fredag, maj 30, 2014

Tankejagets köttyxa

Du vet känslan av att ingenting mer behövs. Känslan av att det är fullbordat. När den känslan lyser klart i våra hjärtan vet vi att cirkeln är sluten. I de ögonblicken vet vi att vi skulle kunna dö nu. Det handlar inte om att vi vill dö men att vi skulle kunna.
Dö i frid.
Känna att allt är klart.
Känna att varje andetag som följer på detta är överflödigt. Överflödande liv. Ett flöde av kär lek. Onödigt. Inte nödigt. Inte skitnödigt. Bara livet som flödar över av kär lek.

När den känslan tar över vet vi att det alltid varit så. Då vet vi att vi är här för att livet är överflödande. Vi är inte här för att vi behöver utan för att vi är så överflödande av kär lek och lust. Då vet vi att det andra - bristmentaliteten, känslan av att något saknas, att något behöver göras - var som en flyktig dröm.

Fridfullt?
Nja, högst temporärt. Det finns få saker i den här världen som är SÅ JÄVLA PROVOCERANDE för det i oss som är byggt av tankar. Som tankejag vill vi bara kasta oss över den här känslan och hacka sönder den till köttslamsor. Eggen på tankejagets köttyxa är aldrig så vass som när vi skall hacka sönder den här fridfulla känslan av fullbordan.

Känslan av fullbordan, av att ingenting behövs, av att allt är ett överflödande av kär lek, får INDIGNATIONEN att välla upp inom oss och likt flytande lava från en vulkan flödar tankemassorna fram och fyller våra huvuden med bergfasta föreställningar om allt som behöver göras innan vi kan känna frid.

- Vadå allt är fullbordat!?

- Säg det till någon som sitter fängslad och blir torterad på grund av sina politiska uppfattningar.
- Säg det till en kvinna som blir slagen och diskriminerad på grund av att hon är just kvinna.
- Säg det till barnen vars livsförutsättningar håller på att förstöras på grund av de vuxnas rovdrift på moder jord!
- Säg det till någon vars barn håller på att dö i cancer!
- Säg det till någon som blir trakasserad på grund av sin sexuella läggning!
- Säg det till någon som diskrimineras på grund av sin hudfärg!

VÅGA säga det och se mig i ögonen ryter indignationens röst.

Vi är många som har börjat meditera. Vi är många som njutit av meditationens tidiga frukter. Ett stabilare sinne med mindre rädsla. Men så kommer dom oundvikliga klarhetsupplevelserna som gör att så mycket plötsligt framstår i en ny dager och då vet våra tankejag inte vad de skall ta sig till.

Plötsligt har tankejaget degraderats till en simpel tjänare. Samma tankejag som tidigare tronade i högsätet och styrde världen med fast hand. Men tankejaget tänker inte ge upp sin makt utan kamp. Nu håller tankejaget ett indignerat försvarstal:
- Det är JAG som kan rädda moder jord för framtida generationer. Det är jag som kan få slut på alla krig, all tortyr, all diskriminering. Det är JAG JAG JAG och BARA JAG som kan göra allt det som behöver göras.

Det var under sådana tankestormar jag slutade meditera. Kraften i tankejagets indignation överväldigade mig. Om och om igen.
Det talas ibland om att tankar BARA är tankar. Så fan heller! En tanke kan upplevas som en skarpslipad kniv på strupen.

Tilliten till det som VET att allt är fullbordat kan inte forceras. När tilliten blir starkare känns det inte som styrka. Det känns mer som att ge efter. Det känns som att man blir svag för det i en som VET. Det är en styrka som är som en svaghet - en mjukhet. Som träden som böjer sig i vinden. Det är en sådan styrka. Inte stel men mjuk.

Så när lavafloden av indignerade tankar kommer går det inte att kämpa mot. Det är bara att ta emot den. Låta den bränna sönder allt i hjärtat som är hårt och stelt och gör motstånd. Låta sig hackas sönder av tankejagets köttyxa. Kvar blir en öppenhet. En öppning genom vilken evighetens vind kan blåsa in.

Det här är inget krig. Det är att ge efter som ett träd i vinden. Det är att luta sig in i det som är mjukt. Luta sig in i det som VET att allt är fullbordat. Om och om igen.

Så ser min meditation ut nu.

söndag, maj 18, 2014

Alla dessa hästar

Låt oss börja med att hedra tiden! Tidsdrömmen har en magnetisk kraft och den suger in oss i sitt tickande och pickande hjärta. Det är ju därför vi är här. Vi blev förtrollade. Både du och jag började plötsligt längta efter att längta. Vi började längta efter att klamra oss fast. Efter att tvingas släppa taget Efter att ta oss samman och ta nya tag och återigen tvingas släppa taget. Efter att sörja. Vi kom ihåg att nostalgi är en smaskig känsla. Samma sak med känslan av hopp. Den är spektakulär. Det här handlar inte om att jag vill befria mig från tidens bitterljuva njutningar. Jag är här för att få blöda av längtan och saknad. Precis som du är jag här för att få drömma om en lysande framtid som aldrig kommer. Jag är här för att dröja mig kvar i ett skimrande förflutet som aldrig funnits. Det här är en deluxetripp. Tveklöst är tidsdrömmen den kungligaste av alla kungliga deluxetrippar.

Och när vi nu har hedrat tiden, vågar vi då nudda vid något som bara är som en aning. Något som skymtar förbi i ögonvrån. Något som gör att det fladdrar till i hjärtat.
- Vad var det?
- Ja vad var det där som fladdrade till? Var det evighetens vingslag?
- Var det namnlöshetens kalla kåre? Var det vännen utan ansikte?

Tänk om vi kan minnas vilka vi var innan vi sögs in i tidsdrömmens fyrverkeri av illusioner. Tänk om vi kan känna doften av det tidlösa. Det tidlösa känns ogripbart som en doft.
Plötsligt fladdrar det till i hjärtat och här står vi. Pannan slät och ögonen öppna på riktigt. Läpparna lätt särade. Helighetens ton viskar och bär oss. Vi är så lätta nu.

Viktlösa och utan fotfäste i tidsdrömmen fylls vi av förundran. För första gången på evigheter är vi inte på väg någonstans. Vart skulle vi ta vägen liksom? Om någon skulle fråga oss nu vart vi är på väg skulle vi vika oss dubbla av skratt.

Om samma lustiga figur frågade oss varifrån vi kommer skulle vi titta på varandra och börja skratta samma ohejdbara skratt. Hur kan den här lustiga drömfiguren kläcka fram alla sina knäppa frågor. Vi slår oss på knäna och kan inte sluta skratta. Vi bubblar av vakenhet nu. Vakenhetens blommor slår ut i våra magar. Den ena efter den andra. Vakenhetsblommorna öppnar sig och berusar oss inifrån med sin heliga nektar och vi dansar. Vad kan vi göra nu annat än dansa?

Och så sänker sig skymningen över oss där vi dansar fram nakna över de saligas ängder. Snart skall vi drömma den bitterljuva tidsdrömmen. Men vilka skall vi vara i natt? Vilken kropp skall vi välja att ikläda oss?

Det finns så många olika kroppar att välja på. Några är storslagna och heroiska. Ämnade för hjältedåd. Andra är svaga och marinerade i offerskapets frätande safter.
Vissa är mjuka och fogliga och brinner som björkved med en jämn låga i tidsdrömmens brasa. Andra är vresiga och vildsinta som kvistig granved och får tidsdrömmen att smälla och gnistra. Vilka skall vi välja?

- Du kan få kroppen som är ämnad för hjältedåd, säger du och sveper ut med armen i en generös gest.
- Nej tack, den hade jag förra gången, säger jag. Ta du den. Bli något riktigt stort och vackert den här gången! Jag vill pröva på hur det känns att vara liten och rädd. Det var länge sedan. Jag är sugen på en riktig utmaning i natt.

Och så drömmer vi och i vår dröm skapas otaliga kroppar som alla har sina särdrag. Det är en storslagen dröm vi drömmer du och jag. Sju miljarder kroppar finns det i vår dröm och alla är på väg någonstans. Precis som vi drömmer dom om en lysande framtid som aldrig kommer. Och ibland ger vi oss hän åt nostalgi. Pratar halva natten om våra resor. Andliga och sekulära. Vi pratar om vår inre utveckling och vi är allvarliga. Med tiden kommer allvaret. Gravallvaret. Vi blir tyngre och tyngre. Ju närmre tidsdrömmens slut vi kommer desto mer allvarstyngda blir vi.

Vi tittar på varandra och 99 gånger av 100 ser vi bara allvaret i varandras ögon.
- Var har du varit? frågar du.
- Å, jag har varit med om mycket jobbiga grejer.
- Berätta!
Och jag berättar. Om hur jobbigt det var. Hur svårt. Hur hopplöst det känts många gånger.

- Men du måste se framåt, säger du eftersom du fått hjältens ståtliga kropp som har marinerats i söta och stärkande safter. Du måste fokusera på den lysande framtiden. Släppa taget om det som varit.
- Å, tack för att du är så inspirerande, säger jag och ser upp på dig med beundran i blicken. Ofattbart nog är jag helt allvarlig i min beundran. Du är lika allvarlig när du ser ner på mig med varm omtanke i dina ögon. När tidsdrömmen är som verkligast finns inte en enda liten reva någonstans i slöjan. Våra ögon är nu helt beslöjade. När evigheten inte kan sippra in någonstans är drömmen fulländad. Då spränger det i vakenhetsblommornas knoppar. Vi känner det i magen. Nu brister det snart. Allvaret har blivit olidligt tungt. Snart slår vakenhetsblommorna ut och berusar oss inifrån med sin heliga nektar. Snart klär vi av oss våra lustiga kroppar och börjar dansa igen. Dansar nakna i evigheten som vi alltid har gjort. Och när skymningen sänker sig över de saligas ängder ...

