torsdag, december 17, 2015

Som en droppe på väg att falla ned i havet

Hjärtat frågar - går det här att lita på?
För innan det ger sig hän vill hjärtat veta. Är detta på riktigt? Är det verkligen någonting äkta och bestående?
Hjärtat vill inte känna sveket bränna som en järnpåle som körs rakt in i roten. Roten till allt som är vackert. Allt som betyder något. Allt som vill sjunga och dansa och älska.
Rädslan för sveket. Rädsan för att det bara är något tillfälligt. Något som kommer och går.
Hjärtats längtan efter att ge sig hän och älska är omåttlig. Den är OMÅTTLIG. Den är mäktigare än en jordbävning.
Jag pratar om ditt hjärta. Och mitt hjärta. Om alla våra små sköra hjärtan.

Å denna längtan! Å denna rädsla!
Jag var en av alla dom som vände mig till Gud. Till det översinnliga som finns bortom och ovan denna jämmerdal. Jag fann kärleken mellan människor vacker men noterade att den kommer och går. Och är den djup och äkta så kan döden när som helst rycka bort den man älskar. Mitt hjärta längtade efter att ge sig hän till något som var orubbligt. Så jag drogs hela tiden till sammanhang där man pratade om det eviga. Om det ovillkorliga. Å vad jag älskade de orden. Så fort mitt hjärta hörde att det fanns något sådant - något som aldrig sviker - något som aldrig kan ryckas bort - så började något spira. Då började hjärtat förbereda sig för det stora jubelropet. Harkla sig. Samla luft. Nu, snart. Nu äntligen får jag kanske ge mig hän sådär totalt. Sådär härligt galet lyckligt och vettlöst. Nu äntligen får jag kanske älska utan att hålla igen och ta hänsyn och vänta in och tänka på att inte vara för intensiv och klängig och beroende och osjälvständig. Jag drog djupa förväntansfulla andetag. Redo att jubla. Å, tänk att inte behöva tänka på integritet. Min egen och min älskades. Tänk att äntligen få bli den andra. Krypa in under hennes hud och vidare in i hennes hjärta och bara vara där för evigt omsluten i det varma och mjuka och aldrig sinande flödet av kärlek och gå upp i det och bli det. Jag var redo men det fanns ett kanske. Ett frågetecken som höll mig tillbaka.

Tänk om allt som finns är atomer och molekyler i oändligt många former. Tänk om det inte finns något imateriellt. Tänk om kärleken också bara är atomer och molekyler. Ett kemiskt fenomen som tillfälligt uppstår i hjärnan på däggdjur för att dom skall para sig eller ta hand om sin avkomma eller hålla ihop gruppen.

Tillfälligt var ordet som höll rädslan vid liv. Tänk om det var så hemskt. Att kärleken bara var något tillfälligt kemiskt fenomen som fyllde en biologisk funktion. Jag frös och jag rös. Och jag återgick till att förestäla mig att det finns en Gud. Och att jag var en odödlig själ. För jag ville älska på det där omänskligt besinningslösa sättet. Som jag gjort i det mänskliga men varje gång fått betala med en ohygglig smärta. Inte bara när jag blev sviken. Också när jag jag var den som svek. Att svika gör nästan lika ont.

Och så en dag för drygt elva år sedan hittade jag det där som var evigt och orubbligt. Det där som jag kunde älska tills jag gick sönder utan att det gjorde ont. Jag fann det en morgon på Hällungens kursgård (Solhälla) och det uppträdde då som stillheten i mitt eget hjärta. Det var de orden det kläddes i den gången.

Men under åren som följde fick jag upptäcka hur stor tvivlets makt faktiskt är. När kärleken är lagom stor. Liksom hanterbar och praktisk. Då är tvivlet också hanterbart och praktiskt. Men när längtan efter kärlek är besinningslös då är också tvivlet starkare. Då måste vi veta att det vi älskar håller. För vi kommer gå sönder. Det vet vi. Sådan är kärleken som trycker på där inne i hjärta. Den kommer spränga oss i tusen bitar. Den kommer utplåna oss. Som en droppe är vi då. Som en droppe på väg att falla ned i havet. Finns havet där och väntar på oss? Det är vår fråga. Och visst är det en bedårande fråga när man ser det så. Men inte när vi är droppen på riktigt. Droppen som faller.

Så jag ägnade mig åt att testa havet. Med mitt intellekt. Jag ställde tusen frågor om havet. Om det verkligen fanns där. Jag lyssnade på alla som pratade om havet. Präster och andliga lärare och andra förkunnare. Jo, jag hörde att dom pratade om havet. Havet jag var på väg att falla ned i. Men vilka ord använde dom? Jag började jämföra. Dom sade inte samma sak. Alla sade att deras ord pekade på havet. Men tänk om. Tänk om ... tänk om vadå? ... jo, tänk om det inte finns något hav.

Så tänkte jag. Innan jag föll.

söndag, december 13, 2015

Väckarklockor

Det här med negativa känslor alltså ... det är inte kul. Smaka på liten och maktlös. Eller ensam och bortglömd. Eller en cocktail av svartsjuk, sviken, svårmodig, svartsynt och svamlig. Smaka också på bitter, sur, pinsam, ångestriden och misslyckad.
Var det någon som nämnde något om all den där skiten när du signade upp för att bli människa? Att det ingår alltså? Att det är obligatoriskt? Stod det något finstilt om det i kontraktet?

Jag minns inte att jag fick någon information om det. Kanske är det nån jäkla naturlag. Att man måste ta det goda med det onda. Hälften positiva känslor. Hälften negativa. Är det så? Är det alltid fifty fifty?

Jo, det är en naturlag för alla som har köpt lögnen om att de är små separata individer. Små separata individer som går omkring med listor i huvudet på följande: 
saker som fattas och därför behöver skaffas
saker som inte är tillräckligt bra och därför måste förbättras
saker som är fel och hemska och därför måste utrotas alternativt lemlästas eller grävas ned
... och andra viktiga listor ...

De som köpt den här lögnen kan trösta sig med två saker. För det första är de väldigt normala. För det andra kan de själva kolla och se att det inte stämmer. I verkligheten finns det inga små separata individer. 

Hur frestande det än är att frossa lite i allt elände som uppstår när människor som styrs av brist, otillräcklighet och lusten att utrota, så tycker jag vi hoppar över det och går rakt på sanningen om vilka vi är. 

Men  först vill jag säga följande. Notera att livet är oändligt generöst! De som vill tro att de är små separata individer får göra det. De som älskar livskampen får kämpa bäst de vill och hur länge de vill. Det finns inga förbud mot att lida. Inte heller mot att åsamka andra människor lidande. Det är anmärkningsvärt och om man vill se det så: ännu ett bevis på att livet är oändligt generöst och tolerant. 

Men det här med Sanningen då. Det här med VÅR SANNA NATUR. Är det inte upp till var och en att finna fram till? 
Jo, absolut! Alla är fria att utforska detta hur mycket eller lite dom vill. Men alla vi som har genomskådat lögnen och upptäckt att vi är MEDVETANDETS LJUS, det som möjliggör alla upplevelser, vi är också fria att dela med oss av det vi upptäckt. 

Vår glädje över att ha genomskådat lögnen om att något fattas oss, att saker måste förbättras, att det finns fel som måste utrotas - den glädjen är okuvlig. Det går inte att tysta oss men det går bra att ignorera oss. Det är helt i sin ordning för vi har ingen agenda. Vi kan vänta. Vi vet att det kommer en dag i alla människors liv då det vänder. Då längtan efter frihet och sanning blir så stor att den väger över. Då livskampen börjar förlora sin lyster. Då hjälteglorian hamnar på sniskan. Då martyrrollen börjar kännas ofräsch. 

Det kommer en dag då varje negativ känsla blir en välsignelse. En väckarklocka. Jag känner mig maktlös. Något fattas mig. Jag behöver makt. Mer makt. Men hur är det möjligt om jag är medvetandets ljus? Känslan av maktlöshet kommer och går. Men jag är ju det som alltid är här. Det som möjliggör alla upplevelser utan att själv vara en upplevelse. Jag måste ha drömt och glömt. Och det var en vacker dröm. Det var det verkligen. Men det var ingenting mot medvetandets klara ljus. 

Att drömmen förefaller vacker beror på att Maya är vacker. Hennes förförelsekonster är oemotståndliga. När hon blinkar och säger
- Jamen kom igen nu då, var inte så tråkig och stelbent. Jag vet att du vet vad du är! Du är visdomen inkarnerad. Men vi kan väl leka en liten stund bara? Leka att du är en liten stackare som ingen lyssnar på. En liten stackare som behöver få känna sig lite mäktig. Det kan vi väl leka? 
Ok då. Men bara en liten stund.
Jag lovar. Bara en liten stund. Bara tjugo år. Vi leker tills du är nära att vinna ett världskrig, utrota alla judar och bli härskaren över det tredje riket. Men du behöver inte oroa dig. Du kommer vakna. Jag lovar. Ge dig hän nu! Enjoy!
Så säger hon alltid. Och hon har rätt. Förr eller senare vaknar vi alla. 

Och när klockan ringer, vilket den förhoppningsvis gör innan vi dragit vårt sista andetag, så är det alltid lika ljuvligt att vakna. Så oändligt välbekant och ändå nytt och friskt som porlande källvatten. 

Det kommer en dag då drömmen inte vara i tjugo år. Då den på sin höjd vara några timmar. Eller att det bara går några sekunder innan vi kommer ihåg. Ja just det, jag är ju inte en liten separat individ. Medvetandets ljus kan inte känna maktlöshet. Eller ensamhet. Eller någon av alla de andra negativa känslorna. Och varje gång blir hjärtat varmt av tacksamhet. Tänk att jag ännu en gång fick återuppstäcka sanningen!

torsdag, december 10, 2015

Gud bor i en prinskorv. Också.

Så du äter fortfarande kött? Hm. Är det något sorts statement? Fast jag tror inte att du är tillräckligt smart för att göra några statement. Du glufsar bara i dig det du alltid har glufsat i dig. När till och med Arnold Schwartzenegger har börjat gå över till vegetariskt för att rädda miljön sitter du där och karvar i en död gris. Jag kan ge mig fan på att du röstar på Jimmie Åkesson också. Och dig är jag släkt med. Nej, nu tappade jag aptiten.

Snart är vi där. Snart samlas vi och äter tillsammans för att fira, ja vad ska vi egentligen fira? Att vi alla hör ihop antar jag. Trots allt. Att mörkret börjat vika hädan. Att dagarna börjat bli ljusare och ljusare. Att det är mysigt med traditioner. 

Runt vissa julbord skrattas det varma skratt. Runt vissa julbord är stämningen skön och avslappnad. Generös och vidsynt. Javisst, vi är olika. Faster si är lite eljest och morbror så kan verka lite trumpen men det är inget att bry sig om. Innerst inne är vi alla fina människor. Det är vad alla runt bordet känner. 

Runt andra bord är stämningen taggig och hård. Där klingar skratten ihåligt. Där undras det över de andras intelligensnivå. Där reagerar man på det ena och det andra. Borde han inte ha kunnat klä upp sig lite när det är julafton? Åtminstone sätta på sig en nystruken skjorta! Är det för mycket begärt? Och sträcka på ryggen. Inte bara sitta där som en hösäck. 
Kan inte den där överspända människan tagga ner eller helt enkelt gå och skjuta sig själva i huvet. 

Runt de flesta julbord är det lite av varje. Lite varmt. Lite taggigt. Lite skratt. Lite kyligt. Men mest ganska mysigt. 

Och så finns det julbord där det bara sitter en person. Med en pizza och en bag in box framför sig. 

Och så finns det dom som tillbringar kvällen på härbärgen. Och i sjuksängar. Och i koma. Och i himlen. Och i helvetet. Och på kryssningsfartyg. Och i fjällen. Och i Thailand. Och i länder där man inte firar jul. 

Julmiddagen som en symbol för samhörighet. Eller bristen på samhörighet. 

Jag känner många toleranta människor. De tolerar nästan vad som helst utom intolerans. Du får vara hur konstig du vill bara du låter bli att vara intolerant. 
Jag känner människor som vill att alla skall vara överens. Men jag känner också människor som menar att just det, strävan efter konsensus, är farligast av allt. Att det är dom konsensusdrivna människorna skapar sekter och totalitära samhällen. 

