fredag, maj 30, 2014

Tankejagets köttyxa

Du vet känslan av att ingenting mer behövs. Känslan av att det är fullbordat. När den känslan lyser klart i våra hjärtan vet vi att cirkeln är sluten. I de ögonblicken vet vi att vi skulle kunna dö nu. Det handlar inte om att vi vill dö men att vi skulle kunna.
Dö i frid.
Känna att allt är klart.
Känna att varje andetag som följer på detta är överflödigt. Överflödande liv. Ett flöde av kär lek. Onödigt. Inte nödigt. Inte skitnödigt. Bara livet som flödar över av kär lek.

När den känslan tar över vet vi att det alltid varit så. Då vet vi att vi är här för att livet är överflödande. Vi är inte här för att vi behöver utan för att vi är så överflödande av kär lek och lust. Då vet vi att det andra - bristmentaliteten, känslan av att något saknas, att något behöver göras - var som en flyktig dröm.

Fridfullt?
Nja, högst temporärt. Det finns få saker i den här världen som är SÅ JÄVLA PROVOCERANDE för det i oss som är byggt av tankar. Som tankejag vill vi bara kasta oss över den här känslan och hacka sönder den till köttslamsor. Eggen på tankejagets köttyxa är aldrig så vass som när vi skall hacka sönder den här fridfulla känslan av fullbordan.

Känslan av fullbordan, av att ingenting behövs, av att allt är ett överflödande av kär lek, får INDIGNATIONEN att välla upp inom oss och likt flytande lava från en vulkan flödar tankemassorna fram och fyller våra huvuden med bergfasta föreställningar om allt som behöver göras innan vi kan känna frid.

- Vadå allt är fullbordat!?

- Säg det till någon som sitter fängslad och blir torterad på grund av sina politiska uppfattningar.
- Säg det till en kvinna som blir slagen och diskriminerad på grund av att hon är just kvinna.
- Säg det till barnen vars livsförutsättningar håller på att förstöras på grund av de vuxnas rovdrift på moder jord!
- Säg det till någon vars barn håller på att dö i cancer!
- Säg det till någon som blir trakasserad på grund av sin sexuella läggning!
- Säg det till någon som diskrimineras på grund av sin hudfärg!

VÅGA säga det och se mig i ögonen ryter indignationens röst.

Vi är många som har börjat meditera. Vi är många som njutit av meditationens tidiga frukter. Ett stabilare sinne med mindre rädsla. Men så kommer dom oundvikliga klarhetsupplevelserna som gör att så mycket plötsligt framstår i en ny dager och då vet våra tankejag inte vad de skall ta sig till.

Plötsligt har tankejaget degraderats till en simpel tjänare. Samma tankejag som tidigare tronade i högsätet och styrde världen med fast hand. Men tankejaget tänker inte ge upp sin makt utan kamp. Nu håller tankejaget ett indignerat försvarstal:
- Det är JAG som kan rädda moder jord för framtida generationer. Det är jag som kan få slut på alla krig, all tortyr, all diskriminering. Det är JAG JAG JAG och BARA JAG som kan göra allt det som behöver göras.

Det var under sådana tankestormar jag slutade meditera. Kraften i tankejagets indignation överväldigade mig. Om och om igen.
Det talas ibland om att tankar BARA är tankar. Så fan heller! En tanke kan upplevas som en skarpslipad kniv på strupen.

Tilliten till det som VET att allt är fullbordat kan inte forceras. När tilliten blir starkare känns det inte som styrka. Det känns mer som att ge efter. Det känns som att man blir svag för det i en som VET. Det är en styrka som är som en svaghet - en mjukhet. Som träden som böjer sig i vinden. Det är en sådan styrka. Inte stel men mjuk.

Så när lavafloden av indignerade tankar kommer går det inte att kämpa mot. Det är bara att ta emot den. Låta den bränna sönder allt i hjärtat som är hårt och stelt och gör motstånd. Låta sig hackas sönder av tankejagets köttyxa. Kvar blir en öppenhet. En öppning genom vilken evighetens vind kan blåsa in.

Det här är inget krig. Det är att ge efter som ett träd i vinden. Det är att luta sig in i det som är mjukt. Luta sig in i det som VET att allt är fullbordat. Om och om igen.

