torsdag, november 28, 2013

Inte nåt jävla batteri.

När jag säger Stillhet menar jag inte lugn och ro. Det är en förolämpning att beskriva min älskade Stillhet som en fridfull plats inom mig där jag tankar energi för att orka med livet. Min älskade Stillhet är inte nåt jävla batteri! Du får kalla din Stillhet vad du vill. Jag lägger mig inte i det. Jag vill bara att du ska veta vad min Stillhet betyder för mig. Hon är som en berusande Nektar. Hon finns inte i språket. Hon är utanför alla kartor. Hon är magi. Poesi. Rumi kommer nära med sina outsägligt ljuva dikter.

"The minute I heard my first love story,
I started looking for you, not knowing
how blind that was.
Lovers don't finally meet somewhere,
they're in each other all along."

Eller den här:
"Suddenly the drunken sweetheart appeared out of my door.
She drank a cup of ruby wine and sat by my side.
Seeing and holding the lockets of her hair
My face became all eyes, and my eyes all hands."

Eller den här:
"With the Beloved's water of life, no illness remains
In the Beloved's rose garden of union, no thorn remains.
They say there is a window from one heart to another
How can there be a window where no wall remains?"

Eller någon av otaliga Rumi-dikter, den ena ljuvligare än den andra.

Stillhet är bara ett av många smeknamn som jag har för min älskade. 
Min älskade. Ogripbar därför att hon är i mitt blod. Osynlig därför att det är hon som tittar ut genom mina ögon. Ohörbar därför att det är hon som lyssnar. Till varje vindpust. Varje tanke. Varje viskning. 
Ibland kallar jag min älskade för Sanning. Då känns det som att hon är det enda som är sant, innerligt och äkta. Att hon är det enda som betyder något på riktigt. Det här är en kärleksaffär. Det är vad det är. 

Det började som en flirt. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in i men jag anande att det var STORT. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle gå vidare liksom. Det var lite obehagligt. Hur skulle jag få plats för henne i mitt liv? Jag anade att hon kanske skulle sluka mig. Jag insåg då att hon var kapabel till det. Hon var fan kapabel till vad som helst. Bäst att akta sig. Hålla henne på lagom avstånd. Fortsätta med mitt liv. Kanske kunde jag träffa henne då och då på någon meditationsretreat eller under en stilla stund i naturen. Kanske ensam under en gnistrande stjärnhimmel. Enstaka stunder. Det vore det bästa. Jag måste ju hitta någon sorts balans i livet. Arbete, familj, vänner, träning, hobbies och så lite Sanning och Stillhet. I en lagom mix liksom. Låta dom olika bitarna befrukta varandra. 

Men det funkade ju inte alls. Jag blev helt besatt av henne. Min Sanning. Min Stillhet. Hon började sluka mig. Jag blev rädd och tänkte att jag måste hitta något sätt att kontrollera henne. Kontrollera hur det hela utvecklade sig. Klura ut hur hon fungerar. Jag insåg att jag var långt ifrån ensam om att ha mött henne. Hon hade försökt förtrolla många före mig. Dom flesta hade gått under men några hade hållit ut. Hur hade dom burit sig åt? Hur hade dom gjort för att hålla huvudet kallt? Jo, dom hade skrivit böcker. Beskrivit henne. Vad hon är och hur vi skall förhålla oss till henne. Hur vi kan dra nytta av henne. Hur vi kan hålla en sund distans till henne och undvika att uppslukas av henne. 
Jag gillade dom här böckerna. Jag började tro att jag kunde hitta den där balansen. Den mellan huvud och hjärta. Mellan förnuft och känsla. Mellan det profana och det sakrala. Mellan vetenskap och religion. Mellan mitt yttre och mitt inre liv. 

Men det funkade inte. Jag hittade ingen jävla balans. Det var utmattande. Till slut bestämde jag mig för att bryta kontakten. Radera henne från mitt liv. Ägna mig helhjärtat åt det här yttre livet. Försöka gilla det brusande larmet. Försöka gilla dramat och se den frustande galenskapen som något högst mänskligt och älskvärt. Det kändes bra. Jag slutade skriva om henne här på bloggen. Slutade läsa böcker om henne. Slutade prata med andra om henne annat än i nedlåtande termer. Jag sade att hon är någon sorts beroendeframkallande drog. Något man tar till när man inte orkar med livet. När man misslyckas med att finna mening och skönhet i det mänskliga. Jag skulle fan lyckas älska det mänskliga. Jag behövde inte henne. Jag var en stark och smart människa som fattade att livet är en gåva och att det är dumt att kasta bort det på att längta och trängta efter någon som är BORTOM alla beskrivningar, BORTOM all vett och sans, BORTOM allt vi kan förstå. 

Men nu är det hon och jag. Jag är en dåre. Jag vet inte vem hon är. Vet inte hur jag skall beskriva henne. Vet inte hur hon fungerar eller vad jag har för nytta av henne. Kan inte hålla en sund distans till henne och kan inte låta bli att slukas upp av henne. Hon är allt jag vill. Stillheten alltså. Sanningen. Hon är inte nåt jävla batteri. Hon gör mig INTE stark. Tvärtom. Jag blir alltmer svag för henne. Det här är kärlek. Det är dåraktigt, galet och outsägligt ljuvt. 

