söndag, februari 23, 2014

Skuldmakt

Jag har många gånger stött på enträgna men välmenande människor som försökt pracka på mig makt. Framför allt makt över mig själv. Då jag svarat nej tack har jag attackerats med argument i stil med dessa:
- Så du tänker lägga dig platt och deklarera dig själv som maktlös?
- Du vet väl att det bara är döda fiskar som följer strömmen?
- Du tänker väl inte bli ett jävla offer?

Vid första anblicken verkar dessa argument övertygande. Vem vill vara som en död fisk eller ett maktlöst offer?

Ibland har jag givit efter och accepterat makten, oklar över det faktum att den alltid kommer som en "package deal". Jag kan inte ta emot makt utan att ta emot skuld.
Att ha makten är att vara kapten på sin egen skuta. Det är att få sitta vid rodret. Går jag på grund så är skulden min. Kanske var sikten dålig på grund av dimma, kanske hade någon gett mig ett bristfälligt sjökort, kanske följde jag ett dåligt råd. Men det finns inga ursäkter. Så länge jag är kapten och sitter vid rodret så är skulden min om något går snett. När jag har makten kan jag bestämma att vi skall ligga kvar i hamn tills dimman lättar. Jag kan kolla att sjökorten är uppdaterade. Jag kan ignorera dåliga råd och följa min egen kompass.

Nu är livet oftast mindre dramatiskt. De allra flesta navigerar bara fram genom sin egen vardag. Grundstötningar leder sällan till att hela fartyg förliser och går under med kapten, besättning och last. En grundstötning i vardagen kan vara att vakna klockan halv fyra på morgonen och ligga där och känna oro utan att kunna somna om. Igår hörde jag en vän berätta hur hon låg där i sängen, bunden till händer och fötter av sina egna tankar och känslor. Att gå upp var inte ett alternativ för hon visste att hon måste vara utvilad för att orka prestera. Hon försökte meditera och fokusera på andningen men det hjälpte föga. Oron i magen brände och kliade. Det handlade om en grundstötning i vardagen och visst var det väl min vän som bar skulden för att hon inte kunde somna om?
När hon nu låg där vaken i sin säng kunde hon dessutom ana att ångesten var på väg att bjuda upp till dans. Den rörde runt därnere i magen med sina långa, iskalla fingrar och var på väg att gripa tag om hennes hjärta.

Men så plötsligt vaknade något i henne och en insikt kom likt en flammande blixt.
- Det är inte mitt fel att jag ligger här och mår som jag gör. Jag är utan skuld.

Av någon anledning blev jag djupt gripen av denna lilla vardagsberättelse. Det var som att något vaknade i mig också. För ett ögonblick möttes våra blickar och vi visste då att allt är som det skall vara. Varje snöflinga faller på rätt plats. Alltid.

Det där ögonblicket då våra blickar möttes i full vakenhet var allt som betydde något. Resten är fotnoter men som fotnoter betraktade synnerligen intressanta.

"Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse.
Detta är min skuld, min stora skuld. Därför ber jag den saliga jungfrun Maria, Guds änglar och helgon och er alla att be för mig till Herren, vår Gud."
                                         Syndabekännelsen i den romersk-katolska mässan.

" ... Min stora skuld ...".
Det är inte heller vår skuld att vi lever livet med en känsla av skuld. I generationer har vi fått inpräntat att vi bär på en stor skuld - skulden för vårt och andras lidande. I generationer har vi rabblat dessa ord och böjt våra huvuden och jag spekulerar i om inte känslan av skuld nu sitter inkodad i själva vårt DNA. Har då vår känsla av skuld ökat eller minskat i en sekulariserad värld där den Gud som skulle förlåta oss för våra skulder tycks vara död. Min uppfattning är att vår känsla av skuld har ökat. Nu är det helt och hållet upp till var och en att befria sig från sin egen skuld.

Hur skall jag utan Guds förlåtelse kunna bli fri från min skuld? Jo, jag skall ta makten över mina tankar och handlingar. Med hjälp av otaliga strategier och metoder skall jag befria mig från tankarnas makt över mitt mående. Tankar som får mig att känna mig liten och maktlös skall bytas ut mot tankar som ger mig kraft. Jag skall piska in i mig själv att jag ALDRIG är ett offer för andra människors handlingar eller yttre omständigheter. Att känna sig som ett maktlöst offer har blivit vår tids största kardinalsynd. Var gång vi känner oss som offer blir vår skuldbörda tyngre.

