lördag, april 26, 2014

Tycker du om mig?

Jag minns att jag en gång läste vad en indianstam trodde om människans behov av att prata. Jag kan inte erinra mig detaljerna eller vilken indianstam det gällde men kontentan var följande:
Behovet att prata kommer från magen och uppstår när det råder någon form av energimässig obalans i kroppen. Då måste någonting ut för att återställa balansen. Lite som en rap efter maten. Eller som att kräkas när man fått i sig något dåligt. Ungefär som jag vill göra om jag råkat fastna i ett slentrianmässigt och motvilligt bläddrande i Aftonbladet/Expressen.

Jag minns att jag såg för mig en grupp indianer som satt i en ring runt en flammande brasa. Det var kväll och det fladdrande ljuset från eldslågorna lyste upp deras ansikten. Ingen sade något. Deras fårade och orubbliga ansikten hade något ståtligt och värdigt över sig. Tystnaden förtätade känslan av samhörighet dem emellan, deras samhörighet med elden, med den svarta natthimlen och med avlägsna läten från djur i natten.
Det känns speciellt och storslaget på något vis när ingenting behöver sägas. När tystnaden får vara ett kvitto på att allting är som det skall vara. Tänk om vi kunde mötas på det viset ibland? Utan några krav på att säga roliga, intressanta eller vänliga saker.

Det finns faktiskt forum där man får lov att mötas så. Jag har varit på meditations retreater där total tystnad varit påbjuden. Man fick bara prata en gång per dag under en gemensam delning på kvällen. Det är speciellt att umgås med andra människor under tystnad. Speciellt när det är människor man inte känner. Under måltiderna går man och sätter sig vid ett bord tillsammans med främlingar och äter under tystnad. När man möter någon så får man heller inte kommunicera med kroppsspråk som leenden, höjda ögonbryn eller nickar.
Det svåraste för mig var inte att avstå från att prata. Det var att avstå från att använda mitt kroppsspråk. När jag mötte någon på vägen utanför retreatgården kände jag ett förbluffande starkt behov av att tala om att jag kom i fredliga avsikter. Att jag ville väl och att jag ville bli omtyckt. Det var frustrerande att inte få den bekräftelsen. Är vi vänner? Tycker du om mig? Förstår du att jag vill dig väl?

Självklart är det på ett vis konstlat och onaturligt med påbud om tystnad under meditations retreater. Men påbudet finns där för att ge oss möjligheten att bli medvetna om subtila fenomen som döljs av språket. Både det talade språket och kroppsspråket kan överrösta ett mycket subtilare och rikare utbyte som hela tiden flödar mellan oss människor. Jag längtar just nu efter att åka på en sådan retreat. Bara för att få bli ännu mer uppmärksam på de levande och ordlösa band som knyter samman oss människor. Jag gissar att språket står för kanske tio procent av den kommunikation som pågår mellan oss. Så känns det för mig numera.

Låt mig ta ett exempel. Ta den där kroppsspråks grejen jag brukar göra för att ta reda på ifall du tycker om mig. Jag frågar genom att höja ögonbrynen lite, le lite och lägga huvudet lite på sned. Då ser mitt ansikte ut som en fråga eller som en vädjan. När jag har kommunicerat min ordlösa fråga till dig väntar jag otåligt på svar. Svarar du med en mjuk blick som vilar lite längre i min blick? Svarar du med ett leende? Är leendet inbjudande eller bara en markering som säger hit men inte längre?
Istället för att ha allt fokus på det här spelet - som självklart är djupt mänskligt och helt naturligt - kan jag öppna upp för att lyssna och känna efter i kroppen när du närmar dig. Och när jag gör det upptäcker jag förunderliga ting. Våra kroppar deltar i en ständig dans. Jag dansar inte bara med dig. Var jag än är så dansar jag. Trängs jag inne på IKEA med stressade föräldrar och skrikande barn så dansar jag med dom. Det är som att vi hela tiden är en stor böljande rörelse. Men vi kan inte upptäcka det förrän vi blir tysta och börjar lyssna till varandra. Inte till vad andra säger eller visar utan hur dom känns i kroppen.
Det här är ett nytt äventyr för mig. Självklart har jag alltid kunnat känna banden till andra i min kropp men jag har inte varit medveten om hur rikt och detaljerat det här kroppsliga förnimmandet är. Jag vet att många haft med sig den här medvetenheten sedan dom var barn. Det är som att dom aldrig har haft någon större tillit till språket. Dom har alltid litat till sin magkänsla. Kanske är du en av dom. Jag hade ju också det här som barn. Som alla andra barn. Men jag förlorade medvetenheten om det. Blev helt förtrollad av språket.

Jag tycker det här är så himla fascinerande. Ibland flyter vi samman och ibland flyter vi isär. Det är som att det hela tiden rör sig olika strömmar i den här stora dansande rörelsen. Ena dagen hamnar jag i samma ström som du. Då förenar vi oss  och rör oss åt samma håll. Nästa dag kanske jag hamnar in en annan ström och då glider vi ifrån varandra. Det här är ytterst detaljerat och intrikat och vi kan lära oss att lita allt mer på vad våra kroppar säger om den här dansen. Jag är bara nybörjare. Men skillnaden är stor mot när jag var helt omedveten om denna dans och bara klamrade mig fast vid kroppsspråket och det talade språket.

