lördag, mars 29, 2014

Vem kittlar mig under fotsulorna?

- Låt aldrig den andre förlora ansiktet!
Jag minns hur det kändes när jag första gången förstod vad det betyder. Jag var kanske tio år. Min pappa pratade om någon vuxengrej och plötsligt förstod jag att det är "ädelt" att inte slita masken från någon annans ansikte bara för att man kan. Hade vi levt på medeltiden hade vi sagt att det är ridderligt. Ord som ädelt, nobelt, värdigt och ridderligt är laddade ord för mig. Laddade därför att dom gör mig medveten om motsatsen, om grottmänniskan i mig själv och andra. Den där dreglande besten som inte vill äta med bestick och framför allt inte frottera sig med adeln i Riddarhuset. Jag är väl medveten om besten som tar vad hen vill ha utan att fråga. Besten som hålls inspärrad i kulturens tvångströja. The Beast Within. 
Men paradoxalt nog är det något ädelt över den här besten. Rousseau var något på spåren när han gestaltade den ädle vilden som lever i samklang med naturen. Ingen gräns mellan inre och yttre natur. En sammansmältning av inre och yttre. Det ligger något oerhört värdigt och storslaget i den bilden. Men också något skrämmande. 
Vi dras alla till autenticitet. Vi äger alla förmågan att känna lukten av det falska. Det tillgjorda, uppstyltade och krystade. Men vi lär oss ignorera det falska. Vi lär oss faktiskt älska det falska och undvika det autentiska. Och våra lärare gör det för vårt eget bästa. Belönar falskhet. Belönar tillgjordhet. Hjärntvättar oss med falskhet. Och dom gör det verkligen för vårt eget bästa för utan denna skolning riskerar vi att hamna i utanförskap, stämplas med en psykiatrisk diagnos och medicineras till lydnad.  
Ganska många människor lever idag på gränsen till galenskap. En och annan individ ur släktet homo sapiens lever med en frustande längtan efter att bli hela. Ett kliande begär efter att den yttre omgivningen skall vara i samklang med den inre naturen. Dessa välsignade individer får kväljningar av shoppinggallerior, asfalt och en allt mer påträngande, blippande och flimrande bling-bling-kultur. Dessa ädla själar dras till orörd natur. Stor himmel och djupa sjöar. Doften av mull och trädens rötter. Dessa sällsynta människor dras till det shamanska, till uråldriga riter, till dödens lian och den stora modern. 
Dessa vackra bröder och systrar stannar inte vid att flirta med estetiken i filmer som Avatar utan knyter faktiskt på sig sina vandringskängor, packar sin matsäck och ger sig ut i skogen. På riktigt. 

Samtidigt älskar jag kultur. Vore jag medlem av Riddarhuset skulle jag förmodligen med stor behållning prata rävjakt med grevar och baroner, smuttandes på ädel årgångskonjak. Jag har en stor passion för opera och klassisk musik som ju exemplifierar en excess av subtil förfining. En Puccini-opera är lika mördande vacker som den är uppstyltad och tillgjord. 
Det kanske ser ut som att jag ställer kultur mot natur men det är mest en lek med begrepp och språk. Det ena kommer ju ur det andra och jag är inte nämnvärt intresserad av en återgång till ett samhälle där människor förvisso levde nära naturen men också höll sig med slavar och offrade barn för att blidka sina ständigt vredgade Gudar. 

På senare tid har jag blivit allt mer intresserad av vad som finns där bakom våra ansikten. I mitt arbete som farmacevt på Apotek möter jag många ansikten under en dag. Men vad är egentligen ett ansikte? Är ditt ansikte måhända din mask, din persona? Jag hör en viskande röst som säger att det finns något ordlöst där bakom din persona. Något jag kan möta utan ord. Något jag kan luta mig in i och komma nära utan att behöva röra min kropp. Det är som att jag kan lyssna till det ordlösa som finns bakom dina ord. Och när jag lyssnar till det ordlösa i dig känns det ibland som att det kommer mig till mötes utan att du själv rör din kropp. 