Och så känner jag djupt inom mig själv en tillit. En röst som viskar att allt är som det skall vara. Att vi alla förr eller senare kommer vakna upp ur tankedrömmen. Och när vi vaknat kommer vi se att allt varit som det skall vara. Hela tiden. Utan avbrott. Ingenting har någonsin varit off track. Detta vet vi alla. I djupet av våra hjärtan. Och vi kan minnas det på julafton. Att varenda reaktion är betingningen som spelar ut sig själv. Det är tankedrömmen som drömmer sig själv. 

Ingen väljer att bli vegetarian för att ta ansvar för miljön. Ingen väljer att rösta på Jimmie Åkesson. Ingen väljer att sitta som en hösäck. Ingen väljer att vara överspänd och leva sitt liv med en stor påle uppkörd i arslet. Det är helt enkelt inte meningen att överspända fru Månstråle från Lidingö skall slappna av och tycka att unge herr Lortgris nya piercing i ögonbrynet är klädsam. Och unge herr Lortgris från Märsta ska tycka att tant Månstråle borde skjuta sig själv i huvudet. Everything is on track. Drömmen är som den är för att den inte kan vara på något annat sätt. Och även om den kunde vara annorlunda... vem bryr sig? Det är en dröm. Jag menar, herregud, hur kan en dröm vara ett problem? Jo, det är klart den kan vara om vi vore fångade i den. Men det är vi inte. 
DET ÄR VI INTE. 
Närsomhelst kan vi vakna.

I varje evigt ögonblick kan fru Månstråle vakna upp och bli förälskad i unge herr Lortgris. Han är ändå lite djurisk den där unge mannen. Ojojoj. Lite som en inföding. Spännande och exotisk. Se vilka fylliga läppar han har. Ojojoj. Och vad gröna hans ögon är. Se hur det glimmar till när han tittar på mig. Kära nån. Vad är det här? Hjärtat bankar hej vilt.
Och när som helst kan unge herr Lortgris komma av sig, få en blackout och glömma allt han förväntas tycka om tant Månstråle. Hon ser ju ut som en drottning. Ta mig fan. Som Galadriel ur Sagan om Ringen. Fast lite för gammal kanske. Hmm. Men rätt fin ändå faktiskt. Snygg klänning i alla fall. 

Närsomhelst kan vi komma av oss. Glömma bort våra repliker. Glömma bort vad vi förväntas tycka. Plötsligt blir vegetarianen sugen på lite prinskorv. Jag menar det är ju julafton i alla fall. Kommer jorden gå under för att jag äter en ... bara en ... liten prinskorv?

Att vakna upp är som att komma av sig. Glömma bort vad vi förväntas tycka och tänka. Se något helt nytt. Något enkelt och vackert. Se Gud i en prinskorv. För han finns där också. Tro det eller ej. Just wake up and see for yourself!

onsdag, december 09, 2015

Från VAD till ATT

Mina små skor klapprar mot det blanka stengolvet. Hela jag är ett enda stort springande. Utan mål. Utan mening. Men bräddfull av lust. Jag är fyra år.

Jag sitter i sandlådan och pratar. Ingen begriper vad jag säger. Jag är tre år. Jag bryr mig inte om ifall någon förstår. Mitt prat är fritt. Fritt från mål och mening. Orden hoppar ut ur min mun som ystra kalvar. Fulla av lek och lust. Vad spelar det för roll om det som kommer ut betyder något? Jag har inte ens tänkt tanken att någon annan skall förstå vad jag säger. Att prata är ju så sagolikt roligt att det räcker och blir över.

Jag springer för att springa och pratar för att prata och jag är lycklig. Överlycklig är jag. Lyckan flödar hela tiden över och ur den kommer mer spring och mer prat. Alldeles av sig självt. Det är alldeles ofattbart detta med att finnas till. Att vara är ren och skär magi!

Tänk så mycket som uppstår ur detta varande! Långt senare blir jag upptagen av hur och vad. Också huret och vadet uppstår ur lyckan över att finnas till.

Hur är jag? Vad är jag? Hur springer jag? Vad säger jag?
Och ur lyckan kommer en störtflod av skruvade adjektiv. När jag är femton säger jag till mig själv att jag är speciell. Ur en kletig sörja av hybris och självförakt uppstår idén att jag är bättre än dom andra. Och nu är jag stor och nu förstår folk plötsligt vad jag säger. Dom gillar det inte men dom förstår. Och för att kunna skriva omtyckt på den mentala listan över VAD jag är så slipar jag några år senare av arrogansens vassaste kanter och antyder att jag är osäker och inte tillräckligt bra och då ... då både förstår och gillar dom vad jag säger.

Och bäst av allt. Nu får mitt pratande och springande ett mål och en mening att släpa omkring på. Det blir viktigt VAD jag säger och HUR jag springer. Jag måste springa långt och snabbt. Så att min kropp blir vältränad och stark. För att mota bort slappheten och håglösheten. För att spotta depressionen och fetman och självföraktet i ansiktet. Vik hädan! Jag är frisk och sund och stark och uthållig.
Och jag pratar för att bevisa att jag vet och förstår. Men mest för att övertyga andra om att dom har fel. Att dom borde skärpa sig och tänka till. För att rensa upp i flummet. Jag avskyr flum. Föraktar flummiga människor. Flum är mental fetma. Flum är barsnligt. Det är mental slapphet. Det är skamligt.

Och sådär håller det på. Hypnotiserad av vad och hur lever jag ett liv som blir alltmer komplicerat och svårt. Till och med kärleken blir komplicerad. Vuxen kärlek är komplicerad. Den är behäftad med så många villkor. Svårast av allt blir kärleken till Gud. Kärleken till det som är större än allt. Källan till allt. Vad är Gud? Hur är Gud?

Att finnas till är så stort och så enkelt. Inga hur och inga vad behövs. Det räcker med att finnas. Att finnas är ren frihet. Att finnas till är villkorslös kärlek.

Språket är en dröm. Det föds ur lusten att göra ljud med munnen. Sedan antar det alltmer magiska egenskaper. Drömmagi. Vi lever i en språkdröm. Du och jag. Vi tror på ljuden vi gör med våra munnar. Att tro på dessa ljud är att drömma språkets dröm.

Det som kan få oss att somna kan också få oss att vakna. Det finns riktningar i språket. Pilar som pekar djupare in i drömmen. Men tack och lov finns det också pilar som pekar på det vakna.

Alltså, det här med att prata. Det coola är ju inte vad folk säger. Vad dom säger är för det allra mesta jävligt tråkigt och förutsägbart. Men ATT dom säger saker. Det är ju hur coolt som helst. Det kommer ut ljud ur deras munnar och dom tror  verkligen att dessa ord betyder något. DET är coolt. På riktigt. Bla bladeri bla blaha blahi blaho. Med stort allvar gör dom dessa ljud och väntar ivrigt på vilka ljud vi skall svara med....
... och här gäller det att stanna upp för att få syn på magin ...
... rätt vad det är kommer det ljud ur våra munnar. Hur går det till? Men allvarligt? HUR GÅR DET TILL? Det är ju magi!
... blehå, blehu, pladderi, pladderi plu ... säger vi och vi gör det med samma oerhörda allvar. Djupt övertygade om att vårt svar bär på mål och mening. Alltså, ärligt. Se detta! Unna dig lyxen att på riktigt se detta! Det är helt jävla magiskt.

Det här är att vända om i drömmen. Byta fokus från VAD till ATT.
Det är den magiska nyckeln som kan få vår värld att stråla som den en gång gjorde. Som när vi var tre år och pratade för att det var så himla kul. Utan att tänka på ifall någon förstod. Utan mål eller mening.

Gör det idag. Se färger. Skit i vilka färger. Bara ATT det finns färger. Olika färger. Hur magiskt är inte det? ATT vi kan se färger. Vad behöver vi mer? Räcker inte det för att falla ned på knä och tacka livet för att det är. Levande. Lekande. Lockande. Lovely.

Om vi nu kan se färger alltså. Kanske är vi färgblinda. Men då kanske vi kan höra ljud. JA MEN FATTA hur jävla coolt det är ATT höra ljud. Olika ljud. Hur är det möjligt?
Skit i vilka ljud det är. Det är det som är hemligheten. Att stanna upp och inse ATT vi hör. Det är själva hörandet som är grejen. Inte vad vi hör. Det betyder ingengting. Jag menar allvar. VAD vi hör means nothing. NOTHING. Det är det som är hemligheten. Det är det som är att vakna. Fokus på VAD vi hör är drömmen. Fokus på ATT vi hör är den alltid lika magiska vakenheten.

torsdag, december 03, 2015

Medvetslösa tankar

Jag tänker på hur många gånger jag anmodats, uttalat eller outtalat, att berätta lite om mig själv. Om vem jag är, vad jag tycker om att göra och vad jag kan (bidra med om det är en jobbintervju)
Jaja, jag vet, den här typen av utbyte är en naturlig del av det sociala spelet. Men det är inte den delen jag vill belysa idag.
Man skulle kunna tro att det här berätta-lite-om-oss-själva-spelet är något vi ägnar oss åt när vi träffar människor vi inte känner. Att vi sedan, när vi blivit bekanta, kan slappna av och låta det vara. Men min erfarenhet är att detta är vad de flesta människor ägnar all vaken tid åt. 
Vi berättar lite om oss själva. Hela jävla tiden. 
Också när vi är för oss själva kör vi inre monologer om vilka vi är. "Jag tar inte skit", säger vi till oss själva, om och om igen. Att ingen är där och lyssnar verkar spela mindre roll. Och DET är fascinerande tycker jag. Och skrattretande. Men fullt begripligt. 

Vad vi gör är att vi tränar på vår roll. Det kan tyckas viktigt att kunna sin roll men jag vågar påstå att det är allt annat än viktigt. Det är rörande och skrattretande. När man ser det för vad det är kan man inte ta det på allvar. Speciellt inte det pompösa. Det tragiska är inte lika tacksamt att driva med men minst lika komiskt på ett subtilt vis. 
Det enda som skiljer professionella skådespelare från resten av mänskligheten är att de med jämna mellanrum tvingas byta roll. Nu, säger regissören, får du inte längre vara den pompösa politikern som ljuger och sätter sig på andra. Nu skall du vara den lilla stackaren som känner sig maktlös och överkörd. 

Jamen det här är ingen teater. Det här är verkligheten, säger det stora flertalet om det som är utanför teatern. Den som känner sig maktlös och överkörd kan inte bara gå in i kommunhuset och säga till kommunalpampen, "Hörrudu, nu ska vi byta. Nu är det min tur att vara kommunalpamp." Nej, så enkelt är det inte. Visst kan i stort sett vem som helst bli kommunalpamp, men det tar lite tid. Några år minst. 

Faktum är att vi, medan vi ägnar all vår vakna tid åt att berätta-lite-om-oss-själva, missar det enda som betyder något på riktigt. Nämligen sanningen om oss själva. Det är där källan finns. Det friska vattnet som släcker vår törst. Men till källan kommer vi bara genom att vakna. Och vakna kan vi bara göra när allt vi tror att vi vet om själva får falla till marken. När berättelsen-om-oss-själva stannar upp. 

Grejen med rollen, eller drömkaraktären som jag tycker är ett bättre ord, är att den är rakt igenom betingad. Vi drömmer att vi medvetet skapar oss en identitet. Men så är det inte. Det är vad jag vågar påstå. Vi väljer inte våra roller. Vi kan inte välja hur våra drömkaraktärer ska utvecklas i drömmen. Drömkaraktärer är nämligen rakt igenom oskuldsfulla. Det är det som gör dom så rörande. Men också skrattretande och tragiska. 
Men dom är inte bara oskuldsfulla. Dom är också omedvetna. Alla drömkaraktärers adelsmärke är omdevetenheten. En drömkaraktär består av tankar och känslor. Och faktum är att det inte finns en enda medveten tanke. Jag vet, man brukar säga att det finns, men det är inte sant. Tankar saknar medvetande. Det är du som är medveten om tankarna. Inte tvärtom. 
Inte heller finns det några medvetna känslor. En känsla kan inte bli medveten om dig men du kan bli medveten om känslan. 

