söndag, februari 23, 2014

Skuldmakt

Jag har många gånger stött på enträgna men välmenande människor som försökt pracka på mig makt. Framför allt makt över mig själv. Då jag svarat nej tack har jag attackerats med argument i stil med dessa:
- Så du tänker lägga dig platt och deklarera dig själv som maktlös?
- Du vet väl att det bara är döda fiskar som följer strömmen?
- Du tänker väl inte bli ett jävla offer?

Vid första anblicken verkar dessa argument övertygande. Vem vill vara som en död fisk eller ett maktlöst offer?

Ibland har jag givit efter och accepterat makten, oklar över det faktum att den alltid kommer som en "package deal". Jag kan inte ta emot makt utan att ta emot skuld.
Att ha makten är att vara kapten på sin egen skuta. Det är att få sitta vid rodret. Går jag på grund så är skulden min. Kanske var sikten dålig på grund av dimma, kanske hade någon gett mig ett bristfälligt sjökort, kanske följde jag ett dåligt råd. Men det finns inga ursäkter. Så länge jag är kapten och sitter vid rodret så är skulden min om något går snett. När jag har makten kan jag bestämma att vi skall ligga kvar i hamn tills dimman lättar. Jag kan kolla att sjökorten är uppdaterade. Jag kan ignorera dåliga råd och följa min egen kompass.

Nu är livet oftast mindre dramatiskt. De allra flesta navigerar bara fram genom sin egen vardag. Grundstötningar leder sällan till att hela fartyg förliser och går under med kapten, besättning och last. En grundstötning i vardagen kan vara att vakna klockan halv fyra på morgonen och ligga där och känna oro utan att kunna somna om. Igår hörde jag en vän berätta hur hon låg där i sängen, bunden till händer och fötter av sina egna tankar och känslor. Att gå upp var inte ett alternativ för hon visste att hon måste vara utvilad för att orka prestera. Hon försökte meditera och fokusera på andningen men det hjälpte föga. Oron i magen brände och kliade. Det handlade om en grundstötning i vardagen och visst var det väl min vän som bar skulden för att hon inte kunde somna om?
När hon nu låg där vaken i sin säng kunde hon dessutom ana att ångesten var på väg att bjuda upp till dans. Den rörde runt därnere i magen med sina långa, iskalla fingrar och var på väg att gripa tag om hennes hjärta.

Men så plötsligt vaknade något i henne och en insikt kom likt en flammande blixt.
- Det är inte mitt fel att jag ligger här och mår som jag gör. Jag är utan skuld.

Av någon anledning blev jag djupt gripen av denna lilla vardagsberättelse. Det var som att något vaknade i mig också. För ett ögonblick möttes våra blickar och vi visste då att allt är som det skall vara. Varje snöflinga faller på rätt plats. Alltid.

Det där ögonblicket då våra blickar möttes i full vakenhet var allt som betydde något. Resten är fotnoter men som fotnoter betraktade synnerligen intressanta.

"Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse.
Detta är min skuld, min stora skuld. Därför ber jag den saliga jungfrun Maria, Guds änglar och helgon och er alla att be för mig till Herren, vår Gud."
                                         Syndabekännelsen i den romersk-katolska mässan.

" ... Min stora skuld ...".
Det är inte heller vår skuld att vi lever livet med en känsla av skuld. I generationer har vi fått inpräntat att vi bär på en stor skuld - skulden för vårt och andras lidande. I generationer har vi rabblat dessa ord och böjt våra huvuden och jag spekulerar i om inte känslan av skuld nu sitter inkodad i själva vårt DNA. Har då vår känsla av skuld ökat eller minskat i en sekulariserad värld där den Gud som skulle förlåta oss för våra skulder tycks vara död. Min uppfattning är att vår känsla av skuld har ökat. Nu är det helt och hållet upp till var och en att befria sig från sin egen skuld.

Hur skall jag utan Guds förlåtelse kunna bli fri från min skuld? Jo, jag skall ta makten över mina tankar och handlingar. Med hjälp av otaliga strategier och metoder skall jag befria mig från tankarnas makt över mitt mående. Tankar som får mig att känna mig liten och maktlös skall bytas ut mot tankar som ger mig kraft. Jag skall piska in i mig själv att jag ALDRIG är ett offer för andra människors handlingar eller yttre omständigheter. Att känna sig som ett maktlöst offer har blivit vår tids största kardinalsynd. Var gång vi känner oss som offer blir vår skuldbörda tyngre.

Och det är inte sällan som vi känner oss som offer för omständigheterna. Tänk bara på alla de gånger vi drabbas av sjukdomar. Det finns en intressant bok av Barbara Ehrenreich som på svenska heter - Gilla läget, hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Denna bok är sprungen ur hennes egna erfarenheter av att vara offer för en cancersjukdom. Då hon fått sin cancerdiagnos utsattes hon för en massiv attack från välmenande väninnor som sade att hon måste ta makten över sin sjukdom. Hon fick veta att det nu var upp till henne att bli frisk. Hon fick på inga villkor ge efter och uppleva sig som ett canceroffer. Om hon gjorde det så skulle det vara hennes fel om hon dog. Då skulle hon dö med känslan av att vara skyldig till sin egen död och de efterlevandes sorg.