Modeller av människan som tvådelad, femdelad eller femtioelvadelad kan vara intressanta som tankekonstruktioner betraktade men tynger mest ner. Ändå är det anmärkningsvärt att den tvådelade kropp-själ-modellen alltid lyckats hålla sig kvar i finrummen trots att vi gjort många heroiska försök att förpassa den till historieböckerna. 
Är det din själ som jag känner finns där bakom ditt ansikte?
Jag stannar där. Stannar vid den känslan och lyssnar. Du kommer mot mig nu. Men inte med ditt fysiska ansikte som nu visar upp ett lätt förbryllat uttryck. Och det är inte alls konstigt att du ser förbryllad ut. Det gör säkert jag också. 
Det finns mycket bakom det ansikte vi visar upp för världen. Det min pappa menade när han sade att man aldrig skall låta den andre förlora ansiktet var nog att inte tvinga den andre att blotta skammens ansikte. För bakom kulturens ansikte finns ett skammens ansikte, ett lustens ansikte, den vilda bestens ansikte. Mask efter mask. Lager på lager. 
Men vad är det där som ordlöst möter mig och rör vid det ordlösa i mig? Är det vad vi brukar kalla själen?
Jag tror det och känner att jag tycker allt mer om begreppet själ så länge det får vara här i all enkelhet. Jag vill låta själen vara här och lyssna till den utan inblandning av ord och berättelser. Fängslande berättelser om själar som reser i tiden, från kropp till kropp, från stjärna till stjärna. Själar som kan lämna kroppen för att resa i multiversum och träffa fascinerande varelser på andra medvetandeplan. Själar som bär med sig minnen av tidigare liv, som har en uppgift att utföra här på jorden, som har en läxa att lära i den här inkarnationen. 

Det som verkligen kännetecknar det jag vill kalla själen är det tyngdlösa, avskalade och nakna. Det fjäderlätta och blixtrande snabba. Själen står fritt till allehanda storslagna berättelser. Inte fritt från utan fritt till. Vad din själ berättar för mig är inte nedtyngt av ord och begrepp. Det är blixtrande snabbt och lätt. Som ett psykedeliskt space som sprakar av kosmisk elektricitet. Din själ blinkar till mig och jag bara vet. En pillemarisk blinkning från dig är allt som behövs för att jag skall veta. För själen ryms ALLT i en blinkning. Vi behöver inte ägna oss åt några långa utläggningar om vi inte vill. Det är MAGI på riktigt.

Nu kan jag inte låta bli att ställa frågan - varför har din själ valt att inkarnera i just din kropp? Jag blåser ut dessa ord i universum som vore dom regnbågsskimrande såpbubblor. För en sak vet jag. Om din själ får lust att svara på den frågan kommer svaret tillbaka som regnbågsskimrande såpbubblor. Eller något liknande. Kanske som ett tomtebloss på natthimlen. Eoner av tid komprimerade i en blinkning med ditt ena öga. 
Jag vet att du har svarat när jag känner mig sprallig och leklysten. För sådan är du. Du kittlar mig under fotsulorna. Det är vad du gör. Stör mig när jag sitter och läser om själens resa i någon esoterisk skrift.
Med en blinkning förmedlar du kanske följande budskap:

- Kommer du inte ihåg? Du och jag bestämde oss för att leka att vi var plågade människor med problem och eksem. Vi gick in för det med hull och hår. Vi låtsades ge varandra sår och trodde att vägen till läkning var svår och tog många år.

Jag svarar med ett kolsyrat skratt som sprider sig likt stjärnhopar i universum. Vad har vi egentligen ställt till med du och jag?

19 kommentarer:

  1. Avgud i helvetet, det var nog det vackraste du skrivit hittills björnbroder där. Med några rim, lite syfilisationskritik och civilisationsuppskattning, skogsliv, inkarnationer och farliga lianer... En årgångsbloggtext att smutta på framöver. Tack!

    Kolsyrad skål,

    Pierre

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack käre broder! Blir kolsyrat glad över att texten faller dig i smaken! Den blev ju lite av ett destillat av några av våra favoritsamtalsämnen. Vi ses snart i skogen! :)

      Radera
  2. Instämmer med Pierre.
    Men hur är det med den här oändliga driften att verbalisera vår förståelse
    av tillvaron, och oss själva? Behöver man överhuvudtaget göra det?
    Vad sker med poeten är han berövas orden?
    Finns i själva verket en överlevnadsdrift i själva språket?
    Ligger det vackraste i det Ordlösa?