Och det är inte sällan som vi känner oss som offer för omständigheterna. Tänk bara på alla de gånger vi drabbas av sjukdomar. Det finns en intressant bok av Barbara Ehrenreich som på svenska heter - Gilla läget, hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Denna bok är sprungen ur hennes egna erfarenheter av att vara offer för en cancersjukdom. Då hon fått sin cancerdiagnos utsattes hon för en massiv attack från välmenande väninnor som sade att hon måste ta makten över sin sjukdom. Hon fick veta att det nu var upp till henne att bli frisk. Hon fick på inga villkor ge efter och uppleva sig som ett canceroffer. Om hon gjorde det så skulle det vara hennes fel om hon dog. Då skulle hon dö med känslan av att vara skyldig till sin egen död och de efterlevandes sorg.

Nej, som jag ser det blev vår skuldbörda mångfalt tyngre då vi försökte resonera bort Gud från skuldekvationen. I det samhälle där den kristna kyrkans präster härskade över oss genom att inpränta i oss känslan av skuld kunde vi åtminstone be Gud om förlåtelse. Idag finns ingen förlåtelse. Allt som finns är skuld. Vi fick antagligen cancer därför att vi inte tog makt över vår hälsa från första början. Vi åt fel mat, tränade fel eller tränade inte alls, umgicks med fel vänner (vänner som mådde dåligt och stal vår energi), hade fel arbete, fel partner och fel barn. Eller så fick vi cancer för att vi fick i oss för mycket gifter och för mycket strålning från omgivningen men det var också vårt fel. Hade vi engagerat oss tillräckligt mycket i kampen för att få våra politiker att lagstifta mot GMO och gifter i maten så hade vi inte fått cancer.

Nu var det inte i första hand traumatiska livsomständigheter som cancer jag ville prata om. Jag ville prata om vardagen och vår känsla av att det är vårt eget fel att vi mår dåligt. Känslan av att vi har makten över vårt mående piskas in i oss dagligen. Om vi efter tio år i olika sorters terapi fortfarande mår dåligt är det vårt eget fel. Då är det vi som valt fel terapiformer och/eller fel terapeuter. Det kan aldrig vara terapeutens fel för vi är ju konsumenter på en fri marknad som har makten att välja eller rata en terapeut och tycker vi det verkar svårt så har vi makten att tillskansa oss de kunskaper vi behöver.

Jag tvivlar inte på att de som vill ge oss makten över våra liv och vår hälsa menar väl. Och säkert kan det hjälpa vissa människor att väckas upp ur sina offerroller och se att det finns något de kan göra. Jag är för "empowerment" av alla de slag så länge det finns en öppning till det perspektiv som visar att allt redan är precis som det skall. Vi mår precis så som vi skall må just nu och med hjälp av denna insikt kan vi vakna upp som själva medvetandet i vilket alla sorters mående kommer och går som moln på himlen.

Det var precis den vakenheten min vän uttryckte då hon berättade att hon plötsligt kände att hon var utan skuld till att hon låg där sömnlös klockan halv fyra på morgonen. Hon var hemma i sin sanna natur. Och när hon såg sitt tillstånd från hemma-perspektivet så var allt som det skulle och hon var utan skuld. Hennes upplevelse var på det enda sätt som den kunde vara just då och i den insikten fanns den frid och frihet från skuld som alltid är här.

Det intressanta här är att hennes upplevelse inte går att förklara för någon som inte är i hemma-perspektivet. För en människa som är fastlåst i ett perspektiv där allt handlar om makt, ansvar och skuld låter min väns berättelse som rappakalja. Men det fina är att hon inte behöver förklara. Det är varken hennes eller mitt ansvar att förklara hur verkligheten ser ut från hemma-perspektivet. Det räcker med att säga att den ser annorlunda ut.
Det hela handlar om olika perspektiv och det fina är att vi inte måste välja. Vi kan inte ens välja.
Livet är inte makt eller maktlöshet, skuld eller frihet från skuld, ansvar eller ansvarslöshet. Livet är både och.
Det är min käpphäst just nu. Både och.

