söndag, maj 18, 2014

Alla dessa hästar

Låt oss börja med att hedra tiden! Tidsdrömmen har en magnetisk kraft och den suger in oss i sitt tickande och pickande hjärta. Det är ju därför vi är här. Vi blev förtrollade. Både du och jag började plötsligt längta efter att längta. Vi började längta efter att klamra oss fast. Efter att tvingas släppa taget Efter att ta oss samman och ta nya tag och återigen tvingas släppa taget. Efter att sörja. Vi kom ihåg att nostalgi är en smaskig känsla. Samma sak med känslan av hopp. Den är spektakulär. Det här handlar inte om att jag vill befria mig från tidens bitterljuva njutningar. Jag är här för att få blöda av längtan och saknad. Precis som du är jag här för att få drömma om en lysande framtid som aldrig kommer. Jag är här för att dröja mig kvar i ett skimrande förflutet som aldrig funnits. Det här är en deluxetripp. Tveklöst är tidsdrömmen den kungligaste av alla kungliga deluxetrippar.

Och när vi nu har hedrat tiden, vågar vi då nudda vid något som bara är som en aning. Något som skymtar förbi i ögonvrån. Något som gör att det fladdrar till i hjärtat.
- Vad var det?
- Ja vad var det där som fladdrade till? Var det evighetens vingslag?
- Var det namnlöshetens kalla kåre? Var det vännen utan ansikte?

Tänk om vi kan minnas vilka vi var innan vi sögs in i tidsdrömmens fyrverkeri av illusioner. Tänk om vi kan känna doften av det tidlösa. Det tidlösa känns ogripbart som en doft.
Plötsligt fladdrar det till i hjärtat och här står vi. Pannan slät och ögonen öppna på riktigt. Läpparna lätt särade. Helighetens ton viskar och bär oss. Vi är så lätta nu.

Viktlösa och utan fotfäste i tidsdrömmen fylls vi av förundran. För första gången på evigheter är vi inte på väg någonstans. Vart skulle vi ta vägen liksom? Om någon skulle fråga oss nu vart vi är på väg skulle vi vika oss dubbla av skratt.

Om samma lustiga figur frågade oss varifrån vi kommer skulle vi titta på varandra och börja skratta samma ohejdbara skratt. Hur kan den här lustiga drömfiguren kläcka fram alla sina knäppa frågor. Vi slår oss på knäna och kan inte sluta skratta. Vi bubblar av vakenhet nu. Vakenhetens blommor slår ut i våra magar. Den ena efter den andra. Vakenhetsblommorna öppnar sig och berusar oss inifrån med sin heliga nektar och vi dansar. Vad kan vi göra nu annat än dansa?

Och så sänker sig skymningen över oss där vi dansar fram nakna över de saligas ängder. Snart skall vi drömma den bitterljuva tidsdrömmen. Men vilka skall vi vara i natt? Vilken kropp skall vi välja att ikläda oss?

Det finns så många olika kroppar att välja på. Några är storslagna och heroiska. Ämnade för hjältedåd. Andra är svaga och marinerade i offerskapets frätande safter.
Vissa är mjuka och fogliga och brinner som björkved med en jämn låga i tidsdrömmens brasa. Andra är vresiga och vildsinta som kvistig granved och får tidsdrömmen att smälla och gnistra. Vilka skall vi välja?

- Du kan få kroppen som är ämnad för hjältedåd, säger du och sveper ut med armen i en generös gest.
- Nej tack, den hade jag förra gången, säger jag. Ta du den. Bli något riktigt stort och vackert den här gången! Jag vill pröva på hur det känns att vara liten och rädd. Det var länge sedan. Jag är sugen på en riktig utmaning i natt.

Och så drömmer vi och i vår dröm skapas otaliga kroppar som alla har sina särdrag. Det är en storslagen dröm vi drömmer du och jag. Sju miljarder kroppar finns det i vår dröm och alla är på väg någonstans. Precis som vi drömmer dom om en lysande framtid som aldrig kommer. Och ibland ger vi oss hän åt nostalgi. Pratar halva natten om våra resor. Andliga och sekulära. Vi pratar om vår inre utveckling och vi är allvarliga. Med tiden kommer allvaret. Gravallvaret. Vi blir tyngre och tyngre. Ju närmre tidsdrömmens slut vi kommer desto mer allvarstyngda blir vi.

Vi tittar på varandra och 99 gånger av 100 ser vi bara allvaret i varandras ögon.
- Var har du varit? frågar du.
- Å, jag har varit med om mycket jobbiga grejer.
- Berätta!
Och jag berättar. Om hur jobbigt det var. Hur svårt. Hur hopplöst det känts många gånger.