Så ser min meditation ut nu.

söndag, maj 18, 2014

Alla dessa hästar

Låt oss börja med att hedra tiden! Tidsdrömmen har en magnetisk kraft och den suger in oss i sitt tickande och pickande hjärta. Det är ju därför vi är här. Vi blev förtrollade. Både du och jag började plötsligt längta efter att längta. Vi började längta efter att klamra oss fast. Efter att tvingas släppa taget Efter att ta oss samman och ta nya tag och återigen tvingas släppa taget. Efter att sörja. Vi kom ihåg att nostalgi är en smaskig känsla. Samma sak med känslan av hopp. Den är spektakulär. Det här handlar inte om att jag vill befria mig från tidens bitterljuva njutningar. Jag är här för att få blöda av längtan och saknad. Precis som du är jag här för att få drömma om en lysande framtid som aldrig kommer. Jag är här för att dröja mig kvar i ett skimrande förflutet som aldrig funnits. Det här är en deluxetripp. Tveklöst är tidsdrömmen den kungligaste av alla kungliga deluxetrippar.

Och när vi nu har hedrat tiden, vågar vi då nudda vid något som bara är som en aning. Något som skymtar förbi i ögonvrån. Något som gör att det fladdrar till i hjärtat.
- Vad var det?
- Ja vad var det där som fladdrade till? Var det evighetens vingslag?
- Var det namnlöshetens kalla kåre? Var det vännen utan ansikte?

Tänk om vi kan minnas vilka vi var innan vi sögs in i tidsdrömmens fyrverkeri av illusioner. Tänk om vi kan känna doften av det tidlösa. Det tidlösa känns ogripbart som en doft.
Plötsligt fladdrar det till i hjärtat och här står vi. Pannan slät och ögonen öppna på riktigt. Läpparna lätt särade. Helighetens ton viskar och bär oss. Vi är så lätta nu.

Viktlösa och utan fotfäste i tidsdrömmen fylls vi av förundran. För första gången på evigheter är vi inte på väg någonstans. Vart skulle vi ta vägen liksom? Om någon skulle fråga oss nu vart vi är på väg skulle vi vika oss dubbla av skratt.

Om samma lustiga figur frågade oss varifrån vi kommer skulle vi titta på varandra och börja skratta samma ohejdbara skratt. Hur kan den här lustiga drömfiguren kläcka fram alla sina knäppa frågor. Vi slår oss på knäna och kan inte sluta skratta. Vi bubblar av vakenhet nu. Vakenhetens blommor slår ut i våra magar. Den ena efter den andra. Vakenhetsblommorna öppnar sig och berusar oss inifrån med sin heliga nektar och vi dansar. Vad kan vi göra nu annat än dansa?

Och så sänker sig skymningen över oss där vi dansar fram nakna över de saligas ängder. Snart skall vi drömma den bitterljuva tidsdrömmen. Men vilka skall vi vara i natt? Vilken kropp skall vi välja att ikläda oss?

Det finns så många olika kroppar att välja på. Några är storslagna och heroiska. Ämnade för hjältedåd. Andra är svaga och marinerade i offerskapets frätande safter.
Vissa är mjuka och fogliga och brinner som björkved med en jämn låga i tidsdrömmens brasa. Andra är vresiga och vildsinta som kvistig granved och får tidsdrömmen att smälla och gnistra. Vilka skall vi välja?

- Du kan få kroppen som är ämnad för hjältedåd, säger du och sveper ut med armen i en generös gest.
- Nej tack, den hade jag förra gången, säger jag. Ta du den. Bli något riktigt stort och vackert den här gången! Jag vill pröva på hur det känns att vara liten och rädd. Det var länge sedan. Jag är sugen på en riktig utmaning i natt.

Och så drömmer vi och i vår dröm skapas otaliga kroppar som alla har sina särdrag. Det är en storslagen dröm vi drömmer du och jag. Sju miljarder kroppar finns det i vår dröm och alla är på väg någonstans. Precis som vi drömmer dom om en lysande framtid som aldrig kommer. Och ibland ger vi oss hän åt nostalgi. Pratar halva natten om våra resor. Andliga och sekulära. Vi pratar om vår inre utveckling och vi är allvarliga. Med tiden kommer allvaret. Gravallvaret. Vi blir tyngre och tyngre. Ju närmre tidsdrömmens slut vi kommer desto mer allvarstyngda blir vi.

