söndag, januari 25, 2015

Dagarna som aldrig grytt

Det gäller att klämma ut så många vinrusiga skratt i goda vänners lag som det bara är möjligt. Klämma ut så många stunder som möjligt med stjärnögda barn och barnbarn. Snart är det över så kläm för helvete! Missa inte dropparna som hänger och glittrar på grenen du passerar när du är ute på din dagliga skogspromenad! Känn hur närvaropiskan viner över ditt huvud för snart är det över.

Nu vilar jag i din blick och jag vet att det här ögonblicket är utan början och utan slut. Du håller mina händer och jag vet att allt är fullbordat. Jag har ett vagt minne av att jag längtade efter förlösning. Att jag längtade efter förlåtelse. 
I dina ögon öppnar sig en bottenlös frid och när jag släpper taget och faller handlöst i din blick vet jag att det aldrig funnits något att förlösa eller förlåta.

Jag har alltid vetat 
att du vet
att jag vet
att det aldrig kan bli fel

Men det där andra då? Alla mina långa irrvägar i skuggornas dal. Vad handlade det om? Jag tycker mig minnas hur förödande min längtan efter förlösning och förlåtelse kändes.

Ett leende blommar upp från det bottenlösa djupet i vårt möte. Min blick glittrar i din. Tillsammans stiger vi uppåt på en varm våg av vetande. Allt är fullbordat och så har det alltid varit. Ingenting har fattats oss. Aldrig någonsin. 

Ja men något kändes ju oförlöst. Vad handlade det om? 

Jag skulle kunna fråga dig om jag ville. Fråga dig varför jag under så många år var tvungen att irra omkring i skuggornas dal. 

Men så fort frågan tar form i min mun börjar jag skratta. Du nyper mig i sidan, jag kiknar av skratt och börjar jaga dig. Jag skall ge igen. Jag skall brotta ned dig och kittla dig tills du skriker av skratt. 

Nu ligger vi på rygg i gräset och tittar upp i himlen. Jag berättar för dig om hur jag gick runt och kände ångest över att jag slösat bort så många år på att jaga skuggor. 
Jag vänder på huvudet och möter din blick som är full av bus och lek men jag brister ut i gråt för nu vet jag att det här ögonblicket är utan början och det går upp för mig vad det betyder. De betyder att alla de förspillda åren är utan vikt. Lika luftiga och lätta som de ulliga molnen på den blå himlen. Allt finns här i detta nu utan början eller slut. Jag börjar förstå vad Thoreau menade när han skrev att
"Only that day dawns to which we are awake"

Dagarna då jag irrat runt i skuggornas dal har aldrig grytt. De saknar vikt. De saknar verklighet. Vem kan gråta över dagar som aldrig grytt. 

Ingenting behöver klämmas ut ur det här ögonblicket som är utan början. Allt finns ju här. Jag skrattar när jag tänker på att jag drömde att jag var rädd för att det här välsignade ögonblicket skulle ta slut. Att jag måste dra ut på det. Dra ut på det som är utan början eller slut. 

En fluga surrar runt och vill sätta sig på din näsa. Du försöker vifta bort den och jag kan se att du vill hitta på något bus. Men först vill jag fråga dig om den här rädslan för att tappa greppet om evigheten. Tänk om det här välsignade ögonblicket rinner mig ur händerna! 
Nu säger du något för första gången. Du har väldigt svårt att hålla dig för skratt när du frågar mig. 
- Men vart skall evigheten ta vägen?

5 kommentarer:

  1. Så fint skrivet Björn! Fullbordan var redan här, innan vi ens började leta efter den! Hihi...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sven!
      När jag läste din kommentar uppstod ett stilla ögonblick utan början ... :-)

      Radera
  2. Hej Björn!
    Roligt att se att den här bloggen levt upp igen!!
    Håller med Sven! Vad är det egentligen som är "över"? Jo, du kommer nog till det på slutet. Men innan du började skriva detta, trodde du då att det fanns nån risk att det snart skulle vara över? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Perra! Roligt att se att du inte glömt bort den här bloggen! Jag har trott mycket konstiga saker under alla de dagar som aldrig grytt ... :-)

      Radera
  3. Björn, du är en sann romantiker.

    Kära hälsningar,
    Skuggornas Dal

    SvaraRadera

UA-3343870-1