lördag, april 26, 2014

Tycker du om mig?

Jag minns att jag en gång läste vad en indianstam trodde om människans behov av att prata. Jag kan inte erinra mig detaljerna eller vilken indianstam det gällde men kontentan var följande:
Behovet att prata kommer från magen och uppstår när det råder någon form av energimässig obalans i kroppen. Då måste någonting ut för att återställa balansen. Lite som en rap efter maten. Eller som att kräkas när man fått i sig något dåligt. Ungefär som jag vill göra om jag råkat fastna i ett slentrianmässigt och motvilligt bläddrande i Aftonbladet/Expressen.

Jag minns att jag såg för mig en grupp indianer som satt i en ring runt en flammande brasa. Det var kväll och det fladdrande ljuset från eldslågorna lyste upp deras ansikten. Ingen sade något. Deras fårade och orubbliga ansikten hade något ståtligt och värdigt över sig. Tystnaden förtätade känslan av samhörighet dem emellan, deras samhörighet med elden, med den svarta natthimlen och med avlägsna läten från djur i natten.
Det känns speciellt och storslaget på något vis när ingenting behöver sägas. När tystnaden får vara ett kvitto på att allting är som det skall vara. Tänk om vi kunde mötas på det viset ibland? Utan några krav på att säga roliga, intressanta eller vänliga saker.

Det finns faktiskt forum där man får lov att mötas så. Jag har varit på meditations retreater där total tystnad varit påbjuden. Man fick bara prata en gång per dag under en gemensam delning på kvällen. Det är speciellt att umgås med andra människor under tystnad. Speciellt när det är människor man inte känner. Under måltiderna går man och sätter sig vid ett bord tillsammans med främlingar och äter under tystnad. När man möter någon så får man heller inte kommunicera med kroppsspråk som leenden, höjda ögonbryn eller nickar.
Det svåraste för mig var inte att avstå från att prata. Det var att avstå från att använda mitt kroppsspråk. När jag mötte någon på vägen utanför retreatgården kände jag ett förbluffande starkt behov av att tala om att jag kom i fredliga avsikter. Att jag ville väl och att jag ville bli omtyckt. Det var frustrerande att inte få den bekräftelsen. Är vi vänner? Tycker du om mig? Förstår du att jag vill dig väl?

Självklart är det på ett vis konstlat och onaturligt med påbud om tystnad under meditations retreater. Men påbudet finns där för att ge oss möjligheten att bli medvetna om subtila fenomen som döljs av språket. Både det talade språket och kroppsspråket kan överrösta ett mycket subtilare och rikare utbyte som hela tiden flödar mellan oss människor. Jag längtar just nu efter att åka på en sådan retreat. Bara för att få bli ännu mer uppmärksam på de levande och ordlösa band som knyter samman oss människor. Jag gissar att språket står för kanske tio procent av den kommunikation som pågår mellan oss. Så känns det för mig numera.

Låt mig ta ett exempel. Ta den där kroppsspråks grejen jag brukar göra för att ta reda på ifall du tycker om mig. Jag frågar genom att höja ögonbrynen lite, le lite och lägga huvudet lite på sned. Då ser mitt ansikte ut som en fråga eller som en vädjan. När jag har kommunicerat min ordlösa fråga till dig väntar jag otåligt på svar. Svarar du med en mjuk blick som vilar lite längre i min blick? Svarar du med ett leende? Är leendet inbjudande eller bara en markering som säger hit men inte längre?
Istället för att ha allt fokus på det här spelet - som självklart är djupt mänskligt och helt naturligt - kan jag öppna upp för att lyssna och känna efter i kroppen när du närmar dig. Och när jag gör det upptäcker jag förunderliga ting. Våra kroppar deltar i en ständig dans. Jag dansar inte bara med dig. Var jag än är så dansar jag. Trängs jag inne på IKEA med stressade föräldrar och skrikande barn så dansar jag med dom. Det är som att vi hela tiden är en stor böljande rörelse. Men vi kan inte upptäcka det förrän vi blir tysta och börjar lyssna till varandra. Inte till vad andra säger eller visar utan hur dom känns i kroppen.
Det här är ett nytt äventyr för mig. Självklart har jag alltid kunnat känna banden till andra i min kropp men jag har inte varit medveten om hur rikt och detaljerat det här kroppsliga förnimmandet är. Jag vet att många haft med sig den här medvetenheten sedan dom var barn. Det är som att dom aldrig har haft någon större tillit till språket. Dom har alltid litat till sin magkänsla. Kanske är du en av dom. Jag hade ju också det här som barn. Som alla andra barn. Men jag förlorade medvetenheten om det. Blev helt förtrollad av språket.