- Men du måste se framåt, säger du eftersom du fått hjältens ståtliga kropp som har marinerats i söta och stärkande safter. Du måste fokusera på den lysande framtiden. Släppa taget om det som varit.
- Å, tack för att du är så inspirerande, säger jag och ser upp på dig med beundran i blicken. Ofattbart nog är jag helt allvarlig i min beundran. Du är lika allvarlig när du ser ner på mig med varm omtanke i dina ögon. När tidsdrömmen är som verkligast finns inte en enda liten reva någonstans i slöjan. Våra ögon är nu helt beslöjade. När evigheten inte kan sippra in någonstans är drömmen fulländad. Då spränger det i vakenhetsblommornas knoppar. Vi känner det i magen. Nu brister det snart. Allvaret har blivit olidligt tungt. Snart slår vakenhetsblommorna ut och berusar oss inifrån med sin heliga nektar. Snart klär vi av oss våra lustiga kroppar och börjar dansa igen. Dansar nakna i evigheten som vi alltid har gjort. Och när skymningen sänker sig över de saligas ängder ...

* * *

När jag är födelsen är du döden. Och tvärtom. Det är vi två som gör det här. Vad det nu är. Det här.
Är det liv? Bultande liv?

Ovanstående betraktelse om när det skymmer på de saligas ängder kom till mig i morse när jag var ute och sprang på en cykelväg mellan Märsta och Sigtuna. Fåglarna sjöng som galna och jag kände för att pressa min kropp. Rusa den. Det var något besinningslöst över mitt flåsande och min dundrande puls. Det var smärtsamt skönt att få allt att lösa upp sig i kroppens mjölksyrade livfullhet. I sin besinningslösa intensitet påminde det om eldig älskog. Men också i sin kärleksfullhet. Kroppen fick vara sig själv helt och hållet. Att sitta framför datorer är knepigt men också roligt på ett knasigt sätt. Att sitta alldeles stilla medans fingrarna trummar på små plastbitar är inget kroppen längtar efter. För att sysselsätta sig börjar bröstmusklerna leka dragkamp med rygg- och nackmusklerna. Överkroppen blir avundsjuk och knyter sig i protest medans fingrarna får trumma fritt på dom där små plastbitarna.

Men åter till den flåsande intensiteten. Jag fick för mig att jag red in en vildhäst och att jag nu lät den rusa fram över slätten. Sedan tänkte jag att det kanske är så det är. Att min själ är en ryttare som fått i uppgift att rida in den här hästen som heter Björn. Kanske är vi alla ryttare. Vi talar ofta vackert om allas lika värde. Jag tror inte alls att alla hästar är lika mycket värda. Däremot tror jag att din själ är lika ovärderlig som min. Jag tror att våra själar bär med sig minnet av något ... något vaket ... något som låtit sig förtrollas av den här tidsdrömmen. Och vi lät det ske. Av kärlek.

Här i drömmen ser det ut som att vissa individer bara ger och ger medan andra bara tar och tar. Men varför är vi då så djupt förbundna med föreställningen om allas lika värde? Vem som helst kan väl se att det finns individer som mest krånglar och förstör medan andra ger osjälviskt ur en till synes outsinlig källa av godhet och skönhet?
Jo, vi ser detta men vi vet något annat. Vi minns när vi skulle välja häst. Jag skrattade gott åt den bilden när den dök upp i morse. Jag sprang i en nedförsbacke på gamla landsvägen mot Sigtuna. Själar som är sugna på äventyr samlas i ett stall där dom får välja häst. Det blev tydligt för mig där och då att vi inte alls väljer häst utifrån samma kriterier som vi skulle göra här i tidsdrömmen. Det är långt ifrån självklart att vi väljer en häst som är lätt att rida in. Jag fick för mig att det kan vara så att de mest erfarna ryttarna väljer dom svåraste hästarna. Det slog mig att hästen inte säger någonting om ryttaren. Jag blev så glad när jag såg det. Det finns själar som väljer att rida in pedofilhästar. Andra väljer att rida in psykotiska hästar. Eller mördande tråkiga Svenssonhästar. Eller bipolära konstnärshästar som hänger sig i sin ateljé. Eller korrupta politikerhästar. Ja det finns ju så många drömhästar att välja på. Och när våra själar förtrollas av tidsdrömmen börjar dom brinna av nyfikenhet. Då är det långt ifrån självklart att vi vill rida in en Jesushäst. Hur känns det att vara en Judashäst? Vi vill veta. Vi vill uppleva. Vi vill drömma. Det är därför du och jag är här. Och när vi fått nog så vaknar vi. Gnuggar oss i ögonen och undrar hur det är möjligt att drömma fram ett helt liv under en enda natts sömn.

