lördag, mars 29, 2014

Vem kittlar mig under fotsulorna?

- Låt aldrig den andre förlora ansiktet!
Jag minns hur det kändes när jag första gången förstod vad det betyder. Jag var kanske tio år. Min pappa pratade om någon vuxengrej och plötsligt förstod jag att det är "ädelt" att inte slita masken från någon annans ansikte bara för att man kan. Hade vi levt på medeltiden hade vi sagt att det är ridderligt. Ord som ädelt, nobelt, värdigt och ridderligt är laddade ord för mig. Laddade därför att dom gör mig medveten om motsatsen, om grottmänniskan i mig själv och andra. Den där dreglande besten som inte vill äta med bestick och framför allt inte frottera sig med adeln i Riddarhuset. Jag är väl medveten om besten som tar vad hen vill ha utan att fråga. Besten som hålls inspärrad i kulturens tvångströja. The Beast Within. 
Men paradoxalt nog är det något ädelt över den här besten. Rousseau var något på spåren när han gestaltade den ädle vilden som lever i samklang med naturen. Ingen gräns mellan inre och yttre natur. En sammansmältning av inre och yttre. Det ligger något oerhört värdigt och storslaget i den bilden. Men också något skrämmande. 
Vi dras alla till autenticitet. Vi äger alla förmågan att känna lukten av det falska. Det tillgjorda, uppstyltade och krystade. Men vi lär oss ignorera det falska. Vi lär oss faktiskt älska det falska och undvika det autentiska. Och våra lärare gör det för vårt eget bästa. Belönar falskhet. Belönar tillgjordhet. Hjärntvättar oss med falskhet. Och dom gör det verkligen för vårt eget bästa för utan denna skolning riskerar vi att hamna i utanförskap, stämplas med en psykiatrisk diagnos och medicineras till lydnad.  
Ganska många människor lever idag på gränsen till galenskap. En och annan individ ur släktet homo sapiens lever med en frustande längtan efter att bli hela. Ett kliande begär efter att den yttre omgivningen skall vara i samklang med den inre naturen. Dessa välsignade individer får kväljningar av shoppinggallerior, asfalt och en allt mer påträngande, blippande och flimrande bling-bling-kultur. Dessa ädla själar dras till orörd natur. Stor himmel och djupa sjöar. Doften av mull och trädens rötter. Dessa sällsynta människor dras till det shamanska, till uråldriga riter, till dödens lian och den stora modern. 
Dessa vackra bröder och systrar stannar inte vid att flirta med estetiken i filmer som Avatar utan knyter faktiskt på sig sina vandringskängor, packar sin matsäck och ger sig ut i skogen. På riktigt. 

Samtidigt älskar jag kultur. Vore jag medlem av Riddarhuset skulle jag förmodligen med stor behållning prata rävjakt med grevar och baroner, smuttandes på ädel årgångskonjak. Jag har en stor passion för opera och klassisk musik som ju exemplifierar en excess av subtil förfining. En Puccini-opera är lika mördande vacker som den är uppstyltad och tillgjord. 
Det kanske ser ut som att jag ställer kultur mot natur men det är mest en lek med begrepp och språk. Det ena kommer ju ur det andra och jag är inte nämnvärt intresserad av en återgång till ett samhälle där människor förvisso levde nära naturen men också höll sig med slavar och offrade barn för att blidka sina ständigt vredgade Gudar. 

På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av vad som finns där bakom våra ansikten. I mitt arbete som farmacevt på Apotek möter jag många ansikten under en dag. Men vad är egentligen ett ansikte? Är ditt ansikte måhända din mask, din persona? Jag hör en viskande röst som säger att det finns något ordlöst där bakom din persona. Något jag kan möta utan ord. Något jag kan luta mig in i och komma nära utan att behöva röra min kropp. Det är som att jag kan lyssna till det ordlösa som finns bakom dina ord. Och när jag lyssnar till det ordlösa i dig känns det ibland som att det kommer mig till mötes utan att du själv rör din kropp. 

