roligt att du använde just ordet örnkoll, för det är precis just den jag har lagt ner. *skrattar* Jag bara råkar inte tycka att vem jag ÄR känns så mystiskt just nu. Jag har i hela mitt liv upplevt mig själv som ett problem, eller en problemställning som behövde lösas. Nu inser jag att jag inte är det. Heller. Det är helt enkelt inte så viktigt att definiera med ORD vem jag ÄR. Jag tror allvarligt talat inte att det finns tillräckligt med utrymme i vårt språk för att uttrycka vem jag ÄR. Och ibland alldeles för många ord. Jag är vad jag är i varje givet tillfälle, behöver inte vara så komplicerat. Säger någon som varit en sucker på personlighetstest och annat i nästan ett liv nu. Men äntligen övergett. Ds.

      Radera
    7. ibland är det lättare att förklara abstrakta saker med gester eller rörelser än med ord. Om du stod framför mig nu, skulle jag förmodligen gå fram till dig, lägga händerna på dina kinder och se dig djupt djupt i ögonen. Jag skulle inte säga ett endaste ord. Antingen skulle du se mig då. Eller så skulle du rygga tillbaka för att gesten är för nära. Men jag skulle åtminstone gett dig chansen att möta mig. Jag skulle ha gett dig möjligheten till ett möte. Skrämd?

      Radera
    8. Hej Loppis,
      I have no problems with your so-called råhet.

      Vi måste vara medvetna om vad vi håller på med när vi diskuterar så här (och det har jag också talat med blogginnehavaren om).

      Det blir gärna väldigt "ordigt" här.

      Vi vill uttrycka oss i ord; det är också en "konstnärlig ådra" att göra så. Men orden måste peka, aldrig utgöra en entitet i sig själva.

      Den sanne poeten dödar ord, tills han hittar den ultimata pekaren.

      Den sanne poeten vill bara döda språket. Den falske poeten (och de flesta författare) vill utvidga det; förlora sig i (gömma sig bakom) formuleringar...

      Det handlar inte om att du ska definiera i ord vem du är. För vem? Det är bara DU som har ansvar. Inte ens Gud har ansvar mer än du.

      Det är det som är nyckeln: att veta att man har TOTALT ansvar för sin egen salvation. Allt går ut på att du ska hitta den punkt där du tar ANSVAR. Det där RIKTIGA ansvaret.
      Du vet att det är där.

      Det du sa sist (07:53) lät jättefint.

      Radera
  5. Samma obehagliga känsla du beskriver om Star Clipper och Estonia tex, samma obehag kände jag vid Göteborgsbranden. Jag drömde om deras förkolnade kroppar och ihjälgasade lungor i flera nätter. Jag drömde att jag var inne i byggnaden med dem, men svävande uppe i taket, kunde inte göra något.
    Ja, döden får kanske alltid sista ordet, för DEN MÄNNISKA som dör. Men jag vill vara romantisk och slå ett slag för den oerhörda Kärleken. Tänka sig att det faktiskt bara är ett ordspråk förstås att säga att de döda lever kvar i våra minnen, men de GÖR ju faktiskt det. Deras minne, deras själar finns hos oss. Och nog vet jag att jag sticker ut hakan när jag pratar om själ. Men hur kan NÅGON säga att den absoluta sanningen är att kärnan i o ss, det som gör att jag är jag och inte du dör tillsammans med kroppen? Det är klart att den kanske gör det, men jag tror fortfarande på att det rena medvetandet snarare återgår till det det var innan det kom hit. Jag tror inte på alla våra rationaliseringar kring det här. När man ser en människa som dött och som man känt alldeles, alladeles nyss som högst levande, så blir det så otroligt uppenbart att den personen inte längre är där. Men min absoluta känsla var vid ett sådant tillfälle att personen snarare hade LÄMNAT sin kropp, mer än försvunnit MED den. Så jag vet inte. Det tycker jag är det säkraste svaret. Att vi inte vet och får acceptera det.
    Ja, mamma. Det är henne vi bönar och ber till. Älskade mammor. Alla mammor får höra det där. Hur ska jag någonsin kunna svara mina barn tänker jag när de frågar om det oerhörda?
    Ja, vart kommer den där önskan om att vilja säga att ens dödsskräck har förändrats med åldern? Som om barnets perspektiv på döden skulle vara mindre adekvat än den vuxnes. Att man skulle kunna mogna ifrån en av sina naturligaste instinkter, den som någonstans finns där för att hålla oss vid liv så länge som möjligt, så att vi kan bidra. Till vad? Inte fasiken vet jag, men så funkar det för oss och så funkar det för djuren också. Vi har alla liknande behov och bidrar på ungefär samma sätt. Människans problem är väl att detta inte räcker för de allra flesta. Alla vill vara förmer, viktigare, betyda mer, bli den första på jordklotet att bli odödlig. Perfekt. Det är människans stora dilemma. Det räcker inte att bara få vara människa i 100 år. Vi vill ha mer. MER! Men vi måste inse att döden finns här för att tvinga oss till innerlighet och tacksamhet. Vi måste förstå att vi är skyldiga att svara döden med lika en stark kärlek.