* * *

När jag är födelsen är du döden. Och tvärtom. Det är vi två som gör det här. Vad det nu är. Det här.
Är det liv? Bultande liv?

Ovanstående betraktelse om när det skymmer på de saligas ängder kom till mig i morse när jag var ute och sprang på en cykelväg mellan Märsta och Sigtuna. Fåglarna sjöng som galna och jag kände för att pressa min kropp. Rusa den. Det var något besinningslöst över mitt flåsande och min dundrande puls. Det var smärtsamt skönt att få allt att lösa upp sig i kroppens mjölksyrade livfullhet. I sin besinningslösa intensitet påminde det om eldig älskog. Men också i sin kärleksfullhet. Kroppen fick vara sig själv helt och hållet. Att sitta framför datorer är knepigt men också roligt på ett knasigt sätt. Att sitta alldeles stilla medans fingrarna trummar på små plastbitar är inget kroppen längtar efter. För att sysselsätta sig börjar bröstmusklerna leka dragkamp med rygg- och nackmusklerna. Överkroppen blir avundsjuk och knyter sig i protest medans fingrarna får trumma fritt på dom där små plastbitarna.

Men åter till den flåsande intensiteten. Jag fick för mig att jag red in en vildhäst och att jag nu lät den rusa fram över slätten. Sedan tänkte jag att det kanske är så det är. Att min själ är en ryttare som fått i uppgift att rida in den här hästen som heter Björn. Kanske är vi alla ryttare. Vi talar ofta vackert om allas lika värde. Jag tror inte alls att alla hästar är lika mycket värda. Däremot tror jag att din själ är lika ovärderlig som min. Jag tror att våra själar bär med sig minnet av något ... något vaket ... något som låtit sig förtrollas av den här tidsdrömmen. Och vi lät det ske. Av kärlek.

Här i drömmen ser det ut som att vissa individer bara ger och ger medan andra bara tar och tar. Men varför är vi då så djupt förbundna med föreställningen om allas lika värde? Vem som helst kan väl se att det finns individer som mest krånglar och förstör medan andra ger osjälviskt ur en till synes outsinlig källa av godhet och skönhet?
Jo, vi ser detta men vi vet något annat. Vi minns när vi skulle välja häst. Jag skrattade gott åt den bilden när den dök upp i morse. Jag sprang i en nedförsbacke på gamla landsvägen mot Sigtuna. Själar som är sugna på äventyr samlas i ett stall där dom får välja häst. Det blev tydligt för mig där och då att vi inte alls väljer häst utifrån samma kriterier som vi skulle göra här i tidsdrömmen. Det är långt ifrån självklart att vi väljer en häst som är lätt att rida in. Jag fick för mig att det kan vara så att de mest erfarna ryttarna väljer dom svåraste hästarna. Det slog mig att hästen inte säger någonting om ryttaren. Jag blev så glad när jag såg det. Det finns själar som väljer att rida in pedofilhästar. Andra väljer att rida in psykotiska hästar. Eller mördande tråkiga Svenssonhästar. Eller bipolära konstnärshästar som hänger sig i sin ateljé. Eller korrupta politikerhästar. Ja det finns ju så många drömhästar att välja på. Och när våra själar förtrollas av tidsdrömmen börjar dom brinna av nyfikenhet. Då är det långt ifrån självklart att vi vill rida in en Jesushäst. Hur känns det att vara en Judashäst? Vi vill veta. Vi vill uppleva. Vi vill drömma. Det är därför du och jag är här. Och när vi fått nog så vaknar vi. Gnuggar oss i ögonen och undrar hur det är möjligt att drömma fram ett helt liv under en enda natts sömn.

tisdag, maj 13, 2014

När den stora längtan bryter fram

Det finns längtan och så finns det LÄNGTAN. Människans stora längtan kan ligga och bida sin tid i många år medan hon förtrollas av sin lilla längtan i någon av dess otaliga former.
Det syns på en människa när hennes stora längtan vaknar och bryter fram. Hennes röst bryts. Tårhinnan som täcker hennes ögon bryts och tårarna börjar strömma fritt. Det samlade draget runt hennes mun bryts och läpparna börjar darra okontrollerat. Hela hennes kropp börjar skaka okontrollerat. Så stark är sann längtan. Som ett själsligt vulkanutbrott. 

När min stora längtan bröt fram rasade allt jag byggt upp. Bilden av mig själv som en sofistikerad och intressant person rasade. Jag ville verkligen inte vara banal så jag hade byggt mig ett torn som reste sig högt över livets banaliteter. Som ett monument över min egen andliga fåfänga. När min stora längtan vaknade och började röra sig var det som en jordbävning. Min fåfängas torn gungade till och jag störtade till marken. 

Men då, när jag ännu stod där i min fåfängas höga torn ville jag viska till stjärnorna att min innersta längtan handlade om mitt eget hjärtas stillhet. Att jag längtade hem till den gränslösa stillheten i mitt hjärtas innersta. Jag trodde att jag var fri och oberoende. Att jag inte behövde någon annan. Dom små och sovande människorna där nere som ännu inte vaknat upp trodde sig behöva varandra. Dom sökte lyckan utanför sig själva. I någon annan. Så okunniga dom var. Lyckan fanns ju i deras egna gränslösa hjärtan. Det var vad jag såg när jag stod där i min fåfängas torn och skådade ut över den sovande världen. Där nere låg banaliteternas träskmarker där sångtexterna var oändliga variationer på temat - jag behöver dig - lämna mig inte - du är den enda - du ger mitt liv mening - utan dig blir mitt liv meningslöst. 
Gud så banalt. Gud så tragiskt. Och vilken outsinlig källa till lidande. 

Men när den stora längtan bröt fram började allt sjuda av liv och smälta samman. Det sovande vaknade. Det banala blev sublimt. Det låga blev högt. Det som var utanför mig själv hamnade inom mig själv. Evigheten blev till tid och det gränslösa blev till ett rum där du och jag kunde mötas. 
Så väldig är kraften i den stora längtan när den bryter fram att det profana blir sakralt och det lilla blir stort. Så omvälvande är kraften att fåfängan förvandlas till ödmjukhet. Det finns ingenting att sätta emot när den stora längtan vaknar och bryter fram. Det är så man kan veta att det handlar om den stora längtan. Man har inte en chans i världen. 

Plötsligt såg jag vad alla dom banal låttexterna handlade om. Dom handlade ju om dig min älskade. Den stora längtan handlar om dig. Bara om dig. Du är den enda och du är överallt. Det är det som är så överväldigande. Du är i alla. Du är i allt. Du är i det banala lika mycket som i det sublima. 
Vad skall jag ta mig till med all denna längtan? Det enda jag kan göra är att älska. Det är det enda som återstår när allt annat rasat. Och när allt annat rasat fyller kärleken hela världen. Då badar varenda liten vrå i kärlekens ljus. 

lördag, april 26, 2014

Tycker du om mig?

Jag minns att jag en gång läste vad en indianstam trodde om människans behov av att prata. Jag kan inte erinra mig detaljerna eller vilken indianstam det gällde men kontentan var följande:
Behovet att prata kommer från magen och uppstår när det råder någon form av energimässig obalans i kroppen. Då måste någonting ut för att återställa balansen. Lite som en rap efter maten. Eller som att kräkas när man fått i sig något dåligt. Ungefär som jag vill göra om jag råkat fastna i ett slentrianmässigt och motvilligt bläddrande i Aftonbladet/Expressen.

Jag minns att jag såg för mig en grupp indianer som satt i en ring runt en flammande brasa. Det var kväll och det fladdrande ljuset från eldslågorna lyste upp deras ansikten. Ingen sade något. Deras fårade och orubbliga ansikten hade något ståtligt och värdigt över sig. Tystnaden förtätade känslan av samhörighet dem emellan, deras samhörighet med elden, med den svarta natthimlen och med avlägsna läten från djur i natten.
Det känns speciellt och storslaget på något vis när ingenting behöver sägas. När tystnaden får vara ett kvitto på att allting är som det skall vara. Tänk om vi kunde mötas på det viset ibland? Utan några krav på att säga roliga, intressanta eller vänliga saker.

Det finns faktiskt forum där man får lov att mötas så. Jag har varit på meditations retreater där total tystnad varit påbjuden. Man fick bara prata en gång per dag under en gemensam delning på kvällen. Det är speciellt att umgås med andra människor under tystnad. Speciellt när det är människor man inte känner. Under måltiderna går man och sätter sig vid ett bord tillsammans med främlingar och äter under tystnad. När man möter någon så får man heller inte kommunicera med kroppsspråk som leenden, höjda ögonbryn eller nickar.
Det svåraste för mig var inte att avstå från att prata. Det var att avstå från att använda mitt kroppsspråk. När jag mötte någon på vägen utanför retreatgården kände jag ett förbluffande starkt behov av att tala om att jag kom i fredliga avsikter. Att jag ville väl och att jag ville bli omtyckt. Det var frustrerande att inte få den bekräftelsen. Är vi vänner? Tycker du om mig? Förstår du att jag vill dig väl?