Modeller av människan som tvådelad, femdelad eller femtioelvadelad kan vara intressanta som tankekonstruktioner betraktade men tynger mest ner. Ändå är det anmärkningsvärt att den tvådelade kropp-själ-modellen alltid lyckats hålla sig kvar i finrummen trots att vi gjort många heroiska försök att förpassa den till historieböckerna. 
Är det din själ som jag känner finns där bakom ditt ansikte?
Jag stannar där. Stannar vid den känslan och lyssnar. Du kommer mot mig nu. Men inte med ditt fysiska ansikte som nu visar upp ett lätt förbryllat uttryck. Och det är inte alls konstigt att du ser förbryllad ut. Det gör säkert jag också. 
Det finns mycket bakom det ansikte vi visar upp för världen. Det min pappa menade när han sade att man aldrig skall låta den andre förlora ansiktet var nog att inte tvinga den andre att blotta skammens ansikte. För bakom kulturens ansikte finns ett skammens ansikte, ett lustens ansikte, den vilda bestens ansikte. Mask efter mask. Lager på lager. 
Men vad är det där som ordlöst möter mig och rör vid det ordlösa i mig? Är det vad vi brukar kalla själen?
Jag tror det och känner att jag tycker allt mer om begreppet själ så länge det får vara här i all enkelhet. Jag vill låta själen vara här och lyssna till den utan inblandning av ord och berättelser. Fängslande berättelser om själar som reser i tiden, från kropp till kropp, från stjärna till stjärna. Själar som kan lämna kroppen för att resa i multiversum och träffa fascinerande varelser på andra medvetandeplan. Själar som bär med sig minnen av tidigare liv, som har en uppgift att utföra här på jorden, som har en läxa att lära i den här inkarnationen. 

Det som verkligen kännetecknar det jag vill kalla själen är det tyngdlösa, avskalade och nakna. Det fjäderlätta och blixtrande snabba. Själen står fritt till allehanda storslagna berättelser. Inte fritt från utan fritt till. Vad din själ berättar för mig är inte nedtyngt av ord och begrepp. Det är blixtrande snabbt och lätt. Som ett psykedeliskt space som sprakar av kosmisk elektricitet. Din själ blinkar till mig och jag bara vet. En pillemarisk blinkning från dig är allt som behövs för att jag skall veta. För själen ryms ALLT i en blinkning. Vi behöver inte ägna oss åt några långa utläggningar om vi inte vill. Det är MAGI på riktigt.

Nu kan jag inte låta bli att ställa frågan - varför har din själ valt att inkarnera i just din kropp? Jag blåser ut dessa ord i universum som vore dom regnbågsskimrande såpbubblor. För en sak vet jag. Om din själ får lust att svara på den frågan kommer svaret tillbaka som regnbågsskimrande såpbubblor. Eller något liknande. Kanske som ett tomtebloss på natthimlen. Eoner av tid komprimerade i en blinkning med ditt ena öga. 
Jag vet att du har svarat när jag känner mig sprallig och leklysten. För sådan är du. Du kittlar mig under fotsulorna. Det är vad du gör. Stör mig när jag sitter och läser om själens resa i någon esoterisk skrift.
Med en blinkning förmedlar du kanske följande budskap:

- Kommer du inte ihåg? Du och jag bestämde oss för att leka att vi var plågade människor med problem och eksem. Vi gick in för det med hull och hår. Vi låtsades ge varandra sår och trodde att vägen till läkning var svår och tog många år.

Jag svarar med ett kolsyrat skratt som sprider sig likt stjärnhopar i universum. Vad har vi egentligen ställt till med du och jag?

