måndag, november 18, 2013

Vi var döda innan vi föddes

Igår hade vi en liten släktträff och tittade i fotoalbum. Några av barnen var med.
- Fanns jag där? frågade A
- Nej, det var innan du fanns. 
- Men jag fanns väl? frågade S
- Ja, du fanns. 
Så där blir det när man tittar i familjeablum med barn. På några foton fanns dom. På andra fanns dom inte. 
*Att inte finnas* 
Att försöka greppa att vi en dag inte kommer finnas längre. Varken du eller jag kommer finnas. Kanske kommer någon peka med ett litet finger på ett foto och säga, - Titta, där levde morfar fortfarande. Morfar Björn. 
Jag blir allt sämre på att ta in sådana saker. Jag smakar på meningen - Nej, det var innan du fanns. Jag ser på A som sitter där och tänker att jag fanns innan hon fanns. Sedan tittar jag på svärmor och tänker att hon fanns när jag inte fanns. Jag smakar på meningen - NÄR JAG INTE FANNS.
Jag grubblar inte på sådana här grejer för att försöka förstå dom. Jag har ju redan förstått det som går att förstå. Det guppar runt på ytan av detta bottenlösa mysterium. Jag använder grubbleriet som ett sänklod, en sorts tyngd, för att komma djupare ner i det ordlösa. 
Det finns grader av dödsskräck precis som det finns grader i helvetet. När det börjar kännas lite naket och isande kallt, då har man kommit ner en bit på djupet. En dag kommer jag inte att finnas. Att dyka ner under den tanken är att släppa taget om tiden. Men att släppa taget om tiden är ingen behaglig upplevelse. Vi lever nämligen våra liv i tidens trygga kokong. 
Men man måste inte alltid skaka av skräck när man kontemplerar döden. Det finns olika vägar ut ur tidens trygga kokong. Vi har redan varit döda. Det är alltså inget nytt som väntar oss. Vi kommer ju från döden. När jag och A tittar på ett foto som togs innan hon fanns då var A död. Vi var döda innan vi föddes. 
Är det konstigt? 
Jaa, det är askonstigt. Sjukt konstigt. 
Sånt här håller inte rationella människor på med. Sådana här grubblerier. Jag känner rationella människor som verkar trygga i sin rakt igenom materialistiska tro. Att dö är att somna utan att drömma. Det är inte konstigare än så. Inget att vara rädd för. 
Jag förstår ju varför man klamrar sig fast vid en sådan tro. Det hade jag också gjort om jag kunnat. Men jag är glad att jag inte kan. Livet blir så vansinnigt platt när man tror att döden bara är en drömlös sömn. Det är som att leva i en värld där det inte finns något under havsytan. Inget djup. Hur är det möjligt att förneka det som finns under ytan? Det måste kräva en enorm ansträngning. Eller drivs detta förnekande av en enorm skräck?
Hur som helst lever vi nu i tidens kokong. Du och jag. Vad som finns utanför tidens kokong är inte okänt för oss. Det kan omöjligt vara okänt för oss. Vi kommer ju därifrån. Vi kommer från döden. Döden är vårt hem. 

2 kommentarer:

  1. Vi är fortfarande döda. Läs Robert Hahns utomordentligt intessanta bloggserie:
    http://roberthahn.nu/2011/11/26/minnen-fran-tidigare-liv-1/
    Jag pratade själv på 80-talet med en kvinna (under min scientologtid) som åkte till Frankrike och fann sin egen gravsten därnere. Tänk att sedan kunna söka opp nu levande ättlingar, och insistera på en sittning med deras gamla fotoalbum. "Då fanns jag". "Nu finns jag inte, men syns ändå" :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är min herre möjligen en zombie? ;-)
      Förlåt Perra, jag kunde inte låta bli.
      Men allvarligt talat, du har lyckats trigga igång min nyfikenhet. Ska kolla upp länken och återkommer sedan. Nu väntar ett möte på jobbet som skall handla om helt andra grejer :)

      Radera

UA-3343870-1