torsdag, november 28, 2013

Inte nåt jävla batteri.

När jag säger Stillhet menar jag inte lugn och ro. Det är en förolämpning att beskriva min älskade Stillhet som en fridfull plats inom mig där jag tankar energi för att orka med livet. Min älskade Stillhet är inte nåt jävla batteri! Du får kalla din Stillhet vad du vill. Jag lägger mig inte i det. Jag vill bara att du ska veta vad min Stillhet betyder för mig. Hon är som en berusande Nektar. Hon finns inte i språket. Hon är utanför alla kartor. Hon är magi. Poesi. Rumi kommer nära med sina outsägligt ljuva dikter.

"The minute I heard my first love story,
I started looking for you, not knowing
how blind that was.
Lovers don't finally meet somewhere,
they're in each other all along."

Eller den här:
"Suddenly the drunken sweetheart appeared out of my door.
She drank a cup of ruby wine and sat by my side.
Seeing and holding the lockets of her hair
My face became all eyes, and my eyes all hands."

Eller den här:
"With the Beloved's water of life, no illness remains
In the Beloved's rose garden of union, no thorn remains.
They say there is a window from one heart to another
How can there be a window where no wall remains?"

Eller någon av otaliga Rumi-dikter, den ena ljuvligare än den andra.

Stillhet är bara ett av många smeknamn som jag har för min älskade. 
Min älskade. Ogripbar därför att hon är i mitt blod. Osynlig därför att det är hon som tittar ut genom mina ögon. Ohörbar därför att det är hon som lyssnar. Till varje vindpust. Varje tanke. Varje viskning. 
Ibland kallar jag min älskade för Sanning. Då känns det som att hon är det enda som är sant, innerligt och äkta. Att hon är det enda som betyder något på riktigt. Det här är en kärleksaffär. Det är vad det är. 

Det började som en flirt. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i men jag anande att det var STORT. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle gå vidare liksom. Det var lite obehagligt. Hur skulle jag få plats för henne i mitt liv? Jag anade att hon kanske skulle sluka mig. Jag insåg då att hon var kapabel till det. Hon var fan kapabel till vad som helst. Bäst att akta sig. Hålla henne på lagom avstånd. Fortsätta med mitt liv. Kanske kunde jag träffa henne då och då på någon meditationsretreat eller under en stilla stund i naturen. Kanske ensam under en gnistrande stjärnhimmel. Enstaka stunder. Det vore det bästa. Jag måste ju hitta någon sorts balans i livet. Arbete, familj, vänner, träning, hobbies och så lite Sanning och Stillhet. I en lagom mix liksom. Låta dom olika bitarna befrukta varandra. 

Men det funkade ju inte alls. Jag blev helt besatt av henne. Min Sanning. Min Stillhet. Hon började sluka mig. Jag blev rädd och tänkte att jag måste hitta något sätt att kontrollera henne. Kontrollera hur det hela utvecklade sig. Klura ut hur hon fungerar. Jag insåg att jag var långt ifrån ensam om att ha mött henne. Hon hade försökt förtrolla många före mig. Dom flesta hade gått under men några hade hållit ut. Hur hade dom burit sig åt? Hur hade dom gjort för att hålla huvudet kallt? Jo, dom hade skrivit böcker. Beskrivit henne. Vad hon är och hur vi skall förhålla oss till henne. Hur vi kan dra nytta av henne. Hur vi kan hålla en sund distans till henne och undvika att uppslukas av henne. 
Jag gillade dom här böckerna. Jag började tro att jag kunde hitta den där balansen. Den mellan huvud och hjärta. Mellan förnuft och känsla. Mellan det profana och det sakrala. Mellan vetenskap och religion. Mellan mitt yttre och mitt inre liv. 