Det här är så enkelt och självklart att vi missar det. Tankar bara tänks. Känslor bara känns. Av sig själva. Det finns ingen tänkare som tänker fram tankar. Inte heller någon kännare som känner fram känslor. Dom bara kommer utan att någon behöver anstränga sig. Dom kommer helt spontant och utan att knacka på först och fråga om det är ok att dom kommer in i vårt medvetande. Dom bara kommer och klustrar ihop sig och skapar och spelar ut det vi kan kalla drömkaraktären. Eller rollen eller personen eller berättelsen-om-oss-själva. Olika namn för samma sak. 

Men vi kan se det här. Vi kan få frågan. Vem är DU som lyssnar till den där repetitiva berättelsen-om-dig-själv? Vem är du som är så oändligt tålmodig? Som bara lugnt och stilla finns där i bakgrunden och med kärleksfullt ointresse lyssnar till allt detta omedvetna malande. Vem är du?

Och då kan du se. Klart och tydligt. Men det är ju jag! 
Jag som är vaken. Som alltid har varit här. Det var som fan! Hur har jag kunnat missa mig själv?

Kära vän! Du har inte missat någonting. Du har bara sovit och drömt en konstig dröm. Nu är det hemma i dig själv igen. Nu ser du att allt är gott. Nu ser du att drömmen kom ur dig själv. Ur din egen fantasi. Det var aldrig någon fara på taket. Du ville bara skrämma dig själv lite. Gå vilse en liten stund. För att du kunde. Det är ju därför vi gör saker. Vi tror att det finns så många spännande drivkrafter bakom våra handlingar. Bakom våra drömmar. Men allt kokar ned till detta. Vi gör vad vi gör för att vi kan. Och vi kan allt för vi är den oändliga potentialen. Källan till allt.

lördag, november 28, 2015

Att sluta flyga är lite som att sluta leva

Tanken på ett samhälle utan ett levande debattklimat skrämmer oss. Ett sådant ruskigt samhälle kan bara vara en diktatur utan yttrandefrihet, tänker vi och ryser. Så mycket älskar vi debatten. Så mycket älskar vi striden mellan åsikter, krockande värderingar och dynamiken i dualismens köttkvarnar.
Vi vill ha för och emot. Vi vill ha höjning kontra säkning. Vänster mot höger. Södermalm mot Ullared, AFA mot Åkesson och klimatsmart vegansk jul med yoga i fjällen mot julskinka, thailandresor och hudcancer. 

Vi glömmer att samhället finns inom oss. Att det uppstår och försvinner i vårt medvetande. Det finns inget samhälle därute som vi skall förhålla oss till. Inte egentligen. Det samhälle vi upplever uppstår i vår hjärna och består av våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar, rädslor och drömmar. 

Därute finns inget samhälle. Därute finns den namnlösa verkligheten. Det som är. Rått, naket och så jävla vackert och fullkomligt att allt vi kan göra är att gå ner på knä, knäppa våra händer och tacka Gud för att vi får leva ännu en dag i paradiset. Ja, om vi inte firar och dansar förstår. Dansar en vild och vacker hyllningsdans till verkligheten. 
Därute finns samma som härinne. Sanningen. Alltid naken, alltid perfekt, alltid kåt, alltid helig och förevigt obesudlad av det mentala juckande som kallas ett levande debattklimat. 

För i sanningen finns det ingenting att debattera. Det finns inga smarta södermalmshippsters som offrar julskinka och solresor för miljön och barnens framtid. Det finns inget korkat Ullaredspack som vräker i sig kött och åker till Thailand. I verkligheten finns bara en mänsklighet, ett heligt förbund av undersköna själar som i sin total oskuldsfullhet agerar ut sin betingning i varje evigt nu. 

Jag läste i morse en artikel i Svenska Dagbladet om att "runt 8 av 10 är oroliga för klimatförändringarna, enligt en ny undersökning. Men oron tycks inte slå igenom i svenskarnas konsumtionsmönster - bland annat fortsätter flygresorna att öka, med högre utsläpp som följd." På Arlanda intervjuades Margaretha Haglind som var på väg till Bangkok. Hon är som alla i kön till incheckningen orolig för klimatet, men, säger hon, "Jag ser inte framför mig att vi skulle sluta flyga. Att sluta flyga är lite som att sluta leva ..." Och medan jag skrattar, polarisarna gråter och jorden svettas så agerar Margaretha Haglind bara ut sin betingning medan hon brer senap på sin julskinka. Och jag kan inte blunda för att hon, som vi alla, är fullkomligt oskuldsfull i allt hon tänker och gör. Allt är som det skall vara. 

"Nothing lasts ... but nothing is lost. ... everything is changing into something else"
Terrence McKenna
Vem gråter idag över Tyrannosaurus Rex? 
Om femhundra tusen år kan kolatomerna i Margaretha Haglind finnas i en liten blå blomma i en annan värld, i en annan formernas dröm. 

Jamen vad ska man säga om värdet av en levande miljödebatt? Vad kan man göra annat än skratta? Jo, jag vet, man kan öppna köksskåpen och kasta allt sitt IKEA-porslin i väggen och skrika tills hjärnan blöder. Många har gjort så eller något liknande. Men har det hjälpt? 

Att sluta flyga är lite som att sluta leva. Javisst. Så känns det för Margaretha Haglind. För livet finns ju någon annan stans. Långt, långt bort. För här finns det i alla fall inte. Eller?
Nej, det gör ju inte det. Här finns bara våra tankar, våra tolkningar, våra fördomar rädslor och drömmar. Och i denna mentala drömvärld agerar vi blint ut vår betingning. I denna mardrömslika illusion driver vi oss själva mot utplåning. 

Terrence McKenna, salig i åminnelse, skulle inte säga emot. Men han skulle inte bli upprörd. Han skulle skratta och säga "... nothing is wrong, nothing is wrong. Everything is on track." Det är vad jag tror. För jag tror att han såg samma sak som jag. Debatten om rätt och fel är död. Det finns inget liv i den. När vissa mentala koncept krockar med andra mentala koncept blir kroppen stressad och spänd. Sluta! vill kroppen säga. Vakna, ropar kroppen. Vakna ur drömmen! Vakna och se att du lever. Att du är liv. Att du är ett överflöd av liv och intelligens. Du behöver inte flyga för att leva. Inte heller behöver du kunna gå på vattnet för att vara upplyst. Jag älskar en sak som den vietnamesiske buddistmunken Thich Nhat Hanh sagt:
"Undret är inte att gå på vattnet utan att gå på jorden"

Vi kan alla vakna upp ur drömmen och se att undret är här. Det stora är att du är. ATT DU ÄR. Hör du mig Margareta Haglind?
Du är. Här. 
Bangkok eller Ullared? Det spelar ju ingen roll? Kan du se det? När du är i Ullared är du HÄR. När du är på din favoritstrand i Thailand är du HÄR. Det är HÄR överallt. I vattnet. På jorden. I luften. Och du ÄR överallt. Du ÄR lika mycket på Gekå´s i Ullared som du ÄR i himlen med knubbiga keruber och fluffiga moln eller i din egen läskigaste fantasi om helvetet på jorden med människor som lever och andas abstrakt konst, kryptisk poesi och puccini operor från morgon till kväll. 
Kan du begripa? Grejen är att du ÄR. Det som ingen kan ta ifrån dig. Det är större än allt. Själva varandet. Själva upplevandet. Källan till allt liv. Till all tid. Du är det. Eller som hinduerna säger ”Tat Twam Asi”. ”Du är det”. Med andra ord. Du, som den individuella själen Atman, är identiskt med det - den absoluta verkligheten, Brahman. 

Men skit i vad hinduerna säger! För guds skull. Ingenting blir väl mer sant för att det sägs på Sanskrit! Indier med långa skägg och ögon som skimrar av hemlig lycka är inte ett dugg mer upplysta än du. I själva verket är ingen av oss upplysta. Sanningen är att det är vi som lyser upp allting. Vi är medvetandets ljus. 

Här, i det allra enklaste och det allra mest levande, källan till allt liv. Själva varandet. Själva närvaron. Här finns verkligheten. Och den finns nu. 
Det finns inget Thailand. Det finns inget Ullared, inget Södermalm, inga puccini operor, inget Gekå´s, ingen samhällsdebatt, ingen yttrandefrihet, inga diktaturer, inga fängslade journalister, inga julskinkor, inga veganska alternativ, inga klimatsmarta lösningar och inga Tyrannosaurus Rex. Allt det där är koncept. Namn. Ord. Etiketter. Vi vet ingenting om något av detta. Ingen ting. För det är inga ting. Inga separata entiteter någonstans. Bara livets väv, livets dans, livets sång. Oändligt enkel och oändligt stor. Alltid i förändring. Alltid levande. Här. Nu.

Så är det i verkligheten. Så är det när vi är vakna. 
Och då, men först då, kan vi möjligen sluta med vårt blinda, men fullkomligt oskuldsfulla utagerande av vår betingning. 
Och då, men först då, kan vi se en framtid för våra barn och barnbarn på vår blåa planet. 
Vårt fysiska hem i multiversum. 

torsdag, november 26, 2015

Vadå vadå

Att få säga som det är
att jag ingeting vet om det här
mer än att det gör mig kär.
Att få säga det
är vad mitt hjärta begär

- Hur kan du vara kär i det som är dåligt? Det som är fel? Det som är fult? Frågar den som tror på sina tankar. Frågar den som fastnat i den kompakta dimma av mentala strukturer som kallas betingning, sunt förnuft, god uppfostran, värdegrund och inre kompass.

- Min inre kompass visar inte åt något håll. Den visar på det här. På DET SOM ÄR.

- På DET SOM ÄR vadå?

- Vadå vadå svarar jag, och skrattar inom mig. Ett kluckande skratt. Ett skratt som kommer ur DET SOM ÄR. Naket.

- Vadå naket? frågar den människa som är van vid att se världen gå omkring klädd i just hennes betingnings-byxor, hennes sunt-förnuft-skjorta, hennes värdegrunds-skor, hennes god-uppfostrans-jacka och hennes inre-kompass-mössa.

- Vet du att DET SOM ÄR skimrar när det är naket? Att det strålar av heligt ljus? Vet du det?

- Jag förstår inte vad du pratar om, säger den som aldrig pratar om det som BARA ÄR. Säger den som bara pratar om det som är NÅGOT. Något av allt det som tankarna säger att det är.

Jag vet som sagt ingenting om det här. Men på min inre himmel dyker det upp fåglar som kvittrar om att de vet vad det är. Tankefåglar med långa näbbar och vassa klor. Fåglar som vill att jag tror. Att deras visdom är stor.
Kvitter kvitter kvitter. Jag förstår inte vad dom kvittrar om. Jag trodde länge att jag förstod. Men nu tror jag inte längre. Nu vet jag. Att tankar bara är tankar. Att de säger lika mycket om verkligheten som fåglarnas kvitter.
Jag anar att skillnaden är mycket liten mellan en frisk människa som hör röster och en sjuk människa som hör röster.

- Ånej, säger den som kallar sig frisk. Mina röster är inga röster. Det är tankar. Sunda och förnuftiga tankar. Inte alls sjuka och destruktiva.

- Mhm, säger jag medan jag bläddrar i dagens tidning. Så allt det här som det står om i tidningen utspelar sig alltså inuti ett mentalsjukhus? Det utspelar sig alltså inte ute i samhället där dom sunda och förnuftiga människorna styr och ställer?

söndag, november 15, 2015

Stormens öga

Det blåser storm i Europa. Ja, i hela världen faktiskt. Och mitt i stormen finns du och jag. Vi hör stridsropen men vi hör också gråten och bönerna om fred. Vi lyssnar till alla dessa tankar om vad vi nu måste göra och vad vi inte får göra. Vems fel det är. Vems fel det inte är. Att det kanske inte är som vi tror. Att det kanske i själva verket är västmakterna som skapat IS. Att vi nu sår vad vi skördat med vår vapenhandel och vårt arroganta sätt att girigt styra och ställa i de länder där det svarta guldet finns. Vi hör också att vi är utan skuld. Att det vi nu ser är ondskan själv som hotar att förinta våra goda, demokratiska samhällen och föra oss alla tillbaka till medeltiden. Vi hör ropen om att ingen skall få ta ifrån oss våra rättigheter. Vår demokrati, vår religionsfrihet och vår yttrandefrihet.

