onsdag, mars 05, 2014

Det orena fröet

- Purify, purify, purify!!!
För ett ögonblick känns uppmaningen lockande. Alkemisten i mig vaknar till liv. Jag vill rena fram guld, ädlaste, heligaste guld. Men nu är det inte alkemisten i mig som adresseras med dessa ord utan meditatören. Purify, purify, purify är en uppmaning som kommer från en viss buddhistisk meditationslärare. Det är mitt sinne som skall renas från allt det som skapar lidande i mig, i dig och i hela mänskligheten. Lärarens röst är kraftfull, djup och rik på övertoner. Det är en kärleksfull röst som vill mig väl. Den kommer från en varm och vänlig plats i mannens hjärta och är full av liv och glädje.
Men det är något med orden ren och oren som väcker gamla minnen till liv. Det handlar om en personlig historia som meditationsläraren är omedveten om. Man skulle kunna hävda att det är ett misstag från hans sida men jag vill inte gå in i den diskussionen. Han har hjärtat på rätt ställe och vill mig väl. Det känner jag och det får räcka så.
Men för dig kan jag berätta att ordet rening kan kicka igång en inre historia i mig som lyder såhär:
Jag ser nog ut att vara en rätt trevlig och normal kille men innerst inne i mig, dolt för andra, finns ett orent frö som måste lokaliseras och utrotas. Det får på inga villkor tillåtas slå rot och växa upp ty det bär inom sig en väldig jämmerdal fylld av vansinne och katastrofer som bara väntar på att bryta fram.
Detta orena frö är min innersta hemlighet och ger upphov till en dunkel, existentiell skam som brinner inom mig likt en ond ljuslåga. Denna skam viskar i mitt öra att det aldrig var meningen att jag skulle bli människa. Ett stort misstag har begåtts och nu är jag fångad här i denna dödsdömda kropp som gör sin obegripliga och meningslösa dans i denna tillika dödsdömda kultur. Det enda som nu kan vara meningsfullt är att lokalisera och förstöra detta orena frö.
Jag kan aldrig riktigt slappna av och tillåta mig att bara vara människa. Hur skulle jag kunna göra det!? Mitt människovarande är ju ett ödesdigert misstag och källsprånget till allt lidande. Risken finns alltid att något av detta orena skall slinka ut som en osynlig och ogripbar doft av ruttnande lik och evig förbannelse, för att sedan likt en demon leta sig fram till andras näsborrar. Tänk om någon skulle upptäcka att den kusliga doften kommer från mig!? Då skulle alla veta vem som är ondskans och lidandets källsprång. Alltså måste jag vara på min vakt och inte slappna av för mycket. Det bästa är om jag kan hålla mig för mig själv så mycket som möjligt. Bli en solitär. Suverän och oberoende. Inte komma för nära andra och inte blotta mitt inre där det orena fröet gömmer sig och bidar sin tid.
Det här var under många år min historia på ett till största delen omedvetet plan.  Visst är det bara en historia men den är fascinerande på något vis. Den gav mig något att göra. Ett livsprojekt. Jakten på detta orena fröet. Till andra sade jag att jag sökte mig själv men det var inte hela sanningen. Jag försökte finna det orena fröet som gömde sig i kärnan av min identitet. Search and destroy.
- DESTROY, DESTROY, DESTROY!!!
- Purify, purify, purify!!!
Vad är skillnaden?
Alltså, ord är ju bara ord. Bara jag kan veta hur ord och känslor är förbundna i just mig.
Hur som helst tror jag den här typen av inre drama kan förtrolla vem som helst då det finns en skräddarsydd historia för var och en. En historia som just du och ingen annan taggar på. Själv var jag så förtrollad av dramat att jag var villig att dra på mig decennier av lidande för att få uppleva ovanstående inre drama.
Jag tror det var den apoalyptiska touchen som fick mig hooked. Innerst inne i hjärtats allra hemligaste rum ligger detta orena frö och bidar sin tid. Ondskans frö. Vansinnets frö. Den totala katastrofens frö. Search it and destroy it. Där hade jag mitt heroiska uppdrag. BLI REN! Purify your self! Det var min andliga resa, mitt inre drama och det var förtrollande. Essensen av all dramaturgi fanns i denna historia. Konflikt. Krig. Gott vs ont. Rent vs orent.
Jag försökte allt. Jag försökte bränna bort fröet. Älska bort det. Acceptera bort det. Ignorera det och svälta ut det. Allt försökte jag. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst men det är skit samma vad jag räknar upp för ingenting hjälpte. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag var grundlurad och att gudarna låg dubbelvikta av skratt i sina himlar. Det fanns nämligen inte. Det där orena fröet.
Det var bara ett knasigt påhitt, en historia som jag hittat på inspirerad av kultur och religion. Myten om det orena fröet i mig. Myten om behovet av rening. Myten om att det skulle vara något fel på vissa impulser och vissa känslor. En myt som lever och frodas på ett individuellt såväl som ett kollektivt plan.
På senare år har detta inre drama på ett kollektivt plan manifesterat sig som ett högst verkligt klimathot och ett stundande armageddon där allt vi byggt upp och håller kärt riskerar att slitas bort från oss när moder jord fått nog och tvingas hämnas alla de övergrepp som tillfogats henne av en mänsklighet som på ett kollektivt plan bär på något orent och sjukt i sitt innersta väsen. En orenhet som ur sitt sköte föder fram de girighetens och empatilöshetens demoner som hotar med att bli hennes undergång.
Som en parentes villa jag inflika att det är viktigt att urskilja vad som är myten om det orena och vad som i en kulturell och historisk kontext kan identifieras som oönskade impulser och handlingar. I varje given kultur och epok finns oönskade handlingar. Det skall inte förnekas. Så ser det ut att vara och så kanske det måste vara för att vi människor skall kunna leva tillsammans. För ett bra spel behövs spelregler. En regel säger att du inte får döda dina medmänniskor. Men det finns ingen regel utan undantag. En annan regel säger att du får och bör döda din medmänniska om hon strider för en annan nation som hotar din nations frihet och självbestämmande. En mördare kan dekoreras med medaljer och hyllas som hjälte av en hel nation medan en annan mördare stigmatiseras och låses in på livstid. Hur kan det vara så? Svaret på dylika frågor står att finna i våra lagböcker. Inte i hjärtat.
Detta skulle kunna vara inledningen till en reflektion kring etik och moral samt behovet av handling i skuggan av klimathotet men jag skall inte gå där den här gången. Vad jag vill säga nu är bara att alla våra impulser, också de mordiska är en del av ett större kollektivt drama så intrikat och magnifikt att det vida äverskrider dina och mina vildaste fantasier.
Att inte våga kasta sig in i detta magnifika vidvinkel perspektiv och begränsa sig till att se impulser och handlingar från ett specifikt kulturellt perspektiv kan leda till att det som är oönskat förvrängs till att bli något orent och sjukligt hos individen. Det finns ingen impuls eller handling som är oren. Det finns bara sådant som är oönskat just här och nu. Det finns bara en vidunderligt stor och grymt vacker dans här på jorden och det är mänsklighetens dans. Denna dans är verkligen grymt vacker och får oss att blöda, skrika, jubla, älska, skratta och dansa de mest obegripligt förtrollande danser. Dansen är verkligen vacker bortom allt förnuft. Den är fri från allt rationellt och trancenderar allt som heter moral och etik. Dansens grymma skönhet är uppenbar när man någon sällsynt gång får nåden att se en glimt av den. I ett sådant benådat evigt ögonblick förlorar varje historia om individens eller mänsklighetens behov av rening sin gravallvarliga tyngd. Alla projekt som handlar om rening av individens sinne förvandlas från något betungande viktigt och ödesmättat till en naturlig process som följer den förunderligt stora dansen.
Dansens storhet är till sin natur evigt inkluderande och transcenderande och det finns inget i denna dans som behöver utesluta moral och etik. Allt får plats, allt kan inkluderas och allt kan transcenderas.
Jag hör åter uppmaningen - purify, purify, purify. Jag känner:
- Love, love, love!!!
Förlåt mig men jag hittar inget annat sätt att uttrycka vad jag känner just nu. Inte älska för att bli ren. Nej, det känns mer som älska för att bli hel. Älska för att upptäcka att hjärtat alltid är större än förnuftet kan greppa. Din hand kan greppa en vacker sten som du hittat på stranden. Inte så mycket mer. Ditt hjärta däremot kan omsluta oändligheten. Så är det bara.