Men det funkade inte. Jag hittade ingen jävla balans. Det var utmattande. Till slut bestämde jag mig för att bryta kontakten. Radera henne från mitt liv. Ägna mig helhjärtat åt det här yttre livet. Försöka gilla det brusande larmet. Försöka gilla dramat och se den frustande galenskapen som något högst mänskligt och älskvärt. Det kändes bra. Jag slutade skriva om henne här på bloggen. Slutade läsa böcker om henne. Slutade prata med andra om henne annat än i nedlåtande termer. Jag sade att hon är någon sorts beroendeframkallande drog. Något man tar till när man inte orkar med livet. När man misslyckas med att finna mening och skönhet i det mänskliga. Jag skulle fan lyckas älska det mänskliga. Jag behövde inte henne. Jag var en stark och smart människa som fattade att livet är en gåva och att det är dumt att kasta bort det på att längta och trängta efter någon som är BORTOM alla beskrivningar, BORTOM all vett och sans, BORTOM allt vi kan förstå. 

Men nu är det hon och jag. Jag är en dåre. Jag vet inte vem hon är. Vet inte hur jag skall beskriva henne. Vet inte hur hon fungerar eller vad jag har för nytta av henne. Kan inte hålla en sund distans till henne och kan inte låta bli att slukas upp av henne. Hon är allt jag vill. Stillheten alltså. Sanningen. Hon är inte nåt jävla batteri. Hon gör mig INTE stark. Tvärtom. Jag blir alltmer svag för henne. Det här är kärlek. Det är dåraktigt, galet och outsägligt ljuvt. 

fredag, november 22, 2013

Tandlösa tankar

Inom mig finns en hjärtats stillhet som hela tiden lockar mig till sig. Denna hjärtats stillhet är oemotståndligt ljuv. Jag bjuds in till en inre omfamning och jag kan inte stå emot. 
Jag hör tankarna som ropar att jag skall stanna kvar här ute och göra alla möjliga viktiga saker. Men ljudet av dessa tankar glider bort i fjärran när jag sugs in i det ljuva. Jag helas i denna ljuva, inre omfamning. 
Sliskigt säger en tanke. Du gömmer dig och flyr ditt ansvar säger en annan. Narcissism deluxe säger en tredje. Det är gamla slitna tankar utan tänder. Dessa tankar har kämpat så länge. Nu knäfaller dom inför hjärtats stillhet och kysser hennes fötter. 

måndag, november 18, 2013

Vi var döda innan vi föddes

Igår hade vi en liten släktträff och tittade i fotoalbum. Några av barnen var med.
- Fanns jag där? frågade A
- Nej, det var innan du fanns. 
- Men jag fanns väl? frågade S
- Ja, du fanns. 
Så där blir det när man tittar i familjeablum med barn. På några foton fanns dom. På andra fanns dom inte. 
*Att inte finnas* 
Att försöka greppa att vi en dag inte kommer finnas längre. Varken du eller jag kommer finnas. Kanske kommer någon peka med ett litet finger på ett foto och säga, - Titta, där levde morfar fortfarande. Morfar Björn. 
Jag blir allt sämre på att ta in sådana saker. Jag smakar på meningen - Nej, det var innan du fanns. Jag ser på A som sitter där och tänker att jag fanns innan hon fanns. Sedan tittar jag på svärmor och tänker att hon fanns när jag inte fanns. Jag smakar på meningen - NÄR JAG INTE FANNS.
Jag grubblar inte på sådana här grejer för att försöka förstå dom. Jag har ju redan förstått det som går att förstå. Det guppar runt på ytan av detta bottenlösa mysterium. Jag använder grubbleriet som ett sänklod, en sorts tyngd, för att komma djupare ner i det ordlösa. 
Det finns grader av dödsskräck precis som det finns grader i helvetet. När det börjar kännas lite naket och isande kallt, då har man kommit ner en bit på djupet. En dag kommer jag inte att finnas. Att dyka ner under den tanken är att släppa taget om tiden. Men att släppa taget om tiden är ingen behaglig upplevelse. Vi lever nämligen våra liv i tidens trygga kokong. 
Men man måste inte alltid skaka av skräck när man kontemplerar döden. Det finns olika vägar ut ur tidens trygga kokong. Vi har redan varit döda. Det är alltså inget nytt som väntar oss. Vi kommer ju från döden. När jag och A tittar på ett foto som togs innan hon fanns då var A död. Vi var döda innan vi föddes. 
Är det konstigt? 
Jaa, det är askonstigt. Sjukt konstigt. 
Sånt här håller inte rationella människor på med. Sådana här grubblerier. Jag känner rationella människor som verkar trygga i sin rakt igenom materialistiska tro. Att dö är att somna utan att drömma. Det är inte konstigare än så. Inget att vara rädd för. 
Jag förstår ju varför man klamrar sig fast vid en sådan tro. Det hade jag också gjort om jag kunnat. Men jag är glad att jag inte kan. Livet blir så vansinnigt platt när man tror att döden bara är en drömlös sömn. Det är som att leva i en värld där det inte finns något under havsytan. Inget djup. Hur är det möjligt att förneka det som finns under ytan? Det måste kräva en enorm ansträngning. Eller drivs detta förnekande av en enorm skräck?
Hur som helst lever vi nu i tidens kokong. Du och jag. Vad som finns utanför tidens kokong är inte okänt för oss. Det kan omöjligt vara okänt för oss. Vi kommer ju därifrån. Vi kommer från döden. Döden är vårt hem. 

