måndag, mars 24, 2014

Lila

Jag går på den mjuka skogsstigen under höga träd som ännu inte iklätt sig sin lövdräkt. Fåglarna sjunger om att våren är i antågande och de solstrålar som når mig genom grenverket värmer mitt ansikte. Jag är tyngdlös och känner spring i benen. Det finns ingenting i den här världen som kan oroa mig just nu. Inga mörka moln tornar upp sig. Varken i det yttre eller det inre. Jag andas fritt och lätt, mitt hjärta sjunger himmelskt bekymmerslösa sånger och nu dansar jag fram på den fjädrande mjuka skogsstigen. Min verklighet just nu är ett löfte om lek och äventyr. 
Och precis här - med ordet äventyr - krystas dramat fram ur nuets mjuka, tidlösa sköte. Hjältens resa, alla äventyrs äventyr, är det enda som äger kraften att locka fram tiden ur nuets tidlöshet. Hjältens resa förlöser tiden. 
Det visar sig plötsligt att jag är på väg någonstans i den nyfödda framtiden. Snart är sommaren här för att följas av hösten och slutligen vintern. Storm och isande kyla väntar där framme. Prövningens tid. Själens mörka natt. Varg och Björn kommer stryka runt i den här skogen med magar skrikande av hunger och käftar som längtar efter att smaka det varma blodet från min strupe. Agnarna kommer skiljas från vetet. Skall jag som är dramats hjälte klara mig så att jag kan dansa fram här under träden vid samma tid nästa år? 
Jag är som sagans hjälte en krigare vars uppgift är att med stort mod och okuvliga beslutsamhet försvara ljuset och kärleken mot mörkrets och ondskans krafter. (Eller något liknande) Allteftersom dramat pågår sugs jag närmare det ödesmättade slutet. Så är det bara för varje saga måste ha ett slut. Men hur kommer den här sagan sluta? Kommer hjälten segra? Varje sann hjältesaga måste vara en infernalisk nagelbitare och är den inte det är den inget annat än f#¤%ing waste of time.

Å, min älskade. Där är du ju! Återigen förtrollade du mig med ditt mörker och med ditt ljus. Du fick mig att glömma ditt ansikte. Jag älskar dig för att din grymhet saknar gränser, för att din mjuka famn är ett vidsträckt hav av ömhet. Dom har kallat dig för många namn. Någon har sagt att du är Lila - The Divine Play - The Cosmic Game. Det spelar ingen roll för nu är du åter i min famn. Nu viskar vi till varandra igen. Jag känner värmen från din andedräkt nu. Mina fingrar får återigen nudda vid ditt ansiktes konturer. Mina läppar får återigen smaka din evighet. Och jag kan känna att din leklust är omättlig. Du är ett löfte om lek och äventyr. Det är vad du är min älskade!

4 kommentarer:

  1. Dina ord är som honung. Jag är glad att få följa dig igen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir åt att se dina ord här igen! Vi följa åt Momo. Alltid :)

      Radera
  2. Svar
    1. :-)
      Yes! Det skogen allt kretsar kring.
      Tack för att du hjälper mig att se djupare in i orden.

      Radera

UA-3343870-1