måndag, mars 24, 2014

Lila

Jag går på den mjuka skogsstigen under höga träd som ännu inte iklätt sig sin lövdräkt. Fåglarna sjunger om att våren är i antågande och de solstrålar som når mig genom grenverket värmer mitt ansikte. Jag är tyngdlös och känner spring i benen. Det finns ingenting i den här världen som kan oroa mig just nu. Inga mörka moln tornar upp sig. Varken i det yttre eller det inre. Jag andas fritt och lätt, mitt hjärta sjunger himmelskt bekymmerslösa sånger och nu dansar jag fram på den fjädrande mjuka skogsstigen. Min verklighet just nu är ett löfte om lek och äventyr. 
Och precis här - med ordet äventyr - krystas dramat fram ur nuets mjuka, tidlösa sköte. Hjältens resa, alla äventyrs äventyr, är det enda som äger kraften att locka fram tiden ur nuets tidlöshet. Hjältens resa förlöser tiden. 
Det visar sig plötsligt att jag är på väg någonstans i den nyfödda framtiden. Snart är sommaren här för att följas av hösten och slutligen vintern. Storm och isande kyla väntar där framme. Prövningens tid. Själens mörka natt. Varg och Björn kommer stryka runt i den här skogen med magar skrikande av hunger och käftar som längtar efter att smaka det varma blodet från min strupe. Agnarna kommer skiljas från vetet. Skall jag som är dramats hjälte klara mig så att jag kan dansa fram här under träden vid samma tid nästa år? 
Jag är som sagans hjälte en krigare vars uppgift är att med stort mod och okuvliga beslutsamhet försvara ljuset och kärleken mot mörkrets och ondskans krafter. (Eller något liknande) Allteftersom dramat pågår sugs jag närmare det ödesmättade slutet. Så är det bara för varje saga måste ha ett slut. Men hur kommer den här sagan sluta? Kommer hjälten segra? Varje sann hjältesaga måste vara en infernalisk nagelbitare och är den inte det är den inget annat än f#¤%ing waste of time.

Å, min älskade. Där är du ju! Återigen förtrollade du mig med ditt mörker och med ditt ljus. Du fick mig att glömma ditt ansikte. Jag älskar dig för att din grymhet saknar gränser, för att din mjuka famn är ett vidsträckt hav av ömhet. Dom har kallat dig för många namn. Någon har sagt att du är Lila - The Divine Play - The Cosmic Game. Det spelar ingen roll för nu är du åter i min famn. Nu viskar vi till varandra igen. Jag känner värmen från din andedräkt nu. Mina fingrar får återigen nudda vid ditt ansiktes konturer. Mina läppar får återigen smaka din evighet. Och jag kan känna att din leklust är omättlig. Du är ett löfte om lek och äventyr. Det är vad du är min älskade!

lördag, mars 15, 2014

Tack Ayn Rand!

Jag ser mig själv som en väldigt nyfiken människa. Men jag är inte typen som är nyfiken på allt. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är för mig nya perspektiv som får mig att tappa fotfästet för en stund. Perspektiv som gör mig lite förvirrad och oroad. Ibland blir jag såklart mer än lite förvirrad och orolig. Men det är smällar man får ta när man som jag är nyfiken i en strut. I somras djupdök jag i ett sådant där perspektiv som var mer än måttligt förvirrande och oroande. Jag skäms nästan för att berätta vad det var men gör det ändå. Det var Ayn Rands två tegelstenar till böcker – The Fountainhead och Atlas Shrugged. För er som inte vet vad Ayn Rand står för kan jag säga följande. Hennes böcker läses som heliga skrifter av ultrakonservativa högerpolitiker och Teaparty-politiker i USA. Ayn Rand var en av Margareth Thatchers största inspirationskällor. I Sverige hamnade centerpartiets ledare Annie Lööf i blåsväder för att hon nämnt att hon läste Ayn Rand. Men Rands böcker är som sagt gigantiska tegelstenar. Jag ansåg mig inte ha tid att läsa böcker som dessa från pärm till pärm så jag lyssnade till dem som ljudböcker. Överallt hade jag Ayn Rand i mina lurar. På toaletten och på promenad i skogen. På väg till jobbet och på väg från jobbet. Jag utsatte mig för en regelrätt hjärntvätt.