7 kommentarer:

  1. Tror du inte det är så att vi visst kan välja. Problemet är bara att vi valde att inte kunna välja!
    Och då kan vi inte längre välja. Många säger att Fri Vilja inte existerar, men jag tror inte det är vad du menar?

    Jag tror att vi en gång var kapabla att ta ett betydligt större ansvar över våra liv. Men sedan vi gjorde valet att inte kunna välja, låter vi en makt ta det ansvar vi inte själva är villiga att ta! Vi vill inte behöva bry oss, vi vill FÖLJA. Vi skapar "samhället" som vore det något slags instans av auktoritet, som ska ta hand om våra liv. Valet att inte bry sig, kanske kan kännas som frihet men det är en illusorisk frihet, i själva verken blir konsekvensen en inskränkning av friheten.

    "Skulden" är den inre vetskapen om att vi gjorde ett kasst val, tror jag. Vi valde oss bort från Gud, och vi försöker återskapa Gud själva, genom att uppträtthålla en yttre makt som vi måste lyda. Och vi tror verkligen (många iaf) att det är Gud som är den makten. Vi söker hålla Gud (den riktiga) utanför genom att skapa slutna system, censurera och kontrollera.

    Allt är i sin ordning. Bara vi kan se ärligt (utan skuld), ser vi den cell vi sitter i. Det är bara att gå ut, ty dörren är olåst! Skulden är låset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Perra! Du och jag har ju pratat om makt förut. Du tillför alltid perspektiv och synpunkter där. Du har erfarenheter jag saknar. Så visst känner jag igen det du skriver. Nu är jag mest nyfiken på om något har förändrats sedan sist i din syn på makt och frihet. Du får gärna utveckla. Kanske ska du skriva ett inlägg på din blogg som kan heta något i stil med makt 2.0 ?

      Radera
    2. Hej Björn

      Tja, det finns ju ingen makt, utan allt är en illusion. Hypnos. Jag håller på att läsa Consciusness is All av en viss herre vid namn Dziuban, och det är bland det häftigaste jag läst på år och dar (du höll på att läsa den också?). Också han använder sig av en film/projektor-liknelse (McKenna gör det också, och Michaels), och det liknelsen är otroligt bra, fast Dziuban tar den till nya höjder.
      De flesta av oss har glömt att vi sitter i en biosalong, att vi faktiskt skulle kunna gå upp till projektorrummet och byta film. De flesta ÄR i själva filmen, identifierade i filmen, och i filmen är vi utsatta. Vi är inte i filmen som våra riktiga jag. Vi är där som stagnerade ekon av våra riktiga jag och känner intuitivt att något är fel.
      Men skuldmakten är bara i filmen, aldrig i biosalongen. Det finns naturligtvis heller ingen skuld. Det finns bara fri vilja, och konsekvenserna av den.

      Radera
    3. Hej Perra!
      Det är fascinerande att läsa det du skriver. Det växer fram ett uttryck hos dig som är helt autentiskt och unikt. Därför känns det också sant för mig även om jag vill formulera det på ett sätt som på ytan ser annorlunda ut. Men jag läser det du skriver med magkänslan nu och då har jag inget annat att säga än AMEN.
      Visst är det himla spännande när man börjar lyssna på det andra säger med magen. Då lämnar man hårklyverierna bakom sig.
      Vissa saker som du skriver håller jag faktiskt inte med om på ett hårklyveriplan. Men fan så jävla oviktigt det planet är!

      Radera
  2. Tack Perra! Mycket intressant. Återkommer med svar och förmodligen också frågor till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Björn, herregud... att ge upp... det är ju det fulaste och svagaste man kan göra enligt folk. Och därför blir det ju ännu svårare... Alla kan kämpa, men ingen kan ge upp. Så vad är kämpandet värt. Det är som att äta eller svälta. Men svälta är tydligen väldigt oacceptabelt. Frossa däremot, är en dygd, så länge man inte går upp i vikt. Bla bla bla. Kul att du skriver igen!

      Radera
    2. Hej seeingwhatis! Ja det är riktigt kul att skriva här igen och kul att få kommentarer! Det känns inte som en kamp. Snarare känns det som att jag givit upp ett sorts motstånd mot att blogga.

      Radera

UA-3343870-1