Och mitt i allt detta står du och jag. Tysta. Lyssnande. 
Det stora mysteriet är lika levande som alltid. Vad är det som hör larmet och ropen? Vad är det som hör all gråt och all veklagan? I vad uppstår allt detta?
Ordlöst frågar vi livet:
- Vad är det som ingen kan ta ifrån oss? 

Och svaret kommer som en viskning. Från djupet av våra hjärtan.
- Vi är här.
- Nu.
- Det kan ingen ta ifrån oss. 

De kan ta vår framtid ifrån oss. Men ingen kan ta ifrån oss det här ögonblicket som vi upplever NU. Ingen kan ta ifrån oss det enklaste och det mest självklara. 

Men vem bryr sig om det enkla och det självklara? De flesta vill ha det som är komplicerat och tvivelaktigt. De vill ha det som är konstruerat, fabulerat och ihopfantiserat. De vill ha stort, fett drama. Det onda mot det goda och bomber och granater. De skiter väl i det som är enkelt och självklart. 

Ja, det är ju det de flesta gör. Skiter i det enkla och det uppenbara. 
Bortser från det enda som är säkert. Nämligen att:
Vi ÄR
Vi är HÄR
Vi är här NU
Vi är MEDVETNA
Om VAD vi är medvetna är lite oklart. Men ATT vi är medvetna. Det är säkert. 

De flesta tvivlar på att det finns något att hämta i det som är säkert. I det som är sant, orubbligt och alltid levande och friskt. I det som är tillitens hjärta.

Är det då så konstigt att vi befinner oss mitt i denna sjukt förvirrade vansinnescirkus?
Men det är ingen fara på taket, för mitt i stormens öga är allt som det skall vara. Här är vi. Du och jag. Nu. Vilande i tillit. Ingenting mer behövs.
Jo, klagar våra vänner. Det är tråkigt att bara vara här. Det måste hända någonting! Vi måste ha något att kämpa för! Ja men då så. Då är ju allt som det skall vara. Eller?

lördag, november 14, 2015

Mörkrets ansikte

Känner du dig dragen till mörkrets ansikte? Gå då närmare och rör vid det med dina fingertoppar!
Tycker du dig ana att sanningen bor i mörkret. Gå då djupt in i det och lyssna! 
Tycker du att mörkret är vackert? Älska det och dyrka det! 
Vill du låta dig lockas och slickas av mörkrets tungor. Ge dig hän och njut! 

Passa på nu, för det kommer en dag då den stora frågan inte längre är vad som UPPLEVS utan vad i dig som UPPLEVER. Det kommer en dag då allting pekar tillbaka på dig. På ditt medvetandes ljus. Din sanna natur. Också mörkret.
Allting längtar hem. 
Hem till dig. 

Men om den dagen ännu inte kommit. Förfasa dig över det fasansfulla! Upplev hur Nazgûlerna jagar dig i dina onda drömmar. Känn förödelsens extas pumpa i ditt blod. Se Apocalypse Now och följ med Colonel Kurz djupt in i mörkrets hjärta. Känn i din kropp hur dekadensen sprider sig som giriga maskar. Hur moralen vittrar sönder och normerna krackelerar. En efter en. Hur dina allra heligaste värden släpas i smutsen och trampas sönder. Kanske kommer du en dag se dig själv överskrida de gränser du svurit som heliga. Kanske kommer du en dag stå där med blod på dina händer och känna dig berusad av makten över liv och död. Allsmäktig, gränslös och fri. Men kommer du veta vem du är? Kommer du veta sanningen?

Den dagen kommer då du vaknar upp och minns att det är du som lyser upp varenda vrå av multiversum. Allting är beroende av dig och ditt ljus. Också mörkrets ansikte och mörkrets tungor. Också gränserna och gränsöverskridandet. Normerna och det normlösa. Det heliga och det tabubelagda. Allting uppstår i ditt ljus. Och försvinner. 

I själva verket har mörkret ingen tunga och inget ansikte. Allt kött har ätits upp av maskarna. Mörkrets ansikte är rent. Fritt från kött och tid. Öppet rakt in i evigheten. Precis som ditt hjärtas innersta. 

onsdag, november 11, 2015

Att vara gubben Morgan

"Everything is arising spontaneously." Mooji

Livet sjuder i oss. Det bubblar och surrar och sprakar när vi i varje ögonblick tar form som de hisnande vackra uttryck för mysteriet som vi är. Vårt blod hittar själv vägen till alla de oräkneliga skrymslen och vrår där det behövs för att göra sitt kärleksfulla arbete. De otaliga nervcellerna i våra hjärnor och kroppar vet exakt hur de skall överföra det ofantliga antal elektriska signaler som får miraklet människan att tänka och prata och skriva att-göra-listor och flyga helikopter till toppen av branta berg där vi sedan med skidor på fötterna kastar oss ned för de snöklädda och så gott som lodräta bergsidorna. När vi sedan, tillsammans med våra vänner, kopplar av med några glüwein framför brasan i den timrade fjällstugan och njutningsfullt tänker tillbaka på dagens adrenalinrusiga hjältedåd vet våra kroppar exakt hur de skall ta hand om den varma dryckens små etanolmolekyler för att de skall bädda in våra sinnen i en behaglig mjukhet. När filmteamet visar filmen där vi landar med perfekt balans efter ett hopp på minst tjugo meter och tanken "det där gjorde jag jävligt bra" dyker upp, gör den det alldeles av sig självt. Vi har ingen aning om hur vi skall göra en sådan tanke. Vi har aldrig kunnat göra några tankar överhuvud taget. Våra tankar tänks fram alldeles spontant av tänkandet självt. 

Spontanitet är ett underbart litet ord då det antyder att det skulle kunna finnas något som inte är spontant. "Kan du försöka vara lite mer spontan" är en komisk uppmaning då spontanitet inte är något vi kan göra. 
Spontanitet är vad vi är. 
Vi bara händer. Heroiska hopp hoppas. Tankar tänks. Känslor känns. Maten i våra magar smälts. Gifterna som kommit in i våra kroppar bryts ned. Vi har ingen aning om hur det går till. Och även om vi har en PhD i biokemi har vi ingen som helst kontroll över hur enzymerna i vår lever utför sitt livsviktiga arbete. Arbetet utförs. 

Men vi då? Vad skall vi göra? Skall vi gå runt och vara arbetslösa hela dagarna?

Vi är drömkaraktärer i våra egna tankedrömmar. Vi gör ingenting. Har aldrig gjort någonting. Vi blir drömda av livet självt. Kanske som en del i en fängslande lek som medvetandet hittar på i varje nu. Inte vet jag. Kul är det i alla fall. Nästan jämt. 
Men ibland blir det bara så sabla jobbigt att vara en drömkaraktär. När vi står inför svåra val till exempel. När ett dilemma tornar upp sig och alla dom andra drömkaraktärerna kräver av oss att vi TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. Då blir drömmen svettig. Hur nu en dröm kan svettas. 

Tänk vad svettigt det måste vara att drömma att man är migrationsminister Morgan Johansson just nu och alla säger att man måste ta ansvar, inte bara för sig själv, utan för hela Sverige. Ja inte bara för Sverige utan faktiskt för hela EU, då Sveriges migrationspolitik påverkar resten av EU. Ja, faktiskt stannar ju inte ansvaret vid EU:s gränser utan mina beslut som migrationsminister påverkar också alla de miljontals flyktingar som vill bort från krig och fattigdom och nu trycker på för att komma in i EU. Det är inte utan att man känner stor ömhet för drömkaraktären Morgan Johansson. Det är inte utan att man vill ge honom oändligt med kärlek och intelligens. Så att han TAR ANSVAR och VÄLJER RÄTT. 

Och plötsligt ter sig det jag just sagt om drömkaraktärer så litet och naket. Som ett litet barn som inte begriper någonting. Och det är JUST DÄRFÖR jag vet att det är sant. 

Jag vet inte om ni ljugit någon gång. Jag menar så där jobbigt mycket. Jag har i alla fall gjort det. När jag gick i mellanstadiet hade jag en period då jag ljög ganska mycket. Bara för att det gick. Bara för att andra var så godtrogna. Trodde jag. Men jag minns hur svettigt det var. Det var så mycket att hålla reda på och minnas. Det växte liksom och jag minns när jag insåg att jag aldrig skulle klara av att kontrollera allt det som måste kontrolleras för att lögnerna inte skulle avslöjas. Jag minns också hur skönt det var att sedan bara ge upp, krypa till korset och erkänna. 

Och det är precis så det är med politiken. Den är en ofantlig härva av lögner och manipulation där alla hela tiden är livrädda att sanningen skall avslöjas. Vad nu sanningen är. Det är det nog ingen som kommer ihåg. Vad alla däremot kommer ihåg är att de måste jobba stenhårt från bittida till sent för att hålla ordning på de otaliga lögnerna och försöka manipulera andra så att lögnerna inte avslöjas. 

Oerhört komplicerat är det. Och vuxet. Och ansvarsfullt. Som politiker måste man anstränga sig. Det enkla vore ju att säga som det är. Men det kan ju vem som helst göra. Det kan ju till och med ett litet barn göra. Nej, för att göra sig förtjänt av alla förmåner måste man göra något svårt. Som att ljuga och manipulera. 

Tillbaka till frågan vad vi skall göra när vi tröttnat på att ljuga och manipulera. Kom ihåg att "vi" är drömkaraktärer. Vi har aldrig funnits på riktigt. Så när vi slutar ljuga och manipulera så slutar vi existera. Vi kommer inte bli arbetslösa. Vi kommer dö. 

Låter det läskigt. Det är det inte. Det är inte konstigare än att du sitter och spelar ett dataspel där du låtsas att du är en gubbe som gör en massa saker. Du går in i spelet och (som det så fint heter) identifierar dig med gubben. Men folk som spelar dataspel är ju inte rädda för vad som skall hända med dom när dom stänger av datorn. Då slutar dom helt enkelt vara gubben i spelet. Konstigare än så är det inte att sluta vara drömkaraktären. Identifikationen med "den vi tror att vi är" bryts. Och vi minns att vi är det vi alltid varit. Livet självt. Spontaniteten själv. Kreativiteten. Lusten. Lekfullheten. Skrattet. Gråten. Kärleken. Det är enkelt. Och det är sant. 

tisdag, november 10, 2015

Mirakelblicken

Miraklernas tid är inte förbi. Däremot tror jag, som manusförfattaren Alan Ball, att vi lever i en kultur som uppmuntrar oss att blunda för mirklet. Blunda för det som är. Eller snarare täcka över det genom att klistra på våra förnumstiga etiketter. Och ju mer vi klistrar och kladdar med våra mentala etiketter, desto blindare blir vi för det som finns rakt framför oss hela tiden.
Miraklet.

Jag älskar karaktären Ricky i Alan Ball´s mästerliga film American Beauty. Jag skall försöka skriva så att också du som händelsevis inte sett filmen kan följa med. Ricky är en udda tonårskille som blir ihop med Jane, huvudpersonen Lesters dotter. Ricky har alltid med sig sin filmkamera och filmar de mest udda ting. En gång filmade han en plastpåse som virvlade runt i vinden. När han visar den filmscenen för Jane säger han:

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Hör vi verkligen vad Ricky säger här? Alltså på riktigt. Han säger att det inte finns någon anledning att vara rädd.
Någonsin.

Det är KOLOSSALT stora ord.

Hur kan han säga så när det finns så mycket hemskheter ute i världen? Vågar vi verkligen lita på honom? Han har trots allt, som man får veta i början av filmen, legat inne på en sluten psykiatrisk avdelning.

Observera! Det här är den stora frågan. Mänsklighetens stora fråga.

Den om döden. Och hemskheterna. Och orättvisorna.
Hur kan vi inte ha ångest när vi vet att det finns hemlösa kvinnor som, när vintern kommer, fryser ihjäl i rännstenen. Ensamma och övergivna.
Vad kan befria oss från vår rädsla och vår ångest?