4 kommentarer:

  1. Fantastiskt Björn!

    Jag älskar ditt språk, det är en fröjd när du låter orden dansa fritt och levande. Inte så svårt för mig att förstå vad du menar, även fast jag kanske talar om mörker, där du talar om orent frö. Min historia hette "mitt mörker", din hette "det orena fröet".

    Tänk att det är så fängslande och tar så mycket tid att leva igenom våra mest "älskade" historier och hur smärtsamt det kan vara att släppa dem eller genomskåda dem. Befriande till en viss del, men det kan också lämna efter sig en stor saknad paradoxalt nog. Man känner om man är redo.

    Jag är inte säker på att jag är det.

    Kram C

    SvaraRadera
  2. Hej C
    Du är alltid redo :) Det är jag säker på. Inte bara i sann scoutanda utan också på ett absolut plan. Att vi inte är redo är bara en av otaliga versioner av storyn som säger att något ännu saknas, något måste fixas, något måste renas osv.
    Jag håller med om att dessa stories är FÄNGSLANDE. Oerhört fängslande. Och dom ryms i ditt hjärta. Dom måste inte upphöra. Vänta inte på att dom skall upphöra!! I hjärtats djup vet du redan att allt är som det skall. DU VET DET! Du bara låtsas något annat ;)
    Kram
    Björn

    SvaraRadera
  3. I mitt fall hette det synd. Det var vad min omgivning lärt mig.
    En kväll när jag kom in till min sons rum, har var ungefär sex år gammal, hade han öppnat fönstret och satt på skrivbordet och tittade ut på den mörka kvällshimlens alla stjärnor. När jag frågade vad han gjorde sa han att han älskade himlen. Kanske hans hjärta omslöt oändligheten... Kände storheten.

    SvaraRadera
  4. Gud vad vackert! Tack så innerligt för den bilden Maria. Jag blev helt tagen när jag läste det först och sedan glömde jag kommentera. Men nu vill jag säga tack! Jag ser din son sitta där ... WOW.

    SvaraRadera

UA-3343870-1