tisdag, januari 28, 2014

Effortlessness

Alla har vi någon gång fått frågor som:
Vad vill du med ditt liv? Vad har du för övergripande mål? Vad är din intention?
Den där sista frågan är spännande. Vi får lära oss att vår intention är avgörande. Vad vi i varje stund skapar avgörs av vår intention i den stunden. Det är vad vi får lära oss. Vi funderar över detta. Kollar med våra erfarenheter och tycker att det stämmer bra. Vår intention är avgörande. Vi skapar i samstämmighet med vår intention. För skapar gör vi. Hela tiden skapar vi vår verklighet utifrån vår intention. Så får vi lära oss, så tror vi och så lär vi vidare. Det är en meme. Varken mer eller mindre. En kulturell, mental gen. Inte en biologisk gen utan en kulturell och mental meme.
Kan vi existera utan en intention? Vi tvivlar på det. Någon typ av intention måste vi ha. Om det så bara är en primal önskan att överleva. Att slippa vara ensamma. Att äta och fortplanta oss. Att bli sedda. Hörda.
Men att leva utan intention. Intentionslös. Är det möjligt?
Låt oss återigen titta på frågan: Vad är din intention?
Den känns ganska tung. Jag måste anstränga mig lite för att komma upp med ett svar. Även om det är något så lätt och fint som att vara närvarande och lyssna. Min intention är att vara närvarande i ett möte och lyssna. Det skulle vara ganska skönt att slippa kan jag känna. Slippa försöka vara närvarande. Slippa försöka lyssna. Kanske säger jag att min intention är att lära mig något av situationen. Kanske är min intention att hjälpa någon annan. Se någon annan.
Men vad det än är så är det lite tungt. Det kräver en insats. Av mig. Jag måste göra något. Tänka ut något. Komma ihåg något. Hålla mig till något. Hur fint det än är så är det lite jobbigt. Skulle vara skönt att slippa. Kan man få slippa?
Men varför vill jag slippa? Är det för att jag någonstans anar att det inte är helt naturligt. Hela det här pratet. Hela tänket. Smått onaturligt. Vuxenprat. Mentalt. Konstruerat. Kan det inte få bli som det blir bara?
Jag har funnit att det är möjligt att leva mycket mer naturligt. Helt utan mentala konstruktioner av typen "bli medveten om din intention av vad den skapar genom dig". Men ärligt talat! Vad är det för konstigheter? Vuxenprat.
När jag är mitt inne i denna typ av intentionsprat känns det viktigt. Då känns det som att jag fått tag på livets byggstenar. Som att jag lyckats få fatt på de bakomliggande mekanismerna.
Jag misstänker att detta är inbillning. Jag har inte fått fatt på någonting annat än mentala konstruktioner. Livet är så mycket naturligare. Så mycket friskare. Så mycket enklare.
Livet kräver ingen ansträngning.

Jag vet. Det kan låta provocerande för den som är mitt inne i en ansträngande livssituation. Det kan låta fräckt, okänsligt och oförstående att säga att all den ansträngning som livet kräver är onaturlig och onödig. Som att jag är dum i huvudet och inbillat mig att jag måste anstränga mig helt i onödan. Kanske har jag till och med gjort en dygd av ansträngningen. Börjat njuta av ansträngningen. Det ska vara motigt. Först när det bli jobbigt blir det på riktigt liksom. Det som inte kräver blod, svett och tårar är värdelöst. Luthersk arbetsmoral. Sitter djupare än vi kan ana. Sitter i väggarna. Ligger i luften. Det ska vara motigt. Livet är en kamp. Kom inte här och påstå något annat för då för du djävulens talan. Djävulen är listig och försöker få dig på avvägar. Djävulen försöker inbilla dig att livet är lätt och enkelt. Det är för att djävulen är lat. Lättja är en dödssynd.
Dessutom är det ju helt jävla uppenbart att min livssituation KRÄVER en massa slit. Det är lätt för andra att säga att livet inte kräver någon ansträngning. Om du har vunnit på lotto och dina barn är små änglar och din partner och dina vänner är stora änglar. Då kan man sitta och säga att livet är lätt. Men mitt liv är fan inte enkelt. Det handlar om överlevnad. Om att hålla näsan över vattnet. Slappnar jag av så drunknar jag. Då sprängs mina lungor. Allt tar slut. Det kanske vore en lättnad men man måste ju försöka. Man får inte bara ge upp. Man måste tänka på dom efterlevande.