18 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra beskrivning av det obeskrivbara. Kampen mellan att vistas i den tysta inre rymden eller den brusande yttre är ibland svår, ömsom lätt. Ibland tror man att man är ensam om den.Tack för dina ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Petra, tack själv för dina ord! Ja det är ju så att längtan efter det inre brottas med längtan efter det yttre. Men det är kärlek i den brottningen. En längtan efter att komma nära. Efter att gå upp i varandra och bli ett. För vad är det vi ser därute om inte THE BELOVED i myriader av olika förklädnader? God in disguise.
      Ok, det där sista är lätt säga men många gånger ohyggligt svårt att verkligen se och känna. Men inbland kan jag se THE BELOVED titta rakt på mig från de mest oväntade ställen i det yttre bruset. Titta på mig och sträcka fram sina händer.
      Igår såg jag om en av mina favoritfilmer, American Beauty. Karaktären Ricky har en förmåga att se "the beloved" på de mest oväntade ställen och fånga henne på film. Den mest otroligt vackra scenen i hela filmen är plastpåsen som dansar i vinden.

      Radera
  2. Tänk på barnen.
    Snälla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag har förstått det så är du är far och det är ett enormt ansvar. Reflektera över vad du alstrar för energier.

      Vårda språket. Var måttfull. Undvik utsvävningar.
      Det du kallar för "hon/henne" slukar inte de följsamma. Bara den som stretar emot får stryk. Den som är enveten in i det sista.

      Bäst att vara vanlig bara. Utan häftig jargong och svallande dårskap.
      Då visar hon sina finaste sidor. Att det är just det här. Att inget är dolt. Att ingenting saknas. Och att allt är självklart i sin enkelhet.

      Var en bra far.

      Radera
    2. Tack för omtänksamma och kloka ord!
      Ibland är det som du säger bäst att vara vanlig bara. Bäst att se att ingenting saknas o.s.v. Du har rätt, det är bäst ibland, och jag vill betona IBLAND.
      Jag vet att det verkar omöjligt att prata om frid och passion i samma andetag. Men vet du vad som är så coolt? Det är inte omöjligt. Jag gjorde det just.
      Jo, en sak till. Du skriver att hon inte slukar de följsamma. Man jag vill ju att hon slukar mig ;-)
      Ok, ok, jag vet att det här inte är att leka med. Läs min senaste text - Att smälta. Där blir det lite mer nyanserat och utan svordomar.

      Radera
  3. Fantastiskt skrivet, Björn!!! :-)
    Jag tror inte man kan forcera saker och ting när det gäller henne. Men bara ett fragment av ett minne av henne vaknar, kommer något att sättas igång; du kommer oundvikligen att vakna med henne :-)

    Rekommenderar P.F.Dziubans nya bok Simply Notice.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Perra! Du använder ord som känns riktiga. Oundvikligt är ett. Inte forcera är ett annat.
      Spännande med Dziubans nya bok. Har inte läst den ännu. Jag såg Ricks intervju med honom på Batgap. Hans energi känns inte riktigt som Rumi men det är ok. Han lyfter fram något jag gillar skarpt.

      Radera
    2. Tack Björn. Ja vem kan tävla med Rumi? Dziuban gör sig bättre i skrift än i tal tycker jag. Jag håller på med CIA också, får otroliga vibbar av den. Simpy Notice är mera direkt, pang på rödbetan.

      Radera
    3. Perra! Rumi är i en klass för sig. Håller med om att Dziuban gör sig bäst i skrift. På tal om att inte forcera när det gäller "henne". Tror du då verkligen att pang på rödbetan funkar?

      Radera
    4. Oj. Jag är svarslös... :-/

      Radera
  4. Åh vilken text! Dina ord är omvälvande och vackra och jag njuter otroligt av att läsa! Precis så här upplever jag det. Tack! /Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria!
      Tack för att du kan dela min upplevelse och hör vad jag försöker säga!!

      Radera
  5. Ja, det var inte svårt att förstå, tvärtom. Den här passionen, som lever och tar över, som är lika livsnödvändig som nästa andetag eller hjärtslag. Så omöjlig att resonera med. Så ORESONLIG. Och hur förklarar man för andra, den här kärleksaffären som bara kräver mer och mer? Som man vill falla in i.
    /Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria!
      Ja hur förklarar man för andra? Jag vet inte. Men jag frågar mig ibland om det verkligen behövs. Vad tror du? Är det inte långt mer värdefullt att kunna dela detta med dom som redan känner igen sig? Precis så som du och jag nu gör!
      Tack för att du finns Maria!

      Radera
    2. Nej, det är sant. Varför förklara för någon som inte ser? Möjligen för att man behöver tid? Men jag håller med dig, det går nog egentligen inte. Det är som att försöka fånga såpbubblor med händerna, stoppa i en korg, bära hem för att visa.
      Tack själv, och tack för dina texter som jag just upptäckt! Men endast några stycken 2013, hoppas det blir fler 2014.
      /Maria

      Radera
  6. Oj håren reser sig när jag läser din text. Varmt tack för dina ord.

    God Fortsättning, Björn! :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1