torsdag, november 14, 2013

Inre vinter

Att verkligen bli mållös, det är stort. Att sjunka ner i de verklighetsdimensioner där inga ord kan vara. Det är stort samtidigt som det är vardagligt. Det som inga ord kan röra vid finns här hela tiden. Den ordlösa verkligheten.

Tidigare intresserade jag mig för det ordlösa och tyckte det var spännande att jämföra vad olika mästare använde för ord för att peka på det ordlösa. Det var verkligen spännande då men jag kan omöjligt känna det nu. Intresset för ordande om det ordlösa har veknat och nästan blivit impotent. Men idag fick jag lust att skriva något. Det var länge sedan. 

Jag känner mig lite blyg och tafatt nu när jag skall skriva om det som är sant och heligt för mig. Tidigare tyckte jag det var spännande när någon hade åsikter om det jag delade. Idag känns det mest förvirrande om någon har åsikter om det ordlösa som för mig är heligt och sant. Jag förstår inte, samtidigt som jag förstår, hur man kan ha åsikter om det som går mycket djupare än alla åsikter. 

Idag kan jag förstå alla dom som inte vill dryfta sitt inre liv med någon annan. De som bevarar det inom sig själva likt en skatt i ett heligt rum. Ett rum så heligt att INGEN ANNAN får komma in. Det finns många som känner så. Det har jag börjat förstå nu därför att jag själv börjat känna så. Tidigare trodde jag att de fåordiga egentligen ville tala om det heliga och sanna men att de inte vågade. Jag föreställde mig att de skulle uppleva det som befriande och befruktande att få dela sina inre skatter med andra. Jag var övertygad om att de då skulle upptäcka att de inte alls var ensamma med sina djupa känslor och tankar. Jag levde i tron att detta delande av inre skatter var vägen till andlig växt och mognad. 

Det är möjligt att det är så för många men tänker mig att det nog är en fråga om säsong. Som att vårt inre liv går igenom en sorts motsvarighet till de yttre årstiderna. Ett cykliskt förlopp där jag nu genomlever en inre vinter. När jag för några år sedan var väldigt produktiv här på min blogg genomlevde jag en inre sommar och höst. Mina insikter hängde där mogna och saftiga på sinnets grenar och det var bara att skörda frukterna och frikostigt dela ut dem. Men så blev det vinter. En lång vinter. Jag har inte skrivit ett ord här sedan augusti förra året. Jag drog mig inom mig själv och är fortfarande kvar där men tittar nu ut för att leta efter vårtecken. 
Är det fågelkvitter jag hör?

6 kommentarer:

  1. Oj. Du skriver... 0_0
    Ja, kanske vinterfåglarnas kvitter vid frostiga fågelbord. Vårens fåglar kommer när de kommer. "Winter is coming"...
    Rimtursars hägn och kung Bores klädnad.
    Våga vara verklighetsvintrigt verksam varhelst Varats värkande visar (alkemisk) vitriol... Stay put bro', våren är överskattad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, vinterfåglar kan också kvittra.
      Men kvittret kommer kanske inifrån. Våren måste ju börja spira långt inne i mörkret innan den syns i det yttre. Det känns varmt också. Härinne.

      Radera
  2. Hej Björn, välkommen ut att dela dina vällagrade inre skatter med oss igen. De kanske smakar ännu bättre nu ;)
    Jag har saknat dig
    Jennyli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får se vad det blir. Det känns som att något börjar tina. Dina ord värmer Jennyli.

      Radera
  3. Verklighetsdimensionerna.... gillar ordet., tycker om det du skriver och uppskattar delningar från den inre rymden. När vi delar tror jag att vi berör varandra på något plan och impulser kan stimulera till nya upptäckter. Utifrån detta är att dela autentiskt en värdefull gåva från en medresenär för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Louise! Det gör mig glad när det jag delar väcker gensvar i dig! Jag läste om min text nu och mindes hur jag kände då. Den här blygseln. Och jag kände att det är värdefullt att återknyta till den känslan. Språket har nämligen ett eget liv och kan dra iväg med delar av mig. Då är inte texten jordad.
      Skriver du själv något som du vill dela?

      Radera

UA-3343870-1