Vi tittar på varandra och 99 gånger av 100 ser vi bara allvaret i varandras ögon.
- Var har du varit? frågar du.
- Å, jag har varit med om mycket jobbiga grejer.
- Berätta!
Och jag berättar. Om hur jobbigt det var. Hur svårt. Hur hopplöst det känts många gånger.

- Men du måste se framåt, säger du eftersom du fått hjältens ståtliga kropp som har marinerats i söta och stärkande safter. Du måste fokusera på den lysande framtiden. Släppa taget om det som varit.
- Å, tack för att du är så inspirerande, säger jag och ser upp på dig med beundran i blicken. Ofattbart nog är jag helt allvarlig i min beundran. Du är lika allvarlig när du ser ner på mig med varm omtanke i dina ögon. När tidsdrömmen är som verkligast finns inte en enda liten reva någonstans i slöjan. Våra ögon är nu helt beslöjade. När evigheten inte kan sippra in någonstans är drömmen fulländad. Då spränger det i vakenhetsblommornas knoppar. Vi känner det i magen. Nu brister det snart. Allvaret har blivit olidligt tungt. Snart slår vakenhetsblommorna ut och berusar oss inifrån med sin heliga nektar. Snart klär vi av oss våra lustiga kroppar och börjar dansa igen. Dansar nakna i evigheten som vi alltid har gjort. Och när skymningen sänker sig över de saligas ängder ...

* * *

När jag är födelsen är du döden. Och tvärtom. Det är vi två som gör det här. Vad det nu är. Det här.
Är det liv? Bultande liv?

Ovanstående betraktelse om när det skymmer på de saligas ängder kom till mig i morse när jag var ute och sprang på en cykelväg mellan Märsta och Sigtuna. Fåglarna sjöng som galna och jag kände för att pressa min kropp. Rusa den. Det var något besinningslöst över mitt flåsande och min dundrande puls. Det var smärtsamt skönt att få allt att lösa upp sig i kroppens mjölksyrade livfullhet. I sin besinningslösa intensitet påminde det om eldig älskog. Men också i sin kärleksfullhet. Kroppen fick vara sig själv helt och hållet. Att sitta framför datorer är knepigt men också roligt på ett knasigt sätt. Att sitta alldeles stilla medans fingrarna trummar på små plastbitar är inget kroppen längtar efter. För att sysselsätta sig börjar bröstmusklerna leka dragkamp med rygg- och nackmusklerna. Överkroppen blir avundsjuk och knyter sig i protest medans fingrarna får trumma fritt på dom där små plastbitarna.

Men åter till den flåsande intensiteten. Jag fick för mig att jag red in en vildhäst och att jag nu lät den rusa fram över slätten. Sedan tänkte jag att det kanske är så det är. Att min själ är en ryttare som fått i uppgift att rida in den här hästen som heter Björn. Kanske är vi alla ryttare. Vi talar ofta vackert om allas lika värde. Jag tror inte alls att alla hästar är lika mycket värda. Däremot tror jag att din själ är lika ovärderlig som min. Jag tror att våra själar bär med sig minnet av något ... något vaket ... något som låtit sig förtrollas av den här tidsdrömmen. Och vi lät det ske. Av kärlek.