Jag tycker det här är så himla fascinerande. Ibland flyter vi samman och ibland flyter vi isär. Det är som att det hela tiden rör sig olika strömmar i den här stora dansande rörelsen. Ena dagen hamnar jag i samma ström som du. Då förenar vi oss  och rör oss åt samma håll. Nästa dag kanske jag hamnar in en annan ström och då glider vi ifrån varandra. Det här är ytterst detaljerat och intrikat och vi kan lära oss att lita allt mer på vad våra kroppar säger om den här dansen. Jag är bara nybörjare. Men skillnaden är stor mot när jag var helt omedveten om denna dans och bara klamrade mig fast vid kroppsspråket och det talade språket.

Kanske var indianerna som satt runt den där lägerelden experter på att känna den här stora dansen i sina kroppar. Kanske behövde dom inte så mycket språk. Deras ansikten var orörliga. Dom behövde inte kommunicera med leenden, höjda ögonbryn eller blickar heller. Dom bara visste i magen hur det låg till. Det är fascinerande att tänka på. Och självklart är det också en rolig lek att försöka sätta ord på det. Men det är ännu roligare att lyssna till vad kroppen säger om dig. Min kropp vet ju precis hur du mår idag. Den vet vad du känner för mig. Om du vill dansa med i min ström eller i någon annan ström. Jag behöver egentligen inte fråga dig. Allt jag behöver göra är att lyssna.

Jag vill ändå lyssna till vad du säger. Självklart vill jag det! Och jag önskar såklart att du lyssnar till vad jag har att säga. För det är något extra kraftfullt när det vi säger är naturligt och i synk med vad kroppen säger. När det inte är konstruerat. När vi säger precis som vi känner.

Men när vi pratar för att dölja vad vi känner då är det som att vi spyr ut orden. Då låter orden som rapar. Jag tror inte som den här indianstammen att allt behov av att prata beror på en obalans i våra energier. Men jag tror att vi ändå har mycket att lära av dom. Vi spyr ut alldeles för mycket ord som inte betyder något. Men det är som att vi lärt oss att vi inte får vänta. Vi måste hålla samtalet igång. Vi har lärt oss att det är trevligt och belevat att bolla allmänna åsikter fram och tillbaka som om det vore ett sorts bollspel. Eller som om vi busade runt i ett bollhav av åsikter.

Men vänta nu här. Stopp på belägg! Vad känner jag? Har jag kanske redan sagt allt jag hade att säga? Behöver jag verkligen bolla med en massa allmänna åsikter om det här?
Nej, jag tror inte det. Jag är klar nu. Och tack för att du lyssnade till mina ord!

8 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack Pierre! :-)
      Som alltid är det BÅDE OCH. Ordlek OCH ordlös lek i skön förening.

      Radera
    2. ;) En (kär) lek i början, i slutet och under, över och genom hela färden i detta ouroboriska för-lopp som ständigt leder oss tillbaka till oss själva. Igen och igen och igen.

      För ett avslappnat, jordfokuserat och lekfullt perspektiv på språket, se "The Spell of the Sensuous: Perception and Language in a More-Than-Human World" av David Abram (samt hans bok "Becoming Animal" ur vilken citaten nedan kommer).

      “To our indigenous ancestors, and to the many aboriginal peoples who still hold fast to their oral traditions, language is less a human possession than it is a property of the animate earth itself, an expressive, telluric power in which we, along with the coyotes and the crickets, all participate. Each creature enacts this expressive magic in its own manner, the honeybee with its waggle dance no less than a bellicose, harrumphing sea lion.

