fredag, maj 30, 2014

Tankejagets köttyxa

Du vet känslan av att ingenting mer behövs. Känslan av att det är fullbordat. När den känslan lyser klart i våra hjärtan vet vi att cirkeln är sluten. I de ögonblicken vet vi att vi skulle kunna dö nu. Det handlar inte om att vi vill dö men att vi skulle kunna.
Dö i frid.
Känna att allt är klart.
Känna att varje andetag som följer på detta är överflödigt. Överflödande liv. Ett flöde av kär lek. Onödigt. Inte nödigt. Inte skitnödigt. Bara livet som flödar över av kär lek.

När den känslan tar över vet vi att det alltid varit så. Då vet vi att vi är här för att livet är överflödande. Vi är inte här för att vi behöver utan för att vi är så överflödande av kär lek och lust. Då vet vi att det andra - bristmentaliteten, känslan av att något saknas, att något behöver göras - var som en flyktig dröm.

Fridfullt?
Nja, högst temporärt. Det finns få saker i den här världen som är SÅ JÄVLA PROVOCERANDE för det i oss som är byggt av tankar. Som tankejag vill vi bara kasta oss över den här känslan och hacka sönder den till köttslamsor. Eggen på tankejagets köttyxa är aldrig så vass som när vi skall hacka sönder den här fridfulla känslan av fullbordan.

Känslan av fullbordan, av att ingenting behövs, av att allt är ett överflödande av kär lek, får INDIGNATIONEN att välla upp inom oss och likt flytande lava från en vulkan flödar tankemassorna fram och fyller våra huvuden med bergfasta föreställningar om allt som behöver göras innan vi kan känna frid.

- Vadå allt är fullbordat!?

- Säg det till någon som sitter fängslad och blir torterad på grund av sina politiska uppfattningar.
- Säg det till en kvinna som blir slagen och diskriminerad på grund av att hon är just kvinna.
- Säg det till barnen vars livsförutsättningar håller på att förstöras på grund av de vuxnas rovdrift på moder jord!
- Säg det till någon vars barn håller på att dö i cancer!
- Säg det till någon som blir trakasserad på grund av sin sexuella läggning!
- Säg det till någon som diskrimineras på grund av sin hudfärg!

VÅGA säga det och se mig i ögonen ryter indignationens röst.

Vi är många som har börjat meditera. Vi är många som njutit av meditationens tidiga frukter. Ett stabilare sinne med mindre rädsla. Men så kommer dom oundvikliga klarhetsupplevelserna som gör att så mycket plötsligt framstår i en ny dager och då vet våra tankejag inte vad de skall ta sig till.

Plötsligt har tankejaget degraderats till en simpel tjänare. Samma tankejag som tidigare tronade i högsätet och styrde världen med fast hand. Men tankejaget tänker inte ge upp sin makt utan kamp. Nu håller tankejaget ett indignerat försvarstal:
- Det är JAG som kan rädda moder jord för framtida generationer. Det är jag som kan få slut på alla krig, all tortyr, all diskriminering. Det är JAG JAG JAG och BARA JAG som kan göra allt det som behöver göras.

Det var under sådana tankestormar jag slutade meditera. Kraften i tankejagets indignation överväldigade mig. Om och om igen.
Det talas ibland om att tankar BARA är tankar. Så fan heller! En tanke kan upplevas som en skarpslipad kniv på strupen.

Tilliten till det som VET att allt är fullbordat kan inte forceras. När tilliten blir starkare känns det inte som styrka. Det känns mer som att ge efter. Det känns som att man blir svag för det i en som VET. Det är en styrka som är som en svaghet - en mjukhet. Som träden som böjer sig i vinden. Det är en sådan styrka. Inte stel men mjuk.

Så när lavafloden av indignerade tankar kommer går det inte att kämpa mot. Det är bara att ta emot den. Låta den bränna sönder allt i hjärtat som är hårt och stelt och gör motstånd. Låta sig hackas sönder av tankejagets köttyxa. Kvar blir en öppenhet. En öppning genom vilken evighetens vind kan blåsa in.

Det här är inget krig. Det är att ge efter som ett träd i vinden. Det är att luta sig in i det som är mjukt. Luta sig in i det som VET att allt är fullbordat. Om och om igen.

Så ser min meditation ut nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1