Nej, man måste inte tänka på någon eller något. Livet tar hand om sig själv. Livets förmåga att ta hand om sig självt är gränslös. Det slår våra hjärtan. Det syresätter vårt blod. Smälter vår mat. Håller jorden i sin bana runt solen. Ser till så att tyngdkraften fungerar som den skall. Livet ser till allting. Utan undantag.
Mnja, men det kan man inte lite på fullt ut tänker vi. Ser vi inte varje dag hur livet slutar slå någons hjärta. Ambulansens sirener tjuter någonstans i närheten. Pang bom så föll någon omkull. Död. Vi måste vara på vår vakt. Se till så att livet inte slarvar. Min intention är att vara på min vakt ifall livet skulle slarva. Livet är inte så jävla lätt. Man måste försöka ha koll på så mycket som möjligt. Det är faktiskt inte någon annan som har koll på ditt liv. Det måste du ha själv. Ansvar. Du måste ta ansvar för dig själv, för ditt och de dina. Det kräver sin man och sin kvinna. Tungt är det. Det är fan inte enkelt.

Jo, det är enkelt. Vi vet innerst inne att det är enkelt. Vi vet också att våra intellekt kan göra allting svårt. Intellektet kan gå vilse i sina egna labyrinter. Också det allra enklaste kan bli oerhört komplicerat när vi tänker över det. Och vi måste inte tänka. Vi tänker att vi måste det. Tänkandet har en inbyggd tanke som säger att det behövs. Att allt går åt helvete om det slutar tänka. En överlevnadsmekanism helt enkelt.
Men livet lever på alltmedan tänkandet brottas med sig självt. Hjärtat fortsätter slå. Jorden fortsätter kretsa i sin bana. Blodet fortsätter att syresättas. Maten fortsätter att smältas.
Vi kan rikta vår uppmärksamhet mot det som är enkelt. Det i oss som lever utan ansträngning. Vi kan möta det i oss som ger kraft. Det som ger kraft istället för att ta kraft. Det finns här inne i vår kropp. I vårt hjärta. Det som bubblar fram som friskt vatten utan att vi behöver lägga två strån i kors. Det bara händer i oss. Livet. Vi kan luta oss in i det varje dag. Då och då när andan faller på. Eller en halvtimme varje morgon och varje kväll. Vi kan kalla det meditation om vi vill. Meditation är att vara i det som inte kräver någon ansträngning.
Att vara närvarande kräver ingenting av oss. Känslan av närvaro bara finns där som en evig källa. Alltid tillgänglig.
Vi kan lägga märke till att all vår perception sker av sig självt. Det är inte något vi gör. Vi gör inte seendet. Vi gör inte hörandet. Seendet ser och hörandet hör. Helt av sig själva. Utan vår medverkan. Ju mer vi öppnar oss för det som inte kräver ansträngning desto mer saker kan vi lägga märke till.
Vårt tänkande kräver heller ingen ansträngning. Tankar bara ploppar upp. Som såpbubblor. Och dom försvinner av sig själva. Poff. Poff poff. Vi behöver inte göra ett skit för att få tankarna att försvinna. Poff säger det bara. Och plopp säger det när dom kommer. Plopp poff - plopp poff. Utan början och utan slut. Det är inget vi gör. Tänkandet tänker sig självt. Att lägga märke till det är stort. Det är meditation. Att meditera är att göra något man inte kan göra. Det är mäktigt. Det finns alltid plats för meditation.

Och när vi har gjort det som inte kan göras kan vi med förnyad kraft ta oss an det som tycks kräva ansträngning. Men då är vårt perspektiv lätt förskjutet. Det är inte längre lika uppenbart att det är vi som gör det vi gör. Frågan om vad som kan göras är inte lika enkel att besvara. Det uppstår en liten spricka i den tidigare så solida verklighetsbilden. Och genom denna spricka flödar något in. Och rätt vad det är så är vi detta flöde.

4 kommentarer:

  1. "Livet. Vi kan luta oss in i det varje dag. Då och då när andan faller på. Eller en halvtimme varje morgon och varje kväll. Vi kan kalla det meditation om vi vill. Meditation är att vara i det som inte kräver någon ansträngning."

    Det är verkligen fint formulerat. Vi kan saker. Men vi behöver inte. Vi kanske vill. Vi kanske inte vill. Det är ok. Vi kanske vill ibland, och inte ibland. Det är också ok. Jag blir så trött på "Projektoavsettvaddetär" ibland. Bestämmer mig för att aldrig mer gå in i en idé, i ett projekt. Satsa, tänka, utvecklas, växa. Så blir DET ett projekt, att aldrig mer gå in i ett projekt. Så då tänker jag att jag kanske vill göra det. Kanske inte.

    När allt egentligen handlar om att ta emot. Bara ta emot det kroppen vill ge och göra.

    SvaraRadera
  2. Maria!
    Jag känner igen det där med att göra ett projekt av att aldrig mer gå in i ett projekt. Jag tycker om att du nu håller det öppet. Livet kan inte slås fast. Attityder är färskvara. Men vi är söta när vi är förgrymmade och säger ALDRIG MER.

    SvaraRadera
  3. Kärt återseende med ett ämne som känns (ständigt) aktuellt för mig. Tack!

    SvaraRadera
  4. Anton!
    Tack själv! Håller med om att det är ständigt aktuellt. Märker också att det alltid känns nytt. Som om det var första gången.

    SvaraRadera

UA-3343870-1