fredag, april 11, 2014

The disturber of peace

Det är knappast något unikt att gilla karaktären Gandalf i Sagan om Ringen. Det är ju svårt att inte falla för Ian McKellens farbroderliga men ändå pojkaktiga charm. Men jag har en vän som gillar Gandalf som symbol för något monumentalt- något som för honom har en explosiv existentiell laddning. Något svårfångat men livsavgörande. För honom personifierar Gandalf något jag nu väljer att kalla helig oro. Gandalf som "the disturber of peace".
För min vän representerar hobbitarnas idylliska Fylke din och min mysigt inredda hobbithåla där vi lallar runt i mjukisbrallor och distraherar oss från den heliga oron som ligger där och jäser i vårt bröst. Vi kan distrahera oss med allt ifrån renovering av gamla bilar, tupperware parties, arbetsnarkomani, sex, extremsporter, hypokondri, tv-serier eller meditation. När det gäller det sista exemplet - meditationen - är jag och min vän kanske inte riktigt överens men det gör ingenting. Jag längtar lika mycket som min vän efter den heliga oron. Jag väljer också att bjuda in "the disturber of peace" i mitt hus. Inte för att han är så charmig och duktig på att göra rökringar utan för att han påminner mig om att det här livet alltid är större och mer vidunderligt än jag kunnat ana. Om och om igen.
Där inne i min trygga hobbithåla försöker jag intala mig att Sagan om Ringen bara är en saga. Det finns varken orker, drakar eller alver därute. Det är bara en saga ... men så påminns jag ...
visst är det en saga... men det är en saga ... i en saga ... i en saga ... i en dröm... i en dröm... evinnerligt.
Större och större, vidunderligare och vidunderligare - evinnerligt.

Men det är oroande att bli påmind. Vi kan alla snudda vid en oro som är så stor att den kan spränga, inte bara vårt eget kalcifierade hjärta, utan hela multiversum i tusen bitar många gånger om. Den här oron finns här inne i kroppens heliga tempel som en sovande potential. Tror du mig inte? Tror du inte att den här verkligheten så som du upplever den är skör och genomskinlig som gammalt glas? Good for you! Då kan du tryggt hoppa ner i kaninhålet medelst en heroisk dos psilocybinsvamp eller någon annan verklighetskrackelerande substans.

Den upplevelse av frid som finns i hobbithålan är inte den frid jag söker. Den är vacker men sömnig. Hobbitarna i Fylke behöver Gandalf för att vakna. Dom behöver Gandalf för att släppa taget. Och det är mina åsikter om vem du är som är min hobbithåla. Vem du är, vad du betyder för mig, vad det innebär att vara människa, vad kulturen betyder, vad naturen representerar. Byggstenarna till min speciella hobbithåla är alla mina prydligt utskurna åsikter om vad livet är. Och livet, det är du och jag och allt annat. Sten för sten har jag byggt mig en mental hobbithåla. Åsikt för åsikt har jag byggt den.

Men så kommer Gandalf och knackar på dörren. Gandalf - the disturber of peace - den heliga oron.
Du behöver inte sitta här inne och häcka, säger han och suger lite på sin pipa. Att hjärtat går i tusen bitar betyder inte slutet. Det betyder början.

Jag längtar efter att den här texten skall bli något mer än en förnumstig reflektion över det nyttiga i att ibland våga sig utanför det trygga och bekväma. Jag vill att det här skall handla om dig och mig. Det ska handla om ifall jag vågar se dig på riktigt. Vågar jag låta mig förblindas av det förtrollande vackra ljuset i dina ögon? Det är oroande. Det där ljuset i dina ögon kan göra mig blind för den skenvärld jag har byggt upp. Det är oroande att inte längre kunna se de gränser och murar som tycks finnas mellan våra hjärtan. Men det är en helig oro.

Det som är sant i dig och mig känner ingen oro. Men allt det här prydliga som vi byggt upp, det rister i sina grundvalar när vi anar det som är sant och levande i våra hjärtan. Kärleken. Den förblindande kärleken. Den osanningsblinda kärleken.