9 kommentarer:

  1. Hästar är mitt favoritdjur, åtminstone i mina nattliga drömmar. En lång period i mitt liv drömde jag natt efter natt att jag dundrade fram över fält, ängar, i skogar och över heder på en stor och kraftfull vildhäst. När jag vaknade så längtade jag så mycket efter det i verkligheten att jag slutligen började ridskola. Det var inte riktigt samma sak... Det var inget dundrande över några fält.
    Men nu när jag läst din fantastiska text, tänker jag att på nätterna var det min själ red mig. Då, när jag sov, var jag bortom försvar och föreställningar. Detta var i en tid av mycket inre och yttre förvandling och omvälvning i mitt liv. Min själv hade fått i uppgift att rida in Maria. Wow, det är en häftig tanke.

    Att du kom i kontakt med de här tankarna av att rida när du sprang är inte konstigt, tycker jag, för det är någon slags frihetskänsla, en känsla av rörelse, något fysiskt, ursprungligt, att vara ett med det kraftfulla, starka och levande. Om man då samtidigt kommer i kontakt med själen, så är man hemma hos alla delar samtidigt. Den här texten vill jag läsa många gånger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt Maria att texten väcker sådana sköna minnen i dig!! Att dundra fram över ett stort fält på en stor och kraftfull vildhäst ... det skulle jag också vilja uppleva. Under några år (kring elva tolv sådär) var jag helt besatt av Dumas "De tre musketörerna". I den boken dundrar dom ofta fram på posthästar som de sedan byter ut vid nästa poststation när hästarna är alldeles löddriga av svett. Jag älskade dom momenten även om jag nu som vuxen kan se att hästarna inte blev särskilt väl behandlade. Dom var inte rädda för att använda sporrarna och ibland sprängde dom hästarna. Inte bra. Men det är min vuxna snusförnuftiga tolkning som är helt blind för magin i det där. Att dundra fram över slätten på en häst. DET är vad det handlade om. Känslan i det.
      Föreställningen om själen har kommit tillbaka i min värld alldeles av sig själv. Jag har inte bjudit in den utan snarare försökt hålla den ute under många år. Men det känns bara så naturligt tycker jag. Naturligt och härligt och fullt av liv.
      Coolt att du faktiskt började i ridskola :) Har du skrivit något om det? Skulle vara kul att läsa om hur din inre dröm krockade med din yttre (dröm). Vad är verkligast Maria?
      Klara jag av att låta det stå där som en fråga? :)
      Nej, jag kan inte bärga mig. Måste få svara. Jag skulle satsa allt jag äger på att den inre drömmen är den verkliga(ste).

      Radera
    2. Ja den inre drömmen är definitivt den mest betydelsefulla och den KÄNNS som den mest verkliga. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tillbaka på de där ridturerna i drömmarna, jag har knappast aldrig tänkt tillbaka på ridhuset, där jag frös och fick ont i händerna, blev rädd när hästen skuttade till eller frustade, och uttråkad när vi inte fick galoppera. Jag hade en dröm om en stor arbetshäst som var fast i en trappuppgång, (jag har för mig att den finns med i boken även i slutversionen, men det var min egen dröm från början.) Jag skulle hjälpa hästen nedför alla trappor, den var tung, en riktig arbetshäst, jag tog i så knogarna vitnade och kroppen skrek i protest och jag grät. När jag äntligen lyckats få ner hästen nedför alla trappor kommer den fram till mig, andas varmt och säger "Du lyckades. Inte för att du var så stark, utan för att du ville så gärna." Även när John och Eva ligger i sängen innan de ska skiljas åt talar de om hästar: "Vad skulle du vara om du fick välja ett djur?" "En häst, tror jag." "Skulle du!? Det skulle jag med, en vildhäst." Och när Eva kommer hem, ligger ett vykort från Sofie i London, med en häst på.
      Men vad härligt att föreställningen om själen kommit till dig på det där sättet. Ibland är det nog själva hemligheten. Att inte bestämma, hålla ute eller bjuda in. Inte ta ställning, öppna sig eller stänga sig. Ingenting. Lita på att när man är mogen så växer nya bilder och insikter. Det känns vilsamt att tro.

      Radera
    3. Men, det var ju det jag skulle svara på, nej jag har aldrig skrivit om konflikten då drömmen mötte verkligheten. Jag är inte ens säker på att det var så mycket konflikt för mig. Mer av, "nähä, det kanske var bättre i tanken", liksom t.ex. fantasier ibland kan vara bäst i tanken.