Att bara veta att frihet är möjligt kan hjälpa. Ricky blev fri och han var endast arton år gammal. Jaja, jag vet att han är en filmkaraktär. Men det är du också. Och jag. I denna förunderliga film som vi kallar livet.

Ricky blev fri därför att han var en person som struntade i det han lärt sig. Han höll sig till det han såg. Det som var. Naket och avskalat. På det sättet var han sällsynt. Vi människor är annars ett mycket läraktigt släkte. Vi är också mycket lydiga och plikttrogna och vi älskar att kladda med mentala etiketter.

Vi lär oss hur vi skall reagera om vi hamnar ansikte mot ansikte med Presidenten eller Kungen eller Superkändisen. Då skall vi ta oss för pannan och säga, oh my God, det här är inte sant, och så skall vi fnittra upprymt och tänka att det HÄR är en av dom bästa dagarna i vårt liv. Sedan skall vi niga, bocka, skrapa med foten, le fånigt och stamma fram några förlägna och underdåniga fraser.

Vi lär oss också hur vi skall reagera om vi ser en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen i rännstenen. Då skall vi titta bort och tänka - Gud så hemskt. Vilken rutten värld vi lever i. Jag skäms över att leva i ett samhälle där sådant tillåts hända. Jag borde nog rapportera detta till polisen. Kanske har någon annan redan gjort det. Alltså, det borde vara förbjudet att dö ensam i det här landet. Det borde vara lag på det. Det gör så jävla ont att se. Nu är min dag förstörd. Jäkla skit!

Men Ricky, han struntade i det han lärt sig. Han vara bara öppen som ett barn. Bevittnade och filmade. Såg det som var. Som det var. Sant.
I en scen där Ricky och Jane slår följe hem från skolan börjar dom prata medan ett begravningståg passerar.

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Och det är i den blicken som friheten finns. Som Gud finns. Som Sanningen finns.
Närsomhelst. Varsomhelst. Här och nu.

Den blicken har vi alla. Vi behöver inte göra någonting för att se miraklet. Bara strunta i allt vi lärt oss. Sluta kleta med våra mentala etiketter.
Sluta tjata om att saker är hemska. Sluta tjata om att hemskheter inte borde få hända. För det är inte sant.
Hur vet vi att det inte är sant?
Vi vet det därför att hemskheter händer. Hela tiden. Om och om igen.
Och hur vet vi att hemskheterna inte är hemska?
Det vet vi när vi ser med den öppna blicken. Med Rickys öppna, stadiga blick. För den tillhör oss alla. Vi föddes med den blicken. I själva verket är vi den blicken.
Mirakelblicken.



fredag, november 06, 2015

Det hejdlösa

Jag frågar min guru Google vad hen vet om villkorslös lycka. Knappar ivrigt in "villkorslös lycka" med citattecken och allt och trycker på Enter. Svaret kommer som alltid blixtsnabbt. På 0,39 sekunder hittar Google 183 resultat.
Ok, jag vet. Kvalitet är viktigare än kvantitet men jag tycker ändå att det var magert. Konstigt att inte fler är intresserade av villkorslös lycka.
Provar med "lycklig utan anledning". 855 träffar. Inte riktigt lika magert men ändå.

När jag söker på "villkorslös kärlek" får jag 33 200 träffar. Det är ju en klyscha så det är väl inte så konstigt att det ger fler träffar. Men ställ det i relation till någon random svensk kändis, typ Zara Larsson, så är intresset för "villkorslös kärlek" inte mycket att hänga i julgranen. "zara larsson" ger 1 930 000 träffar.

Det villkorslösa tycks inte vara så hett. Lycka och kärlek skall vara behäftad med villkor. Så är det bara. Annars blir det inget drama. No juice. No crying. No violence. No blood.

Själv blir jag allt mer uppfylld av det villkorslösa, men det andra finns såklart kvar. Betingningen arbetar på som en maskin. Mekanismen är helt och hållet förutsägbar. Inga överraskningar. Stoppa in mat, chloklad, nikotin, alkohol, kramar, sex, bekräftelse, kärleksförklaringar, lugnande mediciner och gulliga kattungar i ena änden, så kommer det ut dopamin och lycka i andra änden. Det slår adrig fel. Och om det slår fel så beror det på att något i maskinen är trasigt.
Stoppa in svek, försluster, rabiessmittade hundar, kritik, hån, ensamhet, fattigdom, hunger, sjukdomar och dåligt knark, så kommer blodet bli alldeles svart av toxiska stresshormoner och annat elände.

Så länge vi är mer intresserade av det villkorade kommer våra liv handla om hur vi å ena sidan kan undvika rabiessmittade hundar och dåligt knark, samt hur vi å andra sidan kan hitta mer choklad och fler gulliga kattungar.
Ok, det var kanske inte världens mest relevanta exempel. Kanske handlar våra liv snarare om hur vi kan hitta fler härliga människor som fyller oss med positiv energi, samt hur vi skall undvika psykopater och energitjuvar.
Kanske handlar våra liv om att komma ihåg att ge den där komplimangen som kan göra så stor skillnad för någon annan. Komma ihåg att säga till våra nära och kära hur mycket vi älskar dom. Komma ihåg att känna den krispiga höstkylan mot vår kind. Stanna upp och verkligen njuta av lukten av höstlöv och nybakat bröd. Vara helt och hållet där när vi låter vår hand röra vid bäbisens fjuniga hjässa. Lägga ner besticken, sluta tugga och låta oss uppfyllas av smaksensationernas rikedom och den subtila värme maten sprider inuti kroppen. Sakta ned under kärleksakten, känna suget i den andres blick och inse att vi inte behöver rusa iväg mot orgasmen. Att vi inte behöver rusa iväg mot morgondagen. Mot helgen. Mot kvällen. Inse att det alltid är här. Livet. Och aldrig där.

Och där har vi dom igen. Våra älskade villkor. Livet kommer skänka oss lycka när vi stannar upp och är närvarande. När vi ger utan att vilja få något tillbaka. När vi slutar irra runt i våra mentala labyrinter och kommer ner i kroppen och sinnena.

Jamen det är ju sant kan man invända. Vi blir lyckligare när vi påminner oss om att vara närvarande. Det finns forskning som visar på det. Att mindfulness fungerar. Javisst. Och vi blir lyckligare när vi får kramas och gulla med kattungar. Och när vi gör något osjälviskt. Det finns det också forskning på.

Villkoren gör livet så spännande. Fyller våra liv med tankar på vad vi kan göra. Vad VI kan göra. För det är vi som GÖR lyckan.
Javisst. Så är det ju!
Villkoren fyller också våra liv med tankar på vad ANDRA kan göra. Du GÖR mig lycklig. Genom att leka med mig. Genom att välja mig framför alla andra. Genom att säga att du älskar mig.
Javisst. Så är det ju!
Ehh...
Så är det väl?
Eller?

Så här är det. ... sade han ödmjukt ... Det är inget som helst fel på villkorad lycka. Det är INTE fel att tro att vi kan GÖRA oss själva och andra lyckliga. Eller att andra kan GÖRA oss lyckliga. Jag vill vara absolut klar på den punkten. Det jag nu kommer säga står nämligen inte i motsättning till någonting annat.

När vi klappar den lilla kattungen tror vi att lyckan finns i det lilla djuret och att den överförs via vår känsliga hud för vidare transport in i vårt längtande blod. Kattungen ger oss lycka. Det är ett fullt normalt sett att se på saken. Och vi får gärna fortsätta tro att det fungerar så. Vi behöver inte ifrågasätta den tron.

Det hela blir spännande när, låt säga en man, finner kvinnan i sitt liv. Hon som GÖR honom lycklig. För att hon avgudar honom. För att han är grym i sängen. För att han är rik och mäktig. För att han är omtänksam och rolig. Då säger mannen för sig själv. This is it! Jag har funnit lyckan. Jag är Gud.
Till henne säger han, inte rakt ut, men han antyder det, till en början försiktigt och subtilt. Du skall inga andra Gudar hava jämte mig. När hon inte lyssnar börjar han svettas. Han börjar tvivla på att han verkligen är Gud och känner hur makten glider honom ur händerna. Vad göra?
Ja, det enda vettiga är ju att låsa in henne. Tycker han. Och nåde henne om hon börjar sura och visa sig otacksam. Hon har ju honom och han är ju Gud. Vad kan den korkade slynan mer begära?
En liten tyrann och hans kuvade kvinna kan mänskligheten leva med. Men när det blir till en farsot som sprider sig över jordens yta. Då blir det problem. Eller problem och problem. Det blir blodigt. För kvinnans inneboende kraft är lika okuvlig som mannens. Så hon kommer gör motstånd. Som hon alltid gjort. Och då slår han. Som han alltid gjort.

En indisk visdomslärare som hette Nisargadatta, var känd för att ge samma råd till alla som kom till honom för andlig vägledning:
Stay in the I AM.
Det var hela hans lära.
Nisargadatta dog 1981 men denna uråldrig lära, som han var en av de främsta företrädarna för, lever kvar för den bär inom sig den renaste och mest livgivande av sanningar. Inom Vedanta, som Nisargadatta får anses vara en del av, säger man att Brahman, den absoluta verkligheten, manifesterar sig som Sat Chit Ananda. På svenska ungefär: Varande, Medvetande, Lycka.
I vårt varande finns inte bara medvetandet utan också lyckan. Dessa tre är olika aspekter av samma absoluta sanning.

Lyckan som finns i Sat Chit Ananda är villkorslös. Men Nisargadatta förstod att människor alltid måste ha EN SAK att göra. Så att "stanna" kan, om man vill, ses som ett sorts villkor. Stanna och lyssna. Hur känns själva varandet? Går det att stoppa varandet?
Nej, vad man upptäcker är att det är hejdlöst. Vi ÄR hejdlösa. Och när man känner in i detta hejdlösa så känner man att det bubblar. Till en början mycket subtilt. Mer som ett svagt pirrande. Men man måste stanna upp för att känna detta. Stanna upp och känna inåt. Och allteftersom man utforskar det här pirrandet, som finns i själva varandet, desto svårare får man att hålla sig för skratt. Och snart vet man att man stoppat fingret rakt i det kosmiska eluttaget. Källan till allt och att den källan finns inom oss. Den finns i DIG. Believe it or not!

Den som hittat källan till allt inom sig själv behöver inte låsa in sin kvinna och slå henne. Han behöver inte hoppa fallskärm eller paddla ensam över atlanten för att känna sig levande. Han kan mycket väl fortsätta hoppa fallskärm och paddla ensam men han kommer inte slå sin kvinna. Den saken är säker.
Han kommer heller inte döda för sin tro eller sin ideologi. Han kommer inte behöva klamra sig fast vid någon tro eller någon ideologi. Han kommer vara.
Fri.

tisdag, november 03, 2015

Var gömmer du dig?

Mina kära dotter spelar trumpet och jag älskar hennes ton. Som silverpilar viner tonerna genom rummet och långt, långt ut i evigheten. Att lyssna på henne när hon övar tillhör det bästa jag vet. (Även om jag inte kan låta bli att komma med synpunkter på hennes övningsmetodik.)

Men hur förtjust jag än är i trumpetens klang så är jag ännu mer fascinerad av viskningar. Jag kommer ofta på mig själv med att viska tyst för mig själv. 