Nej, som jag ser det blev vår skuldbörda mångfalt tyngre då vi försökte resonera bort Gud från skuldekvationen. I det samhälle där den kristna kyrkans präster härskade över oss genom att inpränta i oss känslan av skuld kunde vi åtminstone be Gud om förlåtelse. Idag finns ingen förlåtelse. Allt som finns är skuld. Vi fick antagligen cancer därför att vi inte tog makt över vår hälsa från första början. Vi åt fel mat, tränade fel eller tränade inte alls, umgicks med fel vänner (vänner som mådde dåligt och stal vår energi), hade fel arbete, fel partner och fel barn. Eller så fick vi cancer för att vi fick i oss för mycket gifter och för mycket strålning från omgivningen men det var också vårt fel. Hade vi engagerat oss tillräckligt mycket i kampen för att få våra politiker att lagstifta mot GMO och gifter i maten så hade vi inte fått cancer.

Nu var det inte i första hand traumatiska livsomständigheter som cancer jag ville prata om. Jag ville prata om vardagen och vår känsla av att det är vårt eget fel att vi mår dåligt. Känslan av att vi har makten över vårt mående piskas in i oss dagligen. Om vi efter tio år i olika sorters terapi fortfarande mår dåligt är det vårt eget fel. Då är det vi som valt fel terapiformer och/eller fel terapeuter. Det kan aldrig vara terapeutens fel för vi är ju konsumenter på en fri marknad som har makten att välja eller rata en terapeut och tycker vi det verkar svårt så har vi makten att tillskansa oss de kunskaper vi behöver.

Jag tvivlar inte på att de som vill ge oss makten över våra liv och vår hälsa menar väl. Och säkert kan det hjälpa vissa människor att väckas upp ur sina offerroller och se att det finns något de kan göra. Jag är för "empowerment" av alla de slag så länge det finns en öppning till det perspektiv som visar att allt redan är precis som det skall. Vi mår precis så som vi skall må just nu och med hjälp av denna insikt kan vi vakna upp som själva medvetandet i vilket alla sorters mående kommer och går som moln på himlen.

Det var precis den vakenheten min vän uttryckte då hon berättade att hon plötsligt kände att hon var utan skuld till att hon låg där sömnlös klockan halv fyra på morgonen. Hon var hemma i sin sanna natur. Och när hon såg sitt tillstånd från hemma-perspektivet så var allt som det skulle och hon var utan skuld. Hennes upplevelse var på det enda sätt som den kunde vara just då och i den insikten fanns den frid och frihet från skuld som alltid är här.

Det intressanta här är att hennes upplevelse inte går att förklara för någon som inte är i hemma-perspektivet. För en människa som är fastlåst i ett perspektiv där allt handlar om makt, ansvar och skuld låter min väns berättelse som rappakalja. Men det fina är att hon inte behöver förklara. Det är varken hennes eller mitt ansvar att förklara hur verkligheten ser ut från hemma-perspektivet. Det räcker med att säga att den ser annorlunda ut.
Det hela handlar om olika perspektiv och det fina är att vi inte måste välja. Vi kan inte ens välja.
Livet är inte makt eller maktlöshet, skuld eller frihet från skuld, ansvar eller ansvarslöshet. Livet är både och.
Det är min käpphäst just nu. Både och.

onsdag, februari 12, 2014

Både och

Varje snöflinga faller på rätt plats. Det finns inga orättvisor och ingenting behöver förändras. Borden och måsten är substanslösa skuggor. Perfektionens evighets-perspektiv är fullkomligt. Allt är fullbordat. Frid utan början eller slut.
Men när jag står i evolutionens perspektiv och får höra detta börjar jag sjuda av helig indignation.

Det är detta som är kruxet. Två perspektiv som intellektet inte kan omsluta. Intellektet är som regel uruselt på att omsluta. Intellektets jobb är att dela upp, välja och välja bort.
Här har vi flera olika rötter av välja mellan. Vilka är ätliga och vilka är giftiga? Det är sådana problem som  intellektet skapats för att ta hand om. Det är så det håller det på dagarna i ända. Det gör bara sitt jobb och allt man kan känna är tacksamhet. Vän eller fiende? Intellektet vill ju bara att kroppen skall överleva och föröka sig. Kroppen vill para sig. Här har vi flera olika partners att välja mellan. Vem är snyggast, smartast och friskast? Välj en och rata resten.