      Radera
    4. Maria, jag minns det där med hästar från din bok. Hästar ÄR ju fantastiska djur. Spännande att du svara att den inre drömmen är den mest betydelsefulla. Jag är benägen att hålla med dig. Sedan återstår detta med vilken som är verkligast ... :)
      Du skriver att den inre drömmen KÄNNS som den mest verkliga. Också där håller jag med dig. Då återstår vad vi vet. Vad vet vi om verkligheten?
      Jag skulle vilja säga att känslan av att vi vet att den yttre verkligheten är verkligast kan börja gunga. Är det bra eller dåligt?
      Jag kan bara svara för mig själv. För mig har den osäkerheten öppnat upp verkligheten. Periodvis har det varit väldigt skrämmande. Jag tror det är oundvikligt. Men idag är jag glad att den här sprickan uppstod. För mig känns det som att jag aldrig mer kan undvika att se/känna/höra den här sprickan i den yttre verkligheten.
      Så fint du skriver om tillit. Att lita på att nya insikter kommer när man är mogen. Den tilliten är GULD värd.

      Radera
  2. Ooh! Det här får jag vibbar av!!!
    Jag fick liksom en uppenbarelse, att tiden är alltid ett symptom på att man sugits in i något. Och detta något är alltid på något sätt en separation från alltet, en ballong om man så vill; du sugs in i den och tror att du ser allt som finns och kan inte se ballongväggens inneryta. Du kan inte ha en medvetenhet om det Absoluta Tidlösa, och samtidigt vara i ballongen. Well OK, du kan vara i ballongen men är inte lost i den. Bara lite.

    Då kan man ge sig ut på turné inne i ballongen och orera med dem som är lost här; somliga av dem utbrister "du är allt en djuping, du!". En del av dem gör narr av dig, hånar dig. En del försöker ta död på dig. En del tittar på dig som om du var en budbärare, den där ringningen från den spröda blåklockan på en fjärran hed hörs igen. De är kanske mogna att ledas fram till ballongväggen? Då kan de se ballongen. Också från utsidan, fast de är kvar därinne. Det är inte så konstigt som det låter, det är bara så, att allt är medvetande. Men vi kan välja icke-medvetande, och då uppstår alltid tid. Så länge vi är lite lost finns det alltid nåt som behöver ridas in... ;-)

    SvaraRadera
  3. Ooh, skön kommentar Perra! Tack!
    Om jag hade läst din kommentar för fem år sedan hade jag nog TÄNKT att det handlade om att knäcka en kod. När man knäcker koden "ser" man plötsligt att man är i en ballong.
    Att knäcka koden är coolt men långtifrån slutet på resan. Jag vet att man kan knäcka koden utan att betingningen egentligen rubbas. Betingningen har djupa, djupa rötter ned i kroppen. Vad menar jag med betingningen? Jo, den där känslan av att vara på väg någonstans till en bättre framtid. Att JAG kan göra saker som gör att JAG kommer till ett annat nu som är bättre än det här nuet. Det är en aspekt av betingningen.
    Nej, det handlar nog mer om att lyssna, lyssna innerligt till ringningen från den spröda blåklockan på en fjärran hed ... aaahh, tack för den :)
    Inte så mycket inse utan snarare att inlyssna. Inkänna. Evigheten kan inkännas.
    Javisst, den intellektuella dekonstruktionen har säkert sin mening. Men är det meningsfullt för alla? Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv inte ångrar en enda intellektuell brottningsmatch där stora starka föreställningar tvingats ner på mattan.
    Men nu handlar sällan om dekonstruktion och mental brottning för mig. Ibland kanske. Det kan väl vara kul ibland men jag längtar inte längre efter att inse saker. Jag vill inlyssna dom och är därför väldigt tacksam över din vackra, vackra formulering .... ringningen från den spröda blåklockan på en fjärran hed ... mmmm, det är något att kontemplera i evigheten :)

    SvaraRadera
    Svar

    1. Det där med blåklockan har jag nämnt fötut tror jag..
      Betingningen ja. Men det är ju det här att vara torsk i tidsströmmen,
      på väg nånstans, i någon framtid?

      I tanken.

      Nuet, Stillheten ligger på den intutiva domänen. Det är intuitionen jag vill
      beskriva med den spröda blåklockan.
      Vi tappade kontakten med vår sanna identitet, strandade med bara tanke, emotion och fysisk kropp kvar. Men vi måste ha en identitet, så tanken tog över den rollen, medan vår sanna identitet föll i glömska men gör sig påmind genom den spröda blåklockan.

      Tankejagets köttyxa försöker frenetiskt hugga opp alla blåklockor men det finns inget maffigt att sätta yxeggen i :-\

      Radera
    2. Det är sant Perra! Vår sanna identitet är omöjlig att hacka sönder. Ingen köttyxa kommer åt sanningen.
      Jag bara ÄLSKAR den spröda blåklockans ringning som symbol för sanningen!!
      Den bilden säger också något om vägen. Vi kan bara lyssna oss närmare sanningen. LYSSNA. Vara stilla och ..... l y s s n a ...... med hjärtat. Innerligt.

      Radera

UA-3343870-1