söndag, januari 25, 2015

Dagarna som aldrig grytt

Det gäller att klämma ut så många vinrusiga skratt i goda vänners lag som det bara är möjligt. Klämma ut så många stunder som möjligt med stjärnögda barn och barnbarn. Snart är det över så kläm för helvete! Missa inte dropparna som hänger och glittrar på grenen du passerar när du är ute på din dagliga skogspromenad! Känn hur närvaropiskan viner över ditt huvud för snart är det över.

Nu vilar jag i din blick och jag vet att det här ögonblicket är utan början och utan slut. Du håller mina händer och jag vet att allt är fullbordat. Jag har ett vagt minne av att jag längtade efter förlösning. Att jag längtade efter förlåtelse. 
I dina ögon öppnar sig en bottenlös frid och när jag släpper taget och faller handlöst i din blick vet jag att det aldrig funnits något att förlösa eller förlåta.

Jag har alltid vetat 
att du vet
att jag vet
att det aldrig kan bli fel

Men det där andra då? Alla mina långa irrvägar i skuggornas dal. Vad handlade det om? Jag tycker mig minnas hur förödande min längtan efter förlösning och förlåtelse kändes.

Ett leende blommar upp från det bottenlösa djupet i vårt möte. Min blick glittrar i din. Tillsammans stiger vi uppåt på en varm våg av vetande. Allt är fullbordat och så har det alltid varit. Ingenting har fattats oss. Aldrig någonsin. 

Ja men något kändes ju oförlöst. Vad handlade det om? 

Jag skulle kunna fråga dig om jag ville. Fråga dig varför jag under så många år var tvungen att irra omkring i skuggornas dal. 

Men så fort frågan tar form i min mun börjar jag skratta. Du nyper mig i sidan, jag kiknar av skratt och börjar jaga dig. Jag skall ge igen. Jag skall brotta ned dig och kittla dig tills du skriker av skratt. 

Nu ligger vi på rygg i gräset och tittar upp i himlen. Jag berättar för dig om hur jag gick runt och kände ångest över att jag slösat bort så många år på att jaga skuggor. 
Jag vänder på huvudet och möter din blick som är full av bus och lek men jag brister ut i gråt för nu vet jag att det här ögonblicket är utan början och det går upp för mig vad det betyder. De betyder att alla de förspillda åren är utan vikt. Lika luftiga och lätta som de ulliga molnen på den blå himlen. Allt finns här i detta nu utan början eller slut. Jag börjar förstå vad Thoreau menade när han skrev att
"Only that day dawns to which we are awake"

Dagarna då jag irrat runt i skuggornas dal har aldrig grytt. De saknar vikt. De saknar verklighet. Vem kan gråta över dagar som aldrig grytt. 

Ingenting behöver klämmas ut ur det här ögonblicket som är utan början. Allt finns ju här. Jag skrattar när jag tänker på att jag drömde att jag var rädd för att det här välsignade ögonblicket skulle ta slut. Att jag måste dra ut på det. Dra ut på det som är utan början eller slut. 

En fluga surrar runt och vill sätta sig på din näsa. Du försöker vifta bort den och jag kan se att du vill hitta på något bus. Men först vill jag fråga dig om den här rädslan för att tappa greppet om evigheten. Tänk om det här välsignade ögonblicket rinner mig ur händerna! 
Nu säger du något för första gången. Du har väldigt svårt att hålla dig för skratt när du frågar mig. 
- Men vart skall evigheten ta vägen?

torsdag, januari 22, 2015

Varför jag vill kyssa hans fötter

Hur allvarligt är det?
Det är jävligt allvarligt!
Ok, du menar allvarligt som i att du har tappat kontrollen?
Japp, det hela har eskalerat till något som är way beyond all kontroll.
Aj.
Det kan man säga. Aj

Varför vill jag komma in under hennes hud och krypa in i hennes innersta och bara ligga där och dricka gudomlig nektar från hennes barm? Jag vet inte vad det är med henne! Hon är ju en helt vanligt jävla människa. Ok, sexigare än vanligt. Roligare än vanligt. Men ändå. Hon är ju bara en människa. Ingen jävla gud. Ändå avgudar jag henne. Det är helt galet. Hon gör mig till en dåre.