Självklart är det på ett vis konstlat och onaturligt med påbud om tystnad under meditations retreater. Men påbudet finns där för att ge oss möjligheten att bli medvetna om subtila fenomen som döljs av språket. Både det talade språket och kroppsspråket kan överrösta ett mycket subtilare och rikare utbyte som hela tiden flödar mellan oss människor. Jag längtar just nu efter att åka på en sådan retreat. Bara för att få bli ännu mer uppmärksam på de levande och ordlösa band som knyter samman oss människor. Jag gissar att språket står för kanske tio procent av den kommunikation som pågår mellan oss. Så känns det för mig numera.

Låt mig ta ett exempel. Ta den där kroppsspråks grejen jag brukar göra för att ta reda på ifall du tycker om mig. Jag frågar genom att höja ögonbrynen lite, le lite och lägga huvudet lite på sned. Då ser mitt ansikte ut som en fråga eller som en vädjan. När jag har kommunicerat min ordlösa fråga till dig väntar jag otåligt på svar. Svarar du med en mjuk blick som vilar lite längre i min blick? Svarar du med ett leende? Är leendet inbjudande eller bara en markering som säger hit men inte längre?
Istället för att ha allt fokus på det här spelet - som självklart är djupt mänskligt och helt naturligt - kan jag öppna upp för att lyssna och känna efter i kroppen när du närmar dig. Och när jag gör det upptäcker jag förunderliga ting. Våra kroppar deltar i en ständig dans. Jag dansar inte bara med dig. Var jag än är så dansar jag. Trängs jag inne på IKEA med stressade föräldrar och skrikande barn så dansar jag med dom. Det är som att vi hela tiden är en stor böljande rörelse. Men vi kan inte upptäcka det förrän vi blir tysta och börjar lyssna till varandra. Inte till vad andra säger eller visar utan hur dom känns i kroppen.
Det här är ett nytt äventyr för mig. Självklart har jag alltid kunnat känna banden till andra i min kropp men jag har inte varit medveten om hur rikt och detaljerat det här kroppsliga förnimmandet är. Jag vet att många haft med sig den här medvetenheten sedan dom var barn. Det är som att dom aldrig har haft någon större tillit till språket. Dom har alltid litat till sin magkänsla. Kanske är du en av dom. Jag hade ju också det här som barn. Som alla andra barn. Men jag förlorade medvetenheten om det. Blev helt förtrollad av språket.

Jag tycker det här är så himla fascinerande. Ibland flyter vi samman och ibland flyter vi isär. Det är som att det hela tiden rör sig olika strömmar i den här stora dansande rörelsen. Ena dagen hamnar jag i samma ström som du. Då förenar vi oss  och rör oss åt samma håll. Nästa dag kanske jag hamnar in en annan ström och då glider vi ifrån varandra. Det här är ytterst detaljerat och intrikat och vi kan lära oss att lita allt mer på vad våra kroppar säger om den här dansen. Jag är bara nybörjare. Men skillnaden är stor mot när jag var helt omedveten om denna dans och bara klamrade mig fast vid kroppsspråket och det talade språket.

Kanske var indianerna som satt runt den där lägerelden experter på att känna den här stora dansen i sina kroppar. Kanske behövde dom inte så mycket språk. Deras ansikten var orörliga. Dom behövde inte kommunicera med leenden, höjda ögonbryn eller blickar heller. Dom bara visste i magen hur det låg till. Det är fascinerande att tänka på. Och självklart är det också en rolig lek att försöka sätta ord på det. Men det är ännu roligare att lyssna till vad kroppen säger om dig. Min kropp vet ju precis hur du mår idag. Den vet vad du känner för mig. Om du vill dansa med i min ström eller i någon annan ström. Jag behöver egentligen inte fråga dig. Allt jag behöver göra är att lyssna.

Jag vill ändå lyssna till vad du säger. Självklart vill jag det! Och jag önskar såklart att du lyssnar till vad jag har att säga. För det är något extra kraftfullt när det vi säger är naturligt och i synk med vad kroppen säger. När det inte är konstruerat. När vi säger precis som vi känner.

Men när vi pratar för att dölja vad vi känner då är det som att vi spyr ut orden. Då låter orden som rapar. Jag tror inte som den här indianstammen att allt behov av att prata beror på en obalans i våra energier. Men jag tror att vi ändå har mycket att lära av dom. Vi spyr ut alldeles för mycket ord som inte betyder något. Men det är som att vi lärt oss att vi inte får vänta. Vi måste hålla samtalet igång. Vi har lärt oss att det är trevligt och belevat att bolla allmänna åsikter fram och tillbaka som om det vore ett sorts bollspel. Eller som om vi busade runt i ett bollhav av åsikter.

Men vänta nu här. Stopp på belägg! Vad känner jag? Har jag kanske redan sagt allt jag hade att säga? Behöver jag verkligen bolla med en massa allmänna åsikter om det här?
Nej, jag tror inte det. Jag är klar nu. Och tack för att du lyssnade till mina ord!

fredag, april 11, 2014

The disturber of peace

Det är knappast något unikt att gilla karaktären Gandalf i Sagan om Ringen. Det är ju svårt att inte falla för Ian McKellens farbroderliga men ändå pojkaktiga charm. Men jag har en vän som gillar Gandalf som symbol för något monumentalt- något som för honom har en explosiv existentiell laddning. Något svårfångat men livsavgörande. För honom personifierar Gandalf något jag nu väljer att kalla helig oro. Gandalf som "the disturber of peace".
För min vän representerar hobbitarnas idylliska Fylke din och min mysigt inredda hobbithåla där vi lallar runt i mjukisbrallor och distraherar oss från den heliga oron som ligger där och jäser i vårt bröst. Vi kan distrahera oss med allt ifrån renovering av gamla bilar, tupperware parties, arbetsnarkomani, sex, extremsporter, hypokondri, tv-serier eller meditation. När det gäller det sista exemplet - meditationen - är jag och min vän kanske inte riktigt överens men det gör ingenting. Jag längtar lika mycket som min vän efter den heliga oron. Jag väljer också att bjuda in "the disturber of peace" i mitt hus. Inte för att han är så charmig och duktig på att göra rökringar utan för att han påminner mig om att det här livet alltid är större och mer vidunderligt än jag kunnat ana. Om och om igen.
Där inne i min trygga hobbithåla försöker jag intala mig att Sagan om Ringen bara är en saga. Det finns varken orker, drakar eller alver därute. Det är bara en saga ... men så påminns jag ...
visst är det en saga... men det är en saga ... i en saga ... i en saga ... i en dröm... i en dröm... evinnerligt.
Större och större, vidunderligare och vidunderligare - evinnerligt.

Men det är oroande att bli påmind. Vi kan alla snudda vid en oro som är så stor att den kan spränga, inte bara vårt eget kalcifierade hjärta, utan hela multiversum i tusen bitar många gånger om. Den här oron finns här inne i kroppens heliga tempel som en sovande potential. Tror du mig inte? Tror du inte att den här verkligheten så som du upplever den är skör och genomskinlig som gammalt glas? Good for you! Då kan du tryggt hoppa ner i kaninhålet medelst en heroisk dos psilocybinsvamp eller någon annan verklighetskrackelerande substans.

Den upplevelse av frid som finns i hobbithålan är inte den frid jag söker. Den är vacker men sömnig. Hobbitarna i Fylke behöver Gandalf för att vakna. Dom behöver Gandalf för att släppa taget. Och det är mina åsikter om vem du är som är min hobbithåla. Vem du är, vad du betyder för mig, vad det innebär att vara människa, vad kulturen betyder, vad naturen representerar. Byggstenarna till min speciella hobbithåla är alla mina prydligt utskurna åsikter om vad livet är. Och livet, det är du och jag och allt annat. Sten för sten har jag byggt mig en mental hobbithåla. Åsikt för åsikt har jag byggt den.

Men så kommer Gandalf och knackar på dörren. Gandalf - the disturber of peace - den heliga oron.
Du behöver inte sitta här inne och häcka, säger han och suger lite på sin pipa. Att hjärtat går i tusen bitar betyder inte slutet. Det betyder början.

Jag längtar efter att den här texten skall bli något mer än en förnumstig reflektion över det nyttiga i att ibland våga sig utanför det trygga och bekväma. Jag vill att det här skall handla om dig och mig. Det ska handla om ifall jag vågar se dig på riktigt. Vågar jag låta mig förblindas av det förtrollande vackra ljuset i dina ögon? Det är oroande. Det där ljuset i dina ögon kan göra mig blind för den skenvärld jag har byggt upp. Det är oroande att inte längre kunna se de gränser och murar som tycks finnas mellan våra hjärtan. Men det är en helig oro.

Det som är sant i dig och mig känner ingen oro. Men allt det här prydliga som vi byggt upp, det rister i sina grundvalar när vi anar det som är sant och levande i våra hjärtan. Kärleken. Den förblindande kärleken. Den osanningsblinda kärleken.

lördag, mars 29, 2014

Vem kittlar mig under fotsulorna?