"Var gömmer du dig?" viskar jag medan jag vandrar genom ICA Maxis långa gångar på jakt efter mandelmjölk och havregryn. Lysrörens strålar bränner i mina ögon och slamret från kundvagnar och skrikande barn skär i mina trumhinnor, medan jag lyssnar efter svaret. Lyssnar med hela min kropp. Med hela mitt väsen. Jag viskar igen, nu ännu tystare "var gömmer du dig?" 
Jag ropar inte. Det vore väl annars det mest naturliga. Borde jag inte ta i för att överrösta larmet och slamret? Nej, istället viskar jag ännu tystare. "Var gömmer du dig?"
Jag förväntar mig inte att svaret skall föregås av trumpetfanfarer. Tror inte att det kommer basuneras ut från ovan med en tordönstämma som får hela ICA Maxi att darra. 
Ingenting händer. Jag plockar ner två paket mandelmjölk från hyllan och fortsätter mot flingor och gryn. Hjulen på kundkorgen som jag drar efter mig rasslar och skrapar mot det hårda golvet. Då hör jag en viskning.
"Här."
Jag stannar. Håller andan. Lyssnar. Då hör jag viskningen igen. 
"Älskade vän, jag är här. Alltid".
Medan jag står där vid havregrynen hörs ett skrik "Kevin!! Kom hiiiit!" Jag vrider på huvudet och borta vid läsken ser jag en trött och grådaskig mamma med ring i näsan som tappat tålamodet. Hennes formlösa ansikte blottar nu lite av all den besvikelse och hopplöshet som härbärgeras i hennes förhärdade hjärta. 
Allt är stilla i mig nu. Då hör jag den viskande rösten igen. "Känner du inte igen mig?" viskar rösten. Jag tittar fortfarande på mamman. Inuti i hennes enorma kroppshydda finns en sårad liten flicka som fått många hårda smällar av livet. "Här är jag" viskar rösten. 
Jag lägger paketet med havregryn i min korg och drar vidare mot kassorna. Medan korgens hjul rasslar mot det hårda golvet kan jag höra stillheten i slamret. Jag kan känna välsignelsen som strålar ner mot mig från de många lysrören. Jag har just hört min älskade viska att hon är här. Att hon aldrig har lämnat mig. 
Då hör jag henne igen. "Jag är i alla", viskar hon.
I samma ögonblick kommer mamman med ringen i näsan förbi. Med ett hårt grepp om Kevins arm. Hon vänder sig om och ger mig en kort blick. Hon vet att jag vet. 

söndag, november 01, 2015

När Fru Sobril sviker

Du vet när fläkten plötsligt slutar fungera och det blir tyst. Det knäppa är att det är först då vi lägger märke till fläkten. När den inte längre surrar. Lite så är det med gnisslet från våra tankar.
... Den här hösten är det mycket. Massvis med jobb fram till jul. Sedan kommer julstök och massa mat och umgänge men när det är över, då ska jag ha en veckas semester och åka iväg på den där sköna meditationsretreaten. Där ska jag äta vegetariskt och vila mitt sinne. Det skall bli så himla skönt!... 
Med andra ord - inte nu men snart!
Det är så tankefläkten surrar i huvudet. I ett försök att blåsa ut den där unkna lukten av flottigt missnöje. Inte nu men snart! Surr surr surr. 

Men vad fan, man måste ju ha något att se fram emot nu när det bara blir mörkare och kallare för var dag! Eller hur? Annars orkar man ju inte. Brum brum brum. Hoppet är det sista som lämnar människan. Surr surr surr. Men ärligt talat, vad är det för fel med att drömma? Brum brum brum. Jag känner tacksamhet, det gör jag. Jag har det bättre än många andra. Absolut! Jag har en underbar familj och jättefina vänner. Det vet jag och jag är verkligen tacksam för det. Jag vet att jag borde fokusera på det som är bra. Brum brum brum. Men det känns bara som att livet kan vara så mycket mer än detta. Jag har så mycket mer inom mig som liksom inte får blomma ut när jag måste hålla på och ringa till försäkringsbolag och boka tid hos tandhygienisten och gå till apoteket och hämta ut den där hemorrojdsalvan och städa. Ja, städa måste jag. Det luktar fan sopor i köket. Jag måste städa ut allt gammalt ur kylskåpet. Och jag menar, det kan ju inte vara DÄRFÖR jag har kommit hit till jorden. För att städa och slänga sopor. Surr surr surr. Nej, en sak är säker. Här och nu kan jag inte vara här och nu. Men förhoppningsvis kommer det snart en tid då jag kan vara mer här och nu. Brum brum brum. DÅ, när jag får vara DÄR, på den underbara meditationsretreaten, kommer jag förhoppningsvis kunna vara här och nu. Hur nu det skall gå till. Det är ju nu jag är här. Då kommer jag ju vara där. Brum brum brum.

Vem som helst kan ju genomskåda vad vi håller på med. Hur vi jagar vår egen svans. Runt runt runt springer vi. Snabbare och snabbare tills vi ramlar i säng. Och så upp igen nästa dag. Fixa frukost. Sno runt och göra oss iordning. Surr surr surr. Iväg till jobbet. Brum brum brum. Prata greja ordna och dona och kolla fb-flödet och tröttna på det och gå en promenad och andas ordentligt och undra när det riktiga livet ska börja. 

Många ger upp. Fler än man kan tro faktiskt. Håll mig och vagga mig. Ta upp mig i din mjuka famn och vagga mig till ro. Ärad vare du Fru Sobril. Jag ber dig! Håll mig i handen och led mig in i din välsignade dimma. Djupare och djupare in i ditt violetta mörker. Jag har aldrig varit en person som letat efter genvägar. Jag vill vara en person som klarar det själv men nu orkar jag inte längre. Jag ger upp. 

Det är mitt jobb att sälja välsignelse på burk. Det sägs att Sverige är ett sekulariserat land. Att vi slutat tro på Gud. Det är BS. Det stämmer att allt färre finner Gud i kyrkan. Men varför skall man sitta i en hård kyrkbänk och lyssna på en massa prat när Gud finns på burk. På Apoteket. När du kan ha henne med dig i fickan vart du än går. När du kan svälja henne närhelst du vill vara i paradiset. Du som läser, vet du hur det känns att bli kysst och smekt och Fru Sobril? 
Vet du det?

Det kan hända att du börjar undra om benen i din kropp verkligen är sådär hårda och stela som du fått lära dig att ben är. Det börjar alltmer kännas som att hela din kropp är gjord av honung. Mjuk, len och söt. Du sänks ned i en helig flod av flytande frid. Allt gnissel upphör. Fläkten tytsnar. Ett stilla leende stiger upp i ditt ansikte som solen stiger upp ur havet. Äntligen blir det tyst. ÄNTLIGEN. 

Jag har inte sett alla Fru Sobrils anhängare. Men många. Sedan skall man veta att polyteismen lever och frodas i konungariket Sverige. Tillber man inte Fru Sobril så är det herr Stesolid som gäller. Eller unga fröken Alprazolam. Eller farbror Tramadol. Eller alla på en gång nedsköljda med hjälp av Kung Alkohol. 
Eller så tillber man Greve Oxycontin. Han är i en klass för sig, närmare bestämt narkotikaklass III, så han får bo i det stora inbrottssäkra skåpet där bakom. Min arbetsplats är sannerligen som ett helt panteon. Hyllorna i mitt tempel dignar av välsignelser. Lådorna är fyllda till brädden med frid. På burk.

Många skulle nog säga att lugnande och opiater är långt ifrån något som skänker frid och välsignelse. Att det bara tar udden av det värsta. Gör livets vassa kanter lite mindre vassa. Förra veckan hade jag en pensionerad lärare som hämtade ut Sobril för att det hjälpte mot hans tinnitus. Andra tar det för att det är muskelavslappnande och gör det möjligt att leva med ryggskadan som kom efter bilolyckan. Men hur man än vänder och vrider på det finns välsignelsen att köpa på burk. 

Men när den snälla läkaren på vårdcentralen slutat och den nya ragatan gnäller och krånglar och vägrar skriva ut mer än 25 tabletter åt gången. Då suger det att vara en anhängare till Fru Sobril. Som om någon skulle äta lugnande för att det är roligt! Läkare är idioter! Och på gatan tar dom ju femtio spänn för en ynka liten 5 mg tablett. Dom uslingarna! Då får man hålla sig till Kung Alkohol men det är ju så låg klass. Jag vill inte vara en person som måste tugga strong mint. 

Och här finns det en öppning. Vad händer om man skalar ned den sista meningen? 
Jag vill inte vara en person. Punkt. 

Vad händer om någon då, i det speciella ögonblicket, möter din blick och säger 
- Min vän, du behöver inte låtsas vara en person. Du är livet självt. Du behöver inte tugga strong mint. Du behöver bara vara. 

Du kommer fortsätta leka dina lustiga lekar som du alltid gjort. Och du vet ju att personen aldrig kunnat leka. Den kan bara grubbla och krångla. Det är livet självt som leker. Det är du min vän! 
Personen har för det mesta ångest och känner sig missnöjd. Personen kan faktiskt inte göra något vettigt överhuvudtaget. Personen har ingen aning om hur den skall få hjärtat att slå. Hur den ska pumpa blodet genom den vackra kroppen. Genom dom känsliga fingertopparna. Personen vet inte hur den skall göra för att tänka fram tankar. Och det är ju inte så konstigt. Personen är ju själv en tanke. 
Och den här lilla person-tanken behöver inte göra ett smack. Den kan kan få vara där om den vill. Det stör inte dig. Du behöver inte personen. Allt kommer flyta på hur bra som helst av sig självt. Tankarna kommer fortsätta att tänka sig själva. Känslorna kommer fortsätta att kännas. Tungan kommer fortsätta smaka. Ögonen att se. Öronen att höra. Du behöver inte vara en person för att leva och leka. 

Som Livet självt kan du drömma att du är en person. Och jag säger dig, dröm så mycket du vill. Och när drömmen går över i en mardröm skall du veta att du närsomhelst kan vakna. 
Vakna som livet självt. 
Du flödar och dansar i dig själv. Genom dig själv. Runt dig själv. Leker kurragömma med dig själv. 
- Livet, var har du gömt dig? undrar du medan du samtidigt ligger och kurar under sängen. Väntar och håller andan. Och det hela är så spännande. Med rosiga kinder leker du att du letar efter dig själv.

Och du älskar att klä ut dig. Ibland klär du ut dig till vardagstristess. Och du lyckas lura dig själv varje gång. Du är lekfullheten själv. Det busigaste som finns. Du älskar strider och idag fick du lust att drömma upp två kombatanter. För femtioelfte gången. Personen mot vardagstristessen. Kommer personen lyckas döda vardagstristessen? Eller blir det tvärtom. 

Du brukade älska den här leken. Det var som att du aldrig kunde tröttna på den. Men idag känner du att spänningen har avtagit. Det slår inte gnistor längre. Nu surrar det bara. Och brummar trött. Då är det dags. 
Dags att vakna!

torsdag, oktober 29, 2015

Rentvådda och heliga

Ängsligt blickar vi in i oss själva. Är allting som det skall där inne? Har jag rätt inställning? Är min fighting spirit där med sin eld? Innerst inne vet jag ju att detta inte är ett problem. Det är en möjlighet för bövelen! Varför tänker jag ändå på det som ett problem? Varför känner jag mig så liten och rädd? Jag är ju egentligen en Gud. En Gudinna. Varför vågar jag inte drömma stort? Det är ju jag som skapar min verklighet. Det vet jag ju. Varför vågar jag inte lita på det? Vad var det som gick snett i min barndom? Kanske var det min förra chefs oerhört kränkande behandling som knäckte mig. Var är min skyddsängel? Varför har hon lämnat mig?
Ängsligt blickar vi ut i världen. Letar efter någon som kan ge oss svaret på vad som fattas oss. Kan du säga mig vad jag behöver göra för att bli den jag är ämnad att vara? Hur jag bör förhålla mig. Tänka. Känna.
Så att det inte blir fel.

Med en salig blandning av hopplöshet och förtröstan ser vi in i mediets ögon, shamanens ögon, coachens, guruns, prästens, psykologens, älskarens/älskarinnans, partnerns ögon, ja till och med barnets ögon. Vad fattas mig? Vad är det för fel på mig?

Och goda råd får vi. Feta visdomsord från Yogitepåsarna. Affirmationer från kylskåpsmagneterna. Fluffiga floskler. Inspirationer. Saker vi kan jobba med. Det är så jäkla bra med handfasta råd som vi kan tillämpa i vår vardag. Och uppmuntran. Någon som står på vår sida och stöttar oss så att vi gör rätt. För en gångs skull. Tänker rätt. Känner rätt. Någon som håller oss i handen.
Så att det inte blir fel.

För så är det. Vi vill att det blir rätt. Vi vill göra rätt. Känna rätt. Tänka rätt. Så att vi äntligen, sist och slutligen blir insläppta i det allra heligaste. Där vi dagarna i ända kan fröjda oss och sjunga oskuldens lov med dom andra oskulderna. För det är ju oskulder vi vill vara med.
Det är oskulder vi vill vara.
Fria från skuld. Fria från fel.
Rentvådda och heliga.