    SvaraRadera
  6. ”Döden är utanför tiden, utanför rummet. Döden är naken. Döden är blind. Den har ingen hastighet, inget perspektiv, ingen riktning.” Så vackert skrivet!
    Jag tror att det är så enkelt att anledningen till att vi försöker meditera bort dödens mörker är för att vi har tappat kontakten med dess motsats. Vi har glömt det strålande ljus vi också kommit ifrån och också bär inom oss. Det är när balansen i det DUALISTISKA varandet rubbas som det inte fungerar. Som vi börjar rationalisera bort det ena eller det andra. Som myggbettet börjar klia. Och ju krångligare och mer ”andligt utmanande” en filosofi verkar, ju mer den kräver av oss intelektuellt och omänskligt, desto mer tror vi att vi snart, snart, snart har knäckt gåtan och blivit onåbara av dödens käftar. Den FINNS inte längre. Vi förlorar oss i vackra poetiska beskrivningar av all möjlig dynga utan att veta ett smack av vad vi pratar om. Eller så gör vi det ett tag men landar till slut ändå i frågan om val, ansvar och mänsklighet. För hur väl vi än får kontakt med det gudomliga, det oändliga så råkar det ändå vara så att det är i det fysiska, materiella livet vi är satta att leva våra liv. Oändligheten är inte menad för oss förrän vi dör. Och det är förmodligen så av en anledning. En anledning som vi bara får böja på nacken inför och aktningsfullt och tacksamt ta emot.
    Jag skulle vilja skriva så mycket mer, men livet där ute kallar. En sak vill jag däremot fråga dig Björn. Jag känner i din text att du finner en skräck inför döden, men samtidigt en fascination. Den fascinationen delar jag inte riktigt. Jag kan acceptera mina fruktansvärda känslor, men jag fascineras inte av dem, mer än att jag inser att de gör mig ytterst, ytterst mänsklig. Mänsklig på det där innerliga sättet som jag VILL vara nu. Högst levande. Så länge jag kan.
    Loppis

    SvaraRadera
  7. Vågar - jag - somna -nu?

    En sann gåta i sig.

    Skulle svara om jag vågade leka med tanken på att jag kan svara: "Tschjupp" i sann norrländsk anda.

    SvaraRadera
  8. Tack för era kommentarer, mysiga, finurliga och intressanta. Mycket intressanta. Jag tar fasta på två meningar. Loppis skrev - "Det är helt enkelt inte så viktigt att definiera med ORD vem jag ÄR." Jag håller med och håller inte med samtidigt. Jag skall skriva något ikväll som jag hoppas kan förklara vad jag menar.
    Perra skrev - "identitet är otroligt intressant." Du återkommer alltid till identitet. Att det är DET (vad det nu är) det handlar om. Du är faktiskt jävligt tjatig på den punkten men jag tvingas hålla med :) Jag skall för första gången på länge ta identitets-tjuren vid hornen. Det har med språket att göra. Mer om det i texten jag skall skriva ikväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Björn
      Exakt. Jag är tjatig på den punkten, och jag är medveten om det. Men allt handlar faktiskt om identitet.

      Vår identitet styr våra tankar. Varför är då våra tankar i regel jävligt oregerliga?
      Samma tjatighet torde tillskrivas Ramana Maharsi och John Sherman...

      Radera
    2. Våra tankar kanske i regel är oregerliga, därför att vår identitet som styr dem OCKSÅ är oregerlig. Varför skulle vår sanna identitet vara så lugn och fridfull och stilla som alla har hittat på utifrån vad jag upplever det som det blå? Varför inte oregerlig och styrd av kaos? lika mycket som kaoset uppstår ur frid, kan väl frid sägas uppstå ur kaos. Tänk om "upplysning" inte har ETT DUGG att göra med att du ska bli lugn, lyckilg och i fred med dina tankar och känslor? Tänk om du när du upptäcker din sanna identitet inte är ett dugg som en lugn sjö där alla känslor uppstår, utan ett stormigt hav som ibland stillar sig? Vad vet jag? En tanke bara. Lika god eller dålig som gon annan antar jag.

      Radera

UA-3343870-1