torsdag, november 14, 2013

Inre vinter

Att verkligen bli mållös, det är stort. Att sjunka ner i de verklighetsdimensioner där inga ord kan vara. Det är stort samtidigt som det är vardagligt. Det som inga ord kan röra vid finns här hela tiden. Den ordlösa verkligheten.

Tidigare intresserade jag mig för det ordlösa och tyckte det var spännande att jämföra vad olika mästare använde för ord för att peka på det ordlösa. Det var verkligen spännande då men jag kan omöjligt känna det nu. Intresset för ordande om det ordlösa har veknat och nästan blivit impotent. Men idag fick jag lust att skriva något. Det var länge sedan. 

Jag känner mig lite blyg och tafatt nu när jag skall skriva om det som är sant och heligt för mig. Tidigare tyckte jag det var spännande när någon hade åsikter om det jag delade. Idag känns det mest förvirrande om någon har åsikter om det ordlösa som för mig är heligt och sant. Jag förstår inte, samtidigt som jag förstår, hur man kan ha åsikter om det som går mycket djupare än alla åsikter. 

Idag kan jag förstå alla dom som inte vill dryfta sitt inre liv med någon annan. De som bevarar det inom sig själva likt en skatt i ett heligt rum. Ett rum så heligt att INGEN ANNAN får komma in. Det finns många som känner så. Det har jag börjat förstå nu därför att jag själv börjat känna så. Tidigare trodde jag att de fåordiga egentligen ville tala om det heliga och sanna men att de inte vågade. Jag föreställde mig att de skulle uppleva det som befriande och befruktande att få dela sina inre skatter med andra. Jag var övertygad om att de då skulle upptäcka att de inte alls var ensamma med sina djupa känslor och tankar. Jag levde i tron att detta delande av inre skatter var vägen till andlig växt och mognad. 

Det är möjligt att det är så för många men tänker mig att det nog är en fråga om säsong. Som att vårt inre liv går igenom en sorts motsvarighet till de yttre årstiderna. Ett cykliskt förlopp där jag nu genomlever en inre vinter. När jag för några år sedan var väldigt produktiv här på min blogg genomlevde jag en inre sommar och höst. Mina insikter hängde där mogna och saftiga på sinnets grenar och det var bara att skörda frukterna och frikostigt dela ut dem. Men så blev det vinter. En lång vinter. Jag har inte skrivit ett ord här sedan augusti förra året. Jag drog mig inom mig själv och är fortfarande kvar där men tittar nu ut för att leta efter vårtecken. 
Är det fågelkvitter jag hör?
UA-3343870-1