Kanske var indianerna som satt runt den där lägerelden experter på att känna den här stora dansen i sina kroppar. Kanske behövde dom inte så mycket språk. Deras ansikten var orörliga. Dom behövde inte kommunicera med leenden, höjda ögonbryn eller blickar heller. Dom bara visste i magen hur det låg till. Det är fascinerande att tänka på. Och självklart är det också en rolig lek att försöka sätta ord på det. Men det är ännu roligare att lyssna till vad kroppen säger om dig. Min kropp vet ju precis hur du mår idag. Den vet vad du känner för mig. Om du vill dansa med i min ström eller i någon annan ström. Jag behöver egentligen inte fråga dig. Allt jag behöver göra är att lyssna.

Jag vill ändå lyssna till vad du säger. Självklart vill jag det! Och jag önskar såklart att du lyssnar till vad jag har att säga. För det är något extra kraftfullt när det vi säger är naturligt och i synk med vad kroppen säger. När det inte är konstruerat. När vi säger precis som vi känner.

Men när vi pratar för att dölja vad vi känner då är det som att vi spyr ut orden. Då låter orden som rapar. Jag tror inte som den här indianstammen att allt behov av att prata beror på en obalans i våra energier. Men jag tror att vi ändå har mycket att lära av dom. Vi spyr ut alldeles för mycket ord som inte betyder något. Men det är som att vi lärt oss att vi inte får vänta. Vi måste hålla samtalet igång. Vi har lärt oss att det är trevligt och belevat att bolla allmänna åsikter fram och tillbaka som om det vore ett sorts bollspel. Eller som om vi busade runt i ett bollhav av åsikter.

Men vänta nu här. Stopp på belägg! Vad känner jag? Har jag kanske redan sagt allt jag hade att säga? Behöver jag verkligen bolla med en massa allmänna åsikter om det här?
Nej, jag tror inte det. Jag är klar nu. Och tack för att du lyssnade till mina ord!

fredag, april 11, 2014

The disturber of peace

Det är knappast något unikt att gilla karaktären Gandalf i Sagan om Ringen. Det är ju svårt att inte falla för Ian McKellens farbroderliga men ändå pojkaktiga charm. Men jag har en vän som gillar Gandalf som symbol för något monumentalt- något som för honom har en explosiv existentiell laddning. Något svårfångat men livsavgörande. För honom personifierar Gandalf något jag nu väljer att kalla helig oro. Gandalf som "the disturber of peace".
För min vän representerar hobbitarnas idylliska Fylke din och min mysigt inredda hobbithåla där vi lallar runt i mjukisbrallor och distraherar oss från den heliga oron som ligger där och jäser i vårt bröst. Vi kan distrahera oss med allt ifrån renovering av gamla bilar, tupperware parties, arbetsnarkomani, sex, extremsporter, hypokondri, tv-serier eller meditation. När det gäller det sista exemplet - meditationen - är jag och min vän kanske inte riktigt överens men det gör ingenting. Jag längtar lika mycket som min vän efter den heliga oron. Jag väljer också att bjuda in "the disturber of peace" i mitt hus. Inte för att han är så charmig och duktig på att göra rökringar utan för att han påminner mig om att det här livet alltid är större och mer vidunderligt än jag kunnat ana. Om och om igen.
Där inne i min trygga hobbithåla försöker jag intala mig att Sagan om Ringen bara är en saga. Det finns varken orker, drakar eller alver därute. Det är bara en saga ... men så påminns jag ...
visst är det en saga... men det är en saga ... i en saga ... i en saga ... i en dröm... i en dröm... evinnerligt.
Större och större, vidunderligare och vidunderligare - evinnerligt.

Men det är oroande att bli påmind. Vi kan alla snudda vid en oro som är så stor att den kan spränga, inte bara vårt eget kalcifierade hjärta, utan hela multiversum i tusen bitar många gånger om. Den här oron finns här inne i kroppens heliga tempel som en sovande potential. Tror du mig inte? Tror du inte att den här verkligheten så som du upplever den är skör och genomskinlig som gammalt glas? Good for you! Då kan du tryggt hoppa ner i kaninhålet medelst en heroisk dos psilocybinsvamp eller någon annan verklighetskrackelerande substans.

Den upplevelse av frid som finns i hobbithålan är inte den frid jag söker. Den är vacker men sömnig. Hobbitarna i Fylke behöver Gandalf för att vakna. Dom behöver Gandalf för att släppa taget. Och det är mina åsikter om vem du är som är min hobbithåla. Vem du är, vad du betyder för mig, vad det innebär att vara människa, vad kulturen betyder, vad naturen representerar. Byggstenarna till min speciella hobbithåla är alla mina prydligt utskurna åsikter om vad livet är. Och livet, det är du och jag och allt annat. Sten för sten har jag byggt mig en mental hobbithåla. Åsikt för åsikt har jag byggt den.

Men så kommer Gandalf och knackar på dörren. Gandalf - the disturber of peace - den heliga oron.
Du behöver inte sitta här inne och häcka, säger han och suger lite på sin pipa. Att hjärtat går i tusen bitar betyder inte slutet. Det betyder början.

Jag längtar efter att den här texten skall bli något mer än en förnumstig reflektion över det nyttiga i att ibland våga sig utanför det trygga och bekväma. Jag vill att det här skall handla om dig och mig. Det ska handla om ifall jag vågar se dig på riktigt. Vågar jag låta mig förblindas av det förtrollande vackra ljuset i dina ögon? Det är oroande. Det där ljuset i dina ögon kan göra mig blind för den skenvärld jag har byggt upp. Det är oroande att inte längre kunna se de gränser och murar som tycks finnas mellan våra hjärtan. Men det är en helig oro.

Det som är sant i dig och mig känner ingen oro. Men allt det här prydliga som vi byggt upp, det rister i sina grundvalar när vi anar det som är sant och levande i våra hjärtan. Kärleken. Den förblindande kärleken. Den osanningsblinda kärleken.
UA-3343870-1