      Nor is this power restricted solely to animals. The whispered hush of the uncut grasses at dawn, the plaintive moan of trunks rubbing against one another in the deep woods, or the laughter of birch leaves as the wind gusts through their branches all bear a thicket of many-layered meanings for those who listen carefully. In the Pacific Northwest I met a man who had schooled himself in the speech of needled evergreens; on a breezy day you could drive him, blindfolded, to any patch of coastal forest and place him, still blind, beneath a particular tree -- after a few moments he would tell you, by listening, just what species of pine or spruce or fir stood above him (whether he stood beneath a Douglas fir or a grand fir, a Sitka spruce or a western red cedar). His ears were attuned, he said, to the different dialects of the trees.”

      ― David Abram, Becoming Animal: An Earthly Cosmology

      “Human language, for us moderns, has swung in on itself, turning its back on the beings around us. Language is a human property, suitable only for communication with other persons. We talk to people; we do not speak to the ground underfoot. We've largely forgotten the incantatory and invocational use of speech as a way of bringing ourselves into deeper rapport with the beings around us, or of calling the living land into resonance with us. It is a power we still brush up against whenever we use our words to bless and to curse, or to charm someone we're drawn to. But we wield such eloquence only to sway other people, and so we miss the greater magnetism, the gravitational power that lies within such speech. The beaver gliding across the pond, the fungus gripping a thick trunk, a boulder shattered by its tumble down a cliff or the rain splashing upon those granite fragments -- we talk about such beings, the weather and the weathered stones, but we do not talk to them.

      Entranced by the denotative power of words to define, to order, to represent the things around us, we've overlooked the songful dimension of language so obvious to our oral [storytelling] ancestors. We've lost our ear for the music of language -- for the rhythmic, melodic layer of speech by which earthly things overhear us.”

      ― David Abram, Becoming Animal: An Earthly Cosmology

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Tack Pierre för grymma citat! Språk som en tellurisk kraft. Ja det låter nåt det!
    Och visst är det så att allt här på jorden stämmer in i detta mäktiga telluriska opus. Trädens löv bidrar lika mycket som reportrarna på Aftonbladet. :)
    Det här var verkligen ett härligt perspektiv Pierre! Det är lätt att lockas in i den antagonism gentemot språket och intellektet som florerar i många andliga sammanhang. Och det roliga är ju att denna antagonism själv är helt språkberoende.
    Men jag ser påbud om tystnad som en möjlighet att upptäcka något mer. En hjälp att vidga vår perception. Jag ser det inte som en antingen eller fråga.

    Fascinerande med mannen som lyssnade så innerligt till barrträd av olika slag.
    Det andra citatet var fantastiskt. Väldigt inspirerande. Jag skall ut i skogen idag. Och det är ju uppenbart så att det finns en ordlös kommunikation mellan oss och träden. Jag tänker återupprätta alla trädkramares heder. Dom blev förlöjligade av vår kultur och en symbol för något icke-produktivt och därmed fientligt. Dom var ju såå rätt ute. Jag kan se det nu och jag skäms för att jag också skrattat åt trädkramare och djur-kommunikatörer.
    När jag jobbade på familjeföretaget Vala Pharma hade vi flera kunder som var djurkommunikatörer. Jag föraktade deras svaga intellekt och deras vidskeplighet. Idag ser jag annorlunda på saken. Det hade inget med vidskeplighet eller önsketänkande att göra. Ok, kanske lite ... men det var inte det viktiga. Det viktiga med djur-kommunikatörer är att dom utforskar något vi andra tappat kontakten med. Och denna avskurenhet är vårt lidande. Och risken finns att denna avskurenhet blir vår undergång som ras.
    Men låt oss tänka positivt och krama ett träd idag. Imorgon kan det vara för sent ... sade han med apokalyptiskt allvar.

    SvaraRadera
  4. Haha, plötsligt fattar jag varför min sambo pratar så mycket :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1