Jamen det är ju exakt så mitt intellekt vill arbeta inom alla områden. Här har vi två olika perspektiv. Evighetsperspektivet och evolutionsperspektivet. Välj ett och rata det andra. Antingen eller.
Evighetsperspektivet verkar inte gynna min överlevnad något vidare bra. Vi hör om upplysta mästare som måste tvångsmatas därför att dom befriats från all identifikation med sina kroppar och därmed motivationen att äta. Dom bara sitter där och utstrålar frid och säger ett och annat ord som dryper av vishetens söta nektar. Problemet är bara att dom verkar ha förlorat all rädsla för att dö. Det oroar och får intellektet att öka sitt spinn. Det har ju sitt jobb att sköta. Värna om kroppens överlevnad. Evighetsperspektivet ratas trots att det dryper av vishetens nektar. Det kan inte hjälpas. För intellektet är kroppens överlevnad viktigare än vishetens nektar hur söt den må vara.
Och framför allt kan intellektet inte gå iland med konststycket att omsluta bägge. Det måste välja ett perspektiv och rata det andra. Och jag kan bara känna tacksamhet för det. Intellektet utför sitt arbete och utför det väl.

Den goda nyheten är att intellektet kan förändras så att det inte hela tiden tvångsmässigt måste välja en sak framför alla andra. Vilken livsåskådning skall jag välja tänker intellektet? Detta är en ny och extrem utmaning för intellektet. Levde man i bondesamhället för tvåhundra år sedan fanns en kyrka, en präst och en uppsättning värderingar. Punkt slut. Det var enklare så.
Jag tror att den mångfald livsåskådningar vi möter idag är för mycket för intellektet. Det blir överhettat, säkringarna bränner och vi kastas hjälplösa in i ett mer eklektiskt förhållningssätt. Tanken på att bara ett perspektiv skulle vara det rätta är mycket svår att försvara även om många kämpar för brinnande livet. Men det blir något desperat över den som 2014 kämpar för att hålla fast vid den enda sanna läran. Det är som att något inom oss ger vika och plötsligt finner vi oss själva sittande där med famnen full av livsåskådningar.

Jag ser denna kris som oerhört hoppingivande. Vi tvingas se att det vi tidigare trodde var sanningen endast var ett perspektiv av många. Men vad skall vi nu hålla oss till? Och det är här evighetsperspektivet kommer in. I vad uppstår alla dessa olika perspektiv. I VAD? I oss? I vårt medvetande? Är medvetandet måhända vår sanna identitet?
Vårt hem. Vårt ankare. Stormens öga. Hjulets nav.

På relativt kort tid har miljontals människor över hela världen blivit öppna för mystika läror i ny tappning. Lärare som Eckhart Tolle, Adyashanti, Mooji med flera fortsätter att attrahera nya människor. Deras läror är fria från dogmer och fokuserar på själva medvetandet snarare än på det som hela tiden kommer och går i medvetandet. Deras ansats är eklektisk, betonar acceptans och är grundad i evighetsperspektivet.

Jag har intresserat mig för mystika läror i tio år nu. Det har varit ett stormigt förhållande. Uppslitande gräl har åtföljts av ljuv försoning. Många texter i denna blogg speglar denna min ambivalens. Andra speglar ljuv förening med det eviga.
Kruxet är och förblir att intellektet till sitt väsen inte är inkluderande och accepterande utan analyserande och dömande. Ätlig eller giftig? Vän eller fiende? Rätt eller fel? Detta är intellektets melodi. ANTINGEN ELLER.

Att få intellektet att omsluta möjligheten att verkligheten består av BÅDE OCH i all oändlighet har varit som att rida in en galen vildhäst. Hur vet vi att verkligheten består av BÅDE OCH i all oändlighet? Jo, vi kan bara ta oss en titt på mänskligheten. Det är omöjligt att fantisera fram en galenskap som ännu inte skådat dagens ljus. Om inte på den här planeten så på någon av de andra planeterna i multiversum... Påstår vem? Jo, det finns alltid någon tokstolle någonstans som påstår något som vi andra ännu inte är beredda att omfamna. Just nu har majoriteten av oss fullt upp med att omfamna ett sorts reduktionistiskt, materialistiskt vetenskapsperpektiv. Men frågan är hur länge majoriteten nöjer sig med ett krasst materialistisk vetenskapsperspektiv. Antagligen inte så länge eftersom allt fler av vetenskapens överstepräster själva börjar komplettera materialismen med nya spännande perspektiv som kan benämnas andliga. Det blir god underhållning när översteateisten Dawkins ryker ihop med sin ärkerival, den Gudstroende matematikern Lennox, men det finns många nyanser mellan dessa ytterligheter. Frågan om Guds existens är inte längre central för de miljontals människor som intresserar sig för den nya mystiken så som den formuleras av bland andra Eckhart Tolle. Den fråga som är central för dessa människor är snarare vad som kan inrymma och omsluta de myriader av perspektiv och röster som väller upp ur den kokande och böljande massan av människor som befolkar planeten Tellus år 2014. Vad är detta medvetande som kan inrymma och omsluta allt detta? Kan det vara så att vi i vårt innersta väsen är obegränsade och allt omslutande? Kan det vara så att vi i vår essens är detta mystiska medvetande?

Och nu till kruxet. Kan det vara så att vi BÅDE är detta obegränsade, allt omslutande medvetande OCH människor av kött och blod som kämpar för vår överlevnad? Jag tror det men jag kan ännu inte omsluta det med intellektet. Däremot känns det så i hjärtat.
UA-3343870-1