- Låt aldrig den andre förlora ansiktet!
Jag minns hur det kändes när jag första gången förstod vad det betyder. Jag var kanske tio år. Min pappa pratade om någon vuxengrej och plötsligt förstod jag att det är "ädelt" att inte slita masken från någon annans ansikte bara för att man kan. Hade vi levt på medeltiden hade vi sagt att det är ridderligt. Ord som ädelt, nobelt, värdigt och ridderligt är laddade ord för mig. Laddade därför att dom gör mig medveten om motsatsen, om grottmänniskan i mig själv och andra. Den där dreglande besten som inte vill äta med bestick och framför allt inte frottera sig med adeln i Riddarhuset. Jag är väl medveten om besten som tar vad hen vill ha utan att fråga. Besten som hålls inspärrad i kulturens tvångströja. The Beast Within. 
Men paradoxalt nog är det något ädelt över den här besten. Rousseau var något på spåren när han gestaltade den ädle vilden som lever i samklang med naturen. Ingen gräns mellan inre och yttre natur. En sammansmältning av inre och yttre. Det ligger något oerhört värdigt och storslaget i den bilden. Men också något skrämmande. 
Vi dras alla till autenticitet. Vi äger alla förmågan att känna lukten av det falska. Det tillgjorda, uppstyltade och krystade. Men vi lär oss ignorera det falska. Vi lär oss faktiskt älska det falska och undvika det autentiska. Och våra lärare gör det för vårt eget bästa. Belönar falskhet. Belönar tillgjordhet. Hjärntvättar oss med falskhet. Och dom gör det verkligen för vårt eget bästa för utan denna skolning riskerar vi att hamna i utanförskap, stämplas med en psykiatrisk diagnos och medicineras till lydnad.  
Ganska många människor lever idag på gränsen till galenskap. En och annan individ ur släktet homo sapiens lever med en frustande längtan efter att bli hela. Ett kliande begär efter att den yttre omgivningen skall vara i samklang med den inre naturen. Dessa välsignade individer får kväljningar av shoppinggallerior, asfalt och en allt mer påträngande, blippande och flimrande bling-bling-kultur. Dessa ädla själar dras till orörd natur. Stor himmel och djupa sjöar. Doften av mull och trädens rötter. Dessa sällsynta människor dras till det shamanska, till uråldriga riter, till dödens lian och den stora modern. 
Dessa vackra bröder och systrar stannar inte vid att flirta med estetiken i filmer som Avatar utan knyter faktiskt på sig sina vandringskängor, packar sin matsäck och ger sig ut i skogen. På riktigt. 

Samtidigt älskar jag kultur. Vore jag medlem av Riddarhuset skulle jag förmodligen med stor behållning prata rävjakt med grevar och baroner, smuttandes på ädel årgångskonjak. Jag har en stor passion för opera och klassisk musik som ju exemplifierar en excess av subtil förfining. En Puccini-opera är lika mördande vacker som den är uppstyltad och tillgjord. 
Det kanske ser ut som att jag ställer kultur mot natur men det är mest en lek med begrepp och språk. Det ena kommer ju ur det andra och jag är inte nämnvärt intresserad av en återgång till ett samhälle där människor förvisso levde nära naturen men också höll sig med slavar och offrade barn för att blidka sina ständigt vredgade Gudar. 

På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av vad som finns där bakom våra ansikten. I mitt arbete som farmacevt på Apotek möter jag många ansikten under en dag. Men vad är egentligen ett ansikte? Är ditt ansikte måhända din mask, din persona? Jag hör en viskande röst som säger att det finns något ordlöst där bakom din persona. Något jag kan möta utan ord. Något jag kan luta mig in i och komma nära utan att behöva röra min kropp. Det är som att jag kan lyssna till det ordlösa som finns bakom dina ord. Och när jag lyssnar till det ordlösa i dig känns det ibland som att det kommer mig till mötes utan att du själv rör din kropp. 

Modeller av människan som tvådelad, femdelad eller femtioelvadelad kan vara intressanta som tankekonstruktioner betraktade men tynger mest ner. Ändå är det anmärkningsvärt att den tvådelade kropp-själ-modellen alltid lyckats hålla sig kvar i finrummen trots att vi gjort många heroiska försök att förpassa den till historieböckerna. 
Är det din själ som jag känner finns där bakom ditt ansikte?
Jag stannar där. Stannar vid den känslan och lyssnar. Du kommer mot mig nu. Men inte med ditt fysiska ansikte som nu visar upp ett lätt förbryllat uttryck. Och det är inte alls konstigt att du ser förbryllad ut. Det gör säkert jag också. 
Det finns mycket bakom det ansikte vi visar upp för världen. Det min pappa menade när han sade att man aldrig skall låta den andre förlora ansiktet var nog att inte tvinga den andre att blotta skammens ansikte. För bakom kulturens ansikte finns ett skammens ansikte, ett lustens ansikte, den vilda bestens ansikte. Mask efter mask. Lager på lager. 
Men vad är det där som ordlöst möter mig och rör vid det ordlösa i mig? Är det vad vi brukar kalla själen?
Jag tror det och känner att jag tycker allt mer om begreppet själ så länge det får vara här i all enkelhet. Jag vill låta själen vara här och lyssna till den utan inblandning av ord och berättelser. Fängslande berättelser om själar som reser i tiden, från kropp till kropp, från stjärna till stjärna. Själar som kan lämna kroppen för att resa i multiversum och träffa fascinerande varelser på andra medvetandeplan. Själar som bär med sig minnen av tidigare liv, som har en uppgift att utföra här på jorden, som har en läxa att lära i den här inkarnationen. 

Det som verkligen kännetecknar det jag vill kalla själen är det tyngdlösa, avskalade och nakna. Det fjäderlätta och blixtrande snabba. Själen står fritt till allehanda storslagna berättelser. Inte fritt från utan fritt till. Vad din själ berättar för mig är inte nedtyngt av ord och begrepp. Det är blixtrande snabbt och lätt. Som ett psykedeliskt space som sprakar av kosmisk elektricitet. Din själ blinkar till mig och jag bara vet. En pillemarisk blinkning från dig är allt som behövs för att jag skall veta. För själen ryms ALLT i en blinkning. Vi behöver inte ägna oss åt några långa utläggningar om vi inte vill. Det är MAGI på riktigt.

Nu kan jag inte låta bli att ställa frågan - varför har din själ valt att inkarnera i just din kropp? Jag blåser ut dessa ord i universum som vore dom regnbågsskimrande såpbubblor. För en sak vet jag. Om din själ får lust att svara på den frågan kommer svaret tillbaka som regnbågsskimrande såpbubblor. Eller något liknande. Kanske som ett tomtebloss på natthimlen. Eoner av tid komprimerade i en blinkning med ditt ena öga. 
Jag vet att du har svarat när jag känner mig sprallig och leklysten. För sådan är du. Du kittlar mig under fotsulorna. Det är vad du gör. Stör mig när jag sitter och läser om själens resa i någon esoterisk skrift.
Med en blinkning förmedlar du kanske följande budskap:

- Kommer du inte ihåg? Du och jag bestämde oss för att leka att vi var plågade människor med problem och eksem. Vi gick in för det med hull och hår. Vi låtsades ge varandra sår och trodde att vägen till läkning var svår och tog många år.

Jag svarar med ett kolsyrat skratt som sprider sig likt stjärnhopar i universum. Vad har vi egentligen ställt till med du och jag?

måndag, mars 24, 2014

Lila

Jag går på den mjuka skogsstigen under höga träd som ännu inte iklätt sig sin lövdräkt. Fåglarna sjunger om att våren är i antågande och de solstrålar som når mig genom grenverket värmer mitt ansikte. Jag är tyngdlös och känner spring i benen. Det finns ingenting i den här världen som kan oroa mig just nu. Inga mörka moln tornar upp sig. Varken i det yttre eller det inre. Jag andas fritt och lätt, mitt hjärta sjunger himmelskt bekymmerslösa sånger och nu dansar jag fram på den fjädrande mjuka skogsstigen. Min verklighet just nu är ett löfte om lek och äventyr. 
Och precis här - med ordet äventyr - krystas dramat fram ur nuets mjuka, tidlösa sköte. Hjältens resa, alla äventyrs äventyr, är det enda som äger kraften att locka fram tiden ur nuets tidlöshet. Hjältens resa förlöser tiden. 
Det visar sig plötsligt att jag är på väg någonstans i den nyfödda framtiden. Snart är sommaren här för att följas av hösten och slutligen vintern. Storm och isande kyla väntar där framme. Prövningens tid. Själens mörka natt. Varg och Björn kommer stryka runt i den här skogen med magar skrikande av hunger och käftar som längtar efter att smaka det varma blodet från min strupe. Agnarna kommer skiljas från vetet. Skall jag som är dramats hjälte klara mig så att jag kan dansa fram här under träden vid samma tid nästa år? 
Jag är som sagans hjälte en krigare vars uppgift är att med stort mod och okuvliga beslutsamhet försvara ljuset och kärleken mot mörkrets och ondskans krafter. (Eller något liknande) Allteftersom dramat pågår sugs jag närmare det ödesmättade slutet. Så är det bara för varje saga måste ha ett slut. Men hur kommer den här sagan sluta? Kommer hjälten segra? Varje sann hjältesaga måste vara en infernalisk nagelbitare och är den inte det är den inget annat än f#¤%ing waste of time.

Å, min älskade. Där är du ju! Återigen förtrollade du mig med ditt mörker och med ditt ljus. Du fick mig att glömma ditt ansikte. Jag älskar dig för att din grymhet saknar gränser, för att din mjuka famn är ett vidsträckt hav av ömhet. Dom har kallat dig för många namn. Någon har sagt att du är Lila - The Divine Play - The Cosmic Game. Det spelar ingen roll för nu är du åter i min famn. Nu viskar vi till varandra igen. Jag känner värmen från din andedräkt nu. Mina fingrar får återigen nudda vid ditt ansiktes konturer. Mina läppar får återigen smaka din evighet. Och jag kan känna att din leklust är omättlig. Du är ett löfte om lek och äventyr. Det är vad du är min älskade!

lördag, mars 15, 2014

Tack Ayn Rand!