Men vad var det då hos Ayn Rand som gjorde mig så nyfiken? Det var inte som man skulle kunna tro hennes politiska ideologi. Hennes sätt att upphöja den rena kapitalismen till religion eller hennes sätt att med en intelligent och subtil retorik nedvärdera solidaritet och empati. Nej, det var hennes rabiata motstånd mot andlighet och mystik. Det kändes som att jag sakta men säkert sögs in i hennes huvud och kropp och upplevde världen där inifrån. Till slut tänkte och kände jag nästan som Ayn Rand. Det var ett experiment jag inte vill rekommendera. Det var stundvis väldigt obehagligt men jag kände mig också förförd.
Jag blev så påverkad av Rands böcker att jag under en förvirrad period på några månader började känna fientliga känslor när jag tänkte på mina gamla husgudar Eckhart Tolle, Mooji, Adyashanti med flera. Jag hörde deras ord från Ayn Rands perspektiv och blev provocerad och aggressiv.
Jag måste klargöra att jag på intet vis skyller min förvirring på Rand. Det fanns en anledning till att jag gick in i hennes perspektiv och det var något mer än nyfikenhet och lust att utmana mig själv. Rand blev ett led i en process som pågått under några år. Hon blev en katalysator som snabbade på och tydliggjorde saker och ting.

Kärlekens låga må lysa hur starkt och klart som helst men förr eller senare kommer det en regnstorm. Ayn Rands böcker kom in i mitt huvud som en regnstorm och min kärlek till andligheten och mystiken prövades.
Jag måste erkänna att Ayn Rands böcker är genialiskt konstruerade. De är skönlitterära och hon låter dramats antagonister företräda alla mina argument och försvar. Sedan låter hon sina protagonister, över hundratals sidor, långsamt mala ner mina argument, ett efter ett. Men hon gör det långsamt med varsam hand så att jag inte känner mig för provocerad. Hon lägger grodan i kallt vatten och värmer upp vattnet så sakta att grodan aldrig får för sig att hoppa ur och rätt vad det är så är den kokt. Djävulskt lömskt och manipulativt.

Precis som grodan misslyckades jag med att hoppa ur innan det var för sent. Min karta över verkligheten kokades länge och väl och tack vare detta destillerades något fram. Det blev klart och tydligt att det finns en kärlek i mig som Ayn Rands hjärntvätt inte kunde rå på. Kärleken till det ordlösa och namnlösa mysteriet som jag ändå väljer att ge namnet The Beloved. Jag kan också kalla det Gud eller Stillheten. Sanningen eller Verkligheten. Mitt hjärta vet utan namn eller ord. Man kan koka min hjärna hur länge som helst. Mitt hjärta kommer alltid veta och har alltid vetat. Det är en kärlek som liknar den romantiska på det sättet att den är irrationell och obegriplig för förnuftet. Den här kärleken viskar i mitt blod. Dag och natt. Hon viskar ett språk som bara mitt hjärta förstår.

Ingenting kunde göra mig så irriterad som andliga typer som pratade om Peace & Love. Jag minns hur den irritationen kändes. Som en blandning av klådan från ett myggbett och surret av en envis fluga. Det måste ha varit så Ayn Rand kände.
Det som är irriterande för intellektet är att den här kärleken är oemotståndlig och oförstörbar. Kanske är det för att den på riktigt transcenderar intellektet. Allt annat kan kokas sönder med hjälp av hjärntvätt. Det är min upplevelse. Min erfarenhet.

När jag känner mig stilla och innerlig i hjärtat kan jag ana ljuset från Min Älskade i allt och alla. Det är ett stilla ljus som jag bara kan ana i ögonvrån. Likaså kan jag ana hennes viskningar i stillheten bakom alla typer av brus. Jag kan nudda vid henne med mina fingertoppar. I den allra lättaste beröringen som bara är som en aning. Där möts vi. Hon och jag.
Hon gör något med mig. Jag finns till för henne nu och gör det hon vill att jag skall göra.

Om Ayn Rand hade läst det sista stycket hade hon förmodligen kräkts. Men hon vilar, salig i åminnelse, i evigheten sedan 1982. Hon har påverkat många människor genom sina böcker och fortsätter att göra det. Hennes böcker trycks i ständigt nya och större upplagor. Hennes författarskap inspirerade Anton LaVey att 1969 skriva The Satanic Bible. Mig inspirerade hon att skriva det här inlägget. När jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt till Rands ord så kan jag - tro det eller ej - ana Min Älskades viskningar bakom orden.


