söndag, december 01, 2013

Plastpåsescenen

Min förra text var en kärleksförklaring till det ordlösa och namnlösa mysteriet.
Då gav jag henne namn som stillhet och sanning. Idag vill jag kalla henne Gud. Jag vill också kalla henne Livet. Min älskade har inget namn och samtidigt så många namn.
Att vara förälskad i mysteriet är ett sant äventyr. Komplett omöjligt att förutse vad som väntar bakom nästa hörn. Kommer jag möta henne när jag går ut för att slänga soporna? Kan hon finnas i en plastpåse?

Plastpåsescenen i filmen American Beauty är magisk. Jag tröttnar aldrig på den. Jag ser den för att komma ihåg. Något rör sig i mig varje gång jag ser den här scenen. Jag tror det är hjärtats ögon som öppnas. Plötsligt kan jag återigen se med hjärtat. Se det som intellektet aldrig kan klura ut. Se det som naturvetenskapen aldrig kan förklara eller bevisa. Det finns ingen formel för mysteriet. Det finns ingen formel för skönheten.

"It was one of those days when it's a minute away from snowing and there's this electricity in the air, you can almost hear it. Right? And this bag was just dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid, ever. Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember... Sometimes there's so much beauty in the world, I feel like I can't take it, and my heart is just going to cave in."

1 kommentar:

  1. Du är påsen och hon (livet, sanningen, Gud) är vinden. En helt underbar film! Tack Björn. Nu är den delad på fb
    jennyli

    SvaraRadera

UA-3343870-1