Ja Gud i himmlen. Vilket jäkla spektakel!
En annan aspekt av den högst älskade livskampen. Den som ger oss mål och mening. Den som ger oss fotfäste. Som definierar oss. Som ger oss det rätta eftermälet. Salig i åminnelse. Hen var en god människa. Hen valde rätt väg. Den smala vägen. Den som leder till himlen.

Och så en vacker dag kommer det nån jävla dåre och säger följande.
Ingenting fattas dig min vän. Du är redan fullkomlig. Du kan inte göra fel. Du kan inte tänka fel. Du kan inte känna fel. Allt är som det skall vara. Har alltid varit. Slappna av min älskade vän. Stoppa tillbaka ditt svärd i skidan. Drick en kopp te med mig.

Niohundra nittionio gånger av tusen kommer vi inte ens lägga märke till den här dåren. Vi är som målsökande robotar som hela tiden scannar av tillvaron för att ta reda på vad som är fel. Så att vi kan döda det.
Men en gång av tusen stannar vi upp och känner igen sanningen i den här dåren. Då jublar vårt hjärta och vi minns. VI MINNS. Livskampen var bara en dröm. En mustig och festlig dröm. En blodig och heroisk dröm. Men ack så smärtsam. Och när vi minns att det bara var en dröm. Då är vi hemma.


söndag, oktober 25, 2015

Egot är en hjälte

Att vara människa är inte lätt för någon. Även om man själv för tillfället råkar må bra, så rasar krigen därute i världen. Vänner och anhöriga blir sjuka och dör. Eller så bryter de samman under bördan av vardagens ansvar och konflikter. Så vi söker efter lösningar. De flesta genom att försöka dra sitt strå till stacken. Hjälpa, lindra och lyssna. Skänka pengar till Cancerfonden och Läkare utan gränser. Men det är också många som inte orkar dra sitt strå till stacken. Som flyr och distraherar sig. Missbrukar, snöar in i knasiga subkulturer, nördar loss i samlarmani eller specialintressen.
Åter andra blir andliga sökare. Av dessa ger sig majoriteten hän till någon av världsreligionerna. Lever och verkar i öppna och etablerade samfund. Ägnar sig åt hjälpverksamhet, mission, ungdomsarbete och ekumeniska projekt. Andra fastnar i galna sekter. Men allt fler väljer att söka fritt utan att binda sig till något specifikt samfund eller tradition. De söker lösningar i olika former av yoga och meditation och studerar olika traditioners visdomsläror. Det är i den världen jag är hemma.

I dessa eklektiska och löst sammansatta nätverk av andliga sökare pratar vi sällan om mörka krafter, ondska eller synd. Snarare finns här en benägenhet att trumpeta ut monistiska och skimrande slogans av typen - allt är kärlek - allt är medvetande - allt är liv i olika former. Jag älskar dessa trumpetfanfarer! Så är det bara. Men jag har också hört att det talas om en Satan i dessa sammanhang och det sägs att han lurar inom var och en av oss.

De är som att tankefiguren våra föräldrar, eller snarare mor och farföräldrar, var så inkörda på, den om Gott och Ont, Ljus och Mörker, Gud och Satan, har följt med i vårt DNA och flyttat in i våra huvuden. Satan har bytt namn bara och kallas nu för Egot. Och han måste dö. Det har jag hört människor säga. För han är roten till allt ont. Och nog är det en han alltid. Rationell och logisk. Mental och beräknande. Utan kontakt med hjärtat. Och precis som våra förfäder behöver vi frälsas. Från Egot. Från denna onda entitet som gör livet till ett helvete. Och våra frälsare blir de som kan tala om för oss hur vi skall döda egot. Hur vi skall överlista det. Svälta ut det. Bränna upp det. Whatever works. Please tell us! Save us from our Egos!!

Jag säger inte att det är vanligt. Det här sättet att tänka. Talet om alltings sanna essens är mycket vanligare. Men tankefiguren finns där. Idén om att Egot är Satan in disguise. Den finns där för att det känns bekant. De retoriska grepp forna tiders domedagspredikanter använde bara väntar på att återanvändas. Allt vi behöver göra är att byta ut Satan mot Egot. Sedan är det bara att köra. Folk kommer lyssna för det klingar så bekant. Fräls oss ifrån ondo. Ja just det ja. Fräls oss ifrån Egot.

Jag har skrivit mycket om andlighet men sällan använt mig att begreppet Ego. Och det beror på att jag tycker mig vara ganska lyhörd för vår tendens att hålla föreställningen om Satan levande. Men det tycks pågå ett krig. Både i det yttre och det inre. Så vad är detta krig?

Kriget kan ta sig oändligt många uttryck men energin är en och densamma. Motstånd och kamp. Så vad är Egot? Det är precis detta. Egot är kriget. Det är motståndet i oss. Kampen i oss. LIVSKAMPEN. Den vackra och heroiska. Den modiga och ädla. Ååå vad vi älskar den! Hjältens resa. Elden i vartenda vackert drama. Hjälten måste kämpa. Hjälten måste göra motstånd. Stå emot. Stå pall. Inte låta sig dras ned i fördärvet. Egot är hjälten. Och blodet flyter. Kvinnorna våldtas och gråter och barnen svälter. Regnskogarna skövlas. Haven förpestas och djur och växter dör ut. Och när allt är öde och tomt rider hjälten in i soluppgången. Vi fäller en tår och kvider lite när stråkarna sveper in och smetar på så det står härliga till. Vilken vacker saga!

Det kära vänner är egot. En hjälte. En krigare. En människa som inte viker sig. Och här föds varje krig.

Och längtar du efter krig och hjältedåd så kan du sluta läsa här. Detta är inte för dig. Längtar du efter att delta i kriget mot rasismen eller antirasismen eller cancern eller terrorismen eller drogerna eller IS eller de judiska bankkartellerna eller religionen eller ateismen eller jante eller flummet eller vetenskapen eller läkemedelsindustrin eller mångkulturen eller nationalismen ... eller whatever it is. Go for it! Kom igen! Slipa ditt svärd. Ta fram din hjälm och din rustning. Låt blodet flyta, se städerna brinna och se dig själv vinna. Det är ljuvligt. Det är brutalt vackert.

Men om längtan efter frid i hjärtat viskar till dig. Dag som natt. Om du hör den där rösten som viskar kom hem. Älskade vän. Allt är väl. Allt är precis som det skall vara. Allt har ALLTID varit precis som de skall vara. Varje snöflinga har fallit på rätt plats. Aldrig någonsin har en snöflinga fallit på fel plats...
... Om du hör denna viskning. Om den lockar dig mer än äran och berömmelsen. Sätt dig bekvämt. Slut dina ögon och lyssna. Vad är det som viskar i ditt hjärta? Fortsätt lyssna. Nyfiket. Undrande. Förundrat. Vad är det som känns så där varmt långt ner i hjärteroten. Som liksom pirrar. Känn in i det. That's it.

Det andra. Det om hur man skall förhålla sig till sina tankar. Till sina känslor. Allt det där pratet om att man skall lära sig accepera. Lära sig stanna i svåra känslor. Det är också egot. Samma saga. Samma krig. Spelplanen är en annan bara. Nu är fienden min oförmåga att acceptera. Min önskan att distrahera mig. Ram Dass säger det så bra.

"Are you trying not to try?"

Där sätter han fingret rakt på egot. I sin bottenlösa törst efter krig och drama kastar sig egot över vilken vishetslära som helst och försöker hitta något att kämpa mot. Egot hör att vi skall flöda med livet. Att vi skall låta livet leva ut sig spontant genom oss. Att vi går emot det spontana och naturliga när vi försöker. Vi behöver inte försöka. Livet gör allt åt oss. Det låter så vackert. Egot blir eld och lågor. Nu har det fått en uppgift. Det skall söka upp det där som försöker. Känslan av att försöka. Och döda den. För vem vill inte vara spontan och flöda med livet?

Egot hör att vi skall vara sköra och sårbara. Att det lilla sköra grässtrået är det starkaste som finns när stormen kommer därför att det böjer sig så vackert i vinden. Därför skall vi inte göra motstånd mot det som är. Ahaa, säger egot. Då vet jag vad jag skall göra motstånd mot. Jag skall göra motstånd mot min vilja att göra motstånd.

Och när man har sett det här några gånger. Skrattat gott åt det och insett att det inte finns ett jävla dugg man kan göra åt det. Att det är som det är. Då är det klart.

Va? Är det inte mer? Finns det ingen fortsättning på historien? Så kan det väl inte sluta? Så enkelt kan det väl inte vara?
Nej, självklart inte. Det är bara första steget ... hahaha. Sedan levlar man upp och då kommer det riktiga motståndet. Dom riktiga utmaningarna där man måste plocka fram det stora svärdet. Ahaaa, säger Egot och andas ut. Jag började bli riktigt orolig där.

onsdag, oktober 21, 2015

En hymn till Maya

Vad vet jag om livet som du inte vet?
Kanske ett och annat. Kanske vet du inte hur man bäst får fason på dubbelflageoletterna i tredje satsen av Paganinis första violinkonsert ... men troligen vet du mer saker om livet som du kan delge mig. Så låt oss mötas och dela kunskap. Det vill jag. Men mest av allt vill jag mötas och dela lyckan i att vara vid liv.
Nära livet.
I livet som livet.
Vara liv som dansar med liv - från liv - till liv - av liv - i liv...

Låt oss se på varandra och förundras över att vi är liv och att livet kan bli varse sitt eget varande. DET är mysteriet och lyckan och den stora anledningen att mötas och fira.

Visst är det förunderligt att livet kan uttrycka sig i så många olika former och dimensioner och tillstånd!

Livet kan till och med låtsas vara åtskilt från sig självt. Låtsas vara något annat som inte är liv som behöver hitta ett sätt att förhålla sig till livet. Hur lyckas livet med konststycket att framstå som något som inte är liv? Det är ta mig fan trolleri på högsta nivå. David Copperfield släng dig i väggen! Länge leve Maya! Vad du gör med dina ständigt skiftande slöjor är i sanning mästerligt! Jag bugar mig för din makt och kommer aldrig mer nedvärdera dig genom att säga att "vadå, det där är ju bara en massa illusioner och stories". Dina historier är så till den grad förföriska att också de största och mäktigaste av gudar kan falla ner i stoftet och börja tillbe någon av dina skapelser.

Jag tror inte att jag någonsin kommer lyckas med att överlista dig Maya. Dessutom misstänker jag att framtiden också är en av dina illusioner. Men tänk om också du är livet som leker med sig självt. Du skapar lidande och du skapar lycka. Plåga och njutning. Frihet och ofrihet. Och jag är din lek på samma sätt som du är min.

Alla mina historier om mig själv och världen och alltings sanna natur är lika mycket ett bländverk av illusioner som någonting du har skapat. Tänk om jag ... är ... du.

torsdag, oktober 08, 2015

Vaken i väntan

Vi drömmer tidens dröm och väntar. Väntar och väntar.
Men vad väntar vi på?
Att kaffet skall bryggas klart. Att det skall bli ordning och reda i huvudet, i huset, i landet, i världen.

Att världen skall bli rättvis. Att alla barn skall behandlas med respekt. Att misshandeln av djur skall upphöra. Att IS skall sluta mörda. Att det skall bli fred på jorden.

Det är så det ser ut med vår väntan. Vi väntar på att det skall bli bättre. Och det är detta som driver oss framåt. Som får oss att handla. För vi blir otåliga. Våra händer rör sig nervöst. Vi vill göra väntan kortare. Så vi städar. Gestikulerar. Debatterar. Står upp för. Kämpar för. Kämpar mot. Bygger upp och river ned. Gråter och ber. Vädjar och ler. Matar och kramar. Viskar och smeker. Vi gör något helt enkelt. Något modigt. Eller så fegar vi ur och flyr. Gömmer oss. Distraherar oss. Bedövar oss med droger eller tv-serier och väntar på att det onda skall gå över. Också det ett görande. Också det en väntan.