onsdag, mars 05, 2014

Det orena fröet

- Purify, purify, purify!!!
För ett ögonblick känns uppmaningen lockande. Alkemisten i mig vaknar till liv. Jag vill rena fram guld, ädlaste, heligaste guld. Men nu är det inte alkemisten i mig som adresseras med dessa ord utan meditatören. Purify, purify, purify är en uppmaning som kommer från en viss buddhistisk meditationslärare. Det är mitt sinne som skall renas från allt det som skapar lidande i mig, i dig och i hela mänskligheten. Lärarens röst är kraftfull, djup och rik på övertoner. Det är en kärleksfull röst som vill mig väl. Den kommer från en varm och vänlig plats i mannens hjärta och är full av liv och glädje.
Men det är något med orden ren och oren som väcker gamla minnen till liv. Det handlar om en personlig historia som meditationsläraren är omedveten om. Man skulle kunna hävda att det är ett misstag från hans sida men jag vill inte gå in i den diskussionen. Han har hjärtat på rätt ställe och vill mig väl. Det känner jag och det får räcka så.
Men för dig kan jag berätta att ordet rening kan kicka igång en inre historia i mig som lyder såhär:
Jag ser nog ut att vara en rätt trevlig och normal kille men innerst inne i mig, dolt för andra, finns ett orent frö som måste lokaliseras och utrotas. Det får på inga villkor tillåtas slå rot och växa upp ty det bär inom sig en väldig jämmerdal fylld av vansinne och katastrofer som bara väntar på att bryta fram.
Detta orena frö är min innersta hemlighet och ger upphov till en dunkel, existentiell skam som brinner inom mig likt en ond ljuslåga. Denna skam viskar i mitt öra att det aldrig var meningen att jag skulle bli människa. Ett stort misstag har begåtts och nu är jag fångad här i denna dödsdömda kropp som gör sin obegripliga och meningslösa dans i denna tillika dödsdömda kultur. Det enda som nu kan vara meningsfullt är att lokalisera och förstöra detta orena frö.
Jag kan aldrig riktigt slappna av och tillåta mig att bara vara människa. Hur skulle jag kunna göra det!? Mitt människovarande är ju ett ödesdigert misstag och källsprånget till allt lidande. Risken finns alltid att något av detta orena skall slinka ut som en osynlig och ogripbar doft av ruttnande lik och evig förbannelse, för att sedan likt en demon leta sig fram till andras näsborrar. Tänk om någon skulle upptäcka att den kusliga doften kommer från mig!? Då skulle alla veta vem som är ondskans och lidandets källsprång. Alltså måste jag vara på min vakt och inte slappna av för mycket. Det bästa är om jag kan hålla mig för mig själv så mycket som möjligt. Bli en solitär. Suverän och oberoende. Inte komma för nära andra och inte blotta mitt inre där det orena fröet gömmer sig och bidar sin tid.
Det här var under många år min historia på ett till största delen omedvetet plan.  Visst är det bara en historia men den är fascinerande på något vis. Den gav mig något att göra. Ett livsprojekt. Jakten på detta orena fröet. Till andra sade jag att jag sökte mig själv men det var inte hela sanningen. Jag försökte finna det orena fröet som gömde sig i kärnan av min identitet. Search and destroy.
- DESTROY, DESTROY, DESTROY!!!
- Purify, purify, purify!!!
Vad är skillnaden?
Alltså, ord är ju bara ord. Bara jag kan veta hur ord och känslor är förbundna i just mig.
Hur som helst tror jag den här typen av inre drama kan förtrolla vem som helst då det finns en skräddarsydd historia för var och en. En historia som just du och ingen annan taggar på. Själv var jag så förtrollad av dramat att jag var villig att dra på mig decennier av lidande för att få uppleva ovanstående inre drama.
Jag tror det var den apoalyptiska touchen som fick mig hooked. Innerst inne i hjärtats allra hemligaste rum ligger detta orena frö och bidar sin tid. Ondskans frö. Vansinnets frö. Den totala katastrofens frö. Search it and destroy it. Där hade jag mitt heroiska uppdrag. BLI REN! Purify your self! Det var min andliga resa, mitt inre drama och det var förtrollande. Essensen av all dramaturgi fanns i denna historia. Konflikt. Krig. Gott vs ont. Rent vs orent.
