tisdag, maj 13, 2014

När den stora längtan bryter fram

Det finns längtan och så finns det LÄNGTAN. Människans stora längtan kan ligga och bida sin tid i många år medan hon förtrollas av sin lilla längtan i någon av dess otaliga former.
Det syns på en människa när hennes stora längtan vaknar och bryter fram. Hennes röst bryts. Tårhinnan som täcker hennes ögon bryts och tårarna börjar strömma fritt. Det samlade draget runt hennes mun bryts och läpparna börjar darra okontrollerat. Hela hennes kropp börjar skaka okontrollerat. Så stark är sann längtan. Som ett själsligt vulkanutbrott. 

När min stora längtan bröt fram rasade allt jag byggt upp. Bilden av mig själv som en sofistikerad och intressant person rasade. Jag ville verkligen inte vara banal så jag hade byggt mig ett torn som reste sig högt över livets banaliteter. Som ett monument över min egen andliga fåfänga. När min stora längtan vaknade och började röra sig var det som en jordbävning. Min fåfängas torn gungade till och jag störtade till marken. 

Men då, när jag ännu stod där i min fåfängas höga torn ville jag viska till stjärnorna att min innersta längtan handlade om mitt eget hjärtas stillhet. Att jag längtade hem till den gränslösa stillheten i mitt hjärtas innersta. Jag trodde att jag var fri och oberoende. Att jag inte behövde någon annan. Dom små och sovande människorna där nere som ännu inte vaknat upp trodde sig behöva varandra. Dom sökte lyckan utanför sig själva. I någon annan. Så okunniga dom var. Lyckan fanns ju i deras egna gränslösa hjärtan. Det var vad jag såg när jag stod där i min fåfängas torn och skådade ut över den sovande världen. Där nere låg banaliteternas träskmarker där sångtexterna var oändliga variationer på temat - jag behöver dig - lämna mig inte - du är den enda - du ger mitt liv mening - utan dig blir mitt liv meningslöst. 
Gud så banalt. Gud så tragiskt. Och vilken outsinlig källa till lidande. 

Men när den stora längtan bröt fram började allt sjuda av liv och smälta samman. Det sovande vaknade. Det banala blev sublimt. Det låga blev högt. Det som var utanför mig själv hamnade inom mig själv. Evigheten blev till tid och det gränslösa blev till ett rum där du och jag kunde mötas. 
Så väldig är kraften i den stora längtan när den bryter fram att det profana blir sakralt och det lilla blir stort. Så omvälvande är kraften att fåfängan förvandlas till ödmjukhet. Det finns ingenting att sätta emot när den stora längtan vaknar och bryter fram. Det är så man kan veta att det handlar om den stora längtan. Man har inte en chans i världen. 

Plötsligt såg jag vad alla dom banal låttexterna handlade om. Dom handlade ju om dig min älskade. Den stora längtan handlar om dig. Bara om dig. Du är den enda och du är överallt. Det är det som är så överväldigande. Du är i alla. Du är i allt. Du är i det banala lika mycket som i det sublima. 
Vad skall jag ta mig till med all denna längtan? Det enda jag kan göra är att älska. Det är det enda som återstår när allt annat rasat. Och när allt annat rasat fyller kärleken hela världen. Då badar varenda liten vrå i kärlekens ljus. 

2 kommentarer:

  1. Man kan rationalisera bort ett helt liv och undvika smärta. Men det är inget modigt sätt att leva på. Jag har bestämt mig för att vörda min känslighet, den som är för mycket. För intensiv, för älskande och förvirrad.

    Jag bestämmer mig här och nu för att det gör mig vacker och sårbar. Konstnärlig, djup och autentisk. Öppen för kärlek, öppen för smärta och öppen för livet.

    Och utan garantier eller försäkringar. Utan flytväst, livrem och hängslen. För jag vet inte. Jag vet inte. Men jag tror och jag älskar. Det är det enda som betyder något nu.

    Att älska

    SvaraRadera
  2. Hej Cecilia! Jag läste om min text nu och din kommentar och såg något nytt. Längtan efter att vara sann och autentisk. Kanske är det också en form av den stora längtan. Ja, jag tror det.
    Att tycker det är helt fantastisk att läsa dina ord här. Att du här och nu bestämmer dig för att vara autentisk. Att älska för mycket. Att vara för öppen.
    Jag undrar ju över hur det egentligen går till när vi lär oss att inte älska för mycket. Det gör ont när vi öppnar vårt hjärta och någon slänger sina stinkande sopor rakt ner i vårt vidöppna hjärta. Förakt och hån. Är det då vi bestämmer oss för att bli starka och inte öppna oss för vem som helst?
    Det är ju den vanliga historien om varför vi stänger ner och börjar älska lagom mycket. Men det känns som att det finns andra orsaker som kanske är minst lika viktiga här. Jag skall bära med mig den frågan. Men framför allt vill jag vara i hjärtat. Lyssna och låta svaren komma därifrån.

    SvaraRadera

UA-3343870-1