    Följande citat av Wu Hsin snurrar just nu i mitt huvud (finns på FB):

    The end of questioning is
    the same as The end of seeking.
    Further and further explanations do not provide That which is sought.
    Additional information does not provide That which is sought.
    Drop these activities and rest in what is prior to all mental activity:
    Awareness.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Perra! Jättekul att du också gillade texten!
      Jag känner en ljuvlig vila i Wu Hsins ord! Har skickat en vänförfrågan till honom nu (förmodligen hans skapare Roy Melvyn)
      Såhär känner jag Perra, att verbalisera insikter är en av många lekar vi kan leka här på denna makalösa tripp. Behöver vi göra det?
      Behöver och behöver ... vafan, det är ju kul ju! Eller hur? Inte hela tiden såklart. Ibland är det ljuvligt att gå upp i den stora ordlösheten med hjälp av Wu Hsins ord. Men vi kan gå upp i den stora ordlösheten på många sätt. Någon dansar. En annan mediterar medan en tredje super skallen av sig. (det tredje alternativet gillar ju inte farbror Tolle som tycker att det är bättre att hamna ovanför orden än under dom... Och jag håller med.)
      Men vill man skapa med ord så gör man väl det för att det är lustfyllt. Inte för att man behöver. Om man nu inte lever på sitt författarskap.

      När poeten berövats sina ord så gråter hen. Och sedan när hen gråtit ut kanske hen dör. Jag vet inte. Eller så får hen tillbaka sina ord :)

      Jag tror absolut att det finns en överlevnadsdrift i själva språket. Språket har ett eget liv. Det är lite som en mental organism som vill fortplanta sig och allt. Den här frågan kan bli väldigt intressant om man kopplar ihop språket med ego och identitet. Du kan väl skriva något om det när andan faller på. Kanske tar jag också upp ämnet.

      Och så den sista frågan: Ligger det vackraste i det ordlösa? Jaaa, spontant känner jag jaaa. I det ordlösa finns ordens källa.

      Jag blir lite nyfiken på vad det "the end of seeking" betyder för dig. Betyder det att sökandet är plågsamt? För om sökandet upplevs som lustfyllt får begreppet "the end of seeking" en helt annan innebörd. Eller hur?

      Radera
  3. Man ska vara fri till språket, och fri från det. Först då släpper man loss sann kreativitet. Egot vill svartvitmåla, och tror att om man "slutar att verbalisera", "går upp i det ordlösa", etc..så blir man bara stum och slutar tänka, blir nån saligt flinande fåne. Men detta tror jag bara är språkets överlevnadsdrift in action. Ego älskar att använda språket för att befästa sin känsla av makt. Att hävda att något språkligt utkväde är Absolut Sant.
    Se på Koranen, som arga präster ser som Guds egna ord, i en enda tagning.Samma sak med Kristendomens skrifter; tendensen till bokstavstrohet, språket blir viktigare än det språket faktiskt handlar om. Bokstavstrohet sitter kvar i generna, och är väldigt vanligt. Även poeten har någon mörk hölja inom sig, där han tillskriver det skrivna ordet alltför stort värde, känner sig kaxig, och faller offer för jämförande. Han jämför sig med andra poeter. Fria andar som t ex Wu Hsin gör inte så; de bara öser ur en klar Inre Källa, och bryr sig inte om vad andra tycker. Strindberg var nog inte sådan. Det där har vi berört många gånger tidigare. Det åligger poeten att ta död på språket. Borges sa nåt om att man inte ska lägga sig i det man skriver.
    I detta har vi överhuvudtaget egots tendens att tillskriva beskrivningen större värde än upplevelsen. Dogmerna är viktigare än att faktiskt uppleva Gud inom sig. Och det går förstås igen inom vetenskapen också. "Upplevelse" anses som subjektivt, medan beskrivningar gjorda av auktoriteter med stort anseende är sanningen. Bokstavstrohet inom vetenskapen är snarare regel än undantag.

    Sökandet är på liv och död. Om sökandet är lustfyllt är risken stor att man inte är ärligt inställd på att faktiskt hitta något. Är man beredd på att hitta något som i ett enda slag kan krossa allt man hittills trott vara Sant?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker mycket om det där du skriver om Wu Hsin. Att bara ösa ur en klar inre källa. Aaaaah :)
      Att "lägga sig" i det man skriver och bry sig om vad andra tycker... Jag kan bara försöka svara ärligt på hur jag känner. Jag blir glad om någon gillar min text. Om någon tycker att den är ointressant och flummig så blir jag väl lite moloken. Kan man göra det mer komplicerat? Absolut. Men man behöver inte. Det är min känsla nu.
      Om sökandet. Jag tror jag förstår vad du pratar om. Men tänk om sökandet är oändligt. Att det aldrig tar slut.... för att det aldrig började ....