Jag ser mig själv som en väldigt nyfiken människa. Men jag är inte typen som är nyfiken på allt. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är för mig nya perspektiv som får mig att tappa fotfästet för en stund. Perspektiv som gör mig lite förvirrad och oroad. Ibland blir jag såklart mer än lite förvirrad och orolig. Men det är smällar man får ta när man som jag är nyfiken i en strut. I somras djupdök jag i ett sådant där perspektiv som var mer än måttligt förvirrande och oroande. Jag skäms nästan för att berätta vad det var men gör det ändå. Det var Ayn Rands två tegelstenar till böcker – The Fountainhead och Atlas Shrugged. För er som inte vet vad Ayn Rand står för kan jag säga följande. Hennes böcker läses som heliga skrifter av ultrakonservativa högerpolitiker och Teaparty-politiker i USA. Ayn Rand var en av Margareth Thatchers största inspirationskällor. I Sverige hamnade centerpartiets ledare Annie Lööf i blåsväder för att hon nämnt att hon läste Ayn Rand. Men Rands böcker är som sagt gigantiska tegelstenar. Jag ansåg mig inte ha tid att läsa böcker som dessa från pärm till pärm så jag lyssnade till dem som ljudböcker. Överallt hade jag Ayn Rand i mina lurar. På toaletten och på promenad i skogen. På väg till jobbet och på väg från jobbet. Jag utsatte mig för en regelrätt hjärntvätt.

Men vad var det då hos Ayn Rand som gjorde mig så nyfiken? Det var inte som man skulle kunna tro hennes politiska ideologi. Hennes sätt att upphöja den rena kapitalismen till religion eller hennes sätt att med en intelligent och subtil retorik nedvärdera solidaritet och empati. Nej, det var hennes rabiata motstånd mot andlighet och mystik. Det kändes som att jag sakta men säkert sögs in i hennes huvud och kropp och upplevde världen där inifrån. Till slut tänkte och kände jag nästan som Ayn Rand. Det var ett experiment jag inte vill rekommendera. Det var stundvis väldigt obehagligt men jag kände mig också förförd.
Jag blev så påverkad av Rands böcker att jag under en förvirrad period på några månader började känna fientliga känslor när jag tänkte på mina gamla husgudar Eckhart Tolle, Mooji, Adyashanti med flera. Jag hörde deras ord från Ayn Rands perspektiv och blev provocerad och aggressiv.
Jag måste klargöra att jag på intet vis skyller min förvirring på Rand. Det fanns en anledning till att jag gick in i hennes perspektiv och det var något mer än nyfikenhet och lust att utmana mig själv. Rand blev ett led i en process som pågått under några år. Hon blev en katalysator som snabbade på och tydliggjorde saker och ting.

Kärlekens låga må lysa hur starkt och klart som helst men förr eller senare kommer det en regnstorm. Ayn Rands böcker kom in i mitt huvud som en regnstorm och min kärlek till andligheten och mystiken prövades.
Jag måste erkänna att Ayn Rands böcker är genialiskt konstruerade. De är skönlitterära och hon låter dramats antagonister företräda alla mina argument och försvar. Sedan låter hon sina protagonister, över hundratals sidor, långsamt mala ner mina argument, ett efter ett. Men hon gör det långsamt med varsam hand så att jag inte känner mig för provocerad. Hon lägger grodan i kallt vatten och värmer upp vattnet så sakta att grodan aldrig får för sig att hoppa ur och rätt vad det är så är den kokt. Djävulskt lömskt och manipulativt.

Precis som grodan misslyckades jag med att hoppa ur innan det var för sent. Min karta över verkligheten kokades länge och väl och tack vare detta destillerades något fram. Det blev klart och tydligt att det finns en kärlek i mig som Ayn Rands hjärntvätt inte kunde rå på. Kärleken till det ordlösa och namnlösa mysteriet som jag ändå väljer att ge namnet The Beloved. Jag kan också kalla det Gud eller Stillheten. Sanningen eller Verkligheten. Mitt hjärta vet utan namn eller ord. Man kan koka min hjärna hur länge som helst. Mitt hjärta kommer alltid veta och har alltid vetat. Det är en kärlek som liknar den romantiska på det sättet att den är irrationell och obegriplig för förnuftet. Den här kärleken viskar i mitt blod. Dag och natt. Hon viskar ett språk som bara mitt hjärta förstår.

Ingenting kunde göra mig så irriterad som andliga typer som pratade om Peace & Love. Jag minns hur den irritationen kändes. Som en blandning av klådan från ett myggbett och surret av en envis fluga. Det måste ha varit så Ayn Rand kände.
Det som är irriterande för intellektet är att den här kärleken är oemotståndlig och oförstörbar. Kanske är det för att den på riktigt transcenderar intellektet. Allt annat kan kokas sönder med hjälp av hjärntvätt. Det är min upplevelse. Min erfarenhet.

När jag känner mig stilla och innerlig i hjärtat kan jag ana ljuset från Min Älskade i allt och alla. Det är ett stilla ljus som jag bara kan ana i ögonvrån. Likaså kan jag ana hennes viskningar i stillheten bakom alla typer av brus. Jag kan nudda vid henne med mina fingertoppar. I den allra lättaste beröringen som bara är som en aning. Där möts vi. Hon och jag.
Hon gör något med mig. Jag finns till för henne nu och gör det hon vill att jag skall göra.

Om Ayn Rand hade läst det sista stycket hade hon förmodligen kräkts. Men hon vilar, salig i åminnelse, i evigheten sedan 1982. Hon har påverkat många människor genom sina böcker och fortsätter att göra det. Hennes böcker trycks i ständigt nya och större upplagor. Hennes författarskap inspirerade Anton LaVey att 1969 skriva The Satanic Bible. Mig inspirerade hon att skriva det här inlägget. När jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt till Rands ord så kan jag - tro det eller ej - ana Min Älskades viskningar bakom orden.