Här i drömmen ser det ut som att vissa individer bara ger och ger medan andra bara tar och tar. Men varför är vi då så djupt förbundna med föreställningen om allas lika värde? Vem som helst kan väl se att det finns individer som mest krånglar och förstör medan andra ger osjälviskt ur en till synes outsinlig källa av godhet och skönhet?
Jo, vi ser detta men vi vet något annat. Vi minns när vi skulle välja häst. Jag skrattade gott åt den bilden när den dök upp i morse. Jag sprang i en nedförsbacke på gamla landsvägen mot Sigtuna. Själar som är sugna på äventyr samlas i ett stall där dom får välja häst. Det blev tydligt för mig där och då att vi inte alls väljer häst utifrån samma kriterier som vi skulle göra här i tidsdrömmen. Det är långt ifrån självklart att vi väljer en häst som är lätt att rida in. Jag fick för mig att det kan vara så att de mest erfarna ryttarna väljer dom svåraste hästarna. Det slog mig att hästen inte säger någonting om ryttaren. Jag blev så glad när jag såg det. Det finns själar som väljer att rida in pedofilhästar. Andra väljer att rida in psykotiska hästar. Eller mördande tråkiga Svenssonhästar. Eller bipolära konstnärshästar som hänger sig i sin ateljé. Eller korrupta politikerhästar. Ja det finns ju så många drömhästar att välja på. Och när våra själar förtrollas av tidsdrömmen börjar dom brinna av nyfikenhet. Då är det långt ifrån självklart att vi vill rida in en Jesushäst. Hur känns det att vara en Judashäst? Vi vill veta. Vi vill uppleva. Vi vill drömma. Det är därför du och jag är här. Och när vi fått nog så vaknar vi. Gnuggar oss i ögonen och undrar hur det är möjligt att drömma fram ett helt liv under en enda natts sömn.

tisdag, maj 13, 2014

När den stora längtan bryter fram

Det finns längtan och så finns det LÄNGTAN. Människans stora längtan kan ligga och bida sin tid i många år medan hon förtrollas av sin lilla längtan i någon av dess otaliga former.
Det syns på en människa när hennes stora längtan vaknar och bryter fram. Hennes röst bryts. Tårhinnan som täcker hennes ögon bryts och tårarna börjar strömma fritt. Det samlade draget runt hennes mun bryts och läpparna börjar darra okontrollerat. Hela hennes kropp börjar skaka okontrollerat. Så stark är sann längtan. Som ett själsligt vulkanutbrott. 

När min stora längtan bröt fram rasade allt jag byggt upp. Bilden av mig själv som en sofistikerad och intressant person rasade. Jag ville verkligen inte vara banal så jag hade byggt mig ett torn som reste sig högt över livets banaliteter. Som ett monument över min egen andliga fåfänga. När min stora längtan vaknade och började röra sig var det som en jordbävning. Min fåfängas torn gungade till och jag störtade till marken. 

Men då, när jag ännu stod där i min fåfängas höga torn ville jag viska till stjärnorna att min innersta längtan handlade om mitt eget hjärtas stillhet. Att jag längtade hem till den gränslösa stillheten i mitt hjärtas innersta. Jag trodde att jag var fri och oberoende. Att jag inte behövde någon annan. Dom små och sovande människorna där nere som ännu inte vaknat upp trodde sig behöva varandra. Dom sökte lyckan utanför sig själva. I någon annan. Så okunniga dom var. Lyckan fanns ju i deras egna gränslösa hjärtan. Det var vad jag såg när jag stod där i min fåfängas torn och skådade ut över den sovande världen. Där nere låg banaliteternas träskmarker där sångtexterna var oändliga variationer på temat - jag behöver dig - lämna mig inte - du är den enda - du ger mitt liv mening - utan dig blir mitt liv meningslöst. 
Gud så banalt. Gud så tragiskt. Och vilken outsinlig källa till lidande. 

Men när den stora längtan bröt fram började allt sjuda av liv och smälta samman. Det sovande vaknade. Det banala blev sublimt. Det låga blev högt. Det som var utanför mig själv hamnade inom mig själv. Evigheten blev till tid och det gränslösa blev till ett rum där du och jag kunde mötas. 
Så väldig är kraften i den stora längtan när den bryter fram att det profana blir sakralt och det lilla blir stort. Så omvälvande är kraften att fåfängan förvandlas till ödmjukhet. Det finns ingenting att sätta emot när den stora längtan vaknar och bryter fram. Det är så man kan veta att det handlar om den stora längtan. Man har inte en chans i världen. 

Plötsligt såg jag vad alla dom banal låttexterna handlade om. Dom handlade ju om dig min älskade. Den stora längtan handlar om dig. Bara om dig. Du är den enda och du är överallt. Det är det som är så överväldigande. Du är i alla. Du är i allt. Du är i det banala lika mycket som i det sublima. 
Vad skall jag ta mig till med all denna längtan? Det enda jag kan göra är att älska. Det är det enda som återstår när allt annat rasat. Och när allt annat rasat fyller kärleken hela världen. Då badar varenda liten vrå i kärlekens ljus. 
UA-3343870-1