Och så en dag får vi en glimt av något annat. En annan möjlighet. En inbjudan till något annat än ett liv i väntan. Något annat än fly eller fäkta. Och en törst vaknar inom oss. Finns det verkligen något annat?

Vi vågar knappt tro det. Ingen i vår omgivning tror det. Alla väntar. Alla känner att något saknas. Att så här kan vi inte ha det. Det här duger inte. Och vi gör som alla andra för det är enklast så. Vi somnar om och fortsätter drömma tidens dröm.

Vi fortsätter för att det ger våra liv mening. Kampen för en bättre värld. Hoppet om en varmare och vänligare värld.
Eller så ger vi upp hoppet. Förbannar världen och människorna. Gör oss kalla och hårda. Skrattar rått och hånar. Säger att det inte finns något mening. We are fucked och alla som inte ser det är barnsliga. Cynismen är ljuv. Den ger oss ett övertag. Den får oss att se ned på världsförbättrarna. Men den släcker inte törsten.

Och så får vi återigen en glimt av DETTA ANDRA. Av mysteriet. Av den spröda tonen. Så nytt och ändå så välbekant. Vi ser sprickan i tidsdrömmens kompakta väv och bländas av verklighetens ljus.

Och vi ser att allt är här nu. Vi ser bara det som är. Verkligheten. Alla våra insikter om tiden och nuet kollapsar. Allt det fina vi läst om att vara närvarande i nuet kollapsar. Insikten om att framtiden inte finns kollapsar. Insikten att det förflutna inte finns kollapsar. Och det som nu öppnar sig är inte en insikt. Det är en enkelhet. Det är lågmält och det behöver inte formuleras eller förklaras. Det är bara så självklart.
Allt är här.
Kriget och freden, nöden och hjälpen, hatet och kärleken, hopplösheten och hoppet, kaoset och ordningen, begäret och tillfredställelsen, komplexiteten och enkelheten.

Allt är här. Ingenting saknas. Allt är fullbordat och ingenting är förändrat. Allt är som det alltid varit. Vi fortsätter vänta otåligt på att kaffet skall bryggas klart. Vi fortsätter arbeta för alla barns rätt till utbildning och lek. Vi fortsätter arbeta för att världen skall bli bättre.
Vi behöver inte sluta med någonting. Vi behöver inte börja med någonting nytt. Vi hade inte ens kunnat om vi velat.

DET är den stora revolutionen. Att allting alltid varit precis som det skulle vara.
När vi ser det kan vi inte göra annat än skratta och gråta om vartannat och förundras över att hjärtat är så oändligt stort att det rymmer allt detta och alltid har gjort det. Kärleken har aldrig varit annat än oändlig och kan aldrig bli annat än oändlig.

måndag, oktober 05, 2015

Kapitulationen och Nåden

När livet surnar, vilket det gör med jämna mellanrum, säger jag inom mig:
Så här vill jag inte känna.
Jag säger det inte på ett medvetet sätt. Det är mer som en klåda eller en molvärk. Mer somatiskt. Mer omedvetet.
Så här ... vill jag inte ... känna.

Slutsats: Jag måste göra något. Kanske äta en macka? Eller träna? Hursomhelst måste jag ändra något i mitt liv. Kanske söka ett annat jobb. Ett mer utmanande jobb. Eller säga upp mig. Sluta konsumera. Sluta med den här ohållbara livsstilen. Köpa en liten jordlott, några höns, och börja med egenhushållning. 
Eller så behöver jag bara komma bort här i från en stund. Långt bort. Några veckor på Bali kan göra underverk. 
Eller så är det mycket enklare än så. Kanske behöver jag bara en vän att hålla i handen. Någon som lyssnar på mig. Någon som för en gångs skull är mer intresserad av mina problem än av sina egna. 

Jag vet inte. Jag har hört kloka människor säga att det handlar mer om hur man tar det än om hur man har det. Att det inte finns något dåligt väder. Bara dåliga kläder. Jag behöver kanske inte ändra något i det yttre. Kanske behöver jag bara ett nytt förhållningssätt. 

Plötsligt rycker jag till. Gnuggar mig i ögonen. Allt är nytt och ingenting är förändrat. Vad har hänt?
Nåden har kommit till mig. Och jag gjorde ingenting. Jag bugar mig. Djupt. Pannan mot marken. Jag säger tack. Tack livet!

Fast egentligen låter det krångligare än vad det är. Nåden är inte något jag kan få. Eller mista. Nåden finns inte där ute. Det finns bara inget bättre sätt att prata om nåd. Eller så gör det det. 

Vi säger att vi ber om nåd. Guds nåd. Vi går ner på knä. I vår totala utmattning. I vår totala rådvillhet knäpper vi våra händer. Men det sitter långt inne. Jävligt långt inne. Vi låter det oftast gå väldigt, väldigt långt innan vi knäpper våra händer. Vi vill försöka själva först. Det är en sorts hederssak. Det här fixar jag själv. Den här lilla dissonansen. Den fixar jag med en macka. Eller med en resa. Eller med en ny meditationsteknik. Eller med en ny relation. Eller med ett nytt sätt att tänka. Ett smart sätt att förhålla sig. Egentligen handlar det bara om att strukturera sin tid. Tänk vad smart! Vad bra jag är som klarar det här själv. Jag behöver ingen nåd. Bara några smarta råd. Jag är min egen lyckas smed. Fantastiskt!

Det är skönt att slippa vara beroende av någon annan. Något annat. Att gå ner på knä och be är lite förödmjukande. Vem vill kapitulera bara sådär. Äh, det var jobbigt det här med att vara människa. Jag ger upp! Ta mig i handen Gud och led mig på dina vägar. Som ett litet barn. Vad är det för sätt? Det är ren och skär infantilism. Ovärdigt en vuxen människa. 

Det spelar ingen roll vad vi tycker om allt detta. Förr eller senare kapitulerar vi alla. 
Förr eller senare. 
Och när det sker, när vi sist och slutligen knäpper våra händer, blir det aldrig som vi föreställt oss! Aldrig! 
Det blir alltid något nytt. Något oanat storslaget och vackert. En mjukhet som överstiger allt vi kunnat drömma om. En klarhet som lyser med sådan kraft att allt vi tänkt bleknar och löser upp sig i det nya. För nåden är alltid ny. Den är inte ett tillstånd. Nåden är inget vi uppnår. Inget vi kan äga. Inget vi kan hålla fast. Inget vi kan förlora. 
Kan det vara så att det är vi...
... du och jag ...
... som är nåden?

söndag, september 13, 2015

Måtte orden blöda på stillhetens altare

Jag älskar religiösa övertoner lika mycket som jag älskar nyktert avskalad vardagsrealism. Allt får plats. Tro det eller ej.

Men idag blir det religiöst så det förslår. För här står jag med alla mina små ord, med alla mina stora, feta och svulstiga ord. Mina sockrade ord och mina extrasaltade. Mina torkade och mina syrade. Mina rostade och mina frostade. Här står jag med med mina välsvarvade koncept. Med mina tydliga och prydliga verklighetskartor. Med mina utvecklingsnivåer och mina invecklingspropåer. Med ett finger som pekar mot månen och en måne som snurrar runt mitt finger. 
Inför dig står jag. På ditt altare vill jag offra allt detta. Allt jag någonsin formulerat. Varenda bokstav skall blöda. Tömmas för Dig. O Stillhet!

Vem sade att ord är "like wind in dry grass"? T.S. Elliot pratade i nattmössan. Dom är ju hur köttiga som helst. Fyllda av blod. Utrustade med vassa tänder och mjuka händer. Ord kan smeka. Ord kan klösa. Det vet vi. Men inte på Stillhetens altare. Där rinner blodet ur dom. Där lyser blott din härlighet. O Stillhet!

Det låter lite hysteriskt kan man tycka. Ja, det kan man tycka. Man kan tycka tills man drunknar och dör i sin egen åsiktssoppa. Alla gör vad dom vill med sina åsikter men jag vill se blodet rinna ur dem. För ur dig är de komna, O Stillhet, och till dig skall de åter varda. 

Min törst är svår. Den river och sliter i hjärterötterna. Och du, O Stillhet, är den enda som kan erbjuda den klara nektar jag törstar efter. Porlande frisk och svalkande är du. Du är som att vakna upp och inse att allt det onda bara var en dröm. Slät är din panna. Varm och väldoftande är din andedräkt. Glittrar gör dina ögon. Kärlek är ditt namn och du bor i varje människas hjärta. Dig hälsar jag, O Stillhet. Dig vill jag tjäna. Dig vill jag vara trogen. 

lördag, september 05, 2015

Koltrasten säger allt

Du vet när det känns så där viktigt att hitta rätt ord. När man inom sig tänker att - ånej, det låter bara löjligt om jag säger så. Jag måste hitta ett bättre sätt att säga det på. 
Och så befrielsen när man inser att orden egentligen inte behövs. Att hjärtat talar sitt eget tysta men kraftfulla språk. Genom ögonen. Genom kroppsspråket. Genom en lätt beröring. Genom att bara finnas där tillsammans med den andra. 
Formuleringskrampen släpper när vi inser att vi faktiskt kan röra vid varandras hjärtan bara genom att se på varandra. Tänk att man lyckades röra vid miljoner människors hjärtan genom att publicera bilden på treårige Alan Kurdi där han låg uppspolad på stranden i Turkiet. Fotot på Alan Kurdi visar på styrkeförhållandet mellan språk och bild. 

Men ibland vill vi verkligen hitta bra ord och formuleringar. Inte bara när vi skriver och den vi vill röra vid finns bakom sin skärm långt borta. Jag minns när min mamma dött och jag kom tillbaka till jobbet. De flesta kom fram och beklagade sorgen men vissa sade ingenting. Gav mig bara en stor, varm kram. Men så fanns det de som liksom undvek mig ett tag, för att sedan komma fram och säga att det känns så futtigt att säga det pliktskyldiga - beklagar sorgen - för det är ju bara ord. Jag visst är det så och jag förstod den känslan. Och jag kan fortfarande känna likadant när jag möter någon som just förlorat en nära anhörig. Men jag säger ändå "beklagar sorgen" och tröstar mig med att värmen ligger i tonfallet och rytmen. I den stunden kan den nötta frasen bli till en sång. Och så inser jag ju att blicken betyder hundra gånger mer. Och beröringen. Eller gesten att lägga handen på hjärtat när man säger dom där orden. 

Och ibland vill jag skriva om det mest sårbara som finns. Om vad det egentligen innebär att vara människa. Att veta att man en dag skall dö. Vad det innebär för mig. Nu. 
Jag vill skriva om det som är så dyrbart att ingen, absolut ingen får pissa på det. För det gör människor. Pissar på andra människors skatter. Är jag beredd på det? 
Jag vill inte vara beredd. Vill inte gömma mig bakom skyddsmurar av nonsensprat och plattityder men visst garderar jag mig. Distanserar mig lite från texten. Spär ut den med lite plattityder. Jodå, det händer. Lägger ibland in en ton som öppnar för att det skulle kunna vara ironi. Eller blott ett tankeexperiment. Jag lägger in en ton som gör att jag kan ta ett steg tillbaka och säga att jaha ja, det där ... haha, ja det vara något jag bara skrev i stunden. Det var inte så allvarligt menat. Men det var det ju. Och man blir sårbar när man är allvarlig. 

Men när man är stilla och vet. Då är man osårbar. När man är stilla och vet att ingenting behöver formuleras. Att allt är omhändertaget. Att dom som vet - att jag vet - att dom vet - inte behöver några formuleringar. Dom behöver bara en blick. En blinkning. That´t it. 

Men dom som inte vet att jag vet att dom vet. Behöver jag inte nå dom och förklara för dom att jag vet?
Nej. 
Det räcker för mig att jag vet att dom vet.
Alla vet. 

Vadå vet? Vad är det vi alla vet? 

Jaa, det vet vi när vi stillar oss. När vi stannar upp. Inte för gott. Inte ett krampaktigt ställningskrig mot tankarna. Mot livet. Mot alltings ständiga förändring. Det räcker med ett enda ögonblick. Du vet, när man hör koltrasten en tidig sommarmorgon. Då vet man. I det ögonblicket vet man. 
Allt. 
UA-3343870-1