onsdag, mars 05, 2014

Det orena fröet

- Purify, purify, purify!!!
För ett ögonblick känns uppmaningen lockande. Alkemisten i mig vaknar till liv. Jag vill rena fram guld, ädlaste, heligaste guld. Men nu är det inte alkemisten i mig som adresseras med dessa ord utan meditatören. Purify, purify, purify är en uppmaning som kommer från en viss buddhistisk meditationslärare. Det är mitt sinne som skall renas från allt det som skapar lidande i mig, i dig och i hela mänskligheten. Lärarens röst är kraftfull, djup och rik på övertoner. Det är en kärleksfull röst som vill mig väl. Den kommer från en varm och vänlig plats i mannens hjärta och är full av liv och glädje.
Men det är något med orden ren och oren som väcker gamla minnen till liv. Det handlar om en personlig historia som meditationsläraren är omedveten om. Man skulle kunna hävda att det är ett misstag från hans sida men jag vill inte gå in i den diskussionen. Han har hjärtat på rätt ställe och vill mig väl. Det känner jag och det får räcka så.
Men för dig kan jag berätta att ordet rening kan kicka igång en inre historia i mig som lyder såhär:
Jag ser nog ut att vara en rätt trevlig och normal kille men innerst inne i mig, dolt för andra, finns ett orent frö som måste lokaliseras och utrotas. Det får på inga villkor tillåtas slå rot och växa upp ty det bär inom sig en väldig jämmerdal fylld av vansinne och katastrofer som bara väntar på att bryta fram.
Detta orena frö är min innersta hemlighet och ger upphov till en dunkel, existentiell skam som brinner inom mig likt en ond ljuslåga. Denna skam viskar i mitt öra att det aldrig var meningen att jag skulle bli människa. Ett stort misstag har begåtts och nu är jag fångad här i denna dödsdömda kropp som gör sin obegripliga och meningslösa dans i denna tillika dödsdömda kultur. Det enda som nu kan vara meningsfullt är att lokalisera och förstöra detta orena frö.
Jag kan aldrig riktigt slappna av och tillåta mig att bara vara människa. Hur skulle jag kunna göra det!? Mitt människovarande är ju ett ödesdigert misstag och källsprånget till allt lidande. Risken finns alltid att något av detta orena skall slinka ut som en osynlig och ogripbar doft av ruttnande lik och evig förbannelse, för att sedan likt en demon leta sig fram till andras näsborrar. Tänk om någon skulle upptäcka att den kusliga doften kommer från mig!? Då skulle alla veta vem som är ondskans och lidandets källsprång. Alltså måste jag vara på min vakt och inte slappna av för mycket. Det bästa är om jag kan hålla mig för mig själv så mycket som möjligt. Bli en solitär. Suverän och oberoende. Inte komma för nära andra och inte blotta mitt inre där det orena fröet gömmer sig och bidar sin tid.
Det här var under många år min historia på ett till största delen omedvetet plan.  Visst är det bara en historia men den är fascinerande på något vis. Den gav mig något att göra. Ett livsprojekt. Jakten på detta orena fröet. Till andra sade jag att jag sökte mig själv men det var inte hela sanningen. Jag försökte finna det orena fröet som gömde sig i kärnan av min identitet. Search and destroy.
- DESTROY, DESTROY, DESTROY!!!
- Purify, purify, purify!!!
Vad är skillnaden?
Alltså, ord är ju bara ord. Bara jag kan veta hur ord och känslor är förbundna i just mig.
Hur som helst tror jag den här typen av inre drama kan förtrolla vem som helst då det finns en skräddarsydd historia för var och en. En historia som just du och ingen annan taggar på. Själv var jag så förtrollad av dramat att jag var villig att dra på mig decennier av lidande för att få uppleva ovanstående inre drama.
Jag tror det var den apoalyptiska touchen som fick mig hooked. Innerst inne i hjärtats allra hemligaste rum ligger detta orena frö och bidar sin tid. Ondskans frö. Vansinnets frö. Den totala katastrofens frö. Search it and destroy it. Där hade jag mitt heroiska uppdrag. BLI REN! Purify your self! Det var min andliga resa, mitt inre drama och det var förtrollande. Essensen av all dramaturgi fanns i denna historia. Konflikt. Krig. Gott vs ont. Rent vs orent.
Jag försökte allt. Jag försökte bränna bort fröet. Älska bort det. Acceptera bort det. Ignorera det och svälta ut det. Allt försökte jag. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst men det är skit samma vad jag räknar upp för ingenting hjälpte. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag var grundlurad och att gudarna låg dubbelvikta av skratt i sina himlar. Det fanns nämligen inte. Det där orena fröet.
Det var bara ett knasigt påhitt, en historia som jag hittat på inspirerad av kultur och religion. Myten om det orena fröet i mig. Myten om behovet av rening. Myten om att det skulle vara något fel på vissa impulser och vissa känslor. En myt som lever och frodas på ett individuellt såväl som ett kollektivt plan.
På senare år har detta inre drama på ett kollektivt plan manifesterat sig som ett högst verkligt klimathot och ett stundande armageddon där allt vi byggt upp och håller kärt riskerar att slitas bort från oss när moder jord fått nog och tvingas hämnas alla de övergrepp som tillfogats henne av en mänsklighet som på ett kollektivt plan bär på något orent och sjukt i sitt innersta väsen. En orenhet som ur sitt sköte föder fram de girighetens och empatilöshetens demoner som hotar med att bli hennes undergång.
Som en parentes villa jag inflika att det är viktigt att urskilja vad som är myten om det orena och vad som i en kulturell och historisk kontext kan identifieras som oönskade impulser och handlingar. I varje given kultur och epok finns oönskade handlingar. Det skall inte förnekas. Så ser det ut att vara och så kanske det måste vara för att vi människor skall kunna leva tillsammans. För ett bra spel behövs spelregler. En regel säger att du inte får döda dina medmänniskor. Men det finns ingen regel utan undantag. En annan regel säger att du får och bör döda din medmänniska om hon strider för en annan nation som hotar din nations frihet och självbestämmande. En mördare kan dekoreras med medaljer och hyllas som hjälte av en hel nation medan en annan mördare stigmatiseras och låses in på livstid. Hur kan det vara så? Svaret på dylika frågor står att finna i våra lagböcker. Inte i hjärtat.
Detta skulle kunna vara inledningen till en reflektion kring etik och moral samt behovet av handling i skuggan av klimathotet men jag skall inte gå där den här gången. Vad jag vill säga nu är bara att alla våra impulser, också de mordiska är en del av ett större kollektivt drama så intrikat och magnifikt att det vida äverskrider dina och mina vildaste fantasier.
Att inte våga kasta sig in i detta magnifika vidvinkel perspektiv och begränsa sig till att se impulser och handlingar från ett specifikt kulturellt perspektiv kan leda till att det som är oönskat förvrängs till att bli något orent och sjukligt hos individen. Det finns ingen impuls eller handling som är oren. Det finns bara sådant som är oönskat just här och nu. Det finns bara en vidunderligt stor och grymt vacker dans här på jorden och det är mänsklighetens dans. Denna dans är verkligen grymt vacker och får oss att blöda, skrika, jubla, älska, skratta och dansa de mest obegripligt förtrollande danser. Dansen är verkligen vacker bortom allt förnuft. Den är fri från allt rationellt och trancenderar allt som heter moral och etik. Dansens grymma skönhet är uppenbar när man någon sällsynt gång får nåden att se en glimt av den. I ett sådant benådat evigt ögonblick förlorar varje historia om individens eller mänsklighetens behov av rening sin gravallvarliga tyngd. Alla projekt som handlar om rening av individens sinne förvandlas från något betungande viktigt och ödesmättat till en naturlig process som följer den förunderligt stora dansen.
Dansens storhet är till sin natur evigt inkluderande och transcenderande och det finns inget i denna dans som behöver utesluta moral och etik. Allt får plats, allt kan inkluderas och allt kan transcenderas.
Jag hör åter uppmaningen - purify, purify, purify. Jag känner:
- Love, love, love!!!
Förlåt mig men jag hittar inget annat sätt att uttrycka vad jag känner just nu. Inte älska för att bli ren. Nej, det känns mer som älska för att bli hel. Älska för att upptäcka att hjärtat alltid är större än förnuftet kan greppa. Din hand kan greppa en vacker sten som du hittat på stranden. Inte så mycket mer. Ditt hjärta däremot kan omsluta oändligheten. Så är det bara.

söndag, februari 23, 2014

Skuldmakt

Jag har många gånger stött på enträgna men välmenande människor som försökt pracka på mig makt. Framför allt makt över mig själv. Då jag svarat nej tack har jag attackerats med argument i stil med dessa:
- Så du tänker lägga dig platt och deklarera dig själv som maktlös?
- Du vet väl att det bara är döda fiskar som följer strömmen?
- Du tänker väl inte bli ett jävla offer?

Vid första anblicken verkar dessa argument övertygande. Vem vill vara som en död fisk eller ett maktlöst offer?

Ibland har jag givit efter och accepterat makten, oklar över det faktum att den alltid kommer som en "package deal". Jag kan inte ta emot makt utan att ta emot skuld.
Att ha makten är att vara kapten på sin egen skuta. Det är att få sitta vid rodret. Går jag på grund så är skulden min. Kanske var sikten dålig på grund av dimma, kanske hade någon gett mig ett bristfälligt sjökort, kanske följde jag ett dåligt råd. Men det finns inga ursäkter. Så länge jag är kapten och sitter vid rodret så är skulden min om något går snett. När jag har makten kan jag bestämma att vi skall ligga kvar i hamn tills dimman lättar. Jag kan kolla att sjökorten är uppdaterade. Jag kan ignorera dåliga råd och följa min egen kompass.

Nu är livet oftast mindre dramatiskt. De allra flesta navigerar bara fram genom sin egen vardag. Grundstötningar leder sällan till att hela fartyg förliser och går under med kapten, besättning och last. En grundstötning i vardagen kan vara att vakna klockan halv fyra på morgonen och ligga där och känna oro utan att kunna somna om. Igår hörde jag en vän berätta hur hon låg där i sängen, bunden till händer och fötter av sina egna tankar och känslor. Att gå upp var inte ett alternativ för hon visste att hon måste vara utvilad för att orka prestera. Hon försökte meditera och fokusera på andningen men det hjälpte föga. Oron i magen brände och kliade. Det handlade om en grundstötning i vardagen och visst var det väl min vän som bar skulden för att hon inte kunde somna om?
När hon nu låg där vaken i sin säng kunde hon dessutom ana att ångesten var på väg att bjuda upp till dans. Den rörde runt därnere i magen med sina långa, iskalla fingrar och var på väg att gripa tag om hennes hjärta.

Men så plötsligt vaknade något i henne och en insikt kom likt en flammande blixt.
- Det är inte mitt fel att jag ligger här och mår som jag gör. Jag är utan skuld.

Av någon anledning blev jag djupt gripen av denna lilla vardagsberättelse. Det var som att något vaknade i mig också. För ett ögonblick möttes våra blickar och vi visste då att allt är som det skall vara. Varje snöflinga faller på rätt plats. Alltid.

Det där ögonblicket då våra blickar möttes i full vakenhet var allt som betydde något. Resten är fotnoter men som fotnoter betraktade synnerligen intressanta.

"Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse.
Detta är min skuld, min stora skuld. Därför ber jag den saliga jungfrun Maria, Guds änglar och helgon och er alla att be för mig till Herren, vår Gud."
                                         Syndabekännelsen i den romersk-katolska mässan.

" ... Min stora skuld ...".
Det är inte heller vår skuld att vi lever livet med en känsla av skuld. I generationer har vi fått inpräntat att vi bär på en stor skuld - skulden för vårt och andras lidande. I generationer har vi rabblat dessa ord och böjt våra huvuden och jag spekulerar i om inte känslan av skuld nu sitter inkodad i själva vårt DNA. Har då vår känsla av skuld ökat eller minskat i en sekulariserad värld där den Gud som skulle förlåta oss för våra skulder tycks vara död. Min uppfattning är att vår känsla av skuld har ökat. Nu är det helt och hållet upp till var och en att befria sig från sin egen skuld.

Hur skall jag utan Guds förlåtelse kunna bli fri från min skuld? Jo, jag skall ta makten över mina tankar och handlingar. Med hjälp av otaliga strategier och metoder skall jag befria mig från tankarnas makt över mitt mående. Tankar som får mig att känna mig liten och maktlös skall bytas ut mot tankar som ger mig kraft. Jag skall piska in i mig själv att jag ALDRIG är ett offer för andra människors handlingar eller yttre omständigheter. Att känna sig som ett maktlöst offer har blivit vår tids största kardinalsynd. Var gång vi känner oss som offer blir vår skuldbörda tyngre.