      Radera
    2. Perra J och Björn. Så himla oändligt vackra. Vackrast av alla. Vad händer när föreställningarna om sökandet släpps? Vad händer när debatten om språket rasar samman? Allvarsamt och varnande, det är så roligt, jag får ont i magen. Jag måste gapskratta. Det är världens roligaste, detta allvar. Låt poeten skriva och tvivlaren söka. Eller låt bli. Jag känner dig Björn, jag vet att du vet. Att du kan skriva eller låta bli. Att du kan kriga eller skipa fred. Ibland dansar du och inland sover du. Ibland leker du med stor intensitet och ibland vilar du bara i det ordlösa. För det finns inga måsten, inga roller att uppfylla. Andas, lägg ut krokar, psykologiska krokar för andra att fastna på. Sprattla som en fisk, lägg ner er på bryggan och kippa efter luft. Försvara er tills ni ger upp. Eller bli havet som fiskarna simmar i. Växla mellan att vara fisk och hav eller det oändliga universum som alltihop vilar i. Det är saligt eller osaligt, upp eller ner. Men oavsett är ni alltid välkomna. Välkomna!

      Radera
  4. Tog en stund innan jag fick ro att läsa det här, men det var värt väntan. Du är en sann ordkonstnär, magi kommer ur dina fingrar. Tack. För äkthet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Momo!
      När skall du börja skriva igen? Jag saknar dina delningar!

      Radera
  5. Hej Björn!

    Ja - läs mitt inlägg - det är same shit - different name. :)

    http://ceciliafrisell.se/?p=10

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, vi har båda skrivit om att gå ut i skogen :) Men du skriver ju så vackert så skogstrollen börjar dansa!

      Radera
  6. Perra sa:
    "Finns i själva verket en överlevnadsdrift i själva språket?"

    "Sökandet är på liv och död. Om sökandet är lustfyllt är risken stor att man inte är ärligt inställd på att faktiskt hitta något."

    Det första får jag grunna på. Det andra håller jag helt med dig om.
    Ser fram emot att upptäcka mer av hur dina tankar vandrar numera.

    SvaraRadera
  7. Tack M, Björn och alla.
    Jag har strax läst färdigt en av de mest läsvärda böcker jag läst. Eben Alexander: Till himlen och tillbaka,
    om en framstående neurokirurgs nära-döden-upplevelse (NDU). Hans väg tillbaka, också till folk som utger sig vara sökare. Vetenskapsmännen i synnerhet är väl sådana, eller hur? Hur tror ni det gick för Eben, att få över sina upptäckter till dem? Ebens NDU var inte heller "vilken NDU som helst", eftersom hans hjärna var totalt utslagen.

    SvaraRadera
  8. Tack Perra!
    Låter som en bok jag vill sätta på min läsa-senare-lista. Jag tror inte Eben lyckats övertyga någon som redan bestämt sig för hur stor deras värld skall vara.

    Själv har jag inte längre något behov av att dra gränser för vad som är rimligt eller logiskt.

    För och säga det lite filosofiskt anser jag att det är helt logiskt att det också existerar fenomen som inte är logiska. Hur skall logiskt kunna existera utan sin antites?

    SvaraRadera
  9. Ebens bok är på ca 140 effektiva sidor, väldigt bra skriven, man läser den på en kväll. En perfekt bok att "sticka emellan" med, och den är dessutom svår att värja sig mot., viktig rentutsagt Jag har den som e-bok.

    SvaraRadera
  10. Ah! Då så! Jag letar rätt på den som e-bok. Tack igen för tipset Perra!
    Vill du förresten svara på min senaste kommentar till inlägget Tack Ayn Rand? Eller du kanske inte har något att tillägga?

    SvaraRadera
  11. Jag kan ju maila över den? Aha, ska kolla opp den tråden...

    SvaraRadera
  12. Ååå vilken fin text Björn!

    Som vanligt lyckas jag inte skriva nåt vettigt och som vanligt citerar jag någon som kan :)
    “Beyond our ideas of right-doing and wrong-doing, there is a field. I’ll meet you there" -Rumi

    Kram och tack för att delar med dig, både det som står på raderna och det som står mellan raderna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åå vad kul att höra från dig Pirjo!! :) Och tack för det vackraste av alla vackra citat!
      Här kommer nästa strof

      "When the soul lies down in that grass,
      the world is too full to talk about.
      Ideas, language, even the phrase "each other" doesn't make any sense."

      Tack för att du läser och lyssnar så fint också till det som står mellan raderna :)
      Kram
      Björn

      Radera

UA-3343870-1