8 kommentarer:

  1. Wow...!!! Såååå oroande... Pirr pirr. :)

    SvaraRadera
  2. Hej Björn!

    Ja, Gandalf knuffar ut Hobbitarna i det vilda och farliga livet. Dom är rädda för livet och vill helst bara berätta sagor om det. Eller på sin höjd, bara smyga ut till Fylkes gräns och kika ut på världen. Och jag hör Gandalf säga; att det finns kanske en tid för frid och evighet, men den är inte nu, nu ska vi leva.

    Tack Björn,
    Niklas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Niklas!
      Yes, nu ska vi leva. På riktigt. Och sedan skall vi dö. Och Gandalf har detta vackra att säga om döden:
      “PIPPIN: I didn't think it would end this way.

      GANDALF: End? No, the journey doesn't end here. Death is just another path, one that we all must take. The grey rain-curtain of this world rolls back, and all turns to silver glass, and then you see it.

      PIPPIN: What? Gandalf? See what?

      GANDALF: White shores, and beyond, a far green country under a swift sunrise.

      PIPPIN: Well, that isn't so bad.

      GANDALF: No. No, it isn't.”

      Jag har märkt att dom som är rädda för livet brukar vara rädda för döden också. Och tvärtom. Döden är inte så farlig enligt Gandalf. Och är inte döden så farlig är livet inte så farligt.
      Kan det vara så att Gandalf är på väg att bli min nya Guru? :)

      Tack Niklas för din kommentar!!

      Radera
  3. Jag har alltid varit fascinerad av Sagan om Ringen-böckerna. Älskar filmerna, har aldrig kommit mig för att läsa böckerna.
    Det är nog den förnämsta av alla sagor. En saga värd namnet, pekar alltid på en sanning i verkliga livet. Och i den sagan finns allt man behöver veta om livet. Vi ser ondskan, det Allseende Ögat, allt verkar så fasansfullt, men allt är bara en illusion. Gandalf är där för att guida, han vet allt detta. Han är den som är vis. Men han kan aldrig tvinga någon.
    Själva Ringen, vad symboliserar den? Och den märkliga figuren Gollum? Den senaste är nästan ännu mera intressant än Gandalf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Perra!
      Utförliga svar på alla dina frågor finns i boken Silmarillion av Tolkien. http://sv.wikipedia.org/wiki/Silmarillion Det är i den boken Tolkien i detalj redogör för mytologin bakom den värld där Sagan om Ringen utspelar sig.

      Jag har inte läst Silmarillion men kämpat mig igenom Bilbo plus Ringen trilogin. Jag har inte riktigt tålamod för den typen av litteratur. Det jag minns är att dom går och går och går och dom blir trötta och hungriga och dom måste fortsätta gå och dom tappar modet men kämpar ändå och går och går och går ...

      Förlåt, nu var jag orättvis mot Tolkien men det var så JAG upplevde böckerna. Väldigt subjektivt och säkert en följd av att jag aldrig läste fantasyböcker som barn eller tonåring. Fråga mig inte varför. Det blev bara inte så. Jag läste klassiker :)

      Radera
  4. Jag har nog alltid sett lugnet och friden som det ultimata, det mest eftersträvansvärda... så kommer Björn och knackar på dörren och säger att man blir sömnig och att man inte behöver sitta där inne och häcka. Klart man blir orolig. Och då börjar man fundera på vad det skulle kunna betyda, om hjärtat i tusen bitar inte betyder slutet... och så funderar man på vad i hjärtat som skulle gå sönder med hjärtat och vad som bara skulle ta sig ut i friheten.
    Tack för lite frisk luft i tankarna, jättefin text!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm... jag är med dig i dom funderingarna Maria :) Vad i hjärtat är det som går i tusen bitar och vad tar sig ut i friheten?
      Låt oss lyssna ...
      lyssna med hjärtat.

      Radera

UA-3343870-1