Och det är inte sällan som vi känner oss som offer för omständigheterna. Tänk bara på alla de gånger vi drabbas av sjukdomar. Det finns en intressant bok av Barbara Ehrenreich som på svenska heter - Gilla läget, hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Denna bok är sprungen ur hennes egna erfarenheter av att vara offer för en cancersjukdom. Då hon fått sin cancerdiagnos utsattes hon för en massiv attack från välmenande väninnor som sade att hon måste ta makten över sin sjukdom. Hon fick veta att det nu var upp till henne att bli frisk. Hon fick på inga villkor ge efter och uppleva sig som ett canceroffer. Om hon gjorde det så skulle det vara hennes fel om hon dog. Då skulle hon dö med känslan av att vara skyldig till sin egen död och de efterlevandes sorg.

Nej, som jag ser det blev vår skuldbörda mångfalt tyngre då vi försökte resonera bort Gud från skuldekvationen. I det samhälle där den kristna kyrkans präster härskade över oss genom att inpränta i oss känslan av skuld kunde vi åtminstone be Gud om förlåtelse. Idag finns ingen förlåtelse. Allt som finns är skuld. Vi fick antagligen cancer därför att vi inte tog makt över vår hälsa från första början. Vi åt fel mat, tränade fel eller tränade inte alls, umgicks med fel vänner (vänner som mådde dåligt och stal vår energi), hade fel arbete, fel partner och fel barn. Eller så fick vi cancer för att vi fick i oss för mycket gifter och för mycket strålning från omgivningen men det var också vårt fel. Hade vi engagerat oss tillräckligt mycket i kampen för att få våra politiker att lagstifta mot GMO och gifter i maten så hade vi inte fått cancer.

Nu var det inte i första hand traumatiska livsomständigheter som cancer jag ville prata om. Jag ville prata om vardagen och vår känsla av att det är vårt eget fel att vi mår dåligt. Känslan av att vi har makten över vårt mående piskas in i oss dagligen. Om vi efter tio år i olika sorters terapi fortfarande mår dåligt är det vårt eget fel. Då är det vi som valt fel terapiformer och/eller fel terapeuter. Det kan aldrig vara terapeutens fel för vi är ju konsumenter på en fri marknad som har makten att välja eller rata en terapeut och tycker vi det verkar svårt så har vi makten att tillskansa oss de kunskaper vi behöver.

Jag tvivlar inte på att de som vill ge oss makten över våra liv och vår hälsa menar väl. Och säkert kan det hjälpa vissa människor att väckas upp ur sina offerroller och se att det finns något de kan göra. Jag är för "empowerment" av alla de slag så länge det finns en öppning till det perspektiv som visar att allt redan är precis som det skall. Vi mår precis så som vi skall må just nu och med hjälp av denna insikt kan vi vakna upp som själva medvetandet i vilket alla sorters mående kommer och går som moln på himlen.

Det var precis den vakenheten min vän uttryckte då hon berättade att hon plötsligt kände att hon var utan skuld till att hon låg där sömnlös klockan halv fyra på morgonen. Hon var hemma i sin sanna natur. Och när hon såg sitt tillstånd från hemma-perspektivet så var allt som det skulle och hon var utan skuld. Hennes upplevelse var på det enda sätt som den kunde vara just då och i den insikten fanns den frid och frihet från skuld som alltid är här.

Det intressanta här är att hennes upplevelse inte går att förklara för någon som inte är i hemma-perspektivet. För en människa som är fastlåst i ett perspektiv där allt handlar om makt, ansvar och skuld låter min väns berättelse som rappakalja. Men det fina är att hon inte behöver förklara. Det är varken hennes eller mitt ansvar att förklara hur verkligheten ser ut från hemma-perspektivet. Det räcker med att säga att den ser annorlunda ut.
Det hela handlar om olika perspektiv och det fina är att vi inte måste välja. Vi kan inte ens välja.
Livet är inte makt eller maktlöshet, skuld eller frihet från skuld, ansvar eller ansvarslöshet. Livet är både och.
Det är min käpphäst just nu. Både och.

onsdag, februari 12, 2014

Både och

Varje snöflinga faller på rätt plats. Det finns inga orättvisor och ingenting behöver förändras. Borden och måsten är substanslösa skuggor. Perfektionens evighets-perspektiv är fullkomligt. Allt är fullbordat. Frid utan början eller slut.
Men när jag står i evolutionens perspektiv och får höra detta börjar jag sjuda av helig indignation.

Det är detta som är kruxet. Två perspektiv som intellektet inte kan omsluta. Intellektet är som regel uruselt på att omsluta. Intellektets jobb är att dela upp, välja och välja bort.
Här har vi flera olika rötter av välja mellan. Vilka är ätliga och vilka är giftiga? Det är sådana problem som  intellektet skapats för att ta hand om. Det är så det håller det på dagarna i ända. Det gör bara sitt jobb och allt man kan känna är tacksamhet. Vän eller fiende? Intellektet vill ju bara att kroppen skall överleva och föröka sig. Kroppen vill para sig. Här har vi flera olika partners att välja mellan. Vem är snyggast, smartast och friskast? Välj en och rata resten.

Jamen det är ju exakt så mitt intellekt vill arbeta inom alla områden. Här har vi två olika perspektiv. Evighetsperspektivet och evolutionsperspektivet. Välj ett och rata det andra. Antingen eller.
Evighetsperspektivet verkar inte gynna min överlevnad något vidare bra. Vi hör om upplysta mästare som måste tvångsmatas därför att dom befriats från all identifikation med sina kroppar och därmed motivationen att äta. Dom bara sitter där och utstrålar frid och säger ett och annat ord som dryper av vishetens söta nektar. Problemet är bara att dom verkar ha förlorat all rädsla för att dö. Det oroar och får intellektet att öka sitt spinn. Det har ju sitt jobb att sköta. Värna om kroppens överlevnad. Evighetsperspektivet ratas trots att det dryper av vishetens nektar. Det kan inte hjälpas. För intellektet är kroppens överlevnad viktigare än vishetens nektar hur söt den må vara.
Och framför allt kan intellektet inte gå iland med konststycket att omsluta bägge. Det måste välja ett perspektiv och rata det andra. Och jag kan bara känna tacksamhet för det. Intellektet utför sitt arbete och utför det väl.

Den goda nyheten är att intellektet kan förändras så att det inte hela tiden tvångsmässigt måste välja en sak framför alla andra. Vilken livsåskådning skall jag välja tänker intellektet? Detta är en ny och extrem utmaning för intellektet. Levde man i bondesamhället för tvåhundra år sedan fanns en kyrka, en präst och en uppsättning värderingar. Punkt slut. Det var enklare så.
Jag tror att den mångfald livsåskådningar vi möter idag är för mycket för intellektet. Det blir överhettat, säkringarna bränner och vi kastas hjälplösa in i ett mer eklektiskt förhållningssätt. Tanken på att bara ett perspektiv skulle vara det rätta är mycket svår att försvara även om många kämpar för brinnande livet. Men det blir något desperat över den som 2014 kämpar för att hålla fast vid den enda sanna läran. Det är som att något inom oss ger vika och plötsligt finner vi oss själva sittande där med famnen full av livsåskådningar.

Jag ser denna kris som oerhört hoppingivande. Vi tvingas se att det vi tidigare trodde var sanningen endast var ett perspektiv av många. Men vad skall vi nu hålla oss till? Och det är här evighetsperspektivet kommer in. I vad uppstår alla dessa olika perspektiv. I VAD? I oss? I vårt medvetande? Är medvetandet måhända vår sanna identitet?
Vårt hem. Vårt ankare. Stormens öga. Hjulets nav.

På relativt kort tid har miljontals människor över hela världen blivit öppna för mystika läror i ny tappning. Lärare som Eckhart Tolle, Adyashanti, Mooji med flera fortsätter att attrahera nya människor. Deras läror är fria från dogmer och fokuserar på själva medvetandet snarare än på det som hela tiden kommer och går i medvetandet. Deras ansats är eklektisk, betonar acceptans och är grundad i evighetsperspektivet.

Jag har intresserat mig för mystika läror i tio år nu. Det har varit ett stormigt förhållande. Uppslitande gräl har åtföljts av ljuv försoning. Många texter i denna blogg speglar denna min ambivalens. Andra speglar ljuv förening med det eviga.
Kruxet är och förblir att intellektet till sitt väsen inte är inkluderande och accepterande utan analyserande och dömande. Ätlig eller giftig? Vän eller fiende? Rätt eller fel? Detta är intellektets melodi. ANTINGEN ELLER.