Ja men jag sade ju till dig att du skulle ta det försiktigt. Inte leka med elden.
Jo jag minns det. Men jag trodde att jag hade kontroll.

Det här är en historia som väcker sympati. De flesta av oss har upplevt det här på ett eller annat sätt. Det är som att insjukna i en sjukt skön psykos av något slag. En sjukdom som sänker oss och får oss att gå ner för räkning. Det är en sjukdom som får oss att tappa all jävla självaktning och krypa i stoftet. Det är förfärligt. En fullt utblommad katastrof är vad det är.
Och ändå finns det tokstollar som i hemlighet drömmer om att drabbas.

Hon är värre än heroin.
Ja men jag varnade dig.
Ja men det kändes som att jag hade kontroll.

Ja men är det inte det som är den stora illusionen? Har vi någonsin kontroll? Marscherar vi inte alla rakt mot avgrunden medan vi diskuterar våra pensionsförsäkringar?

Nej, nej. Man kan faktiskt ta lärdom. Låta bli att leka med elden. Som vuxen lägger man väl inte handen på en glödhet platta?
Gör man inte?
Nej, det gör man inte.

Men om man ändå gör det så kommer det alltid finnas någon som förstår. De närmast sörjande, de som fått ta smällarna, brukar dela ut hårda domar. Men ändå kan de förstå. Förstå att kärlek kan göra oss blinda.

Det var den enkla historien. Den om den lilla kärleken. Nu kommer en historia som är svårbegriplig och farlig på riktigt.

Jag faller ner på knä. Griper tag om hans fotleder och pressar mina läppar mot hans fötter. Jag vill aldrig mer resa mig. Här vill jag vila för evigt. Han är min hamn. Efter en oändligt lång och strapatsrik resa är jag äntligen - ÄNTLIGEN - hemma.
Han ger ett tecken och jag reser mig. Han tar mina händer och jag sitter nu på knä framför honom och ser in i hans ögon. Där glittrar evigheten.
Jag drar ett djupt andetag och hela min kropp darrar i en utdragen snyftning. Sedan spricker mitt ansikte upp i ett leende. Molnen skingras, solen bryter igenom och varma glädjetårar strömmar ned för mina kinder. Mitt hjärta flödar över av ren porlande lycka. Han möter mig i ett daggfriskt leende från evigheten.

Vi behöver inte säga något.
Jag vet
Att han vet
Att jag vet.

Kom ihåg att det här är den farliga historien. Kärleken till Gurun.

Vi skrattar tillsammans. Jag och min Guru. Vi håller varandras händer. Vi vet att det här ögonblicket är utan början och utan slut. Vårt skratt är som en fontän av kristallklar vakenhet. Myriader av glittrande droppar. Varje droppe en galax.

Jag tar hans händer och nu är ögonblicket fullbordat.
ALLT ÄR FULLBORDAT
Ingenting behöver göras. Ingenting behöver kontrolleras. Ingenting är fel. Att är precis som det skall vara.
Allt är perfekt och du kan inte göra något för att rubba mig i min övertygelse. Du får gärna försöka. Jag ger dig tusen år, tusen inkarnationer som du får ägna åt att skriva listor på allting som är fel. Listor med orättvisor och grymheter. Du kan få bygga massiva berg med blytunga fakta om hur viktigt det är att vi börjar ta ansvar för allt som är åt helvete fel med livet.
Men jag lovar dig, jag kommer bara blåsa bort alltihopa som jag blåser bort maskrosfrön för vinden.
För jag vet.
Jag vet att ingenting är fel. Jag vet att allt är precis som det skall vara. Också du och dina litanior.

Och han vet att jag vet.
Vi vet.
Och det är därför det är han och jag
för evigt

Du frågar vad han heter.
Du frågar om jag älskar honom.
Jag säger vad han heter och jag svarar att ja, jag älskar honom.

Och kanske rasar du över det förnuftsvidriga i min kärlek. Kanske inte. Kanske går det över din radar. Eller under. Det spelar ingen roll för djupt, djupt i ditt hjärta vet du vad det här är för sorts kärlek. Och om du inte vet så har ditt livs kärlekssaga ännu inte börjat.


UA-3343870-1