Jag försökte allt. Jag försökte bränna bort fröet. Älska bort det. Acceptera bort det. Ignorera det och svälta ut det. Allt försökte jag. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst men det är skit samma vad jag räknar upp för ingenting hjälpte. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag var grundlurad och att gudarna låg dubbelvikta av skratt i sina himlar. Det fanns nämligen inte. Det där orena fröet.
Det var bara ett knasigt påhitt, en historia som jag hittat på inspirerad av kultur och religion. Myten om det orena fröet i mig. Myten om behovet av rening. Myten om att det skulle vara något fel på vissa impulser och vissa känslor. En myt som lever och frodas på ett individuellt såväl som ett kollektivt plan.
På senare år har detta inre drama på ett kollektivt plan manifesterat sig som ett högst verkligt klimathot och ett stundande armageddon där allt vi byggt upp och håller kärt riskerar att slitas bort från oss när moder jord fått nog och tvingas hämnas alla de övergrepp som tillfogats henne av en mänsklighet som på ett kollektivt plan bär på något orent och sjukt i sitt innersta väsen. En orenhet som ur sitt sköte föder fram de girighetens och empatilöshetens demoner som hotar med att bli hennes undergång.
Som en parentes villa jag inflika att det är viktigt att urskilja vad som är myten om det orena och vad som i en kulturell och historisk kontext kan identifieras som oönskade impulser och handlingar. I varje given kultur och epok finns oönskade handlingar. Det skall inte förnekas. Så ser det ut att vara och så kanske det måste vara för att vi människor skall kunna leva tillsammans. För ett bra spel behövs spelregler. En regel säger att du inte får döda dina medmänniskor. Men det finns ingen regel utan undantag. En annan regel säger att du får och bör döda din medmänniska om hon strider för en annan nation som hotar din nations frihet och självbestämmande. En mördare kan dekoreras med medaljer och hyllas som hjälte av en hel nation medan en annan mördare stigmatiseras och låses in på livstid. Hur kan det vara så? Svaret på dylika frågor står att finna i våra lagböcker. Inte i hjärtat.
Detta skulle kunna vara inledningen till en reflektion kring etik och moral samt behovet av handling i skuggan av klimathotet men jag skall inte gå där den här gången. Vad jag vill säga nu är bara att alla våra impulser, också de mordiska är en del av ett större kollektivt drama så intrikat och magnifikt att det vida äverskrider dina och mina vildaste fantasier.
Att inte våga kasta sig in i detta magnifika vidvinkel perspektiv och begränsa sig till att se impulser och handlingar från ett specifikt kulturellt perspektiv kan leda till att det som är oönskat förvrängs till att bli något orent och sjukligt hos individen. Det finns ingen impuls eller handling som är oren. Det finns bara sådant som är oönskat just här och nu. Det finns bara en vidunderligt stor och grymt vacker dans här på jorden och det är mänsklighetens dans. Denna dans är verkligen grymt vacker och får oss att blöda, skrika, jubla, älska, skratta och dansa de mest obegripligt förtrollande danser. Dansen är verkligen vacker bortom allt förnuft. Den är fri från allt rationellt och trancenderar allt som heter moral och etik. Dansens grymma skönhet är uppenbar när man någon sällsynt gång får nåden att se en glimt av den. I ett sådant benådat evigt ögonblick förlorar varje historia om individens eller mänsklighetens behov av rening sin gravallvarliga tyngd. Alla projekt som handlar om rening av individens sinne förvandlas från något betungande viktigt och ödesmättat till en naturlig process som följer den förunderligt stora dansen.
Dansens storhet är till sin natur evigt inkluderande och transcenderande och det finns inget i denna dans som behöver utesluta moral och etik. Allt får plats, allt kan inkluderas och allt kan transcenderas.
Jag hör åter uppmaningen - purify, purify, purify. Jag känner:
- Love, love, love!!!
Förlåt mig men jag hittar inget annat sätt att uttrycka vad jag känner just nu. Inte älska för att bli ren. Nej, det känns mer som älska för att bli hel. Älska för att upptäcka att hjärtat alltid är större än förnuftet kan greppa. Din hand kan greppa en vacker sten som du hittat på stranden. Inte så mycket mer. Ditt hjärta däremot kan omsluta oändligheten. Så är det bara.
UA-3343870-1