Att få intellektet att omsluta möjligheten att verkligheten består av BÅDE OCH i all oändlighet har varit som att rida in en galen vildhäst. Hur vet vi att verkligheten består av BÅDE OCH i all oändlighet? Jo, vi kan bara ta oss en titt på mänskligheten. Det är omöjligt att fantisera fram en galenskap som ännu inte skådat dagens ljus. Om inte på den här planeten så på någon av de andra planeterna i multiversum... Påstår vem? Jo, det finns alltid någon tokstolle någonstans som påstår något som vi andra ännu inte är beredda att omfamna. Just nu har majoriteten av oss fullt upp med att omfamna ett sorts reduktionistiskt, materialistiskt vetenskapsperpektiv. Men frågan är hur länge majoriteten nöjer sig med ett krasst materialistisk vetenskapsperspektiv. Antagligen inte så länge eftersom allt fler av vetenskapens överstepräster själva börjar komplettera materialismen med nya spännande perspektiv som kan benämnas andliga. Det blir god underhållning när översteateisten Dawkins ryker ihop med sin ärkerival, den Gudstroende matematikern Lennox, men det finns många nyanser mellan dessa ytterligheter. Frågan om Guds existens är inte längre central för de miljontals människor som intresserar sig för den nya mystiken så som den formuleras av bland andra Eckhart Tolle. Den fråga som är central för dessa människor är snarare vad som kan inrymma och omsluta de myriader av perspektiv och röster som väller upp ur den kokande och böljande massan av människor som befolkar planeten Tellus år 2014. Vad är detta medvetande som kan inrymma och omsluta allt detta? Kan det vara så att vi i vårt innersta väsen är obegränsade och allt omslutande? Kan det vara så att vi i vår essens är detta mystiska medvetande?

Och nu till kruxet. Kan det vara så att vi BÅDE är detta obegränsade, allt omslutande medvetande OCH människor av kött och blod som kämpar för vår överlevnad? Jag tror det men jag kan ännu inte omsluta det med intellektet. Däremot känns det så i hjärtat.

tisdag, januari 28, 2014

Effortlessness

Alla har vi någon gång fått frågor som:
Vad vill du med ditt liv? Vad har du för övergripande mål? Vad är din intention?
Den där sista frågan är spännande. Vi får lära oss att vår intention är avgörande. Vad vi i varje stund skapar avgörs av vår intention i den stunden. Det är vad vi får lära oss. Vi funderar över detta. Kollar med våra erfarenheter och tycker att det stämmer bra. Vår intention är avgörande. Vi skapar i samstämmighet med vår intention. För skapar gör vi. Hela tiden skapar vi vår verklighet utifrån vår intention. Så får vi lära oss, så tror vi och så lär vi vidare. Det är en meme. Varken mer eller mindre. En kulturell, mental gen. Inte en biologisk gen utan en kulturell och mental meme.
Kan vi existera utan en intention? Vi tvivlar på det. Någon typ av intention måste vi ha. Om det så bara är en primal önskan att överleva. Att slippa vara ensamma. Att äta och fortplanta oss. Att bli sedda. Hörda.
Men att leva utan intention. Intentionslös. Är det möjligt?
Låt oss återigen titta på frågan: Vad är din intention?
Den känns ganska tung. Jag måste anstränga mig lite för att komma upp med ett svar. Även om det är något så lätt och fint som att vara närvarande och lyssna. Min intention är att vara närvarande i ett möte och lyssna. Det skulle vara ganska skönt att slippa kan jag känna. Slippa försöka vara närvarande. Slippa försöka lyssna. Kanske säger jag att min intention är att lära mig något av situationen. Kanske är min intention att hjälpa någon annan. Se någon annan.
Men vad det än är så är det lite tungt. Det kräver en insats. Av mig. Jag måste göra något. Tänka ut något. Komma ihåg något. Hålla mig till något. Hur fint det än är så är det lite jobbigt. Skulle vara skönt att slippa. Kan man få slippa?
Men varför vill jag slippa? Är det för att jag någonstans anar att det inte är helt naturligt. Hela det här pratet. Hela tänket. Smått onaturligt. Vuxenprat. Mentalt. Konstruerat. Kan det inte få bli som det blir bara?
Jag har funnit att det är möjligt att leva mycket mer naturligt. Helt utan mentala konstruktioner av typen "bli medveten om din intention av vad den skapar genom dig". Men ärligt talat! Vad är det för konstigheter? Vuxenprat.
När jag är mitt inne i denna typ av intentionsprat känns det viktigt. Då känns det som att jag fått tag på livets byggstenar. Som att jag lyckats få fatt på de bakomliggande mekanismerna.
Jag misstänker att detta är inbillning. Jag har inte fått fatt på någonting annat än mentala konstruktioner. Livet är så mycket naturligare. Så mycket friskare. Så mycket enklare.
Livet kräver ingen ansträngning.

Jag vet. Det kan låta provocerande för den som är mitt inne i en ansträngande livssituation. Det kan låta fräckt, okänsligt och oförstående att säga att all den ansträngning som livet kräver är onaturlig och onödig. Som att jag är dum i huvudet och inbillat mig att jag måste anstränga mig helt i onödan. Kanske har jag till och med gjort en dygd av ansträngningen. Börjat njuta av ansträngningen. Det ska vara motigt. Först när det bli jobbigt blir det på riktigt liksom. Det som inte kräver blod, svett och tårar är värdelöst. Luthersk arbetsmoral. Sitter djupare än vi kan ana. Sitter i väggarna. Ligger i luften. Det ska vara motigt. Livet är en kamp. Kom inte här och påstå något annat för då för du djävulens talan. Djävulen är listig och försöker få dig på avvägar. Djävulen försöker inbilla dig att livet är lätt och enkelt. Det är för att djävulen är lat. Lättja är en dödssynd.
Dessutom är det ju helt jävla uppenbart att min livssituation KRÄVER en massa slit. Det är lätt för andra att säga att livet inte kräver någon ansträngning. Om du har vunnit på lotto och dina barn är små änglar och din partner och dina vänner är stora änglar. Då kan man sitta och säga att livet är lätt. Men mitt liv är fan inte enkelt. Det handlar om överlevnad. Om att hålla näsan över vattnet. Slappnar jag av så drunknar jag. Då sprängs mina lungor. Allt tar slut. Det kanske vore en lättnad men man måste ju försöka. Man får inte bara ge upp. Man måste tänka på dom efterlevande.

Nej, man måste inte tänka på någon eller något. Livet tar hand om sig själv. Livets förmåga att ta hand om sig självt är gränslös. Det slår våra hjärtan. Det syresätter vårt blod. Smälter vår mat. Håller jorden i sin bana runt solen. Ser till så att tyngdkraften fungerar som den skall. Livet ser till allting. Utan undantag.
Mnja, men det kan man inte lite på fullt ut tänker vi. Ser vi inte varje dag hur livet slutar slå någons hjärta. Ambulansens sirener tjuter någonstans i närheten. Pang bom så föll någon omkull. Död. Vi måste vara på vår vakt. Se till så att livet inte slarvar. Min intention är att vara på min vakt ifall livet skulle slarva. Livet är inte så jävla lätt. Man måste försöka ha koll på så mycket som möjligt. Det är faktiskt inte någon annan som har koll på ditt liv. Det måste du ha själv. Ansvar. Du måste ta ansvar för dig själv, för ditt och de dina. Det kräver sin man och sin kvinna. Tungt är det. Det är fan inte enkelt.

Jo, det är enkelt. Vi vet innerst inne att det är enkelt. Vi vet också att våra intellekt kan göra allting svårt. Intellektet kan gå vilse i sina egna labyrinter. Också det allra enklaste kan bli oerhört komplicerat när vi tänker över det. Och vi måste inte tänka. Vi tänker att vi måste det. Tänkandet har en inbyggd tanke som säger att det behövs. Att allt går åt helvete om det slutar tänka. En överlevnadsmekanism helt enkelt.
Men livet lever på alltmedan tänkandet brottas med sig självt. Hjärtat fortsätter slå. Jorden fortsätter kretsa i sin bana. Blodet fortsätter att syresättas. Maten fortsätter att smältas.
Vi kan rikta vår uppmärksamhet mot det som är enkelt. Det i oss som lever utan ansträngning. Vi kan möta det i oss som ger kraft. Det som ger kraft istället för att ta kraft. Det finns här inne i vår kropp. I vårt hjärta. Det som bubblar fram som friskt vatten utan att vi behöver lägga två strån i kors. Det bara händer i oss. Livet. Vi kan luta oss in i det varje dag. Då och då när andan faller på. Eller en halvtimme varje morgon och varje kväll. Vi kan kalla det meditation om vi vill. Meditation är att vara i det som inte kräver någon ansträngning.
Att vara närvarande kräver ingenting av oss. Känslan av närvaro bara finns där som en evig källa. Alltid tillgänglig.
Vi kan lägga märke till att all vår perception sker av sig självt. Det är inte något vi gör. Vi gör inte seendet. Vi gör inte hörandet. Seendet ser och hörandet hör. Helt av sig själva. Utan vår medverkan. Ju mer vi öppnar oss för det som inte kräver ansträngning desto mer saker kan vi lägga märke till.
Vårt tänkande kräver heller ingen ansträngning. Tankar bara ploppar upp. Som såpbubblor. Och dom försvinner av sig själva. Poff. Poff poff. Vi behöver inte göra ett skit för att få tankarna att försvinna. Poff säger det bara. Och plopp säger det när dom kommer. Plopp poff - plopp poff. Utan början och utan slut. Det är inget vi gör. Tänkandet tänker sig självt. Att lägga märke till det är stort. Det är meditation. Att meditera är att göra något man inte kan göra. Det är mäktigt. Det finns alltid plats för meditation.

Och när vi har gjort det som inte kan göras kan vi med förnyad kraft ta oss an det som tycks kräva ansträngning. Men då är vårt perspektiv lätt förskjutet. Det är inte längre lika uppenbart att det är vi som gör det vi gör. Frågan om vad som kan göras är inte lika enkel att besvara. Det uppstår en liten spricka i den tidigare så solida verklighetsbilden. Och genom denna spricka flödar något in. Och rätt vad det är så är vi detta flöde.
UA-3343870-1